Plastmamma...

[angelwings]

Sv: Plastmamma...

Men ibland så fungerar det inte som man tror.

Mina barn är bortskämda och curlade.
Och det har fått dem att skämma bort och curla tillbaka.
De ger nu mig och sin lillebror samma onödiga service.
De är omtänksamma och hjälpsamma.
För i deras värld så är det så man beter sig mot varandra.
Jag tror därför att resultatet beror av något annat än den tidiga dressyren.

Jag tänkte just skriva något liknande. Min dotter (9) fixar gärna till mig numera. På sin nivå. Men mackor, fil, flingor, dricka, hon kan använda micron och värma...Hon hjälper till att städa ibland. Vi hjälps åt helt enkelt, ibland fixar jag, ibland fixar hon. Hon tycker det är roligt och känner sig stor.
Och jag tror att hon varit (är) ganska bortskämd. Bortskämd på kärlek och omtanke och visst gör jag ibland för mycket för henne. Men det jämnar nog ut sig i slutet.
(men alla barn är förmodligen inte sådana utan jag har haft tur )

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Men ibland så fungerar det inte som man tror.

Mina barn är bortskämda och curlade.
Och det har fått dem att skämma bort och curla tillbaka.
De ger nu mig och sin lillebror samma onödiga service.
De är omtänksamma och hjälpsamma.
För i deras värld så är det så man beter sig mot varandra.
Jag tror därför att resultatet beror av något annat än den tidiga dressyren.

Jag tror att vi definierar curling olika. De exempel jag sett av curling enligt min definition har skapat individer som är väldigt vana att stå i centrum och ser sina föräldrar som servicemaskiner (ungefär som i "Ung och bortskämd" som går på TV). Egohybris typ. Ibland kombinerat med svårigheter att faktiskt bli vuxna och klara sig själva; de har extremt svårt att ta motgångar/motstånd.

Det betyder inte att de kan vara väldigt trevliga att umgås med, som vänner t ex. Men de klarar just inte att bli vuxna.

Utifrån vad jag vet om dig så kan jag inte alls tänka mig att du menar samma sak med curling som jag menar! Att dina barn faktiskt "ger tillbaka" visar ju att du gjort något mycket mer och bättre än att just bara curla. I mina ögon.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Vi kanske måste definiera vad det innebär att curla barn?
Jämna till marken litet åt dem gör jag ju gärna.
Så att de skall orka komma fram till sina mål i livet.

 

[Bebben]

Sv: Plastmamma...

Det är nog oerhört mycket lättare för dig som redan har ett eget barn.
Vanan spelar en stor roll.
Antagligen så gör du massor av saker rent automatiskt som får det hela att flyta lätt.

Ja, självklart underlättar det en hel del! Jag har ju till och med haft barn längre än honom

Sen är det ju också som så att om man har rätt så lika åsikter gällandet det mesta inom barnen så som uppfostran, regler i hemmet, sängtider eller vad som helst - så flyter det också på lättare.

På det stora hela så fungerar vi exakt likadant, och tänker väldigt lika. På vissa punkter har vi agerat annorlunda mot våra barn (Under uppväxten, det görs absolut ingen skillnad på dom hemma i vad dom får/inte får göra etc!). Där får vi ju respektera varandra så långt det går, och försöka att kompromissa om man inte kan "stå ut" med den andres sätt.

Jag är mycket tacksam över att vår familj fungerar så perfekt Min son avgudar sambon, och har gjort sen dag 1! Jag och sambons son kommer jättebra överens, och jag älskar honom som om han vore mitt eget barn. Och pojkarna älskar varandra verkligen.

(Jag kan dock säga att jag aaaaaldrig skulle gått med på att ha ett bortskämt - i negativ bemärkelse - barn i mitt hem! Då hade sambon fått ändra på sin syn på uppfostran/barn, eller behållt sin lägenhet )

 

[Snuffsan]

Sv: Plastmamma...

4 åringen kan även bre mackor själv, hälla upp sin dricka, klä på/av sig, plocka fram rena kläder, lägga smutskläderna i tvättkorgen och väldigt mycket mer. Det kan väl inte anses normalt att en 6 åring ska ha hjälp med precis allting?

När min dotter var 6 fick hennes pappa en ny sambo, 26 år yngre är honom och sambon hade precis passerat 20. Det tog inte lång tid efter det att sambon flyttat in så valde pappan bort vår dotter och de har inte haft någon kontakt sedan dess (dottern är nu 17).

Min dotter har alltid tagit ansvar hemma. Hjälpt till med städning, mat, tvätt och tidigt tagit ansvar i stallet. Curlad är det sista man kan kalla henne. Men hos hennes pappa kunde hon inte ens ta ett glas vatten själv. Att bre en macka själv fanns inte på kartan. Inte för att hon inte klarade av det, utan för att hon aldrig skulle våga. Hon kände sig helt enkelt så osäker och ovälkommen hos pappa och hans nya sambo att hon blev 3 år och helt passiv då hon var där. Dottern har alltid varit blyg för främmande och det fattade varken sambon eller pappan. Hon babblade ju på som tusan. Visst, men hennes pladder om tv, bokfigurer osv var ett panikpladder.

Det är en mycket obehaglig situation att som 6-åring känna sig som en gäst hos sin förälder.

 

[lingonben]

Sv: Plastmamma...

jag tycker det låter som att du slösat kärlek och omsorg på dina barn, men låtit dem vara kapabla att göra saker och utvecklas. Sånt är bra, och inte att curla. Jag har en granne som curlar så att det gör ont att se och där är det mycket skrämsel och tillbakahållande som gäller. Visst, hon älskar sitt barn, och visst det är mycket omsorg kring honom. Men det trummas in hårt att världen är farlig och det är bäst att hålla sig nära mamma. Och att han inte är kapabel att göra saker själv. En frisk normal 3,5-åring ska t ex kunna springa på en gångväg i stövlar även om det sluttar svagt svagt uppför eller nedför. Men nej, då skriks det "Stanna stanna, du måste gå i stövlar, du kan inte springa!". När barnet då ofelbart trillar heter det "Där ser du, du kunde inte! Gå nu ordentligt annars får mamma sätta dig i vagnen."

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Vi kanske måste definiera vad det innebär att curla barn?
Jämna till marken litet åt dem gör jag ju gärna.
Så att de skall orka komma fram till sina mål i livet.

Jämna till lite hör väl till gott föräldraskap. För mig är curling något MER än bara jämna till. Det handlar om självutplåning (av människan bakom föräldern) och utjämnande som gör att barnen aldrig behöver ta någon motgång.

Motgångar, sorger, att inte få sin vilja fram i alla lägen hör ju till livet. Om barnen möter det under uppväxten utvecklar de strategier för att hantera sådant som vuxna. Om de möter (nästan) inget motstånd alls under uppväxten så blir det enormt mycket jobbigare för dem att utveckla dessa strategier som vuxna. De blir förmodligen mer lätt"kränkta" och sårade också.

Svårt att definiera att curla barn givetvis. Och var gränserna går. Att curla ibland i vissa situationer tror jag bara är sunt. Oftast gör väl föräldrar det i all välvilja, man vill skydda sitt barn!
Curling för mig kanske är något annat för andra. Minns en diskussion vi hade för några år sen härinne om att spara pengar till sina barn och sen ge dem x antal tusen när de blir unga vuxna. Till t ex första boendeinköp, egen bil eller bara till vad de vill. För någon (var det Narcissa?) så var det höjden av bortskämdhet/curling. Det skulle hon aaaldrig göra, oavsett sin ekonomiska situation. Medan jag inte alls tycker det är "curling" eller nödvändigtvis gör att barn inte lär sig pengars värde. Huruvida man förstår pengars värde har ju att göra med förhållningssättet till pengar för övrigt under hela uppväxten, inte om man får en stor pengagåva när man blir 18-20 år.

För mig skulle nog curling defineras som ett ständigt överbeskyddande och servande av barnen. Och ofta kombinerat med en "vad dumma de är mot dig"-attityd t ex om ens barn gnäller över att någon kamrat blivit befogat arg på dem. Eller om någon vuxen rutit till när ens barn uppfört sig illa på allmän plats (klottrat, sparkat till en cykel mm).

Att serva barnen och också få service av barnen - för att man tycker om varandra i familjen eller att ge ens barn någon dyrare present (t ex en häst) när man har råd med det eller att "jämna marken" genom att hjälpa dem genom vissa svårigheter tycker jag inte är curling. Jag anser ju att min roll som just förälder ÄR att i viss mån göra just de sakerna och kanske successivt ställa större och större krav på "klara sig själv" - allteftersom barnet kan förväntas klara vissa saker i livet. För att förhoppningsvis när de är vuxna så kan de klara att flytta hemifrån, betala hyran, fixa sin tvätt, laga mat och klara av att söka jobb själva.

 

[angelwings]

Sv: Plastmamma...

Usch, så tråkigt.

Det är nog tyvärr vanligare än man tror att det blir så. Hemskt att inte känna sig välkommen, jag kände likadant när jag hälsade på min mamma när jag var liten. Jag ville bara hem, nu var jag lite äldre så oftast ringde jag redan på lördagen och ville bli hämtad. (men det har rett upp sig nu, men passa in i deras familj kommer jag aldrig göra ändå)

 

[Michellan95]

Sv: Plastmamma...

Usch, så tråkigt.

Det är nog tyvärr vanligare än man tror att det blir så. Hemskt att inte känna sig välkommen, jag kände likadant när jag hälsade på min mamma när jag var liten. Jag ville bara hem, nu var jag lite äldre så oftast ringde jag redan på lördagen och ville bli hämtad. (men det har rett upp sig nu, men passa in i deras familj kommer jag aldrig göra ändå)

Jag tillhör också en av dem som blev bortvald när bio.pappan hittade ny. Då var inte jag och brorsan välkomna längre, 10 och 12 år gamla...
Har ingen kontakt idag men jag har en ny pappa och lycklig

 

[Bebben]

Sv: Plastmamma...

Ja, jag kan förstå att det är svårt för barn. Jag fick själv en ny styvmamma när jag var just 6 år gammal, så jag minns alla känslorna väldigt väl. Det kändes som att hon tog min pappa ifrån mig, och jag var mycket upprörd över det i ett antal år faktiskt. Jag blev dock inte ett dugg extra bortskämd av pappa för det, så om jag ville ha något fick jag bannemig göra likadant som precis innan min styvmamma kom in i våra liv.
(Att han sen även missade delen här under, är förmodligen anledningen till att det tog många år för mig att fullt ut tycka om min styvmamma och styvsyster - jag behövde bli gammal nog för att lista ut allt själv liksom. Vilket inte är schysst mot ett litet barn.)

Det är då jag tycker att det är upp till den biologiska förälderna att ta sitt ansvar! Och det ÄR inte att serva ungen med allt, utan att få den att förstå hur viktig barnet fortfarande är, att den nya aldrig kommer att ta barnets plats etc. Gör man inte det, så tycker inte jag att man är särskilt bra helt enkelt. Det hjälper liksom inte ett skit att bre alla mackor, komma springande vid minsta ljud och låta barnet komma undan från precis allt, känslorna kommer i sådana fall att finnas där ändå.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Men även att i princip få det som man pekar på kan bli tvärt om.
Mina stora barn har i princip fått allt som de pekar på.
Vilket har gjort att de pekar med omsorg.
De aktar sig noga för att be om saker som de inte verkligen vill ha eller behöver för de får ju grejorna.
Och det blir för mycket till slut faktiskt.
Numera så uppskattar de det enkla och litet avskalade livet och vill inte åka utomlands 4ggr/år alls.

De har en lekfull och ekonomiskt stark pappa som kan göra som han vill när han vill.
Och det gör han också. Vill alltså.
De behöver bara knysta om att det vore kul att åka till Xxx så bokar han en resa.
Så de aktar sig för att knysta.
De har i stället blivit duktiga på att sätta gränser runt sig själva.

 

[mino]

Sv: Plastmamma...

Jag måste säga att jag är väldigt skeptisk till konceptet 'curling' och jag vet inte om det överhuvudtaget belyser något verkligt intressant. För det första verkar det vara svårt att sätta fingret exakt på vad man menar med curling och, som Inte_Ung är inne på, i så fall tydligt visa att det alltid blir ett problem. För det andra så är det lätt att förfasa sig om dagens föräldrar när man själv inte är insatt i villkoren för dagens föräldraskap, det är alltid nån annan, företrädesvis avlägsen bekant vars vardag man inte vet nåt om som ses som en curlingförälder. Det känns väldigt typiskt att det är en äldre gubbe (Hougaard heter han väl?) som myntade begreppet. Livet förr var enklare, det kan räcka med att gå 30 år tillbaka i tiden så var förutsättningarna för att skapa en hyfsad medborgare av sitt barn klart mycket större än vad det är i dag, det är ett hårdare samhälle där alla måste gå i gymnasiet för att överhuvudtaget ha en chans. Visst finns det säkert enstaka föräldrar som inte vågar gå emot sina barn, men det är nog i så fall en grupp som alltid har funnits, snarare än ett nytt fenomen. Jag tycker överlag att det är en jäkla press på dagens föräldrar och barn, det är ingen räkmacka att växa upp idag. Är det nån som åkte räkmacka är det väl snarare 40-talisterna som kunde glida igenom folkskolan på typ 6 år och sen få ett jobb och en bostad direkt.

 

[escodobe]

Sv: Plastmamma...

Men även att i princip få det som man pekar på kan bli tvärt om.
Mina stora barn har i princip fått allt som de pekar på.
Vilket har gjort att de pekar med omsorg.
De aktar sig noga för att be om saker som de inte verkligen vill ha eller behöver för de får ju grejorna.
Och det blir för mycket till slut faktiskt.
Numera så uppskattar de det enkla och litet avskalade livet och vill inte åka utomlands 4ggr/år alls.

De har en lekfull och ekonomiskt stark pappa som kan göra som han vill när han vill.
Och det gör han också. Vill alltså.
De behöver bara knysta om att det vore kul att åka till Xxx så bokar han en resa.
Så de aktar sig för att knysta.
De har i stället blivit duktiga på att sätta gränser runt sig själva.

Det där har jag sett användas väldigt destruktivt. I fallet jag tänker på så kombinerades det med en väldigt självuppoffrande attityd och en hel del skuldmanipulation.

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Jag tycker överlag att det är en jäkla press på dagens föräldrar och barn, det är ingen räkmacka att växa upp idag. Är det nån som åkte räkmacka är det väl snarare 40-talisterna som kunde glida igenom folkskolan på typ 6 år och sen få ett jobb och en bostad direkt.

Jo, ja, jag håller med dig! Förstår vad du menar. Men nu är det ju en "curlad" enligt TS definition (kanske därmed inte så att jag skulle tycka det).

Visst är det svårt att definiera, lika svårt som att definiera "bortskämd" som väl är en del av konceptet curlingförälder.

Vad en räkmacka är beror väl också på hur man definierar skulle jag vilja säga. Mina föräldrar är just 40talister och visst; de fick jobb och bostad direkt efter skolan. Men räkmacka? Under uppväxten bodde de (liksom de flesta i deras samhällsklass) på liten yta - min mamma är uppvuxen i en 3:a med mamma, pappa och tre syskon. De fick definitivt inte "allt de ville ha" materiellt sett. Det fanns det inte pengar till. Många gånger så var faktiskt till och med mat och kläder lite av en bristvara. De svälte inte, men de har berättat att rätt ofta fick man faktiskt gå från matbordet med lite hungerkänslor kvar. Mamma ägde en kjol och ett par byxor under hela sin realskoletid. För flickorna i familjerna gällde en hel del hushållsplikter i hemmet att sköta (stryka bröders och pappas skjortor mm). Att barn dessutom sågs som personer som ingen hänsyn behövdes tas till på ett helt annat sätt än idag var väl kanske inte heller alltid så roligt.

Så, samma sak där; vad är en räkmacka?

De värsta bortskämda/curlade ungarna jag känner till är kusiner till mig. Och de är uppvuxna på 70 -80talet liksom mig själv.

Sen har jag sett en del skräckexempel på föräldrar som låter sina barn styra i allt, men visst kan jag tänka mig att det fanns såna "förr" också. Dock kan jag tänka mig de är något fler på 90-2000talet än på 40-50talet. Mest beroende på SYNEN på barn och barnuppfostran. Då var ju uppfostran något som i högre grad än idag gick ut på auktoritet, disciplin och kontroll. Idag tror jag en del föräldrar blir lite osäkra i sin föräldraroll just för att man är livrädd för att bli för auktoritär och styrande. Idag är ju barn (vilket är UNDERBART!) individer som har ett människovärde och rätten till en plats även om de är små. Vi har ju en helt annan syn på just barn.

Jäkla press på många föräldrar - ja ABSOLUT! Det är ett samhällsfenomen tycker jag, stressen över allt vi "ska ha" och hur vi "ska vara". Vi vill vara så perfekta i mångt och mycket. Och den pressen tror jag det är många som känner i föräldrarollen. Man vill vara en så himla bra, omtyckt, snäll och underbar förälder! Och jag tror att en del av dem som har svårt att hitta en balanserad föräldraroll lider av ett ständigt dåligt samvete inför sina barn. Och att en del av dem faktiskt riskerar bli just "curlingföräldrar" (vad nu det är). Det handlar ju inte om att de vill skada sina barn utan faktiskt precis tvärtom!!!

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Det där har jag sett användas väldigt destruktivt. I fallet jag tänker på så kombinerades det med en väldigt självuppoffrande attityd och en hel del skuldmanipulation.

Ja, så har jag också sett det ske.

(men jag är tämligen övertygad om att inte I_U eller hennes barns pappa använder det på det sättet...)

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Är det nån som åkte räkmacka är det väl snarare 40-talisterna som kunde glida igenom folkskolan på typ 6 år och sen få ett jobb och en bostad direkt.

Jag har åkt rätt bra på den där mackan jag också.
När jag var ung så fick i princip alla som kunde ratta en dator jobb.
Det fanns inte så många programmerare år 1986.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Du får gärna exemplifiera för att förtydliga.
Jag får ingen inre bild av det hela.

I fallet jag tänker på så kombinerades det med en väldigt självuppoffrande attityd och en hel del skuldmanipulation.

Hos föräldern då?
Eller?

Både jag och barnens Pappa är nog så långt från vare sig självuppoffrande eller skuldbeläggande som man kan komma.
Kanske är det egentligen det som det handlar om?
Inte om själva servicen eller pengarna som man sprätter.

Alltså jag gick utan att blinka iväg och köpte en fiol med stråke för kanske 15 000:- åt dottern.
Men hon behövde den för sin utbildning till violinist, så det kändes nödvändigt.

 

[mino]

Sv: Plastmamma...

Jag håller egentligen med dig också, inget av det var nödvändigtvis lätt. Men kraven är annorlunda idag och jag tror att föräldraskapet visar det. Det viktigaste är inte att kunna plocka bort sin tallrik de få måltider barnen äter hemma utan det är viktigare att de tänker på skolan, inte blir överviktiga, inte hamnar i fel sällskap och andra betydligt mer komplexa frågor än vad föräldrar behövde befatta sig med tidigare. Sen undrar jag också om det är en sån himla katastrof i längden om ungarna blir curlade rent praktiskt. Vad exakt är det som missas i att man inte dagligen övar på att ta bort den där tallriken? Det är lätt att peka finger på nån unge som är bortskämd/curlad/missanpassad men vet vi säkert att det verkligen är så farligt för barn att ha en "lätt" uppväxt? Och har inte den äldre generationen i alla tider beklagat sig över slappheten hos den yngre?

 

[escodobe]

Sv: Plastmamma...

Du får gärna exemplifiera för att förtydliga.
Jag får ingen inre bild av det hela.



Hos föräldern då?
Eller?

Både jag och barnens Pappa är nog så långt från vare sig självuppoffrande eller skuldbeläggande som man kan komma.
Kanske är det egentligen det som det handlar om?
Inte om själva servicen eller pengarna som man sprätter.

Alltså jag gick utan att blinka iväg och köpte en fiol med stråke för kanske 15 000:- åt dottern.
Men hon behövde den för sin utbildning till violinist, så det kändes nödvändigt.

Nu tror jag inte att ni är sådana. Jag minns diskussionen om fiolen och jag håller med - billigare än häst!

Men i fallet jag tänker på så var föräldern självuppoffrande skuldbeglägande samtidigt som denne curlade så mycket denne kunde och det ledde just till att barnet blev som du beskriver "vågar inte fråga om något eftersom de vet att de får det" fast på ett destruktivt sätt.

Personen i fråga "vill så väl" att det blir forcerat och jobbigt att umgås med denne, speciellt när man är klarsynt nog att se skuldbeläggandet som då och då lyser igenom. Det är liksom besvärligt att umgås med någon som slår knut på sig själv för att vara tillags hela tiden.
Det blir lite som när man går på ägg för att någon inte ska bli arg, fast tvärtom så att säga.

 

[angelwings]

Sv: Plastmamma...

Man tillskriver väl Sokrates det här citatet:

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig maten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Sen om han faktiskt sagt så är ju en annan sak... Men jag tror att alla generationer förfasat sig över 'ungdomen'