Olika i vardagen

[LionQueen]

Får bena i detta ikväll.
Känns mest bara svintungt att rodda i när vi har barn och är gifta. Vill bara stoppa huvudet i sanden.

Ska man sätta hårt måste man vara beredd på att fullfölja om det inte faller i god jord. Jag studerar och har ett par terminer kvar på distans.

Pratar ni med varandra?

Har du sagt till honom hur du känner angående situationen?

Har du berättat hur allvarligt less du är på situationen?

Vad svarar han?

 

[Raderad medlem 94602]

Om nivån är här nu, vänta tills ni är pensionärer. Är hos en del gubbar/ par i mitt jobb (hemtjänsten) och när kvinnan inte kan städa längre och de ids änn mindre sköta sin hygien, ja då blir det missär. Och det är inte pga att de inte kan utan pga att de bryr sig inte.
Jag brukar tänka "stackar kvinna som åldras i detta"

Gör dina val nu medans du kan.

 

[farin]

Min lösning:
Automatisera det som går (robotdammsugare osv), städa själv om det är bara skillnader i nivå samt diskussioner om resten. Och då med förklaringar varför det för mig faktiskt är ett problem med matrester i vasken t ex och inte bara "det ska inte vara så" eller "det är äckligt"

Alternativt köp tjänsten externt.

Dock så OM det sitter i att han anser du som kvinna ska städa så släng ut honom.

Men om han är en bra person i övrigt men har en låg nivå för acceptabelt så ser jag inte kategoriskt han ska ut för det.

Jag har enormt mycket högre lägstanivå än särbon när det kommer till städning, disk och stök. Men han gör det inte för han anser jag ska eller för han är en grisig människa. Han bara är en slarver och ser verkligen inte problem med stök eller "ta disken sen" I meningen två dagar senare. Och han försöker bli bättre även om det knappt märks. Jag har accepterat att det är en olikhet och inte är så stor skillnad mot tex att vi är olika I meningen att jag har gett temperament och kan bli fräsig av stress medan han är lugnet själv med enormt tålamod.

Och han står ut med mitt fräs fast han verkligen inte uppskattar det. Så då står jag ut med hans slarv. När det blir helt åt helvete säger vi ifrån. Han när jag fräser alldeles för orättvist, jag när jag hittar en kastrull med ris under lock sen två dagar på spisen.

Men mest står han för lugn och tålamod och jag för städning och plock liksom. Jag ser det inte som att jag håller efter nån som kan själv. Jag ser det som att vi är två personer som gör vårt bästa så gott vi kan. Och han har tacksamt nog få dåliga sidor. Hade det varit en hel massa annat förutom slarv hade jag troligen exploderat och blivit rabiat.

Så hur är relationen I stort? Vad händer om du tycker "ska vi hjälpas åt och röja upp här innan middagen?"

En viktig skillnad (enligt mig då...) är att ni är särbo. Jag orkar leva med min särbos oförmåga till att se och agera på både stökoch smuts, men det bidrog till att jag fick en utmattningsdepression när vi var sambo. Nu åker jag inte dit om jag inte har ork att "blunda" och på djupet se att det är hans ansvar. Han får komma till mig, och här klarar han att hålla min nivå. Vi bor fick såpass nära varandra att det är lätt att pausa med egen tid hemma hos sig själv, ostört.

 

[iNHALE]

Jag vill inte ens behöva be om hjälp, tycker man hjälps åt av en självklarhet. Men vi är inte överens där. Många gånger städar vi tillsammans men det blir så dåligt gjort. Då brukar vi plocka undan tillsammans, jag torkar av, han dammsuger och jag våttorkar (för att städa efter hans dammsugning...).

Vad är det som blir dåligt med hans städande? Är det stora dammråttor kvar i hörnen för att han bara dammsugit runt sina egna fötter eller är det dammsuget men ligger något litet smuts kvar på något ställe? Om man faktiskt vill komma till en gemensam lösning på ett parproblem så handlar det inte bara om att en partner ska anpassa sig efter den andra utan att båda två ska anpassa sig och hitta en samsyn. Fundera på om resultatet av hans städande verkligen är oacceptabelt eller om det skulle kunna vara rimligt. Jag själv är egopendant, vilket innebär att jag i grund och botten (inombords) för det mesta tycker att det jag gör är det bästa och om andra inte gör på samma sätt som jag hade gjort så är det inte bra gjort. Min sambo är också dålig på att dammsuga och i början kunde jag inte hålla mig utan tog dammsugaren efter att han var färdig och dammsög en gång till, så att det skulle bli enligt mig, ordentligt gjort. Detta har jag fått sluta med eftersom det är fullständigt kontraproduktivt om man vill uppmuntra någon att göra något. Det enda som hände var att han kände sig otillräcklig och att det inte var lönt att han dammsög för jag gick ju ändå bara efter och gjorde om det sen. Jag tycker fortfarande att han dammsuger dåligt, missar ställen där jag tycker att man ska ta osv, men jag låter det bero, jag är inte herren i huset som bestämmer hur saker och ting ska vara och precis som att han fått anpassa sig till livet ihop med mig så får jag också anpassa mig till livet ihop med honom. Jag har ingen rätt att komma in och sätta en standard efter eget tycket och smak i vårt gemensamma hus. Kom överens om en standard som passar båda två och som båda två klarar av att hålla.

 

[karamelldrottningen]

Hur smutsigt var det hos honom innan ni flyttade ihop?

 

[Monsterliter]

Jag håller med de andra: det här är någonting som måste lösas på något sätt annars finns det risk för att du äts upp inifrån!

Jag och min man kämpade lääänge för att få till något system som fungerade för oss både (någorlunda i alla fall, tjafs om städning och plock poppar upp mellan varven ändå). Att människor har olika lägsta-nivåer och olika uppfattningar är en del av att leva tillsammans. I min erfarenhet så blir det ofta åtminstone lite groll kring detta oavsett personlighet, kön och hur många som bor ihop.

Men, för att ta den jag lever med nu. Vi försökte med en rad olika typer av listor men ingen av dem funkade. Det viktigaste lärdomen av listorna som vi fick med oss var att identifiera vad vi tyckte ingick i olika uppgifter. Innebär "städning av badrum" att man torkar av hyllorna i badrumsskåpet? Betyder "diskning" att man torkar av köksfläkten? När plockar man undan disken - direkt efter eller senare? Och så vidare. Vi hade olika uppfattningar om vad plock och städning var, när det skulle göras och hur ofta.

Vi provade gemensamma städdagar men det fungerade inte heller. Jag var så mycket effektivare så det slutade ändå med att jag skötte större delen av städningen. Vi försökte ett tag med att ta ansvar för städ och plock varannan vecka men det funkade inte heller då så många saker inte behövs göras så regelbundet och jag upplevde att han endast gjorde det mest grundläggande på sina veckor och att jag fick göra de där extrauppgifterna (torka bort sylt från hyllan i kylen, tex). Han har jättesvårt att se detaljerna (när måste köksfläkten rengöras) och fixar absolut inte att vattna blommor, än mindre att plocka bort döda löv från dem.

Vår lösning blev till slut, efter lång kamp, att han få ta två av de stora sakerna: tvätt och städ och varannan vecka diskar han. Han får då tydliga ansvarsområden som passar honom. Jag fixar i princip resten: ekonomin, bilen, blommorna, tar bort gammal mat från kylen, jag sköter för det mesta handling om matlagning när vi äter tillsammans (vilket vi inte gör så ofta pga olika typer av jobb).

Kontentan av denna långa utläggning är att det går att få till det så att båda blir nöjda, men det kan krävas en del jobb. I vårt fall var vi båda villiga att testa olika lösningar men det krävdes en hel del diskuterande, ältande och bråkande. Men det var det värt!

 

[Modest]

Det här låter kort och gott som en man som man aldrig skulle flyttat ihop med. Han känns dessutom omogen och ansvarslös, vilket väl är där problemet egentligen sitter. Jag hade sagt adjö, lagt energin på flytt istället för parterapi och städscheman.

Jag är också nyfiken på vad han tänker kring det hela? Det låter ju som att ni haft det såhär i flera år?(!)

 

[Alexandra_W]

En viktig skillnad (enligt mig då...) är att ni är särbo. Jag orkar leva med min särbos oförmåga till att se och agera på både stökoch smuts, men det bidrog till att jag fick en utmattningsdepression när vi var sambo. Nu åker jag inte dit om jag inte har ork att "blunda" och på djupet se att det är hans ansvar. Han får komma till mig, och här klarar han att hålla min nivå. Vi bor fick såpass nära varandra att det är lätt att pausa med egen tid hemma hos sig själv, ostört.

Nja, visst påverkar det men inte så mycket som jag ser det.
Han kommer till mig 99% av tiden så jag ser ingen jätteskillnad så, och skulle utan tvekan vara sambo med honom om våra liv i övrigt tillät det just nu.

Men i realiteten så kommer han hit på helgerna och om jag låter det vara skapar ett extremt kaos för mig att ta rätt på I veckan. När jag jobbat heltid och sen hästen så varit hemma 20-21. Dvs ett extremt merjobb. Hos sig har han det garanterat värre än här men jag beskrev det som blir när han är här, oavsett om det är helg eller 4 v semester.

När jag blev skadad och inte kunde göra något så kom han ju upp och skötte allt. Inkl städning. Det var då jag insåg just att han verkligen försöker. Men vi har sån olika nivå att det är löjligt, och han är helt enkelt inte så bra på att städa ens när han försöker. Han ser inte helt enkelt.

Däremot tror jag den stora skillnaden är att allt annat i relationen är BRA. Och han försöker även om det är svårt att se. Men hade inte allt annat varit bra då hade jag ALDRIG pallat skillnaden i städning. Då hade det varit en källa till extremt missnöje och bråk.

Men han må vara en slarver och helt usel på att städa och diska (jag får ganska ofta göra om det) men han är min största supporter, mitt stora stöd och han finns alltid där i vårt och torrt. Det trumfar slarvigheten.hade det inte varit så hade jag känt som i trådstarten utan tvekan.

 

[Angel]

Min sambo är också ordentligt slö hemma om han får välja. Det får han inte utan jag har helt sonika börjar kasta ALLT som inte är superviktigt och det slarvas med. Viktiga eller dyra saker åker in i sambons ”sakskåp”, resten som inte hålls efter slängs. Han är mycket mer förtjust i saker än vad jag är så det har fått honom att åtminstone bli nästan ordentlig. Har även slutat göra mer av sånt som är till hälften hans ansvar men sett till att det går att ha saker organiserat ändå. Stora tvättkorgar där jag helt sonika bara tvättar mina egna kläder om han inte tvättat på länge tex. Om han inte orkar hjälpa till att planera mat så blir det ingen mat lagad osv.

Vi har bestämt varsin dammsugardag men det brukar han skita i för att han är för trött (dvs jag sitter hellre och slöar i tv-soffan) och då blir jag förbannad och skäller ut honom. Det är extremt osexigt med att behöva leka mamma åt honom och det får han så klart höra också. Då hasar han upp och dammsuger

Att han sen inte dammsuger alla hyllor, putsar speglar, moppar golvet eller skurar kranarna med tandborste som jag gör när jag städar kan jag leva med och matlagningen (som jag hatar) har han inga problem att dela 50/50 på och kan till och med ta egna initiativ. Annars hade vi inte kunnat bo ihop utan att jag blivit knäpp. Men det har varit en lång väg hit och jag har mer än en gång föreslagit att det kanske vore bättre att vara särbos.

 

[Görel]

Jag är en stökig person och ser inte alltid vad som behöver göras. Hos mig brukar det vara rörigt men inte smutsigt. När jag varit sambo har jag skärpt mig och försökt leva efter att det jag plockar fram ska också plockas undan. För mig har det hjälpt med stäschema som nämnts ovan.

Vi ser olika på stök och har inte samma syn på vad som kan behöva göras. Man måste komma överens hur lägstanivån ser ut. Jag har aldrig bott ihop med en pedant, det skulle göra mig sjuk av stress, saker som städning tycker jag att man måste prata igenom innan man flyttar ihop. Givetvis kan jag skärpa upp mig många snäpp men upp till nivåerna som besktivits i vissa trådar vill och orkar jag inte vara på.

 

[Sleepy]

Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?

Särbo?

 

[starcraft]

Får bena i detta ikväll.
Känns mest bara svintungt att rodda i när vi har barn och är gifta. Vill bara stoppa huvudet i sanden.

Ska man sätta hårt måste man vara beredd på att fullfölja om det inte faller i god jord. Jag studerar och har ett par terminer kvar på distans.

Alltså, man kan vara särbo även om man är gift och har barn.

Nja, visst påverkar det men inte så mycket som jag ser det.
Han kommer till mig 99% av tiden så jag ser ingen jätteskillnad så, och skulle utan tvekan vara sambo med honom om våra liv i övrigt tillät det just nu.

Men i realiteten så kommer han hit på helgerna och om jag låter det vara skapar ett extremt kaos för mig att ta rätt på I veckan. När jag jobbat heltid och sen hästen så varit hemma 20-21. Dvs ett extremt merjobb. Hos sig har han det garanterat värre än här men jag beskrev det som blir när han är här, oavsett om det är helg eller 4 v semester.

När jag blev skadad och inte kunde göra något så kom han ju upp och skötte allt. Inkl städning. Det var då jag insåg just att han verkligen försöker. Men vi har sån olika nivå att det är löjligt, och han är helt enkelt inte så bra på att städa ens när han försöker. Han ser inte helt enkelt.

Däremot tror jag den stora skillnaden är att allt annat i relationen är BRA. Och han försöker även om det är svårt att se. Men hade inte allt annat varit bra då hade jag ALDRIG pallat skillnaden i städning. Då hade det varit en källa till extremt missnöje och bråk.

Men han må vara en slarver och helt usel på att städa och diska (jag får ganska ofta göra om det) men han är min största supporter, mitt stora stöd och han finns alltid där i vårt och torrt. Det trumfar slarvigheten.hade det inte varit så hade jag känt som i trådstarten utan tvekan.

Jag tror ändå att det påverkar en hel del att det inte är hans hem hos dig. Man anstränger sig oftast lite mer om man är hemma hos någon annan. Ett ex var superordningssam när vi dejtade. Oj vad han plockade och gjorde fint hemma hos mig och jag hade nästan lite ångest när vi skulle flytta ihop om jag skulle orka hålla hans nivå (trots att jag gillar att ha det rent och fint, men vet att jag slarvar ibland). Efter drygt 6 månader samboskap så var det jag som plockade efter honom konstant ändå..

 

[Petruska]

Alltså, jag hade inte ens kunnat leva med en man som jag tolkade som att han tycker att hushållsarbetet är kvinnors göra. Inte ens för en vecka.

 

[Raderad medlem 19815]

Alltså, jag hade inte ens kunnat leva med en man som jag tolkade som att han tycker att hushållsarbetet är kvinnors göra. Inte ens för en vecka.

Precis, om jag ens bara funderade över om det var så det låg till skulle jag redan vara långt borta.

 

[Lycan]

Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?

Jag är absolut inte perfektionist eller vill ha det kliniskt - jag har alltid innan jag träffade min partner sett mig som ganska stökig (vilket jag inser att jag nog inte är i jämförelse med stökig på riktigt). Min partner däremot har en lägsta nivå under marken, gammal disk, skiter i att gå ut med soporna, torkar inte av köksbordet (kan lämna middagen kvar på köksbordet till dagen efter), lämnar blöjor lite här o var (och då inte för en stund), inte städa efter barnen när de dragit ut saker i trädgården etc.

Vi har pratat om det många gånger, om hur det känns så sjukt otacksamt att städa när det ändå börjar förfalla dagen efter (eller till och med samma kväll) och sen är raset ett faktum. Jag tänker inte och vill inte vara nån pass upp som går och plockar efter övriga i huset som kan städa efter sig själva. Dessutom mår jag dåligt när det är stökigt och skitigt, grejer över allt. Vilket leder till att jag om jag är hemma är sur eller åker iväg med yngsta barnet eller själv bara för att det typ kväver mig.

Jag tror han har någon idé om att jag som kvinna ska sköta hushållet (lagar inte mat dock) och jag är ganska mycket fel person för den uppgiften. Jag är driven, engagerad, många bollar i luften, aktiv i en sport jag tävlar i och lägger ner mycket tid på.

Bara tanken på hur det blir när jag jobbar heltid sedan och ska jobba måndag till fredag, städa lördag och får sen en dag att umgås med barn/göra sånt jag mår bra av. Han jobbar 2 dagar i veckan (heltid, långa pass). Tar ju liksom en hel dag att städa när det är ut som att en bomb exploderat. Istället för om man håller efter lite varje dag.

Hur förlikar man sig med det, går det?!

Min sambo brukar säga till mig att om vill jag ha gammal disk så får jag väl ha det så osv. Sedan låter han det ligga tills det börjar skava hos mig och jag tar rätt på det. Jag är den stökiga i det här förhållandet samtidigt som jag hatar bombnedslag då jag blir stressad av stök. Vi har haft ganska många diskussioner genom åren tills han sa att jag uppenbarligen är som jag är och det var något han helt enkelt fick acceptera (ganska ledsen man som gett upp). Sedan dess har han låtit saker vara emellanåt tills jag känt att så här stökigt får det inte vara med dessutom en liten klick av dåligt samvete då jag vet att han gör mycket och jag borde hjälpa till mer. Så nu funkar städning hos oss båda för tillfället. Men det har varit mycket psykiskt fulspel mellan oss som har varit grymt jobbiga. Men låta blöjor ligga och lukta är väl ändå lite väl äckligt?!

Men om han jobbar 2 dagar i veckan borde han mycket väl ha tid till att pyssla och dona. Om inte annat för din skull och för förhållandets skull. Eller säga som sambon: "han borde kunna städa själv för sin egen skull. Plocka upp blöjor och sånt. Men gör han inte det vill han leva i bajs helt enkelt. Han gör ju ett val." För just nu verkar han ta dig för given. Att du alltid finns där och plockar upp efter honom. Om han aldrig fattar så finns det en sak kvar och det är att gå skilda vägar. Varför vara kvar i ett förhållande där man inte mår bra? Har du sagt till honom att du inte vill vara hemma för allt stök? Han måste märka att du mår dåligt?

Piek hade ganska bra konkreta förslag hur man kan göra för att få ordning på stök. En del människor behöver tydligen regler. Sedan kan du fundera på om det går att underlätta städning på något vis. Vi som inte har barn men hund skaffade robotdammsugare. När jag blev less på disken köpte jag en diskmaskin.

 

[_Taggis_]

Jag är en stökig person och ser inte alltid vad som behöver göras. Hos mig brukar det vara rörigt men inte smutsigt. När jag varit sambo har jag skärpt mig och försökt leva efter att det jag plockar fram ska också plockas undan. För mig har det hjälpt med stäschema som nämnts ovan.

Vi ser olika på stök och har inte samma syn på vad som kan behöva göras. Man måste komma överens hur lägstanivån ser ut. Jag har aldrig bott ihop med en pedant, det skulle göra mig sjuk av stress, saker som städning tycker jag att man måste prata igenom innan man flyttar ihop. Givetvis kan jag skärpa upp mig många snäpp men upp till nivåerna som besktivits i vissa trådar vill och orkar jag inte vara på.

Word på den. Jag behöver eg inte skriva ett eget inlägg efter detta

Jag och min särbo har olika nivåer, helt klart. Jag slösade mkt tid på att bråka om städningen innan jag insåg att vi av andra orsaker inte kommer bli sambo inom överskådlig tid eller ens någonsin, så jag har låtit saker bero. Inte för att jag tycker hans äckel är okej, men pga att vi inte kommer bli sambo så jag väljer bort den striden.
Hos mig är det ofta stökigt, dvs ligger saker framme. Men det är aldrig smutsigt och äckligt. Hos min särbo är det tvärtom. Det ligger sällan grejer framme men det är så jäkla smutsigt så en knappt vill äta middag vid bordet eller lägga en macka där, innan han ser skiten och städar har min äckelbarometer slagit i taket och exploderat. Så att säga. Han städar men för sällan, i mina ögon.

De perioder vi hälsar på varandra och är hos honom, så försöker jag hålla undan mina saker som ligger framme (som han stör sig på). Det har mest berott på att jag ej har förvaringsmöjligheter hos honom i form av tex byråer och ställen att gömma kläder på. Vi har försökt lösa det med att ge mig en låda och några krokar exempelvis.
Jag har även slutat bråka på hur skitigt han har det i sitt hus, så länge det inte går ut över mig om jag tex vistas där en längre tid. Jag dammsuger och håller efter men det slutar oftast med att det bara är jag som gör det och direkt jag slutar med det så gror stället igen. Häromveckan tex så stirrade jag på hans gamla tånaglar på golvet i två veckor innan vi skulle få gäster och jag städade bort dem för att slippa skämmas.
När vi är hos mig blir det sällan bråk eftersom vi är kortare perioder hos mig och jag ser ju till att hålla rent. Jag lagar oftast maten men han diskar, mer skit än så har vi ej att ta reda på gemensamt hos mig.

 

[Alexandra_W]

Alltså, man kan vara särbo även om man är gift och har barn.


Jag tror ändå att det påverkar en hel del att det inte är hans hem hos dig. Man anstränger sig oftast lite mer om man är hemma hos någon annan. Ett ex var superordningssam när vi dejtade. Oj vad han plockade och gjorde fint hemma hos mig och jag hade nästan lite ångest när vi skulle flytta ihop om jag skulle orka hålla hans nivå (trots att jag gillar att ha det rent och fint, men vet att jag slarvar ibland). Efter drygt 6 månader samboskap så var det jag som plockade efter honom konstant ändå..

Ah. Jodå så påverkar det garanterat. Jag menade mest att även när han försöker (för det gör han, oavsett om vi är här eller där) så ligger vi jättelångt från varandra. Men jag ser det som en olikhet som vilken annan som helst. Dvs det är inte svårt leva med/kompromissa. Men det är för att allt annat är bra och det inte är en lång räcka saker som krockar.

Dvs med den synen och i det sammanhanget är det lätt att leva med. Men i ett annat skulle det vara omöjligt.

Så jag tror mer skaver i TS relation helt enkelt.

 

[Petruska]

Precis, om jag ens bara funderade över om det var så det låg till skulle jag redan vara långt borta.

Internaliserade könsroller, är dock en tolkning jag kan leva med. (Jag skulle bli väldigt ensam om jag inte kunde tåla människor som internaliserat en könsroll, och det har jag ju också själv.)

Men det diskuterar jag å andra sidan från första stund i mina relationer.

I TS läge hade jag sedan länge diskuterat det i termer av att han drar nytta av de könsroller vi båda är socialiserade till, och att jag imte kan leva med det, vi måste diskutera det oavbrutet tills vi lyckas frigöra oss från de negativa socialiseringsprocesserna. Det är han som tjänar på det, pga genusmaktasymmetri. I privatlivet vill jag att vi gör allt vi kan för att synliggöra och motverka den maktasymmetrin.

Om han inte vill vara med på det projektet, vill jag inte vara med honom.

 

[tanten]

Hur förlikar man sig med det, går det?!

Återvänder till ditt första inlägg.

Jag tror att vi är många som undrar om du verkligen ska förlika dig?
Jobbet finns ju. Ett hem måse städas. Hygienen måste skötas etc etc.

Att "förlika sig" innebär ju att den ena parten i förhållandet gör en lejonpart av allt det som ett hem innebär. Den andra lever som en gäst på ett hotell. Vill du leva så? Vill du förlika dig till en sån tillvaro?

Jag kan undra hur det övriga livet ser ut. Beslut som ska tas - tas de gemensamt? Finns respekt för varann? Vem "vinner" grälen?

Jag har svårt att se att en som relation funkar med ömsesidig respekt och hänsyn i alla andra avseenden utom på en enda punkt.
Är städningen det enda som inte är i balans?

 

[lil-sis]

Stå ut tills du är klar med studierna och sen delar ni på er?

Det är tyngre att rodda barn och man än bara barn

(Jag vet att det är tungt att bryta upp, vi har en process hemma som troligen kommer sluta i det men inte just nu. Det är mindre tungt om man är osams och inte står ut med varandra.)