Sv: Plastmamma...
Jag själv är ingen barnälskare. Sådär allmänt. Det värsta jag vet är ouppfostrade barn.
Jag var ett tag i min ungdom tillsammans med en kille som hade 2 barn sen tidigare. De var väldigt unga föräldrar. Och jag var inte ett dugg intresserad av att vara bonusmamma. Jag var inte alls 'där' i mitt liv. Jag var precis över 20, pluggade på universitetet, hade häst och hund osv. Barnens föräldrar hade hoppat av skolan i gymnasiet (för att planera familj), han jobbade skiftjobb inom industrin hon gjorde- ingenting. Jag ser inte ner på människor som väljer att leva så självklart, men jag vill bara visa att vi var på helt olika ställen i livet trots att det inte var så många år mellan oss i ålder.
Jag tyckte det var jättejobbigt och som sagt det sprangs för minsta lilla.
Eller rättare sagt, det förutsattes att
jag som helt ointresserad skulle springa för minsta lilla. Det var säkert inget fel på barnen egentligen, om de fått en konsekvent uppfostran och jag varit äldre. Droppen för mig var när jag fick veta att föräldrarna (mamman och min pojkvän alltså) varit på utvecklingssamtal och lämnat ut
mitt telefonnummer som person att kontakta om barnen blev sjuka eller något.
Då hade vi dejtat i kanske 3 månader och var inte i närheten av att ens diskutera att bli sambo.
Så då sprack det och sen dess har jag bestämt att jag aldrig ska bli tillsammans med en kille med barn igen. Jag är hemsk, men det är så jag känner.
Nu har jag själv barn (som är mitt absoluta
) och jag skulle aldrig vara tillsammans med någon som inte tycker att hon är fantastisk. Nu har jag en ny sambo sen över 3 år (utan barn) som faktiskt tycker att hon
är fantastisk.
Fast liksom att han får finna sig att hon är nummer ett för mig så får jag numera finna mig i att hon är nummer ett för honom också. Vilket känns enormt tryggt eftersom att barnets pappa jämt satte mig före barnet vad det än gällde. (inget jag bad om alltså)
Vi har dock en lite speciell sits och pappan finns inte i hennes liv på det viset och då tror jag det är lättare för en 'ny' förälder.
Jag har varit på båda sidor och det
är inte alltid lätt. Men man får försöka tänka från barnets perspektiv. Vilket jag själv inte var så bra på när jag var helt ung.
