Plastmamma...

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Precis. Det är ju högst ett par veckor som pojken haft på sig att lära sig hantera valpen.

Bebben: Det är inte alls ovanligt att barn "kan" saker vid en ålder och sen lite senare "inte kan" dem, för att sedan "kunna" dem igen.

Jag tycker alltså inte att de olika idéerna om vad en sexåring SKA kunna är särskilt meningsfulla för diskussionen eller i praktiken. Om nu den här sexåringen inte kan (oavsett vad det gäller), vad nyttar det då att säga att han ska kunna?

Det är inte alls ovanligt att just sexåringar regredierar när det händer något (tex pappa blir sambo med en ny tjej).

 

[Bebben]

Sv: Plastmamma...

Tjaa, allt beror väl på hur lättlärd ungen är - men det är flera barn (yngre än 6 år) som haft sina första kontakter med hund här hemma hos mig, och jag har haft valp(ar) hemma i flera års tid, och det har gått väldigt fort att lära barnet hur dom ska göra. Typ 2-3 tillsägelser och förklaringar, och sen har det fungerat.

Sen hade ju just denna 6 åring hundvana sen innan, enligt TS - och då torde det ju inte vara så himla svårt.

Jag har en valp på dryga 13v hemma nu, plus 4 st vuxna hundar, och det är rätt så lätt att lära en valp vad den får/inte får göra. Även om dom såklart kräver mer passning, och är mer vilda än vuxna hundar. Våra barn vet om att valpar leker hårdhänt och gärna bits, och därför är det dumt att leka med små valpar. Dom vet också om att om man springer hejdlöst så jagar valpar, och om man håller mat/godis på marknivå så stjäl valpar - och att det tar lite tid att lära en valp av med allt sådant beteende helt och hållet.
Så därför springer dom aldrig runt i hela huset om dom inte vill leka med valpen, och dom håller sina händer i normalhöjd och är beredd på att schasa bort valpen om hon kommer för att smaka etc.

Det är inte så komplicerat som många vill göra det till i alla fall, enligt mig.

 

[Bebben]

Sv: Plastmamma...

Ja, alla tycker ju olika såklart. Och min son har också haft perioder då han "inte kan" någonting i princip. Men eftersom jag vet att han faktiskt kan dom, så förklarar jag det och då gör han det till slut ändå. Jag hjälper som sagt gärna till, men avskyr när barn ska ha allt servat och fixat helt utan anledning.

Och jag betvivlar att det löser alla problem genom att curla ungarna, om man träffar en ny exempelvis. Viktigare då, för mig, är att förklara för barnet hur mycket man älskar dom, att dom ÄR viktigast, och allt annat som dom kan behöva höra.

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Inget barn, oavsett ålder, ska behöva ta hand om en alkoholiserad förälder.

Det var inte det som var själva poängen med mitt exempel, utan att visa att det finns olika nivåer på "problem" som barn kan "utsättas" för.

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Precis. Det är ju högst ett par veckor som pojken haft på sig att lära sig hantera valpen.

Bebben: Det är inte alls ovanligt att barn "kan" saker vid en ålder och sen lite senare "inte kan" dem, för att sedan "kunna" dem igen.

Jag tycker alltså inte att de olika idéerna om vad en sexåring SKA kunna är särskilt meningsfulla för diskussionen eller i praktiken. Om nu den här sexåringen inte kan (oavsett vad det gäller), vad nyttar det då att säga att han ska kunna?

Det är inte alls ovanligt att just sexåringar regredierar när det händer något (tex pappa blir sambo med en ny tjej).

TS har skrivit att familjen haft hund tidigare (mellanstor pudel var det väll?).

Dessutom så tycker jag att ni hakar upp er på själva hunden, eller att TS skriver "ungen".
Det är ju inte beteendet runt valpen som är det egentliga problemet för TS utan sonens beteende i allmänhet, vilket kommer från uppfostran och curlande, troligast. Mamman har själv påpekat detta för pappan enligt TS (om du läser alla TS inlägg).

Det egentliga problemet TS har med sonen är inte han som person, utan att han blivit servad/curlad, pappan har tidigare släppt allt han hade för att gå till sonen ifall sonen kallade på pappan, av vad jag förstått kan sonen ha kallat på honom för småsaker som han antingen själv kunnat komma och fråga, eller gjort själv (såsom att hämta ett glas vatten).

Det är inte en konstruktiv uppfostran, det ger inte en självsäker individ som tror på sin egen kunskap och sig själv.


TS tog upp hunden som exempel, ni alla borde se till den stora helheten, inte till ett ord här och en mening där.


Självklart ska man säga att han kan om han inte kan, så länge det är frågan om något som han Borde kunna med tanke på sin ålder. (= Bära fram smöret, osten, brödet, eller plocka undan sin tallrik efter maten).
Om en 6 åring påstods inte kunna ta undan sin tallrik efter maten, skulle inte jag vilja påstå att man då säger "jaha, men då är det ingen ide att vi ens försöker lära honom det!"
Jag anser att en 6 åring ska kunna ta undan sin tallrik eftersom de flesta 5 åringar jag vet (vänners barn) kan det.
Kan dom det inte, och det inte finns en vettig anledning, vill jag påstå att det barnet är bortskämt/curlat.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Du verkar veta väldigt mycket och ha mycket åsikter med tanke på att du varken har barn eller vill ha barn.
Dina kunskaper och åsikter går också tvärs mot vad jag har för erfarenheter, kunskaper och åsikter.
Och jag har tre barn och tycker om barn.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

Jag anser att en 6 åring ska kunna ta undan sin tallrik eftersom de flesta 5 åringar jag vet (vänners barn) kan det.

Ja när planeterna står rätt.
En 6-åring är inte stabil nog att kunna detta i alla lägen.
T.ex. inte i läget där det finns en ny kvinna som stör pappas uppmärksamhet.

Kan dom det inte, och det inte finns en vettig anledning, vill jag påstå att det barnet är bortskämt/curlat.

Det var oerhört hårt.
Måtte du inte behöva ha andras barn i ditt hem på permanent basis.

 

[Inte_Ung]

Sv: Plastmamma...

.....då jag hittills inte stött på några problem med min sambos son, deras relation eller min och barnets relation.

Det är nog oerhört mycket lättare för dig som redan har ett eget barn.
Vanan spelar en stor roll.
Antagligen så gör du massor av saker rent automatiskt som får det hela att flyta lätt.

 

[Nooneyouknow]

Sv: Plastmamma...

Ja när planeterna står rätt.
En 6-åring är inte stabil nog att kunna detta i alla lägen.
T.ex. inte i läget där det finns en ny kvinna som stör pappas uppmärksamhet.

.

Vad menar du nu?! att jag sitter i knät på pappan när vi äter?! jag sitter mitt emot ungen/barnet/sonen och han äter gladeligen och pratar om tv-program, hunden, spel ja allt ni kan tänka er... när han har ätit klart så vill han helst springa och spela sina spel eller titta tv, efter att jag vänligt och ugnt frågat om tallriken kan flyga så har han själv tagit den och ställt på diskbänken. Han kan men som många andra, vuxna som barn, slipper han helst.

Hur menar du med stabil?! att han inte är psykiskt utvecklad så han inte kan göra de utan att bryta ihop?!
Han bli för övrigt 7år om ett par månader...

 

[Nooneyouknow]

Sv: Plastmamma...

Du verkar veta väldigt mycket och ha mycket åsikter med tanke på att du varken har barn eller vill ha barn.
Dina kunskaper och åsikter går också tvärs mot vad jag har för erfarenheter, kunskaper och åsikter.
Och jag har tre barn och tycker om barn.

Hennes åsikter och tyckande tycker Jag är vettiga, jag känner igen mycket av de, för mina föräldrar har gjort väldigt likt just de mt mig när jag var liten, men jag kanske hade totalt värdelösa föräldrar som gjort mig till en riktig sate...

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Vad menar du nu?! att jag sitter i knät på pappan när vi äter?! jag sitter mitt emot ungen/barnet/sonen och han äter gladeligen och pratar om tv-program, hunden, spel ja allt ni kan tänka er... när han har ätit klart så vill han helst springa och spela sina spel eller titta tv, efter att jag vänligt och ugnt frågat om tallriken kan flyga så har han själv tagit den och ställt på diskbänken. Han kan men som många andra, vuxna som barn, slipper han helst.

Hur menar du med stabil?! att han inte är psykiskt utvecklad så han inte kan göra de utan att bryta ihop?!
Han bli för övrigt 7år om ett par månader...

*har läst tråden men inte skrivit förrän nu*

Jag tror jag vet precis hur I_U menar. Grejen är att även om barnet för det allra mesta accepterar situationen att du och hans pappa är ett par numera (vilket ju är superbra!) så kanske han ändå emellanåt tycker det är jobbigt att "dela pappa" med dig. Det ÄR en stor omställning i ett barns liv att få en plastmamma eller plastpappa. Han kan förmodligen inte heller alltid sätta ord på eller begripa vad som gör att han kanske reagerar extra "barnsligt" ibland, men det kan ha att göra med just detta.

Att han kan och också sätter undan tallriken när du påminner honom. Tja, det låter väl precis som de allra flesta barn eller? (Och det är väl kanon att han GÖR det på en gång utan protester när du säger till. Det tyder ju på att han inte låter bli av nonchalans eller för att jävlas med dig. Han glömmer helt enkelt.) Att man som vuxen får påminna/"tjata" rätt mycket innan saker sitter av sig själv. Speciellt om han sedan tidigare aldrig behövt komma ihåg att ta undan sin tallrik och nu förväntas kunna komma ihåg det. Han kommer behöva påminnas ofta. Det låter fullständigt normalt tycker jag.

Detsamma tänker jag om problemet med hunden; han glömmer bort sig och agerar "fel", han behöver påminnas. Om och om och om igen innan det "sitter". Herreminje han är ju bara 6 år!

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Nej, jag tror helt enkelt att du inte klarar av att vara vuxen i relation till det här barnet. I alla fall inte just nu.

Det är för övrigt mitt svar till Sammet och Bebben också. Jag håller för övrigt med Inte_Ung i det hon har skrivit i de senare inläggen (troligen även de tidigare inläggen, men jag orkar inte kolla dem nu) så det behöver jag ju inte upprepa.

Det som Sammet skriver om barn känns - ja, en smula luftigt, kanske. Inte helt meningsfullt att bemöta i detalj, som jag ser det. Det behöver inte alls ha att göra med att du, Sammet, inte har barn. Det finns många som inte har barn som resonerar mycket mer jordnära, och det finns föräldrar som inte gör det.

Det är ju helt ointressant att tjafsa på nätet om vad en sexåring "borde kunna" osv. Helt klart är att TS sätt att framställa problemet inte är det sätt som en ansvarstagande vuxen skulle göra det. Där ligger det omedelbara problemet, den bilden blir tydligare för mig för varje inlägg TS skriver. Det låter väldigt mycket mer som syskonavund än bonusföräldraskap, man kan spekulera i om åldersskillnaderna i bonufamiljen bidrar till detta, TS är väl närmare pojken än sambon i ålder, tex. Men även sådant kan ju många hantera, så om det spelar in här eller inte, vet ju inte jag.

Pojken framstår som gott och väl "normal". De flesta barn är mer ivriga att göra rätt och behaga sina föräldrar när de är 2-4 år än när de är 6-7 år. Har med frigörelse och sådant att göra. Skitjobbigt för de vuxna, men man får lära sig.

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Hennes åsikter och tyckande tycker Jag är vettiga, jag känner igen mycket av de, för mina föräldrar har gjort väldigt likt just de mt mig när jag var liten, men jag kanske hade totalt värdelösa föräldrar som gjort mig till en riktig sate...

Vad menar du nu?! att jag sitter i knät på pappan när vi äter?!

Hur menar du med stabil?! att han inte är psykiskt utvecklad så han inte kan göra de utan att bryta ihop?!

Bara det att du är så absurt onyanserad! Kom igen! Du är en vuxen här!

 

[Björk]

Sv: Plastmamma...

Och jag betvivlar att det löser alla problem genom att curla ungarna, om man träffar en ny exempelvis. Viktigare då, för mig, är att förklara för barnet hur mycket man älskar dom, att dom ÄR viktigast, och allt annat som dom kan behöva höra.

Så är det absolut. Men jag har också full förståelse för att föräldrar inte kan låta bli att göra det ibland. Det är så många föräldrar som har enormt dåligt samvete för sina barn just för att de separerat från den andra föräldern. Och när de dessutom då kanske har delad vårdnad och längtar ihjäl sig efter sitt barn den veckan det är borta (det är ju bara tänka sig själv hur man skulle saaaaakna sitt barn då) och vill att allt ska vara "perfekt" när barnet väl kommer.

Ur en mänsklig synvinkel är det ju därför väldigt begripligt att föräldrar riskerar hamna i curlingträsket om de har litegrann den läggningen.

Det är ju ingen "ursäkt" för att skapa "barnmonster" genom att skämma bort dem. Men i detta fall som TS beskriver så låter det ju inte alls som att barnet är just något bortskämt monster utan en ganska vanlig 6åring som kanske behöver vänja sig vid att få liite mer krav på sig än vad pappan gett hittills.

 

[mino]

Sv: Plastmamma...

efter att jag vänligt och ugnt frågat om tallriken kan flyga

Jag tycker att du ska fundera ett varv till på hur du väljer att umgås med den här killen. Varför tar du på dig en klassisk och ärligt talat ganska omodern auktoritär föräldraroll så på en gång? Behövs det? Vad gör pappan i den här situationen, varför låter du inte honom ta det ansvaret? Det låter otroligt jobbigt, inte minst utifrån ditt och pappans förhållande att du ska gå in och styra upp hem och uppfostran utifrån så som du tycker att det ska vara. Jag tror att du måste acceptera att det är så som pappan och barnets mamma vill ha det och bara bete dig som en vanlig medmänniska mot killen, släpp dina idéer om diciplin och uppfostran. Kan du inte leva så är frågan om förhållandet är en bra idé i längden.

 

[cirkus]

Sv: Plastmamma...

Fast jag måste nog säga att om man är sambor och det finns barn till ena vuxne så tycker jag faktiskt inte att den andra vuxna skall bli helt utanför och inte kunna vara med och uppfostra barnet. Det skulle iaf jag aldrig stå ut med, risken att få en liten hustyrann tror jag skulle vara stor. Sen måste ju de vuxna vara på någotsånär samma linje vad det gäller uppfostran och i TS fall så verkar ju iaf hon och mamman vara på samma linje.

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Fast mamman säger ju själv att sonen måste få möjlighet att bli mer självständig.

 

[Petruska]

Sv: Plastmamma...

Fast mamman säger ju själv att sonen måste få möjlighet att bli mer självständig.

Då är nog inte ironier som den om tallriken rätt väg.

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Du verkar veta väldigt mycket och ha mycket åsikter med tanke på att du varken har barn eller vill ha barn.
Dina kunskaper och åsikter går också tvärs mot vad jag har för erfarenheter, kunskaper och åsikter.
Och jag har tre barn och tycker om barn.


Ja när planeterna står rätt.
En 6-åring är inte stabil nog att kunna detta i alla lägen.
T.ex. inte i läget där det finns en ny kvinna som stör pappas uppmärksamhet.


Det var oerhört hårt.
Måtte du inte behöva ha andras barn i ditt hem på permanent basis.

Det klassiska "du har inga barn så du kan inte veta något" köper jag inte.
Jag har haft nog med barn runtomkring mig för att veta en hel del om barnuppfostran.


Framför allt så utgår ni ifrån att jag kritiserar sonen, vilket jag inte gör (och har skrivit Många gånger att jag inte gör) Jag kritiserar pappan, att han känner att han ska släppa allt han har för att komma springandes till barnet om det ropar.
Tycker Du att han ska göra det?
Låter det som en bra ide? Vad tror du det leder till om sonen ska kalla till sig pappan Varje gång (eller största delen) han vill prata med pappan?

Jag pratar inte om när "planeterna står fel", dvs ibland när saker är jobbiga, utan ett konstant beteende.
Om vi pratat om en häst som stegrat under ryttare, hade du sagt samma sak?
Att "det är för mkt att begära av en unghäst på 4 år att den inte skall stegra under ryttare"?
Själv anser jag att en frisk 4 åring ska kunna gå ordentligt under ryttare utan att stegra.
Självklart kan det komma in saker i livet som gör att barnet känner sig otrygg, men av hur pappan beter sig, så skulle jag vilka påstå att detta inte är något som kommit på senaste tiden sen TS kom in i bilden utan att det pågått länge. Annars borde pappan ha reagerat på sonens förändrade beteende.


Jag kommer inte ihåg om jag läst hur länge TS och pappan varit tillsammans?
Sådant påverkar ju också.



Hur kan det vara hårt sagt att ett 6 årigt barn som inte kan ta undan sin tallrik, av den anledningen att den aldrig behövt göra det, är bortskämd? Nu syftar jag givetvis inte på om det skulle vara så att tallrik är det enda den inte kan utan även andra "uppgifter" i samma skala klarar barnet inte av.
Tex att det 6 åriga barnet inte behöver städa sitt rum, eller sätta fram sina kläder, eller hjälpa till att duka fram Någon gång.

Att barn kan "glömma" är fullt förståeligt, därav skrev jag "och det inte finns en vettig anledning".


Ett 6 årigt barn som inte behöver göra något ÄR bortskämd och curlad.
Det är det curling handlar om, att föräldern gör allt för barnet för att det inte ska behöva göra det själv och stöta på "problem".

 

[mino]

Sv: Plastmamma...

Här tycker jag att omständigheterna spelar roll. TS har inga egna barn och säger själv att hon inte gillar barn, ändå tycks hon vara beredd att ta på sig ett väldigt stort ansvar för den här killen och vill uppfostra honom mer än vad pappan vill. Varför det? Det räcker väl med att hon sätter gränser runt sig själv och talar om vad hon vill och inte vill för egen del och koncentrerar sig på att hon får en rättvis mängd hushållsarbete (tex) i stället för att grubbla på huruvida ungen borde klara ditten och datten. Gillar man inte barn så verkar det vara ett urtråkigt ansvar att ta på sig.