Oro inför att bli (tonårs)förälder

strawberrysylt

Trådstartare
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻
 
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻
Jag tycker att det känns lite läskigt att mina barn ska bli tonåringar. Bävar lite för det, men var så att säga inte en särskilt tungt vägande parameter när vi valde att försöka få barn. Jag tänker att det kommer bli jobbigt (understatement..) om de blir allvarligt skadade eller sjuka någon gång i framtiden också. Men har ändå valt att ha barn. Uppsidorns är (för mig) mycket större. Känns för egen del lite överilat att oroa sig jättemycket gör hur tonåren ska bli innan man ens har barn, för de flesta tonåringar är ev ”problem” ändå rätt begränsade i allvarlighetsgrad :)
 
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻
Än så länge med tonåring så har inte problemen seglat upp, men det kanske kommer. Varken min man eller jag hade direkt det heller i tonåren. Så jag tenderar nog så långt till att se tonåringar som ganska härliga och goa ungdomar som börjar bli självständiga. Även om lite tystare än 11-13 åringar som är superhärliga och så kloka.

Jag tror att det är mindre med alkohol och dylikt nuförtiden jämfört med för 20+ år sedan. Tänker att det inte är så dumt att uppmuntra till en viss glädje i dataspel, men inte för mycket såklart, eftersom det sannolikt är dataspelande som tagit över från supande. (jag var mer så att det vägde över för barn när jag mötte mina äldre vänners tonårsbarn)
 
Jag antar en annan vinkel. En gång i tiden var jag väldigt orolig för en sak, det konsumerade mina tankar och jag målade upp hemska scenarier i huvudet. Sedan hände just det, och jag lärde mig att jag inte alls var beredd trots att jag spenderat så mycket tid på att tänka på det här. Sedan dess reflekterar jag mycket kring just oro. Den kan vara konstruktiv och leda oss till att förebygga risker och hantera saker på rätt sätt. Men den kan också bli ett stort destruktivt spöke.

Nu är det många år kvar tills mina barn är tonåringar men jag är inte orolig. Att saker kommer att hända i deras liv räknar jag med och när det händer kommer de att komma hem till den tryggaste platsen på jorden. Till deras mamma och pappa som alltid kommer att möta dem med öppna armar och aldrig döma. Jag kan inte kontrollera allt, men jag kan kontrollera det. Skulle det dyka upp problem av större grad så får vi ta det då, det är omöjligt att veta i förväg vad det skulle kunna vara och vilket angreppsätt man ska ha då. Jag tänker också att vi vet mer om oss själva och vårt föräldraskap, våra barn och hur samhället ser ut när frågan blir aktuell så inga tankar jag har år 2024 kommer sannolikt att hjälpa mig i framtiden ändå.
 
Jag tycker det verkar vara en utmanande men rolig tid av mitt barns liv. Både jag och pappan var rätt stökiga men jag känner faktiskt mig trygg i att det gett oss verktyg att hantera eventuella situationer. Är inte särskilt orolig med andra ord.
 
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻
Det här ligger väl runt 13 år i framtiden så varför oroar du dig för det nu?
 
Mycket hinner hända under åren innan tonårstiden. Det är ju inte så att man helt plötsligt vaknar upp med en vilt främmande fjortis i huset. Så jag skulle säga att det troligtvis har mer med dig och dina egna upplevelser/erfarenheter att göra? Och om det påverkar dig såpass mycket att du funderar på att avstå barn pga dina rädslor kanske du borde gå och bolla dina tankar med någon professionell..?
 
Vid något tillfälle när min dotter var liten så frågade jag min pappa vilken period i min och min brors uppväxt han hade tyckt var roligast. Han svarade utan en sekunds betänketid: "Tonåren!" Vi resonerade lite om varför och han tyckte väl sammanfattningsvis att det är roligt att följa individens utveckling från barn till vuxen under de där åren - kunna se förändringen i mognad, hur barnet får ett mer vuxet synsätt i sina resonemang osv. Till saken hör att han var högstadielärare under större delen av sitt yrkesliv (och rektor de sista 10 åren ungefär), så han hade ju en gång också valt att arbeta med unga människor i den åldern.

Nu när jag själv har en vuxen dotter är jag benägen att hålla med min pappa! Alla åldrar har väl kanske sin charm, men ska jag tycka någonting med facit i hand så tyckte jag att bebistiden var jobbigast och tonåren roligast! Just det där att "bli vuxen", mogna, utveckla sitt sätt att tänka, det är en fascinerande process och jag hade många spännande och intressanta samtal med både min dotter och hennes kompisar när de var just i tonåren.

Tillägg: Ja, det är en oro ibland att ha tonåring. Min var inte särskilt benägen att festa och dricka alkohol, men det var andra saker som alla innebar att jag behövde släppa kontrollen, lita på henne och bearbeta min egen oro. Det ÄR oroligt att ha en tonåring som kör moppe till exempel (och jag drog en lättnadens suck när hon blev 18 och tog körkort och började köra bil istället), men jag tänker att det är en nödvändig process. De SKA bli självständiga, vuxna individer och då måste de få träna!
 
Jag tänker att en stor del av det hela är att ha koll på barnets vänner och lära känna andra föräldrar. Så man kan hjälpas åt att ha koll. Nu ligger det här ett par år fram i tiden för mig, men ändå.

Jo, det har vi tänkt på och det vill vi göra. Och även att man pratar med barnen och har en öppen dialog. Sen tror jag ju inte att barnen vill prata med sina föräldrar om allt såklart och ska inte heller, men man kan väl försöka se till att det finns vettiga vuxna runt ikring som barnet kan prata med också.

Sedan dess reflekterar jag mycket kring just oro. Den kan vara konstruktiv och leda oss till att förebygga risker och hantera saker på rätt sätt. Men den kan också bli ett stort destruktivt spöke.
Jo, precis. Jag förstår ju att min oro troligen är större än många andras. Men istället för att undvika att skaffa barn, kan jag ju förbereda mig för att minska den.

Att saker kommer att hända i deras liv räknar jag med och när det händer kommer de att komma hem till den tryggaste platsen på jorden. Till deras mamma och pappa som alltid kommer att möta dem med öppna armar och aldrig döma.
Absolut. Det har vi också pratat om. De ska tänka "shit, det gick åt skogen, måste ringa hem" inte "shit, vad ska jag göra, de får inte veta".

Jag tänker också att vi vet mer om oss själva och vårt föräldraskap, våra barn och hur samhället ser ut när frågan blir aktuell så inga tankar jag har år 2024 kommer sannolikt att hjälpa mig i framtiden ändå.
Jo, där förstår jag hur du menar, även om jag har en plan nu kommer det ändras.

Jag tycker det verkar vara en utmanande men rolig tid av mitt barns liv. Både jag och pappan var rätt stökiga men jag känner faktiskt mig trygg i att det gett oss verktyg att hantera eventuella situationer. Är inte särskilt orolig med andra ord.

Jo, men precis. Jag har ju lärt mig saker av vad jag varit med om också, trots att jag önskar att det inte hänt. Det kan jag ju ta med mig.

Det här ligger väl runt 13 år i framtiden så varför oroar du dig för det nu?

För mig hade det känts jättekonstigt att inte fundera över de här sakerna alls innan eftersom jag vill att det ska bli bra. Och jag tror ju också att hur vi lever tidigare, från början under barnets liv påverkar tonårstiden (självkänsla/dialog osv). Och som jag skrev, jag är inte "vi tar det sen"-typen. Känns som att diskutera grundläggande värderingar med sin partner när man redan har (det planerade) barnet i magen. Det kan man väl också göra, men _för mig_ känns det konstigt. Jag tycker funderanderat över barnets olika åldrar känns som om det ingår när man planerar att försöka få barn. Sen, som sagt, min oro är troligen lite större än andras, vilket gör att jag behöver fundera mer och vill vara mer förberedd. :)
 
Mycket hinner hända under åren innan tonårstiden. Det är ju inte så att man helt plötsligt vaknar upp med en vilt främmande fjortis i huset. Så jag skulle säga att det troligtvis har mer med dig och dina egna upplevelser/erfarenheter att göra? Och om det påverkar dig såpass mycket att du funderar på att avstå barn pga dina rädslor kanske du borde gå och bolla dina tankar med någon professionell..?

Jo, absolut det är det jag menar. Jag tror inte jag känt såhär utan mina erfarenheter.
Funderar på om terapi kanske behövts, ja. Jag har gått i terapi tidigare för detta, men inte gällande barn-frågan, då det inte varit aktuellt.

Vid något tillfälle när min dotter var liten så frågade jag min pappa vilken period i min och min brors uppväxt han hade tyckt var roligast. Han svarade utan en sekunds betänketid: "Tonåren!" Vi resonerade lite om varför och han tyckte väl sammanfattningsvis att det är roligt att följa individens utveckling från barn till vuxen under de där åren - kunna se förändringen i mognad, hur barnet får ett mer vuxet synsätt i sina resonemang osv. Till saken hör att han var högstadielärare under större delen av sitt yrkesliv (och rektor de sista 10 åren ungefär), så han hade ju en gång också valt att arbeta med unga människor i den åldern.

Nu när jag själv har en vuxen dotter är jag benägen att hålla med min pappa! Alla åldrar har väl kanske sin charm, men ska jag tycka någonting med facit i hand så tyckte jag att bebistiden var jobbigast och tonåren roligast! Just det där att "bli vuxen", mogna, utveckla sitt sätt att tänka, det är en fascinerande process och jag hade många spännande och intressanta samtal med både min dotter och hennes kompisar när de var just i tonåren.

Tillägg: Ja, det är en oro ibland att ha tonåring. Min var inte särskilt benägen att festa och dricka alkohol, men det var andra saker som alla innebar att jag behövde släppa kontrollen, lita på henne och bearbeta min egen oro. Det ÄR oroligt att ha en tonåring som kör moppe till exempel (och jag drog en lättnadens suck när hon blev 18 och tog körkort och började köra bil istället), men jag tänker att det är en nödvändig process. De SKA bli självständiga, vuxna individer och då måste de få träna!

Jo, men det kan jag absolut förstå. Jag har ett brorsbarn som snart fyller 8 och det är jättehäftigt att prata med hen, så klok och utvecklas så fort!

Absolut att de behöver få utvecklas, jag vill ju inte heller bromsa vårt ev barn i utvecklingen/livet såklart!
Man kan ju inte direkt låsa in dem på rummet utan Internet och telefon i några år, så då får man ju försöka se till att de är rustade för livet istället 😉😊.
 
klart jag är lite orolig. Samhället är ju hårt och t.ex. gängkonflikter kan ju blossa upp på många ställen.

Men just tonårstiden ser jag fram emot. Det är så mycket roligt man kan göra med en tonåring och så många äventyr jag ser framemot att få uppleva med mina barn.

Babysång i kyrkan och babysim är suuuuper mysigt. Men jag ser oxå fram emot när de är så stora att vi kan tågluffa genom Europa och uppleva Alperna tillsammans.
 
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻

Alltså, det ligger så långt fram i tiden att jag skulle säga två saker:

1) Oroa dig inte i så långt förväg. Jag är en person som oroar sig mycket. När man blir förälder blir oron mycket större!! Iaf för mig. Så försök tygla den redan nu! Annars kommer du göra dig själv sjuk! Jag vet av egen erfarenhet.

2) Man har många år med sitt barn att lägga grunden och när barnet är i tonåren så får man till stor del lita på den grund man lagt.
 
Jag är också en person som har lätt för att oroa mig. Det kombinerat med att jag de senaste sju åren har jobbat på barnakut och sett mycket fruktansvärt som kan hända barn och ungdomar mellan 0-18 år gjorde att jag under hela min graviditet hade samtalsstöd just pga min oro. Insåg under tiden, lite motvilligt, att jag skulle bli tvungen att ta en dag i taget när sonen kom. Alla åldrar kommer att ha sina orosmoment och man blir ju helt matt av att oroa sig för allt på samma gång. Rent krasst behöver barnet faktiskt överleva fram till tonåren för att det öht ska vara "lönt" att oroa sig för den tiden. (Kanske ett hemskt exempel, men så får jag tänka när det spinner iväg.) Hoppas att du hittar ditt sätt att tackla oron på. Jag hade god hjälp av samtalsstödet, mödravården borde kunna bistå med kontakt om.du känner att du vill ge det en chans.
 
Jag skulle säga att man får anpassa sig efter individen. Vi har fyra stora barn och de är alla olika.

20-åringen (kille): Hela högstadiet umgicks han med vänner i skolan men satt mest vid datorn på kvällarna, även helger. På gymnasiet började han gå på lite fester och så men vi hade alltid kontakt och jag visste alltid var han var. Oroade mig aldrig.

14-åringen (tjej): Lugn och skötsam. Gör läxorna på eget initiativ och har idrott fyra dagar i veckan. Umgås med vänner ibland, är ute på kvällen ibland men kommer nästan alltid hem tidigare än hon behöver. En riktig hemmatjej. Oroar mig aldrig.

13-åringen (kille): Ser äldre ut än han är, beter sig äldre också. Hamnar tyvärr gärna i trubbel. Har gott om vänner och hänger på fritidsgården. En typiskt högljudd brötig kille. Han har inte börjat festa än, och det oroar mig hur det ska bli då.

11-åringen (tjej): Har idrott tre gånger i veckan men utöver det är hon nästan alltid med sina kompisar. Hon är ett yrväder som aldrig vet var hon har sina saker, glömmer saker här och där, svarar sällan i telefonen när man försöker få tag på henne, passar inte tider. Jag hoppas att detta växer bort innan tonåren, annars kommer vi nog få ett litet helvete 🙈

Fyra olika barn som vi får ”approacha” på olika sätt men gemensamt för dem alla är att de är så jävla roliga! Jag älskar att ha stora barn. De är så kloka och det är så kul att göra saker tillsammans med dem. Alla våra älskar skräckfilm och jag kommer aldrig behöva se en dubbad film någonsin igen, bara en sån sak!
 
Senast ändrad:
Halloj,

En del har nog sett att jag börjat smyga runt här i trådarna.
Jo, vi har pratat om barn rätt länge hemma nu och jag har funderat tidigare på att starta den här tråden, men det har väl inte riktigt behövts innan pga olika orsaker som försenat oss.
Nu är det lite skarpt läge. Jag är inte jätteung, ska vi försöka får vi börja nu.

Men, pga händelser när jag var i nedre tjugoårsåldern känner jag mig väldigt orolig inför det här när barnet blir tonåring och det gäller frågor kring alkohol och droger och även det här med självkänsla/grupptryck.

Men, jag känner ju att det vore ju tråkigt att låta bli att skaffa barn pga det.

Hur känner och tänker ni kring det här? Hur förbereder man sig och hur tänker ni att man bäst finns där och bäst förbereder sig för tonåren?
Terapi?

Även utan jobbiga händelser kan man ju inte sticka under stol med att det finns mkt skit t ex på Internet också för tonårsbarn och att många mår dåligt.
Hur tänker ni där?

Jag är liksom inte "vi tar det sen, se dig omkring, de flesta andra fixar det"-typen...

🌻🌻
Jag tyckte att tonårstiden var den utan jämförelse jobbigaste delen av föräldraskapet. Inte pga droger el dyl, men för att det är jobbigt att vara tonåring och det kräver väldigt mycket av föräldrarna, och man kan göra väldigt lite rätt och väldigt mycket fel.

Små barns behov är oändligt mycket enklare att möta, om än mer tidskrävande.

Men jag tänker nog att var dag kommer med sitt. Det är som det är, inte bättre än sp. Men inte heller värre.

Och jag tänker att om barn föddes som tonåringar skulle människosläktet ha dött ut strax efter Adam och Eva. För mig är det inget konstigt i att låta bli att få barn av det skälet. Tonåren är ju en substantiell del av del av barndomen.
 
Jag tyckte att tonårstiden var den utan jämförelse jobbigaste delen av föräldraskapet. Inte pga droger el dyl, men för att det är jobbigt att vara tonåring och det kräver väldigt mycket av föräldrarna, och man kan göra väldigt lite rätt och väldigt mycket fel.

Små barns behov är oändligt mycket enklare att möta, om än mer tidskrävande.

Men jag tänker nog att var dag kommer med sitt. Det är som det är, inte bättre än sp. Men inte heller värre.

Och jag tänker att om barn föddes som tonåringar skulle människosläktet ha dött ut strax efter Adam och Eva. För mig är det inget konstigt i att låta bli att få barn av det skälet. Tonåren är ju en substantiell del av del av barndomen.

Men sen tycker jag att en tonåring ger mer positivt tillbaka! Det lilla barnet är bara ett paket fullt av behov. Tonåringen (iaf min) har empati, humor, vi går på konserter och musikaler, ser filmer tillsammans (riktiga filmer och inte bara tecknade!). Dessutom så stör tonåringen inte ens sömn! Hon sover jättelänge! Så det är snarare jag som går in till henne kl. 10-11 på helgerna och väcker henne.
 
Men sen tycker jag att en tonåring ger mer positivt tillbaka! Det lilla barnet är bara ett paket fullt av behov. Tonåringen (iaf min) har empati, humor, vi går på konserter och musikaler, ser filmer tillsammans (riktiga filmer och inte bara tecknade!). Dessutom så stör tonåringen inte ens sömn! Hon sover jättelänge! Så det är snarare jag som går in till henne kl. 10-11 på helgerna och väcker henne.
Ja, man kan göra mer jämbördiga grejer. Men det kan man ju hela livet sedan. Och det blev betydligt roligare och lättsammare efter ca 18-20 än under tonårstiden före myndighetsdagen. Myndigheten underlättade väldigt hos oss. Plötsligt var vi några vuxna som bodde ihop, vilket var en förbättring.

Jag hade alltså snälla och skötsamma tonåringar. Det var asjobbigt ändå.

Just sömn har mina barn inte stört så mycket. De föddes morgontrötta och kvällspigga, precis som resten av familjen.

Ett sånt där litet paket att sköta om är de ju bara några månader i början. (Vilket är bra, en ganska snäll inskolning i livet som förälder. Och för mig trevligare än den föregående graviditeten.)
 
Ja, man kan göra mer jämbördiga grejer. Men det kan man ju hela livet sedan. Och det blev betydligt roligare och lättsammare efter ca 18-20 än under tonårstiden före myndighetsdagen. Myndigheten underlättade väldigt hos oss. Plötsligt var vi några vuxna som bodde ihop, vilket var en förbättring.

Jag hade alltså snälla och skötsamma tonåringar. Det var asjobbigt ändå.

Just sömn har mina barn inte stört så mycket. De föddes morgontrötta och kvällspigga, precis som resten av familjen.

Ett sånt där litet paket att sköta om är de ju bara några månader i början. (Vilket är bra, en ganska snäll inskolning i livet som förälder. Och för mig trevligare än den föregående graviditeten.)

Morgontrött och kvällpigg är min mardröm! Det är därför jag inte gillar småbarn!! Jag är kvällstrött och morgonpigg! Men vill vara ifred. Småbarn lämnar en aldrig ifred! Svinjobbigt! Med tonåringen kan man umgås lagom mycket. Perfekt!
 
Ja, man kan göra mer jämbördiga grejer. Men det kan man ju hela livet sedan. Och det blev betydligt roligare och lättsammare efter ca 18-20 än under tonårstiden före myndighetsdagen. Myndigheten underlättade väldigt hos oss. Plötsligt var vi några vuxna som bodde ihop, vilket var en förbättring.

Jag hade alltså snälla och skötsamma tonåringar. Det var asjobbigt ändå.

Just sömn har mina barn inte stört så mycket. De föddes morgontrötta och kvällspigga, precis som resten av familjen.

Ett sånt där litet paket att sköta om är de ju bara några månader i början. (Vilket är bra, en ganska snäll inskolning i livet som förälder. Och för mig trevligare än den föregående graviditeten.)
Vad var det som var asjobbigt? Jag är nyfiken på riktigt. Jag var skötsam och glad som tonåring och tror absolut inte mina föräldrar skulle beskriva åren som asjobbiga, inte särskilt jobbigt alls om jag får gissa. Har två systrar också, de var inte heller asjobbiga så blir nyfiken på vad som är så jobbigt om tonåringen är skötsam och tillfreds med livet :)
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 747
Senast: Anonymisten
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 902
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 263
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Efter mitt förra blogginlägg kom jag att tänka på det här med att jag var bra på att förtrycka mig själv under min uppväxt… Och då kom...
Svar
19
· Visningar
3 799
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp