Men hur ska vi/samhället lösa problemet med att föräldrarna inte är är hemma lika mycket med sina barn de första åren? Som det ser ut i samhället nu så kommer kvinnan generellt sett vara hemma mer så länge de finns "obundna" dagar.
I en utopi så skulle ju alla föräldrar självmant se till att dela så gott som lika, men vi kan konstatera att där är vi inte på långa vägar.
Det kanske är så (jag säger KANSKE, inte att det absolut är så) att vi/samhället måste acceptera en viss ojämställdhet för det fria valets skull? Vi kan ju konstatera att i nuläget väljer människor (på gruppnivå) ojämställt om de får lov att välja, vilket innebär att total jämställdhet innebär tvång. Och då inställer sig frågan om vi vill offra det ena för det andra eller vill lägga oss på någon slags acceptabel mellannivå som varken är total jämställdhet eller total frihet utan någonstans mittemellan?