Svarar på sista stycket också. Självklart är det optimala att båda föräldrarna är hemma lika mycket och tar ut alla dagarna! Det skriver jag under på utan att blinka. Det jag tycker blir fel är om den ena föräldern av någon anledning inte kan ta ut / inte anser sig kunna ta ut alla sina dagar och därför avstår och följden blir att barnet får färre dagar hemma med någon förälder alls. Därför är jag för någon slags medelväg, likt den som föreslås, med ett antal dagar bundna till varje vårdnadshavare och ett antal man kan fördela efter sina egna förutsättningar. Eller som det ser ut i dag med hälften var till båda föräldrarna men med möjlighet att avstå vissa dagar (kanske färre möjliga att avstå än i dag vore rimligt) till den andra. Där markerar man ju i alla fall initialt att grunden är att man ska dela.Som @WildWilma skriver här ovan, det är redan stor skillnad mellan olika familjer idag. Vissa tar inte ut en enda dag under första året så de kan vara hemma länge med barnet medan andra familjer tar ut dagar 7 dagar i veckan och då skolar in barnet tidigare.
Ur barnens perspektiv så tycker jag att helt delad föräldrapenning är att föredra för jag tror att om båda får ta hand om sitt barn lika mycket i början så blir relationen och anknytningen bättre.
Vad gäller anknytning och tid med föräldrar, så är ju (som tur är på många sätt ) heller inte dagen över när jobbet är slut; det finns många timmar kvar för den icke föräldralediga parten att umgås och ta hand om barnet.
Så som sagt så är min åsikt att 50/50 är önskvärt och att öronmärkta dagar ska finnas, men att ändå inte precis all flexibilitet ska tas bort. Jag tycker inte det känns ok om barnen får betala priset för en (absolut i sig god) ideologisk kamp genom att i vissa fall få mindre tid med sina föräldrar.
Sorry, några av er har ju redan hört det tugget från mig...