Blöjorna hade jag lagt på hans huvudkudde. I förhoppning om att en polett skulle trilla ner.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det har jag också sett. Både som särbo och som skilda.Jag har sett en tredje men vet inte om den riktigt kvalar in som särbo. Två eller tre bostäder. Barnen bor konstant i ena bostaden men varannan vecka (eller motsvarande) bor ena föräldern där med barnen och den andra i annan bostad, varannan vecka är det tvärtom. Men barnen har samma boende hela tiden.
Jag har sett en tredje men vet inte om den riktigt kvalar in som särbo. Två eller tre bostäder. Barnen bor konstant i ena bostaden men varannan vecka (eller motsvarande) bor ena föräldern där med barnen och den andra i annan bostad, varannan vecka är det tvärtom. Men barnen har samma boende hela tiden.
För att han tycker att det är okej. Han prioriterar att lägga tid på sin hobby, som periodvis är mkt intensiv och arbetskrävande. Jag har full förståelse för detta, jag har det exakt likadant i perioder då jag jobbar mkt och har mkt med tex stall och hundträning. Jag kan dessa perioder utan problem erkänna att det gror igen hemma, både vad gäller saker och att det lägger sig dammråttor i hörnen.
Skillnaden mellan mig och särbon är att jag endast tolererar denna skit hos mig under kortare perioder där jag faktiskt kan se att jag inte hinner eller orkar hålla efter, med den Stora poängen i det hela att i dessa perioder vistas ingen annan än jag själv och hunden i mitt hem. Det första jag gör efter en sådan intensiv arbetsperiod, eller om någon ska komma på besök, är givetvis att röja upp allting. Det är få saker jag äcklas av mer än att vistas i nån annans skit, eller ännu värre - att någon annan får vistas i min. Där skiljer vi oss åt. Särbon har inga problem med att låta nån annan vistas i skiten.
Vi bråkade som sagt oerhört mkt om detta innan jag retirerade och insåg att det spelar ingen roll för mitt framtida liv då vi inte ska bo ihop. Jag städar det jag anser att jag ska bidra med utifrån hur mkt jag vistas där med min hund, men jag kan likväl låta bli i syfte att se när han tänker ta tag i saker som matrester i vasken, fastbränt stekflott och matrester på spisen, hundhår i drivor (hans hund har underull - inte min = hans skit) samt då dessa sistnämnda tånaglar. Det blir oftast inte gjort innan jag får ett utbrott och vi blir osams. Han blir arg för att han anser att jag ska inte ha mer rätt än honom att tala om när det är godtagbar ordning. Lite som att min åsikt är att bara han ska anpassa sig då det är jag som upplever problemet. Nej verkligen inte, brukar jag svara med, isf hade jag dragit upp detta LÅÅÅNGT tidigare - om vi skulle hålla det på min nivå så hade vi liksom inte kommit så långt som till veckogamla matrester och tånaglar på golvet - men min utbrottsnivå går liksom där det blir sanitärt äckligt. I vilket fall kommer vi ej överens, då hans sanitära olägenhet tydlign är på en annan nivå än tånaglar på golvet, veckogamla matrester och intorkad lera på golvet. Bla så är hans fritidshus så äckligt så det är föremål för saneringsfirma och helt ärligt vet jag inte hur jag ska lyckas säga att jag inte vill vistas där pga all smuts, utan att starta ett världskrig, jag har hittills kommit undan pga att han haft för mkt att göra med sin hobby de ggr vi umgås så det ej funnits tid att åka dit
En stor del i att det funkar för oss trots detta är att vi sällan umgås några längre perioder. En långhelg ibland eller en vecka går an, då har han dessutom i 8 fall av 10 städat innan jag kommer dit. Blir det "semesterlänge" så kommer bråken som ett brev på posten.
Den varianten har jag bara sett när föräldrarna skilt sig och vill göra det så skonsamt som möjligt för barnen.
Vi pratade ikväll - tack för peppen.
Och vi kom fram till att röja gemensamt efter att barnen gått och lagt sig. Åker jag och tränar får han röja själv (vilket jag gör när han jobbar s.a.s). Det kändes bra och han förstod. Och till vis del (jag vet ju detta sen innan) har vi olika syn på när saker ska göras. Jag gör direkt och han vill göra efter barnen somnat (vilket inte blir av) men ju har vi sagt gemensamt att det ska göras. Så tar vi det där ifrån. Hans syn var inte att jag skulle städa för att jag är kvinna utan det var min egna frustrerade tolkning.
Det låter jättebra! Nu har ni tagit ett gemensamt beslut som ni har med er framåt. Jag tror att det blir lättare att sedan utvärdera om det funkar/inte funkar för att ni båda varit med och bestämt vad som gäller utifrån vad ni båda tror kan passa er båda.Vi pratade ikväll - tack för peppen.
Och vi kom fram till att röja gemensamt efter att barnen gått och lagt sig. Åker jag och tränar får han röja själv (vilket jag gör när han jobbar s.a.s). Det kändes bra och han förstod. Och till vis del (jag vet ju detta sen innan) har vi olika syn på när saker ska göras. Jag gör direkt och han vill göra efter barnen somnat (vilket inte blir av) men ju har vi sagt gemensamt att det ska göras. Så tar vi det där ifrån. Hans syn var inte att jag skulle städa för att jag är kvinna utan det var min egna frustrerade tolkning.
Absolut kan det vara så! Vill man inte ändra sig så gör man inte det. Nu fick jag intrycket att TS och hennes man hade påbörjat en kommunikation och då finns det väl ändå hopp om att leta sig fram till en gemensamt fungerande lösning?Har också levt med en slusk. Född med silversked och aldrig behövt göra något själv, Detta trodde han skulle funka även när han flyttade hemifrån.
Vissa saker förändras tyvärr aldrig hos en del..
Jag var nog lite kort i mitt svar.Absolut kan det vara så! Vill man inte ändra sig så gör man inte det. Nu fick jag intrycket att TS och hennes man hade påbörjat en kommunikation och då finns det väl ändå hopp om att leta sig fram till en gemensamt fungerande lösning?
Det låter jättebra! Nu har ni tagit ett gemensamt beslut som ni har med er framåt. Jag tror att det blir lättare att sedan utvärdera om det funkar/inte funkar för att ni båda varit med och bestämt vad som gäller utifrån vad ni båda tror kan passa er båda.
Fast vänta här "hjälpa till att plocka prylar och städa toan" det är ju lägre krav än på ungarna?Vi har haft samma diskussion många gånger innan. Men vi ska boka in en städdag varannan vecka när vi har alla barnen hemma (där curlas det inte, städa sitt rum får man göra själv om man vill ha kläder tvättade och golvet dammsuget) och då får maken hjälpa till att plocka prylar och städa toan.
Jag känner mig vid bättre mod nu än vid trådstarten, nog för att vårat samtal var bättre än det brukar vara om städningen.
Hur förlikar man sig med att ens partner har en helt annan lägsta nivå gällande städning hemma?
Jag är absolut inte perfektionist eller vill ha det kliniskt - jag har alltid innan jag träffade min partner sett mig som ganska stökig (vilket jag inser att jag nog inte är i jämförelse med stökig på riktigt). Min partner däremot har en lägsta nivå under marken, gammal disk, skiter i att gå ut med soporna, torkar inte av köksbordet (kan lämna middagen kvar på köksbordet till dagen efter), lämnar blöjor lite här o var (och då inte för en stund), inte städa efter barnen när de dragit ut saker i trädgården etc.
Vi har pratat om det många gånger, om hur det känns så sjukt otacksamt att städa när det ändå börjar förfalla dagen efter (eller till och med samma kväll) och sen är raset ett faktum. Jag tänker inte och vill inte vara nån pass upp som går och plockar efter övriga i huset som kan städa efter sig själva. Dessutom mår jag dåligt när det är stökigt och skitigt, grejer över allt. Vilket leder till att jag om jag är hemma är sur eller åker iväg med yngsta barnet eller själv bara för att det typ kväver mig.
Jag tror han har någon idé om att jag som kvinna ska sköta hushållet (lagar inte mat dock) och jag är ganska mycket fel person för den uppgiften. Jag är driven, engagerad, många bollar i luften, aktiv i en sport jag tävlar i och lägger ner mycket tid på.
Bara tanken på hur det blir när jag jobbar heltid sedan och ska jobba måndag till fredag, städa lördag och får sen en dag att umgås med barn/göra sånt jag mår bra av. Han jobbar 2 dagar i veckan (heltid, långa pass). Tar ju liksom en hel dag att städa när det är ut som att en bomb exploderat. Istället för om man håller efter lite varje dag.
Hur förlikar man sig med det, går det?!
Förlåt mig, men fy så äckligt det låter! Även om jag är rörig så har jag svårt för om det är smutsigt. Är socialarbetare och har sett alla möjliga hygiennivåer hemma hos folk. Stök går bra men när det luktar ingrodd smuts har jag svårt att stå ut. (värst var den gången en lägenhet var full av gamla pizzakartonger med klasar av bananflugor runt och alla ytor inklusive de vi skulle sitta på var så kladdiga att vi knappt vågade röra oss).
Ser han inte att han är en sanitär olägenhet?
För mig gick det inte.
Nu var det flera faktorer som gjorde att jag gjorde slut med exet. Men det var en stor bidragande orsak.
Tyckte det kändes extremt respektlöst mot mig...
Det är ju precis vad det är, respektlöst. Varför är din tid mindre värd så att du kan använda den till att städa er gemensamma skit medan han ägnar sig åt annat? Så ser jag det. Varför ska jag använda min fritid till att sanera medan han är ute och roar sig? Jag har tusen saker jag hellre gör än städar, det är dock en sak man måste göra såsom att gå på dass - det är inte roligt men ingår i ett liv vilket vuxna människor borde insett.
Fast det handlar ju snarare om vad man anser att man behöver göra. Att du anser att man måste ha en viss nivå på städningen betyder inte att man måste det.