Psykisk ohälsa tråden

[alazzi]

Varning för gnäll. En kompis vill Skypea med mig i helgen men egentligen vill jag inte prata med någon alls. Jag misstänker att jag inte kan låta bli att hälla över en massa skit på henne och det känns inte ok. Hon lyssnar gärna, men hon berättar själv aldrig något "tillbaka" fast jag vet att hon också har sina problem så det blir skevt tycker jag. Jag har ångest över en del tunga saker. Jag vill flytta tillbaka till Sverige men jag vet inte hur. Skaffa jobb? Bostad? Inte enkelt i min ålder, 57 år utan relevant utbildning. Jag ligger nu sömnlös om nätterna för hur jag ska klara en flytt. Mamma behöver mig. Jag vill kunna hjälpa min mamma de sista åren. Men jag kan inte bo hos mamma, det var olidligt i julas...Ledsen.

 

[netia]

Det är svårt att hjälpa när man inte förstår

Jag tror man ibland måste släppa det där med att förstå. Det är inte alltid man kan förstå ett beteende som grundar sig på sjukdom.
Att acceptera utan att förstå kan föra framåt.

 

[Raderad medlem 120709]

Det går framåt med pyttesteg här - alltid något. Men jag har också en del att ventilera, så varning för novell.

Jag har nu varit och provat på ny daglig verksamhet två gånger, och spontant känns det positivt. Men det är inte utan att jag blir orolig ändå, eftersom mina tidigare försök till sysselsättning inte har gått bra, endera pga problem med det sociala, eller för att arbetsuppgifterna brustit på något vis så det har slutat med att jag känt mig som en sopa som inte passar in någonstans. Men det är också ett antal år sedan jag sist var ute i svängen med daglig verksamhet, så jag ska försöka undvika att måla fan på väggen innan jag vet hur fan ser ut.

Det som grämer mig mest just nu är den oändliga historien om att försöka skaffa hund...
Jag trodde att jag hittat en vettig kennel med rasen jag är intresserad av, men nu verkar det som att kullen de planerat kommer vara leveransklar först framåt sensommaren. Iom att mitt mående alltid dippar när höstmörkret och vintern kommer, så hade jag tänkt att det blir lämpligast att ta hem en valp under vår eller tidig sommar, så att jag hinner komma in i någon slags rutin innan det stora vemodet rullar in igen.

Och innan någon frågar, nej, jag kan inte kolla efter kennlar var som helst i landet. Långa resor är ett helvete för mig pga min problematik, så jag är i stort sett begränsad till uppfödare inom mitt län eller på sin höjd angränsande län.

Så nu känns det som att valet står mellan att kolla efter någon annan ras, eller vänta tills nästa kull som troligen lär dröja minst ett par år. Det senare är inte särskilt tilltalande, det känns som att jag redan väntat en evighet och inte kommit till skott, så jag hade liksom bestämt mig för att det får räcka nu, jag ska ha min efterlängtade hund innan jag fyller 30. Men då verkar det som att det är in i rasdjungeln som gäller igen, tillbaks på ruta ett alltså...

 

[Miks]

Jag tror man ibland måste släppa det där med att förstå. Det är inte alltid man kan förstå ett beteende som grundar sig på sjukdom.
Att acceptera utan att förstå kan föra framåt.

Sant! Dock är jag ganska logisk och strategisk och har svårt att inte förstå. Att släppa och bara klappa medhårs är jag ganska dålig på. Jag blir frustrerad

Jag försöker bättra mig och hoppas att kursen ger bra verktyg

Mvh Miks

 

[Kilauea]

Det går framåt med pyttesteg här - alltid något. Men jag har också en del att ventilera, så varning för novell.

Jag har nu varit och provat på ny daglig verksamhet två gånger, och spontant känns det positivt. Men det är inte utan att jag blir orolig ändå, eftersom mina tidigare försök till sysselsättning inte har gått bra, endera pga problem med det sociala, eller för att arbetsuppgifterna brustit på något vis så det har slutat med att jag känt mig som en sopa som inte passar in någonstans. Men det är också ett antal år sedan jag sist var ute i svängen med daglig verksamhet, så jag ska försöka undvika att måla fan på väggen innan jag vet hur fan ser ut.

Det som grämer mig mest just nu är den oändliga historien om att försöka skaffa hund...
Jag trodde att jag hittat en vettig kennel med rasen jag är intresserad av, men nu verkar det som att kullen de planerat kommer vara leveransklar först framåt sensommaren. Iom att mitt mående alltid dippar när höstmörkret och vintern kommer, så hade jag tänkt att det blir lämpligast att ta hem en valp under vår eller tidig sommar, så att jag hinner komma in i någon slags rutin innan det stora vemodet rullar in igen.

Och innan någon frågar, nej, jag kan inte kolla efter kennlar var som helst i landet. Långa resor är ett helvete för mig pga min problematik, så jag är i stort sett begränsad till uppfödare inom mitt län eller på sin höjd angränsande län.

Så nu känns det som att valet står mellan att kolla efter någon annan ras, eller vänta tills nästa kull som troligen lär dröja minst ett par år. Det senare är inte särskilt tilltalande, det känns som att jag redan väntat en evighet och inte kommit till skott, så jag hade liksom bestämt mig för att det får räcka nu, jag ska ha min efterlängtade hund innan jag fyller 30. Men då verkar det som att det är in i rasdjungeln som gäller igen, tillbaks på ruta ett alltså...

Du tror inte en valp kan liva upp i höstmörkret då? Då måste du springa ut och få lite dagsljus, med en valp som måste ut. Dagarna kan ju dessutom vara soliga långt in på hösten.

 

[Kilauea]

Har själv minskat min sertralin från 150 mg till 125 mg per dag sen 1,5 veckor nu. Haft nån riktig nere-dag, men det har varit i kombination med trötthet, det blir alltid värre då.
Hoppas kunna minska till 100 mg om nån månad. Hade jag inte haft liten i magen hade jag inte brytt mig lika mycket. Såklart jag vill fungera på så låg dos som möjligt, men det är framförallt för att han kan få abstinenssymtom vid födsekn som får mig motiverad.
Jag är dock beredd att öka igen om behov uppstår.

 

[et_flickan]

För mig går det rätt bra. Börjat en praktik och trivs som fisken i vattnet. Det är roligt och lärorikt. Jag fick till och med beröm häromdagen av "chefen" då jag klankade ner lite på mig själv att jag var långsam på att lära mig och inte så självgående. Hen sa åt mig att det faktiskt är helt tvärtom och att hen blev positivt överaskad eftersom jag var så negativt om mig själv när vi träffades första gången. Jag var mest ärlig tyckte jag om mina problem men insåg sen att jag växt något enormt med det sociala sen jag fick barn även fast jag mått extremt dåligt i perioder.

På onsdag ska jag till läkaren och diskutera medicinering Jag är fortfarande rätt ojämn och fortfarande deppad med ångest. Men det blir verkligen bättre ju bättre tankar jag har om mig själv.

 

[Raderad medlem 120709]

Du tror inte en valp kan liva upp i höstmörkret då? Då måste du springa ut och få lite dagsljus, med en valp som måste ut. Dagarna kan ju dessutom vara soliga långt in på hösten.

Klart att en valp kan vara en kick i sig, men det känns som en för stor chansning att hoppas på både det och att det ska vara en lång och härlig höst med bra väder. Eftersom jag aldrig haft valp förut så vet jag inte riktigt vad jag har att förvänta mig, jag är liksom orolig för att det inte ska "klicka" utan att jag bara ska tycka att det är pest. Jag har inte tillräcklig självtillit för att tro att det ska gå bra oavsett andra faktorer, trots att jag har nog erfarenhet av andra saker som pekar på just det, att jag tuffar på fast det jävlas.

Ett stort problem är att jag är av så pessimistisk läggning att det ofta känns bäst att förbereda sig på det värsta just in case; det är därför jag är inne på att åtminstone försöka pricka in valpköpet under den tid på året som är minst jobbig ur psyk-perspektiv.
Med tanke på hur sällan det dyker upp intressanta (enligt mig) kullar häromkring så kanske jag får bita i det sura äpplet om det ska bli av alls. Men det är skitläskigt.

 

[netia]

Att släppa och bara klappa medhårs är jag ganska dålig på. Jag blir frustrerad

Jag tror inte att klappa medhårs alltid är bra.
Bekräfta känslor och upplevelser, finnas som ett bollplank om det behövs och framförallt lyssna, tror jag kan hjälpa de flesta.
Att du blir frustrerad kan jag väl förstå.
Situationen är helt säkert frustrerande.
Det kan även vara så att du egentligen inte behöver *göra* så mycket utan mest bara finnas där för någon.
Svara i telefonen när de ringer, ta en fika, lyssna på klagolåt som behöver ut och känslor som behövs sättas ord på och identifieras för den sjuke själv.

 

[Kilauea]

Klart att en valp kan vara en kick i sig, men det känns som en för stor chansning att hoppas på både det och att det ska vara en lång och härlig höst med bra väder. Eftersom jag aldrig haft valp förut så vet jag inte riktigt vad jag har att förvänta mig, jag är liksom orolig för att det inte ska "klicka" utan att jag bara ska tycka att det är pest. Jag har inte tillräcklig självtillit för att tro att det ska gå bra oavsett andra faktorer, trots att jag har nog erfarenhet av andra saker som pekar på just det, att jag tuffar på fast det jävlas.

Ett stort problem är att jag är av så pessimistisk läggning att det ofta känns bäst att förbereda sig på det värsta just in case; det är därför jag är inne på att åtminstone försöka pricka in valpköpet under den tid på året som är minst jobbig ur psyk-perspektiv.
Med tanke på hur sällan det dyker upp intressanta (enligt mig) kullar häromkring så kanske jag får bita i det sura äpplet om det ska bli av alls. Men det är skitläskigt.

Är själv obotlig pessimist så förstår vad du menar.

 

[Uttern]

Tack för att den här tråden finns! Har inte hunnit läst alla än, men kommer göra det senare. Ni är helt underbara som delar med er era tankar och känslor, det gör att man känner sig mindre ensam i att vara psykiskt dåligt mående.

I dag är det ingen bra dag, tårarna rinner och ångesten är hög. Som tur är, så är jag inte ensam, Har föräldrarna i huset. Bor hemma fortfarande efter den mentala kraschen sedan några år tillbaka. Tror aldrig jag kommer klara mig bo själv ensam med mina hundar.

Har panikångest plus nedstämdhet som går i perioder till depprission ( kan ej stava till det ens suck) äter hög dos med antidepp plus nattmedicin mot för skydda hjärnan. Plus börjat med ADHD medicin. Den har hjälpt mig enormt mycket mot min ADD hjärna. Startmotorn går lättare i gång och motverkar min enorma trötthet en aning. Det var värre utan medicinen. Nu har jag "hittat hem".

Men jag måste sluta isolera mig, har jättejobbigt i sociala sammanhang och tror att jag kommer få panikattack. Men jag kan inte jobba. Har för sökt med praktiker och det slutar bara i panikångestattacker innan jag ens kommer iväg till praktiken. Hur kan jag vara så misslyckad? Hur ska jag någonsin kunna jobba igen? Vill komma igång med daglig verksamhet men vet inte längre vart man vänder sig. Hur får man det? Har via SOL fått boendestöd som är helt underbart!

Men att känna sig helt misslyckad och orolig för framtiden är hemskt. Finns det något bättre än Atarax mot panikångesten? Måste ta så många o då blir jag så trött. Måste klara av att vara vaken på kvällarna för hundarna sedan när jag flyttar iframtiden. ( Nu får jag hjälp med kvällsrastningen)

Tack för att du orkade läsa!

 

[vallhund]

Tack för att den här tråden finns! Har inte hunnit läst alla än, men kommer göra det senare. Ni är helt underbara som delar med er era tankar och känslor, det gör att man känner sig mindre ensam i att vara psykiskt dåligt mående.

I dag är det ingen bra dag, tårarna rinner och ångesten är hög. Som tur är, så är jag inte ensam, Har föräldrarna i huset. Bor hemma fortfarande efter den mentala kraschen sedan några år tillbaka. Tror aldrig jag kommer klara mig bo själv ensam med mina hundar.

Har panikångest plus nedstämdhet som går i perioder till depprission ( kan ej stava till det ens suck) äter hög dos med antidepp plus nattmedicin mot för skydda hjärnan. Plus börjat med ADHD medicin. Den har hjälpt mig enormt mycket mot min ADD hjärna. Startmotorn går lättare i gång och motverkar min enorma trötthet en aning. Det var värre utan medicinen. Nu har jag "hittat hem".

Men jag måste sluta isolera mig, har jättejobbigt i sociala sammanhang och tror att jag kommer få panikattack. Men jag kan inte jobba. Har för sökt med praktiker och det slutar bara i panikångestattacker innan jag ens kommer iväg till praktiken. Hur kan jag vara så misslyckad? Hur ska jag någonsin kunna jobba igen? Vill komma igång med daglig verksamhet men vet inte längre vart man vänder sig. Hur får man det? Har via SOL fått boendestöd som är helt underbart!

Men att känna sig helt misslyckad och orolig för framtiden är hemskt. Finns det något bättre än Atarax mot panikångesten? Måste ta så många o då blir jag så trött. Måste klara av att vara vaken på kvällarna för hundarna sedan när jag flyttar iframtiden. ( Nu får jag hjälp med kvällsrastningen)

Tack för att du orkade läsa!

Be att få prova Lergigan eller Theralen.

 

[Raderad medlem 120709]

Vill komma igång med daglig verksamhet men vet inte längre vart man vänder sig. Hur får man det? Har via SOL fått boendestöd som är helt underbart!

Det bör finnas blanketter för ansökan om verksamhet på din hemkommuns hemsida - finns inte där så ser jag att IVO har på sin hemsida. Jag fick bra hjälp av min kurator på habiliteringen att fixa en första kontakt eftersom jag hade varit ute ur svängen länge och kände mig jätteorolig för att göra ett nytt försök. Om du har någon liknande vårdkontakt kanske det kan vara en idé för att lätta på lite av oron?
Lite kortfattat, och med reservation för att mitt minne inte alltid är 100% korrekt: du skriver ut en sån blankett och fyller i utförligt om dina svårigheter och vad för slags verksamhet du är intresserad av. Sedan skickar du in den till SoL-ansvariga på din ort (eller LSS i mitt fall, eftersom jag har en autism-diagnos). Efter det är det bara att vänta på att en handläggare tar kontakt, sedan guidar hen dig vidare i processen.

Jag förstår att det känns jättejobbigt, jag har själv varit ute på ett antal dagliga verksamheter där det inte fungerat och har känt mig totalt misslyckad. Jag har gått hemma och skrotat i flera år, men nu har jag (efter många om och men) börjat på en ny plats och det känns väldigt positivt med både arbetsuppgifter, handledare och andra medarbetare. Så det var absolut värt försöket, trots all ångest kring det här med att försöka ha en sysselsättning som alla andra. Jag håller tummarna för att du också får ha sån tur.

 

[monster1]

Varning för gnäll. En kompis vill Skypea med mig i helgen men egentligen vill jag inte prata med någon alls. Jag misstänker att jag inte kan låta bli att hälla över en massa skit på henne och det känns inte ok. Hon lyssnar gärna, men hon berättar själv aldrig något "tillbaka" fast jag vet att hon också har sina problem så det blir skevt tycker jag. Jag har ångest över en del tunga saker. Jag vill flytta tillbaka till Sverige men jag vet inte hur. Skaffa jobb? Bostad? Inte enkelt i min ålder, 57 år utan relevant utbildning. Jag ligger nu sömnlös om nätterna för hur jag ska klara en flytt. Mamma behöver mig. Jag vill kunna hjälpa min mamma de sista åren. Men jag kan inte bo hos mamma, det var olidligt i julas...Ledsen.

Om du kan tänka dig att jobba som uska inom äldrevården eller städerska finns det nog jobb åt dig. Är du fortfarande svensk medborgare?

 

[alazzi]

Om du kan tänka dig att jobba som uska inom äldrevården eller städerska finns det nog jobb åt dig. Är du fortfarande svensk medborgare?

Ja, jag är fortfarande svensk medborgare. Så fort som jag kommer till Sverige så får jag ju jaga jobb. Någon inkomst måste jag ju ordna. Mamma tjatar flera gånger i veckan nu eftersom hon behöver hjälpen. Och jag slits mellan mamma och min dotter.

 

[mandalaki]

Ja, jag är fortfarande svensk medborgare. Så fort som jag kommer till Sverige så får jag ju jaga jobb. Någon inkomst måste jag ju ordna. Mamma tjatar flera gånger i veckan nu eftersom hon behöver hjälpen. Och jag slits mellan mamma och min dotter.

Men alltså, du bor i Tyskland och har en unge att ansvara för. Din mamma får ansöka om hemtjänst. Du har inga syskon i Sverige, förresten?

 

[monster1]

Ja, jag är fortfarande svensk medborgare. Så fort som jag kommer till Sverige så får jag ju jaga jobb. Någon inkomst måste jag ju ordna. Mamma tjatar flera gånger i veckan nu eftersom hon behöver hjälpen. Och jag slits mellan mamma och min dotter.

Din mamma som jag förstått det är väll inte den mest stöttande personen? Kan hon inte använda sig av hemtjänsten som andra äldre får göra? Du ska göra det som är bäst för DIG!

 

[alazzi]

Men alltså, du bor i Tyskland och har en unge att ansvara för. Din mamma får ansöka om hemtjänst. Du har inga syskon i Sverige, förresten?

Mamma vägrar. Istället kör hon martyrvarianten mot mig. Inget syskon i Sverige. Och mamma har avsagt sig kontakten med alla släktingar.

 

[alazzi]

Din mamma som jag förstått det är väll inte den mest stöttande personen? Kan hon inte använda sig av hemtjänsten som andra äldre får göra? Du ska göra det som är bäst för DIG!

Mamma säjer att hon är för pigg för hemtjänst. Men när hon senast var inlagd blev hon erbjuden hemtjänst men ville inte ha den hjälpen.

 

[monster1]

Mamma säjer att hon är för pigg för hemtjänst. Men när hon senast var inlagd blev hon erbjuden hemtjänst men ville inte ha den hjälpen.

Då får hon skylla sig själv. Det är inte ditt jobb att ta hand om henne.