Plastmamma...

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Bortskämd men inte odräglig är bra ledord... och för att barn så småningom ska fungera i vuxenlivet tror åtminstone JAG på att det är hälsosamt med egenansvar. Vid arton är man myndig, då, allra senast, är det vettigt om man kan laga mat, tvätta, diska, städa mm helt på egen hand.
Det är pinsamt hur många unga människor som aldrig, på arton år, behövt göra detta utan istället litat på att mamma som redan arbetar förtio timmar och lite till ska ta hand om skiten när hon kommer hem.

Det är väl ungefär just precis det du skriver som är min åsikt också.

Jag håller med dig; det handlar inte nödvändigtvis om att plocka undan tallriken (för övrigt I_U: VEM plockar undan tallrikar någon gång hos er då? För de står väl inte i högar under flera veckor på bordet antar jag? Förr eller senare blir ju gränsen nådd även för en familj där man inte tycker "ordning" är så viktigt... om inte annars så när det blir en hygienfråga..?); det handlar väl snarast om att kunna lite grundläggande koder för hur man agerar i sociala sammanhang. Att kunna inse och förstå att någon ju faktiskt måste tvätta, städa, diska eller plocka undan ibland. Att kunna veta att när jag är bortbjuden hos andra så är det rätt så trevligt att sitta vid bordet och äta utan att prutta högt när man råkar få gaser i magen.

Alltså, det där vanliga hyfsat normala uppförandet som gör att folk vill bjuda en igen.

Och som du är inne på Sel: att klara sin egen vardag när man flyttar hemifrån utan att det blir en arbetsbelastning man aldrig ens insett finns.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Jo något sorts ansvar måste ju även barnen ta.
Men jag har börjat med de egna sakerna och kläderna.
Som med lektältet och hålla rätt på sina kläder både hemma och på dagis.
Det som är närmast så att säga.
Den omskrivna, dyra, fiolen krävde ju att det spelades en himla massa fiol för att den skulle införskaffas.
Och det har sannerligen spelats fiol så att både strängar och tagel har behövt bytas flera gånger.

Ja, precis! Det du beskriver är INTE curling. Då hade du ju inte krävt något ansvar för egna saker och kläder utan tagit hand om det åt barnen själv.

(Utifrån det lilla jag känner om dig så har jag så svårt att se dig curla i den definition jag menar. Du är för bekväm (missförstå mig rätt här, hittar inget bättre ord) för det! Du är liksom så långt ifrån bilden nitisk bullmamma/hemmafrutyp/"duttigullmänniska" som jag kan tänka mig! Och det är en komplimang och inget annat).

 

[Diplomaten]

Sv: Plastmamma...

Jag tycker personligen, att du får utstå ganska hård kritik. Att du skriver ett inlägg här och frågar, tycker jag tyder på att du faktiskt vill få det att fungera. Att du inte är van barn, tycker att det är stundtals är en pina och att du har åsikter om din pojkväns uppfostran är ju inget konstigt, enligt min åsikt. Vid olika tillfällen poängterar du dessutom att du läser vad folket på Buke skriver och tar till dig det. Finemang!

Basen är att du är intresserad av den man som är far till barnet. Sedan är det också en enklare situation, om du kan diskutera om ditt och barnets relation med pappan. Som förälder får man ju försöka få det att fungera från alla parter, även om barnets välmående givetvis skall gå först! Jag tycker att det "hör till" att föräldern till barnet är den som ska va den som dirigerar. Det är ju den som känner båda parter, plus att det är den (i ditt fall) som är förälder. Så, om du inte redan gjort det - försök att diskutera dina tankar med fadern till barnet. Sedan är det alltid lite känsligt att få kritik för hur man uppfostrar sina barn, så ta det lite varligt.

Hur har det gått för er fram tills nu? Tråden kom helt plötsligt att handla om någon annans barn ....

 

[mino]

Sv: Plastmamma...

För att återknyta till curlandet (även om vi inte gillar det...) så förutsätter idén med curlingföräldrar att man behöver motgångar för att må bra. För mig hänger det inte alls ihop, tvärtemot en föreställning som finns ("allt som inte dödar, härdar") så ser jag bara motsatsen, folk som upplever motgångar blir inte starka av det om de inte var det i sig själva från början. De som är starka skaffar sig erfarenheter för tråkigheter "tar" inte på dem medan svagare personer blir nedslagna och bär med sig hela bagage av jobbiga händelser som sänker dem snarare än motsatsen.

Jag tror att det är viktigt att skilja på att en unge är odräglig och därmed inte blir uppskattad av omgivningen som du var inne på tidigare och curlingfenomenet där man hävdar att barn inte mognar om de inte får motgångar. Jag tror inte alls på det sistnämnda, jag tror att barn klarar motgångar bättre om de inte har för många utan har tid att hantera varje motgång som ändå kommer. Sen finns det som jag pratade om förut föräldrar som har svårt att sätta gränser runt sig själva utan bara går med på allt men det är inte ett nytt fenomen. Jag tycker därför att man ska vara väldigt kritisk till curling, jag tror att det kan skada mer än göra nytta om föräldrar får för sig att de "inte får curla" i tid och otid.

 

[No1]

Sv: Plastmamma...

Jag tycker därför att man ska vara väldigt kritisk till curling, jag tror att det kan skada mer än göra nytta om föräldrar får för sig att de "inte får curla" i tid och otid.

Det blir fel när människor försöker leva upp till ideal och principer som är någon annans än deras egna.
Så en duttande förälder utan egna rötter i en disciplinerad och konsekvent attityd gör nog bäst i att fortsätta sitt duttande.

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Jag tycker därför att man ska vara väldigt kritisk till curling, jag tror att det kan skada mer än göra nytta om föräldrar får för sig att de "inte får curla" i tid och otid.

Uppenbarligen, annars skulle det väl vara barn med problematiska uppgifter som det går bäst för, och så ser det enligt all tillgänglig statistik inte alls ut.

Jag tycker att det här "fasta gränser-idealet" är väldigt underligt. Varför tänker man sig inte att man kan dels improvisera sig fram genom livet även när det gäller barn (det gör man ju i princip med allt annat), dels betoningen på just hushållsarbetet.

Om en artonåring inte kan tvätta, får han/hon väl läsa instruktionerna (både på plaggen och på tvättmaskinen)? Jag ser egentligen inget större problem med det.

Men de "fasta gränserna" - jag upplever hela idén väldigt mycket som något som är till för att skapa avstånd mellan vuxna och barn (i familjen och på andra håll). Att man inte pratar, man sätter upp gränser. Öht handlar det pratet om barnuppfostran bara om att påverka och ändra på barnet, det handlar inte alls om relationen och inte om hurdan man själv är.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

För att återknyta till curlandet (även om vi inte gillar det...) så förutsätter idén med curlingföräldrar att man behöver motgångar för att må bra.
---------------------------
Jag tror att det är viktigt att skilja på att en unge är odräglig och därmed inte blir uppskattad av omgivningen som du var inne på tidigare och curlingfenomenet där man hävdar att barn inte mognar om de inte får motgångar.
------------------------

Jaha? I så fall har jag missuppfattat "curling" helt och hållet tror jag. Men jag ska ärligt erkänna att jag har ju inte läst massor i ämnet.

Men vad är motgångar? Du skriver ju själv att de "ändå kommer" och det är väl lite så jag menar. Jag menar inte att man ska skapa motgånger för sina barn. Men däremot ge dem verktyg att just kunna hantera de motgångar som kommer. För hela vägen från födseln så stöter man ju på motgångar. Eller kanske frustration är rätt ord? När man som 8 månaders inte klarar krypa fast man vill, när man som 1åring inte får behålla tallriken för att man kastar ner den (inklusive mat) på golvet hela tiden, när man som 3åring inte får stanna kvar och leka hemma på morgonen för att mamma och pappa ska ta med en till dagis, när kompisen i skolan retas och säger man har "fula byxor".

Att bli tillsagd att ta bort en tallrik kan väl ändå inte betecknas som att skapa en motgång för barnet "bara för att"? Är det helt förkastligt att ställa krav på ansvar (efter ålder och mognad givetvis) för vissa uppgifter?

För mig handlar det om att lära sig delta i det arbete som ett hushåll ändå medför. Att dela jobbet mellan familjemedlemmarna istället för att bara de vuxna ska göra det (eller som det ofta blir; bara mamma). Så är jag själv uppvuxen och jag upplevde nog aldrig att det varit "motgångar" att jag fått lära mig hjälpa till (efter förmåga) i hemmet?

Det var snarare en jättestor hjälp att jag fick självförtroendet och kunskapen att klara mig utan några större problem alls när jag flyttade hemifrån som 20åring. Jag kunde redan tvätta, laga mat, betala räkningar, skaffa elabbonemang osv.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Om en artonåring inte kan tvätta, får han/hon väl läsa instruktionerna (både på plaggen och på tvättmaskinen)? Jag ser egentligen inget större problem med det.

Jag undrar om vi talar i kors... eller också är vi från helt olika planeter.

Ja, det går väl att läsa sig till.
Men det är ganska jobbigt (jag har två exempel på detta i min direkta närhet) för en 18åring som varken kan tvätta, koka makaroner, hittar i affären eller något alls av de där vardagliga kunskaperna som är bra att ha när man flyttar. Då ska de plötsligt som 18åringar lära sig allt det som de faktiskt kunde ha fått hjälp att lära sig hemma. De två jag tänker på har till och med själva uttryckt att det hade vart bra om de fått lite krav på det hemifrån så hade det varit lite lättare när de väl flyttade.

Och hur gör NI hemma hos er? Sköter du (eller maken/mannen/partnern) all tvätt, all matlagning, allt städande, all trädgårdsskötsel, allas bankkonton osv ända tills era barn är 18 år? Är inte det ganska jobbigt och tråkigt? Hur får ni som vuxna tid till något som helst fritidsintresse när/om era barn inte alls deltar i något av allt det arbete som skapas i ett hem med flera personer?

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Jag undrar om vi talar i kors... eller också är vi från helt olika planeter.

Min poäng var snarare att det är obegripligt för mig varför så många i sådana här diskussioner skjuter in sig på sådana detaljer. Det är naturligtvis praktiskt att kunna tvätta och koka makaroner, men hur intressant är det?

Frågar du mig vad jag har tyckt varit viktigt under barnens uppväxt, kommer hemmets skötsel rätt långt ner på listan.

Av rent praktiska skäl är det ju dock skönt att fördela arbetet mellan familjemedlemmarna sedan barnen blivit så stora att det är någon nytta med det. Innan dess brukar de enligt min erfarenhet vara mer pigga på att hjälpa till, senare krävs en del förhandling. Vilket i sin tur är lite trist, eftersom det gör att man måste prata om och tjata på de här sakerna som man (jag) egentligen inte är så engagerad i att jag vill ha det som ett ständigt närvarande samtalsämne.

Jag skulle aldrig koppla tex veckopengen till hushållssysslor, eftersom jag tycker att barn bör få ha en egen liten ekonomi, att det är ett slags rättighet om föräldrarna bara har råd med det. Det har absolut inget med hushållssysslor att göra (och då tappar man det påtryckningsmedlet, men det får man leva med).

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Plastmamma...

Men det är ganska jobbigt (jag har två exempel på detta i min direkta närhet) för en 18åring som varken kan tvätta, koka makaroner, hittar i affären eller något alls av de där vardagliga kunskaperna som är bra att ha när man flyttar.

Men man lär sig ju! Jag kunde i princip ingenting när jag flyttade som 20-åring för jag behövde inte hjälpa till särskilt mycket hemma. Mina föräldrar har alltid ansett att det är bättre att vi prioriterar skola och hästar framför att tvätta, och städhjälp har vi alltid haft. Nu är jag i och för sig inte särskilt bra på att laga mat, även om jag givetvis kan ordna mat till mig själv, men att tvätta och sköta hemmet är ju plättlätt. Man bara lär sig det när man har flyttat och det funkar finfint.

Jag hör flera argumentera som du och ärligt talat tycker jag att det är lite fånigt och uppförstorat. De flesta ordnar nog upp allt sånt där när de flyttat, om de nu inte lärt sig tidigare än så.

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Jag är också uppvuxen med städhjälp (och barnflicka medan vi syskon var små). Det jag lärde mig om städning under uppväxten var att man bör plocka undan sina saker innan städhjälpen kommer, något som jag faktiskt inte hade nytta av sedan jag flyttat hemifrån. Trots detta går det helt ok bra för mig i livet. Om något, har jag verkligen visat att jag klarar av att studera , trots att en del i tråden verkar tro att hemarbete förbereder för studier på ett avgörande vis.

 

[No1]

Sv: Plastmamma...

Men man lär sig ju! Jag kunde i princip ingenting när jag flyttade som 20-åring för jag behövde inte hjälpa till särskilt mycket hemma. Mina föräldrar har alltid ansett att det är bättre att vi prioriterar skola och hästar framför att tvätta, och städhjälp har vi alltid haft. Nu är jag i och för sig inte särskilt bra på att laga mat, även om jag givetvis kan ordna mat till mig själv, men att tvätta och sköta hemmet är ju plättlätt. Man bara lär sig det när man har flyttat och det funkar finfint.

Jag hör flera argumentera som du och ärligt talat tycker jag att det är lite fånigt och uppförstorat. De flesta ordnar nog upp allt sånt där när de flyttat, om de nu inte lärt sig tidigare än så.

Det krävs nog specifika egenskaper av föräldrar, ex nedprioritering av egentid, för att köpa rollen som hembiträde.

Sedan tror jag oavsett att man missar några viktiga grundläggande bitar om man inte är med och delar de gemensamma sysslorna.
Det är en sak om man som hos I_U har en gemensam låg ribba för då tillåts alla vara lika slarviga och ingen städar skit efter någon annan. Men har man en hög ribba som vissa tillåts nonchalera/inte vara med och upprätthålla - nej, det kan inte ge något positivt.
Viljan att ta del och hjälpa till ska vara självklar. Att som tonåring ha samvete att dra iväg till stallet när någon städar efter ens skit, nej jag försöker verkligen här men jag kan inte se något positivt.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Min poäng var snarare att det är obegripligt för mig varför så många i sådana här diskussioner skjuter in sig på sådana detaljer. Det är naturligtvis praktiskt att kunna tvätta och koka makaroner, men hur intressant är det?

Tja, jag vet inte... och förstår faktiskt inte vad du menar? Intressant hur då?

Det är väl intressant för ts eftersom Ts tycker det är jobbigt (och pappan instämmer ju tydligen) att sonen aldrig gör något (Sen kan det diskuteras om en 6åring ska ha så stora krav som ts tycker/tror).

Frågar du mig vad jag har tyckt varit viktigt under barnens uppväxt, kommer hemmets skötsel rätt långt ner på listan.

Jamen oavsett hur långt ner det kommer så måste ju någon göra det. (Om man inte har råd att betala för det). Jag tänker att fönsterputsning, dammtorkning i vitrinskåp och allt sånt där överflödigt går ju att bara strunta i (vilket jag struntat i för det mesta som vuxen, även före barn) men att ta bort saker från golvet någon gång, diska och tvätta kläder är ju liksom omöjligt att prioritera bort helt. När de rena kläderna är slut så måste man ju tvätta och det är liksom inget som kan väljas att göras en gång per år. Snöar det på vintern så måste någon skotta för att man ska komma ut från gårdsplan osv.

Av rent praktiska skäl är det ju dock skönt att fördela arbetet mellan familjemedlemmarna sedan barnen blivit så stora att det är någon nytta med det. Innan dess brukar de enligt min erfarenhet vara mer pigga på att hjälpa till, senare krävs en del förhandling.

Ja, en 3åring (som vi har) vill väldigt gärna hjälpa till med allt. Nyttan blir inte så stor, oftast tar det längre tid för att man får göra det tillsammans med honom. Men nyttan med att låta honom göra det nu när han vill och är hjälpsam "av sig själv" är ju att skapa en vana, göra det till en självklarhet. Det är ju inlärning. Liksom att läsa en bok eller spela ett spel är inlärning. Om jag nu börjar säga "Nej, jag gör det själv, det går fortast" så är väl chansen att han plötsligt ska tycka det är okej att göra det vid 7,10,12 års ålder ännu mindre än vad den är om det "byggts på" kontinuerligt som en del av livet. Åtminstone är det vad jag tycker mig ha sett i min närhet under många år. Jag och min bror fick "ämpla" (som jag sa när jag var 2 år och skulle "ämpla bädda") från vi var små och ville och det blev ett ganska naturligt förhållningssätt i vår familj att man hjälps åt så att ALLA (inklusive morsan....) kan ha ledig tid tillsammans eller var för sig åt annat.

Att det dessutom är ganska skoj att göra saker tillsammans är ju ett plus! Då kan man ju prata och umgås under tiden också.

Jag skulle aldrig koppla tex veckopengen till hushållssysslor, eftersom jag tycker att barn bör få ha en egen liten ekonomi, att det är ett slags rättighet om föräldrarna bara har råd med det. Det har absolut inget med hushållssysslor att göra (och då tappar man det påtryckningsmedlet, men det får man leva med).

Där håller jag med. När jag växte upp hade vi aldrig "direktkoppling" mellan veckopeng och sysslor. I en viss ålder (typ 11-12 och äldre) hade vi dock vissa "ansvarsområden" som vi skulle sköta (bland annat städa vårt rum en gång per vecka, städa något visst "område" i huset, laga kvällsmat till familjen en gång per vecka mm).

Om vi inte gjorde det så fick vi ju dock inga avdrag på månadspengen. Vi kunde dock i tonåren "tjäna extra" ibland, men då var det oftast ett projekt á la "om du målar fönstrena så kan du få xx kronor för det". Mer sånt där utöver det vanliga sysslandet i ett hushåll.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Plastmamma...

Men jag har ju inte blivit en ohängd och egoistisk människa som inte klarar av att sköta mitt hushåll tillsammans med min sambo? När jag bodde själv ordnade jag allt jättebra, och det gör jag nu med.

"De gemensamma sysslorna", är det tvätt och mat eller? För det är det enda som mina föräldrar gjort men inte jag. Det var ju inte som att jag la ifrån mig disk i sängen, lät kläderna ligga på golvet och sen låg och tittade på TV medan mina stackars föräldrar passade upp mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Plastmamma...

Trots detta går det helt ok bra för mig i livet

Chockerande nog gör det det för mig med! Trots alla domedagsprofetior om att jag skulle komma att bo i en smutsig lägenhet (pga brist på städhjälp) med skitiga kläder på mig (eftersom jag aldrig tvättade när jag bodde hemma) och pizzakartonger överallt (eftersom jag inte lärde mig att laga mat medan jag bodde hos mina föräldrar).

 

[No1]

Sv: Plastmamma...

Men jag har ju inte blivit en ohängd och egoistisk människa som inte klarar av att sköta mitt hushåll tillsammans med min sambo? När jag bodde själv ordnade jag allt jättebra, och det gör jag nu med.

"De gemensamma sysslorna", är det tvätt och mat eller? För det är det enda som mina föräldrar gjort men inte jag. Det var ju inte som att jag la ifrån mig disk i sängen, lät kläderna ligga på golvet och sen låg och tittade på TV medan mina stackars föräldrar passade upp mig.

Nej jag kanske tolkade in för mycket men: "Att som tonåring ha samvete att dra iväg till stallet när någon(föräldrar) städar efter ens skit, nej jag försöker verkligen här men jag kan inte se något positivt. "
Det är ett vanligt beteende och jag tycker det ger oroväckande signaler.


Sedan är jag väl färgad eftersom jag varje år grips av allt större panik över att årskullarna blir alltmer värdelösa i egenskap av arbetskraft och att jag precis konstaterat att jag hellre letar sommarvikarier bland pensionärer än bland dem under 25.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Men man lär sig ju!

Jamen varför ska man behöva vänta tills man är 18 när man kan lära sig tidigare?? Man kan ju läsa hela gymnasiet när man är vuxen också, men det är ingen som argumenterar för att strunta i det för att det är så jobbigt att krävas ta ansvar...??

Och för mig som var på väg (men han flyttade snart hem igen) att bo ihop med en totalcurlad kille som 20 så kan jag säga att det hade varit ett stort problem om vi fortsatt bo tillsammans. För att det var inte HAN som lärde sig utan JAG som skulle lära honom. Något som jag tyckte hans föräldrar hade kunnat ge honom kunskaper om för många år sen.
Han var ju inte ens van vid att tänka på att torka av smulor efter sig eller ställa in smöret i kylen. Och då drabbades ju även JAG (och han, eftersom jag inte kunde stå ut med att bli "morsa" åt någon i den åldern och ställde krav på egna initiativ som blev för jobbiga för honom).

Men mitt allra främsta argument handlar ju om resten av familjen! Det är ju i och för sig självvalt att ägna all sin lediga tid åt att serva sina barn (och ofta sin karl också...) - men jag fattar det inte. Och kommer aldrig i livet tycka att halvvuxna barn ska ha någon slags automatisk markservice bara för att de är barn i familjen. Och för att de halvvuxna ska kunna hjälpa till så måste det ju introduceras successivt genom åren utifrån vad man kan vara mogen för att klara av. Barn VILL ju hjälpa till! Vår son vill hjälpa till att skotta, gräva, bära ved, plocka i diskmaskinen, diska, dammsuga, laga mat osv. Det enda som det ibland protesteras mot är att plocka undan sina egna leksaker, men om jag hjälper honom så är det oftast okej.

Och ts samt flera vill ju inte vara markservice-maskiner.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Plastmamma...

Nej jag kanske tolkade in för mycket men: "Att som tonåring ha samvete att dra iväg till stallet när någon(föräldrar) städar efter ens skit, nej jag försöker verkligen här men jag kan inte se något positivt.

Men så var det absolut inte hos oss. VI drog till stallet, syskon och pappa. Båda mina föräldrar har alltid tyckt att det inte är något fel i att prioritera roliga saker framför städning. Därför har vi haft städhjälp väldigt länge också.

Sedan är jag väl färgad eftersom jag varje år grips av allt större panik över att årskullarna blir alltmer värdelösa i egenskap av arbetskraft och att jag precis konstaterat att jag hellre letar sommarvikarier bland pensionärer än bland dem under 25.

Trevligt. Jag har jobbat till och från sedan jag var 19 och jag har gjort ett grymt bra jobb på varje arbetsplats. Sen när slutade vi under 25 vara individer och när blev vi en värdelös homogen grupp som folk vill gnälla på hela tiden?

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Viljan att ta del och hjälpa till ska vara självklar. Att som tonåring ha samvete att dra iväg till stallet när någon städar efter ens skit, nej jag försöker verkligen här men jag kan inte se något positivt.

Tack! Skönt att se att jag inte är ensam.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Plastmamma...

Men vem har blivit servad? Vad vet du om hur arbetsfördelningen har sett ut i vårt hem och vad mina föräldrar har tyckt om det? Du beskriver nån curlad, ohängd tonåring som tvingar sina stackars föräldrar att slita och det känner jag verkligen inte igen mig i.

amen varför ska man behöva vänta tills man är 18 när man kan lära sig tidigare??

DU skrev att det är ett problem för tonåringar som inte gjort sin del hemma att flytta hemifrån och då ville jag bara flika in att det inte ALLS behöver bli något problem. Jag säger inte att man SKA vänta, jag säger att det knappast är någon katastrof om man inte kan tvätta när man flyttar hemifrån. Det är jäkla skillnad!