Pappa/partner kvar efter förlossning

[Tassetass]

Visst får man åka hem men då får man skriva på papper att man gör det på eget ansvar och det kan ju kännas lite läskigt faktiskt.

När dottern föddes för drygt 22 år sedan skulle man ligga still i minst 7 dagar efter ett akut kejsarsnitt. Helst skulle man bara gå upp snabbt på toa och man fick in maten på rummet. Man skulle stanna på bb i minst 10 dagar, helst 14 dagar och man blev sjukskriven i minst en månad efter att man hade åkt hem.
Jag hade sonen då 22 månader gammal hemma och dottern låg på neontalen och då var det så att man bara fick vara hos sitt barn på neontalen mellan 8 på morgonen och 20 på kvällen. (När sonen låg på neontalen två år tidigare fick man bara vara hos sitt barn en halvtimme var fjärde timme så det hade ändrats mycket och på "vårt" sjukhus får man idag vara hos sitt barn hela tiden på neontalen.) Resten av tiden skulle jag alltså ligga ensam på mitt rum medans sonen och sambon var hemma och dottern var på neontalen. Vi var alla ledsna över att jag inte fick vara hos något av mina barn. Mest ledsen var sonen förstås som inte kunde förstå varför mamma helt plötsligt var borta.
Dottern föddes natten till måndagen och på tisdag förmiddag ville jag åka hem. Det blev ett rejält rabalder och till slut skyllde de på att de inte hade någon läkare som kunde skriva ut mig och de menade att jag borde ligga still istället för att springa till neontalen och sitta där hela dagarna. Jag sa att då skriver jag ut mig själv i morgon förmiddag och det gjorde jag. Eftersom dottern föddes i vecka 33+4 så visste ju ingen hur länge hon skulle behöva stanna.
Jag var sedan hos dottern på dagarna mellan 8 och 20 och hemma hos sonen på nätterna och alla var glada och nöjda. Jag mådde jättebra efter kejsarsnittet och tog tåg och buss de fem milen mellan hemmet och sjukhuset och en promenad den biten mellan hemmet och tåget morgon och kväll utan problem.
När dottern kunde börja suga la jag in mig på neontalen och ammade i ett dygn så att de skulle se så att hon orkade suga i sig tillräckligt med mjölk och när hon var 11 dagar åkte vi hem på permission. Detta var på skärtorsdagen och på tisdagen efter åkte vi tillbaka för kontroll och vägning och läkaren var nöjd och skrev ut henne.

Man är ganska liten gentemot sjukvården och speciellt när man har fått sitt första barn och är osäker på allting. Hade det varit med mitt första barn så hade jag absolut inte vågat stå på mig som jag gjorde med att de skulle skriva ut mig när jag hade fått dottern och jag hade också blivit väldigt osäker på om jag skulle klara av att amma ett förtidigt fött barn efter de domedagsprofetiorna som vissa sjuksköterskor förutspådde på neontalen. Man har alla känslor utanpå efter en förlossning och man behöver stöd och stöttning istället för att behöva kämpa för sin rätt. Jag verkligen avskydde att ligga på bb. Det var oätlig mat (jag är vegetarian och de kunde verkligen inte laga vegetarisk mat) och personalen var snorkig och otrevlig. Långt ifrån det som @Tora berättar om. Kanske berodde det på att jag var väldigt ung men då borde de istället stöttat mig mer istället för mindre kan jag tycka såhär i efterhand.

Fast det där "på eget ansvar" betyder inte så mycket. Åker man hem mot läkarens inrådan finns det inget som hindrar att man åker tillbaka om något händer. Det är inte som att man får stå sitt kast och ta konsekvenserna, man har lika stor rätt till ytterligare vård ändå.

 

[Ninnurur]

Jag födde på UAS för 3½ år sen. Blev inskrivna kvällen innan pga mitt blodtryck. Fick ett eget rum och så snart vi kommit upp på avdelningen så guidades min sambo runt så att han skulle hitta allt för att serva mig. + att han fick fixa matbeställningen för mig. Jag sattes igång dagen efter och när allt var klart fick vi komma tillbaka till samma rum (vi hade sakerna kvar där). Jag kördes i sängen till förlossningen och tillbaka, trots att jag hellre hade gått Vi låg inne 5 dagar till (återigen pga mitt tryck) och det var inget snack om att sambon inte fick stanna. Det enda var att han inte fick någon mat utan det ingick bara för mig. Fika och frukost fick han däremot fritt. Oftast så ville han inte lämna oss, och när man bara är stilla i sängen hela dagarna så är man inte så hungrig så vi klarade oss på mina portioner med knäckebröd till.
Hade ofta personal inne som kollade till oss. Framförallt så mätte de ju mitt blodtryck flera ggr om dagen men de knackade på då och då annars också. USKAn från förlossningen jobbade på BB också och kom och hälsade på särskilt. Hade en fantastiskt nattsköterska ett par nätter också, och utan henne hade nog amningen brakat samman. Men hon gav mig styrka och tog också dottern ett par ggr en natt och skötte tilläggsmatningen efter amningen så att både sambon och jag fick sova lugnare. Hon visade också hur vi kunde använda filtar och göra ett babynest i sängen så att dottern slapp sova i plastbaljan, och lärde sambon byta blöjor. Hon var helt underbar!

Så, trots skit med mitt blodtryck (som blev bra när jag slutade ta medicinen för det, den gav mig huvudvärk vilket höjde trycket mer ), hårda sängar (fick tempurmadrass efter sammanbrott och hot om att sova på golvet) och allmän tristess så har jag inget alls att klaga på efter min förlossning och eftervården!

 

[cirkus]

Exakt som Arwen beskriver det var det för mig också (samma sjukhus kanske?) och jag hade nog brutit ihop om inte min sambo hade fått vara med. Hade fruktansvärt ont, blödde som bara den och svårigheter att resa mig och lyfta.

Men var är personalen?

När jag låg på BB så fanns de personal som hjälpte de mammor som mådde kass. Bebisarna fick ligga på sal om det behövdes för att mamman behövde sova eller hade svårt att ta sig ur sängen och sen kom personalen med barnen när de behövde tankas. Himla synd att man sparat in på det.

 

[Mabuse]

http://www.aftonbladet.se/wendela/article19631014.ab

På vissa ställen får inte pappan (eller annan partner) vara kvar över natten efter en förlossning. Hur ser ni på det, både ni som fått barn och ni som ska få?
Ni som fått, hur var det för er? Kände ni att ni behövde stöd av partnern efter förlossningen, innan hemresa?

Jag känner rent spontant, även om jag inte är gravid än, att bli "lämnad" på bb som nybliven mamma och pappan blir utschasad på kvällen skulle kännas hemskt jobbigt, rent psykiskt.

För mig hade det inte funkat, särskilt inte efter första barnet som förlöstes med akut kejsarsnitt, jag var i riktigt dåligt psykiskt och fysiskt skick efter det. Andra barnet hade det kanske gått, men man är ju inte fräsch efter en förlossning, så för min del var det väldigt välbehövligt med min man där som kunde hjälpa till. Hade han inte varit där hade jag behövt ringa på personal istället för hjälp, och det känns ju samhällsekonomiskt rimligare att mannen gör det obetalt, än att personalen ska göra det.

 

[Mabuse]

Men var är personalen?

När jag låg på BB så fanns de personal som hjälpte de mammor som mådde kass. Bebisarna fick ligga på sal om det behövdes för att mamman behövde sova eller hade svårt att ta sig ur sängen och sen kom personalen med barnen när de behövde tankas. Himla synd att man sparat in på det.

Det är nog inte så mycket en sparåtgärd, som att det idag anses bättre för anknytning och amning om mamman kan ha bebisen hos sig. Dåförtiden, när bebisarna låg på sal, så var amningsfrekvensen väldigt mycket lägre.

 

[leia]

Jag har fött två barn på sjukhus där pappan inte får övernatta. Papporna har dock inga speciella besökstider som andra besökare, så de blir inte utkörda och skulle väl kunna sitta i en stol över natten om man vill. Jag såg dock ingen som gjorde det, kanske av hänsyn till de andra i rummet (3 mammor och barn per rum). Man kan betala för att få privat rum, men det kändes inte nödvändigt för oss (och ganska dyrt).

Vi hade egentligen inga problem med att pappan inte fick övernatta och visste ju om det i förväg. Första barnet hamnade dock på neo, vilket innebar att ingen av oss fick övernatta på samma ställe (jag var i ett annat hus). Det kändes lite jobbigt att han fick ligga alldeles själv Med andra barnet blev det akut kejsarsnitt framåt kvällen. Denna gången hade pappan inte kunnat övernatta i vilket fall, eftersom han behövde åka hem till syskonet. Jag fick ringa på personalen för att få hjälp med blöjbyte etc första natten, sedan gick det bra. Mammor som hade det jobbigt hade inga problem att få hjälp, personalen var väldigt trevlig och hjälpsam. Om man ville kunde de även ta med bebisen för att sova i ett annat rum, men det var ganska få som gjorde det.

 

[hoppsann]

Jag födde för 14 år sedan och var helt slut då förlossningen tog över 2 dygn + att jag inte fått sovit på ett dygn innan dess då förvärkarna var rejäla. Sista timmarna innan krystvärkarna kom var jag så trött att jag somnade mellan värkarna.

Direkt efter förlossningen fick pappan åka hem. Och jag kan inte säga att jag ens minns när han gick! :O
Eftersom jag var så matt tog de barnet till sovsal, men kom med det efter bara några timmar för att det hade svårt att hålla värmen.
Vi låg 5 st på en 4-sal så de höll strikt på besökstiden som var mellan 16-18 för närmaste familjen. Jag hade fått permission för att åka till skolan för en examensbriefing på eftermiddagen, så jag missade besökstiden och den nybakte fadern dagen efter förlossningen.
Vantrivdes på sjukhuset (gör jag iof alltid) och tjatade till mig att få åka hem efter 4 dagar.
Men nej, jag kände mig inte övergiven, kroppen var helt upptagen av barnet och resten av tiden sov jag bort.

Hade jag fött i dag hade jag tagit med mig min mamma eller nära väninna (som fått barn) på förlossningen.

 

[cirkus]

Det är nog inte så mycket en sparåtgärd, som att det idag anses bättre för anknytning och amning om mamman kan ha bebisen hos sig. Dåförtiden, när bebisarna låg på sal, så var amningsfrekvensen väldigt mycket lägre.

Det var inte så att bebisarna låg på sal hela tiden. Det var bara så att möjligheten fanns att få hjälp om man behövde det. Rätt stor skillnad. Det är ju bisarrt att höra om mammor som mår pyton och inte ens kan ta hand som sig själva och måste ha pappan där bara därför när det faktiskt finns personal som kan göra de insatserna. Amningsfrekvensen då när jag fick barn var inte alls så mycket lägre enligt min uppfattning. Jag uppfattar det som fler som inte vill amma idag än vad det var då.

 

[Mabuse]

Det var inte så att bebisarna låg på sal hela tiden. Det var bara så att möjligheten fanns att få hjälp om man behövde det. Rätt stor skillnad. Det är ju bisarrt att höra om mammor som mår pyton och inte ens kan ta hand som sig själva och måste ha pappan där bara därför när det faktiskt finns personal som kan göra de insatserna. Amningsfrekvensen då när jag fick barn var inte alls så mycket lägre enligt min uppfattning. Jag uppfattar det som fler som inte vill amma idag än vad det var då.

Rent statistiskt är amningsfrekvensen högre nu. Och det är väl vettigare att pappan hjälper till, än att skicka hem pappan, och sen behöva betala någon för att göra det han skulle ha gjort?

Möjligheten finns för övrigt fortfarande att få hjälp, det är bara att ringa på klockan, men för många känns det enklare att be pappan ta hand om bebisen en stund medan man gå på toa, än att ringa efter personal som ska göra det.

 

[cirkus]

Rent statistiskt är amningsfrekvensen högre nu. Och det är väl vettigare att pappan hjälper till, än att skicka hem pappan, och sen behöva betala någon för att göra det han skulle ha gjort?

Möjligheten finns för övrigt fortfarande att få hjälp, det är bara att ringa på klockan, men för många känns det enklare att be pappan ta hand om bebisen en stund medan man gå på toa, än att ringa efter personal som ska göra det.

Är du helt säker på det? För det är inte jag. Jag har inga siffror men vad jag ser, hör och läser så tycker jag inte att det är så.

Självklart tycker jag att det är fint att pappan kan vara kvar men det får inte vara på bekostnad av mammorna. Min skräckupplevelse från när jag fick sista barnet unnar jag ingen. Det var ren tur att jag hade tillräckligt med skinn på näsan för att inte låta dom skriva ut mig till fördel för pappor som skulle sova kvar.

 

[cirkus]

Rent statistiskt är amningsfrekvensen högre nu. .

Faktiskt inte utan tvärt om. Jag kollade på SCB och så här står det


Sedan mitten av 1990-talet har amningsfrekvensen i Sverige minskat något varje år. Nedgången är särskilt tydligt ju äldre barnet blir, vilket kan tolkas som att kvinnor ammar under en kortare period nu än för tio år sedan. De senaste fem åren har dock även den totala amningsfrekvensen av barn vid en veckas, två och fyra månaders ålder minskat.

Mitt yngsta barn är fött 1995

 

[Kilauea]

Det är ju bisarrt att höra om mammor som mår pyton och inte ens kan ta hand som sig själva och måste ha pappan där bara därför när det faktiskt finns personal som kan göra de insatserna.

I en del fall när man är slut helt psykiskt efter en förlossning, som jag förstått att man kan vara, tror jag det är skönare med pappan/partnern med än med främmande personal. Det är inte alls samma sak.
Det är lite det jag är orolig för, med tanke på min diagnostik med depression sen många år.

 

[cirkus]

I en del fall när man är slut helt psykiskt efter en förlossning, som jag förstått att man kan vara, tror jag det är skönare med pappan/partnern med än med främmande personal. Det är inte alls samma sak.
Det är lite det jag är orolig för, med tanke på min diagnostik med depression sen många år.

Självklart är pappan det bästa alternativet. Men jag kan säga att man behöver inte ha diagnostik på depression för att få en om de försöker skriva ut en utan sin bebis bara för att en pappa ska få plats. Alltså sätter man de två emot varann så är valet fullkomligt självklart. Förhoppningsvis så ska det inte ske, men uppenbarligen så händer det.

 

[Mabuse]

I en del fall när man är slut helt psykiskt efter en förlossning, som jag förstått att man kan vara, tror jag det är skönare med pappan/partnern med än med främmande personal. Det är inte alls samma sak.
Det är lite det jag är orolig för, med tanke på min diagnostik med depression sen många år.

Jag tror inte du behöver vara orolig, jag har fött på två olika sjukhus, och i bägge fallen har de varit rätt noga med att om man är i dåligt skick efter förlossningen, så får man ett familjerum så att pappan kan vara kvar. Singelrummen har varit för okomplicerade förlossningar, och de där pigga mammorna som ändå vill åka hem efter några timmar, och inte behöver någon hjälp. Min upplevelse är att BB-personalen är mycket medvetna om risken för förlossningsdepression, och ser till att man får en bra start så att det kan undvikas - allrahelst om man faktiskt gör tydligt, och har det inskrivet i journalen att man är i en riskgrupp.

 

[supersonic]

Men var är personalen?

När jag låg på BB så fanns de personal som hjälpte de mammor som mådde kass. Bebisarna fick ligga på sal om det behövdes för att mamman behövde sova eller hade svårt att ta sig ur sängen och sen kom personalen med barnen när de behövde tankas. Himla synd att man sparat in på det.

Personal fanns men jag kände mig tryggare med min sambo och är väldigt väldigt glad att han fanns där. Direkt när vi kom till patienthotellets BB-avd kom nattsköterskan (det var mitt i natten) och förklarade lite hur det fungerade och gav mig smärtstillande, men det kändes så bra att få hjälp av min sambo när jag skulle klä av mig och när jag kom ur duschen och behövde klä på mig igen. Ville vi ha hjälp var det bara att lyfta på luren så kom de direkt Nu hade jag tur att amningen fungerade direkt annars hade de hjälpt till med det också.

 

[Amha]

@Tassetass dilemmat här är ju att personalen trycker på att man ska vara kvar eller göra det och det och man är ganska liten just då. Med ett förlossnings och bb-besök i bagaget är jag betydligt mer bestämd i hur jag vill ha min nästa. Jag vågade inte resa mig och säga att jag skulle hem och jag löd allt de sa att jag skulle göra med barnet och fann mig i att det skulle springa kärringar och rycka i mitt barn, säga att barnet skulle ha tilläggsmatning (i onödan) var tredje timme nätterna igenom så vi blev helt slut, och ge "tips" till min sambo som skulle vara så bra som i stället pajade hans och barnets relation. Jag var inte alls förberedd på att det skulle vara sådär. Jag hade kanske kunnat stå på mig om jag blivit förberedd men som sagt, man är mycket liten där under deras övervakning.

 

[Tora]

@Tassetass dilemmat här är ju att personalen trycker på att man ska vara kvar eller göra det och det och man är ganska liten just då. Med ett förlossnings och bb-besök i bagaget är jag betydligt mer bestämd i hur jag vill ha min nästa. Jag vågade inte resa mig och säga att jag skulle hem och jag löd allt de sa att jag skulle göra med barnet och fann mig i att det skulle springa kärringar och rycka i mitt barn, säga att barnet skulle ha tilläggsmatning (i onödan) var tredje timme nätterna igenom så vi blev helt slut, och ge "tips" till min sambo som skulle vara så bra som i stället pajade hans och barnets relation. Jag var inte alls förberedd på att det skulle vara sådär. Jag hade kanske kunnat stå på mig om jag blivit förberedd men som sagt, man är mycket liten där under deras övervakning.

Vad var det för tips som pajade din sambos och ert barns relation?

 

[oxo]

Jag är väldigt nöjd med min upplevelse av BB. Här fick pappan stanna över natten mot en avgift på 200kr/natt. Vi fick ett enkelrum med egen dusch och toalett. Tror att nästan alla salar var enkelrum nu efter deras ombyggnad.
Jag blev snittad och känner att jag hade haft svårt att klara mig ensam eftersom det gjorde såpass ont och man var som en sengångare för att undvika att det stramade i snittet. Så jag är verkligen glad över att det blev som det blev för oss

 

[FengurLaugar]

Vi fick lämna förlossningen 6 timmar efter dotterns födelse och checka in på patienthotellet då allt hade gått väldigt bra och vi alla tre mådde bra. Vet att om man blir flyttad till avdelning efter förlossningen istället så beror det lite på platsbrist eller ej om man får dubbelrum. Men jag tror inte dom kör ut partnern utan i värsta fall får han sova i en fåtölj eller nåt

 

[Amha]

Tipset var att hålla fast barn som skriker eller är oroliga. Sambon tog det som en instruktion (vissa omständigheter gör att han tar till sig instruktioner väldigt lätt) och i slutändan skrek barnet så fort han tog det i famnen, länge efter att han slutade med fasthållningen. Han trodde att det var rätt för att han fick den instruktionen medan jag hävdade att det var fel och vi hade långa diskussioner kring detta, i korta drag. Han märkte ju att barnet blev upprört såklart men jag tror att han trodde att det skulle vara så. Först skrik och sedan lugnt. Precis som att folk går på att 5-minutersmetoden är suverän och passar alla barn och att det sedan går utför och tar tid att bygga upp. Roliga första månader detta har såklart barnet glömt och de har en jättefin relation idag.