Ser att mycket vatten runnit under broarna sedan ditt ursprungsinlägg men tänkte att jag skriver ändå.
Jag blev oplanerat gravid när jag var 23. Problemet var att jag verkligen inte hade tänkt mig barn just då, om ens någonsin. Är inte barnkär för fem öre. Dessutom så hade jag precis skaffat mig en unghäst som skulle ridas in, visas på treårs etc och ovanpå det tre hundar som krävde en del och aktiv kennel. Jag och sambon hade varit ett par i fyra år och båda hade fasta jobb så där fanns inget problem men jag hade tänkt att om jag någonsin skulle ha barn så skulle det vara när jag var 30 minst och jag skulle ha en bra utbildning, ha rest massor innan etc.
Sambon blev livrädd. Han skulle inte ha några barn innan han var 25 minst (han var 24
) men i övrigt så tyckte han att det var mitt beslut och han stöttade mig ur jag än valde att göra.
Efter många om och men och t o m ett samtal till BM där jag bokade abort senare kom jag fram till att jag nog ville behålla barnet. vet inte riktigt varför men jag minns att jag fastnade på meningen som någon sa till mig att "man ångrar aldrig det barn som föds, bara de som inte föds". Jag vet ju såklart att det inte är sant, att det finns de som ångrar sina barn och de som aldrig ångrar att de gjort abort men nånting i det där fastnade hos mig.
Nåväl, sonen är idag 15 år gammal och jag har mycket riktigt aldrig ångrat honom. Han har också en lillasyster som är 12 år eftersom jag kände att jag inte ville att han skulle behöva växa upp som ensambarn.
Vad gällde hästen så valde jag att betäcka henne å våren som treåring och vi var således gravida och mammalediga samtidigt. Jag sålde henne sedan när lillasyster var dryga ett år för att jag kände att det var fel mot henne att behöva gå som min skogsmulle när hon hade så mycket kapacitet. Jag hade dessutom börjat plugga och kände att det blev svårt att både hinna och ha råd med häst, hundar, barn och samtidigt studera. Kenneln la jag på hyllan men hundarna var inga problem att hinna med.
Sambon jobbade långa pass när han väl jobbade så han var således även ledig många dagar i sträck.
Som jag skrev ovan så blev det så att jag valde att börja plugga när sonen var dryga ett år (och dottern blev till under utbildningens gång) och jag har idag en examen från en femårig utbildning och ett jobb relaterat till utbildningen.
Dottern visade sig bli en lika stor hästnörd som jag så när hon var 10 köpte vi oss en ponny som hon rider. Han är maxad D-ponny så även jag som är kort i rocken kan rida. Vi har således en gemensam hobby och sonen och pappan har en annan hobby gemensamt (ishockey).
Vad jag ville visa med detta är att det kan absolut bli bra även om allt i livet inte riktigt går i den ordning som man planerat från början. Jag ångrar som sagt absolut inte mina barn även om jag nog tror att jag hade varit lika lycklig om de aldrig blivit till Nu är ju jag en sådan som inte gillar barn egentligen (förutom mina egna) så jag präglas väl av det. Jag kan tänka mig att en person som verkligen vill ha barn någon gång men bara inte just nu, kanske hade blivit bitter om denne gjort abort och det sedan visade sig att denne inte kan bli gravid igen. Men vad vet jag. Jag vet bara att för oss blev det bra oavsett och nu är ju mina barn så stora att de klarar sig själv och vi som föräldrar är fortfarande unga. När jag tänker efter så är det en fördel att det blev så faktiskt.
Lycka till hur du än väljer att göra
