Olika i vardagen

[Bison]

Det är i princip omöjligt att förändra någon annan, är denne någon som dessutom tycker städning är kvinnogöra så låter det ännu mer omöjligt.

Fråga dig själv om det är såhär du vill att livet ska vara. Det är ditt liv, du har bara ett, ta tillvara på det.
Det går att vara särbo trots barn, låt honom ta hand om sin egen skit.

Det är anledning till att jag har svårt att se mig själv som sambo igen. Min städnivå är hög och den är kopplad till mitt välbefinnande. Jag blir stressad av stök och kaos och vägrar städa efter någon annan.

 

[the_connemara]

Kanske du kan få lite stöd av kontot Mansbebisar på insta. Det låter vidrigt och inget att förlika sig med alls. Jag flyttade delvis pga sådant här.

 

[Någonannan]

Jag kan undra hur det övriga livet ser ut. Beslut som ska tas - tas de gemensamt? Finns respekt för varann? Vem "vinner" grälen?

Jag har svårt att se att en som relation funkar med ömsesidig respekt och hänsyn i alla andra avseenden utom på en enda punkt.
Är städningen det enda som inte är i balans?

Vi har väldigt få diskussioner, finns inte så mycket att diskutera helt enkelt. Vi är nog en del oense om vart vi ska bo sedan (jag vill inte bo kvar i nuvarande bostad) men det är när jag är klar med studierna som det ska tas tag i på allvar.
Det är ingen av oss som alltid vinner eller som alltid behöver kompromissa.

Nej det är inte bara städningen som inte är i balans men städningen är en grundorsak till det som finns mer. Negativa tankar föder negativa tankar så att säga.

I övrigt har vi en väldigt fri relation. Jag är väldigt aktiv inom min sport och han säger aldrig något om det (trots att det läggs mycket tid och pengar på det). Åt andra hållet får han engagera sig i sin sport (tittar på) så mycket han vill.

Vi är ganska olika som personer. Jag är driven, han är lat (ja vi har diskuterat detta och han är medveten om det). Och det är ju skönt att åka räka på någon annans energi liksom. När han sätter fart, tar initiativ etc så blir det alltid väldigt bra. Men startsträckan är obeskrivlig lång och jag har många bollar i luften vilket leder till att luckor för spontanitet minskar. Jag blir knäpp om jag ska vänta på att något kanske händer, då hittar jag på något själv.

 

[Någonannan]

Det är i princip omöjligt att förändra någon annan, är denne någon som dessutom tycker städning är kvinnogöra så låter det ännu mer omöjligt.

Fråga dig själv om det är såhär du vill att livet ska vara. Det är ditt liv, du har bara ett, ta tillvara på det.
Det går att vara särbo trots barn, låt honom ta hand om sin egen skit.

Det är anledning till att jag har svårt att se mig själv som sambo igen. Min städnivå är hög och den är kopplad till mitt välbefinnande. Jag blir stressad av stök och kaos och vägrar städa efter någon annan.

Men hur funkar det rent praktiskt med barn? Jag har tänkt en del på det, vore så fantastiskt skönt. För jag trivs med honom i övrigt (sen vet jag att han inte är sista mannen på jorden liksom. Och jag trivs egentligen ganska bra själv). Men jag har svårt att få ihop i huvudet hur det rent praktiskt funkar. Tydligare som separerade.

 

[Någonannan]

Kanske du kan få lite stöd av kontot Mansbebisar på insta. Det låter vidrigt och inget att förlika sig med alls. Jag flyttade delvis pga sådant här.

Följer redan

 

[Någonannan]

Stå ut tills du är klar med studierna och sen delar ni på er?

Det är tyngre att rodda barn och man än bara barn

(Jag vet att det är tungt att bryta upp, vi har en process hemma som troligen kommer sluta i det men inte just nu. Det är mindre tungt om man är osams och inte står ut med varandra.)

Ja tanken finns, men får liksom mota bort den tanken. Då kommer det explodera när jag tar examen.

 

[Bison]

Men hur funkar det rent praktiskt med barn? Jag har tänkt en del på det, vore så fantastiskt skönt. För jag trivs med honom i övrigt (sen vet jag att han inte är sista mannen på jorden liksom. Och jag trivs egentligen ganska bra själv). Men jag har svårt att få ihop i huvudet hur det rent praktiskt funkar. Tydligare som separerade.

Ja, det är väl upp till var och en hur man vill lösa det och vad som funkar bäst för barnen.

 

[Någonannan]

Ja, det är väl upp till var och en hur man vill lösa det och vad som funkar bäst för barnen.

Jo det förstår jag också. Men hade nog behövt höra ett par praktiska exempel på det för att tro på det med barn.

 

[Petruska]

Jo det förstår jag också. Men hade nog behövt höra ett par praktiska exempel på det för att tro på det med barn.

Jag fattar inte riktigt frågan. Jag vet flera som är eller har varit särbo med gemensamma barn, och jag var det själv en tid för länge sen. Vilken sorts exempel vill du ha?

 

[Bison]

Jo det förstår jag också. Men hade nog behövt höra ett par praktiska exempel på det för att tro på det med barn.

Jag vet inte heller vad för typ av exempel du vill ha. De jag vet har gjort väldigt olika eftersom deras livssituationer är totalt olika

 

[tanten]

Jo det förstår jag också. Men hade nog behövt höra ett par praktiska exempel på det för att tro på det med barn.

Att det funkar är jag helt och totalt övertygad om.
Jag tror nämligen att det man vill ska funka - det gör det.

Så jag vet inte heller riktig om jag förstår? Vilka svårigheter ser du? Den frågan är kanske lättare att besvara?

I grunden kanske man kan lägga upp det som separerade föräldrar gör - men med skillnaden att ni fortfarande är ett par? Ni gör saker tillsammans, har känslor för varann (om de finns kvar) och enda skillnaden är att var och en har sitt eget boende.

 

[vallhund]

Jag har svårt att sätta mig in i frågan, varför skaffar man barn med en sådan man/kvinna?

 

[Urigurien]

Jag har svårt att sätta mig in i frågan, varför skaffar man barn med en sådan man/kvinna?

Den frågan får jag också, och ställer den ibland även till mig själv. Den bygger på (i mitt fall iaf) att man alltid är i balans och aldrig känner sig desperat eller svag eller rädd eller ensammast i världen. Om man - som jag var - är i ett instabilt tillstånd och någon kommer och ger en massor av bekräftelse och löften kan man fatta fel beslut. Trots en i grunden fungerande hjärna. Man får ibland betala dyrt, dock.

 

[vallhund]

Den frågan får jag också, och ställer den ibland även till mig själv. Den bygger på (i mitt fall iaf) att man alltid är i balans och aldrig känner sig desperat eller svag eller rädd eller ensammast i världen. Om man - som jag var - är i ett instabilt tillstånd och någon kommer och ger en massor av bekräftelse och löften kan man fatta fel beslut. Trots en i grunden fungerande hjärna. Man får ibland betala dyrt, dock.

Frågan kvarstår, varför skaffar man barn när man är i en så utsatt situation?

 

[Cattis_E]

Det är min egna slutsats, han är inte så petig med sin egen hygien heller så kan likväl bara vara att han inte bryr sig.

Alltid varit så sedan vi träffades. Borde väl ha vänt redan då.

Nu är (eller snarare var) min man bättre än din från början. Men han är stökig av sig.
Därmed inte sagt att han inte hjälper till hemma. Han lagar mat, Tar 90% av disken och handlar det mesta livsmedlet.

I hans fall beror det inte alls på att han anser att jag ska sköta hemmet, absolut inte. Han har verkligen inget ordningssinne eller vettig referensram på "vad en bra nivå är".
Däremot skulle han (nog?) aldrig lämna blöjor och så framme.
Han är också duktig på att tänka han ska ta undan det "sen" till en grad som är irriterande.

Jag har nog lyckats förlika mig då vi ändå har fördelning som är okej. Jag gillar inte att laga mat alls tex. Och det goda inom andra fronter uppväger det med marginal.
Sedan vägrar han inte städa. Han hjälper till att röja av eller dammsuga när det grott igen lite för mycket till exempel.

Några förenklande lösningar har hjälpt oss i vardagen. Två av dem är:
En lång, riktigt lång hallmatta så det han släpar in med skor etc. när han inte tänker sig för stannar där.
Smidiga återförslutna sopkärl för brännbart och kompost bredvid hans plats i datorrummet.

Går det på något sätt att hitta några liknande förenklingar hos er? Visst, det blir ett sopkärl och ett kompostkärl till att tömma men jag slipper tjata om saker som borde slängts på en gång. Hallen får jag dammsuga ofta men dammsugaren har en plats nära så det går ju fort.

Jag tycker faktiskt han blivit lite bättre senaste åren också, eller så är det jag som sänkt mina krav mer.
Är inte så ordningsam från början jag heller men en bit bättre än honom.

 

[tuaphua]

Word på den. Jag behöver eg inte skriva ett eget inlägg efter detta

Jag och min särbo har olika nivåer, helt klart. Jag slösade mkt tid på att bråka om städningen innan jag insåg att vi av andra orsaker inte kommer bli sambo inom överskådlig tid eller ens någonsin, så jag har låtit saker bero. Inte för att jag tycker hans äckel är okej, men pga att vi inte kommer bli sambo så jag väljer bort den striden.
Hos mig är det ofta stökigt, dvs ligger saker framme. Men det är aldrig smutsigt och äckligt. Hos min särbo är det tvärtom. Det ligger sällan grejer framme men det är så jäkla smutsigt så en knappt vill äta middag vid bordet eller lägga en macka där, innan han ser skiten och städar har min äckelbarometer slagit i taket och exploderat. Så att säga. Han städar men för sällan, i mina ögon.

De perioder vi hälsar på varandra och är hos honom, så försöker jag hålla undan mina saker som ligger framme (som han stör sig på). Det har mest berott på att jag ej har förvaringsmöjligheter hos honom i form av tex byråer och ställen att gömma kläder på. Vi har försökt lösa det med att ge mig en låda och några krokar exempelvis.
Jag har även slutat bråka på hur skitigt han har det i sitt hus, så länge det inte går ut över mig om jag tex vistas där en längre tid. Jag dammsuger och håller efter men det slutar oftast med att det bara är jag som gör det och direkt jag slutar med det så gror stället igen. Häromveckan tex så stirrade jag på hans gamla tånaglar på golvet i två veckor innan vi skulle få gäster och jag städade bort dem för att slippa skämmas.
När vi är hos mig blir det sällan bråk eftersom vi är kortare perioder hos mig och jag ser ju till att hålla rent. Jag lagar oftast maten men han diskar, mer skit än så har vi ej att ta reda på gemensamt hos mig.

Jag blir nyfiken bara.. Du behöver inte svara.
Men varför städar inte särbon mer? Tycker han det är ok att leva så, har han problem som hindrar eller vad?

Kl

Jag har haft en inneboende som var en katastrof. Han fixade ju och grejade i början. Men sen spårade det ur.
Han kunde laga mat och spilla utan att torka upp, brödsmulor på bord/diskbänk, lämna disk i vasken trots diskmaskin etc. Jag tjatade en del först. Men när han lade tuggummi på mina möbler och svarade mig med ”Du är inte min mamma!” åkte han ut direkt.
Efter det kommer jag aldrig leva med någon som är för långt från mig. Jag orkar inte gnata på vuxna människor.

Jag har en stallkompis som är tillsammans med en man som är så härlig och fin på många sätt. Men jag skulle gissa att det finns en rätt tuff ptsd efter krigsupplevelser hos honom.
Stallkompisen är pedant och mkt planerande. Mannen är mer impulsiv och med färre spärrar.
Här har då stallkompisen curlat städmässigt, ansvar för barn etc. Det är som att ha ett barn till att städa efter, mata etc. Jag fick dagligen höra på frustrationen det skapade. Och det var otroligt dränerande tom som utomstående. Vilket jäkla energi-slukhål!
Nu efter många års försökande är orken helt slut. Och man ska dela på sig. Jag tror stallkompisen kommer få oceaner av mer energi av att slippa all frustration.

 

[karamelldrottningen]

Nu får jag säkert mothugg men jag tycker faktiskt att det är ditt problem och inte din sambos så länge det inte blir hälsovådligt (vilket verkar vara gränsfall möjligen?)
Jag tror inte på att man kan ändra på andra människor. Inte om de själva inte vill.

 

[supercalifragilistic]

Jag har svårt att sätta mig in i frågan, varför skaffar man barn med en sådan man/kvinna?

Barnet existerar redan så meningslöst sagt.

 

[Red_Chili]

Men hur funkar det rent praktiskt med barn? Jag har tänkt en del på det, vore så fantastiskt skönt. För jag trivs med honom i övrigt (sen vet jag att han inte är sista mannen på jorden liksom. Och jag trivs egentligen ganska bra själv). Men jag har svårt att få ihop i huvudet hur det rent praktiskt funkar. Tydligare som separerade.

Det blir väl precis som för alla barn som har separerade föräldrar. Ungarna får bo antingen hos bara den ena eller växelvis hos de olika föräldrarna, så får föräldrar så bra som möjligt försöka samarbeta så att det fungerar med skola, fritidsintressen osv.

 

[vallhund]

Barnet existerar redan så meningslöst sagt.

Och din meningslösa kommentar tillför vad?