Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[sjoberga]

På vilket sätt är du normbrytare? du är en vit välanpassad man ur medelklassen antar jag? du är liksom normen.

Du menar att hela normen utgörs av kön, hudfärg och inkomst?

Väldans snäv definition.

 

[Roheryn]

Jag har nog följt normen en hel del i mitt liv - gifte mig tidigt, köpte hus, skaffade hund, fick ett barn. Lite höjda ögonbryn från en del håll när jag valde att köpa häst som nybliven mamma och kanske lite förvåning över att det inte blev fler barn, men ändå ett rätt normativt liv.

Numera har jag lämnat kärnfamiljslivet. Har, och trivs mycket bra med, en särbo-relation med en transsexuell kvinna (alltså en kvinna som föddes som man). Vi träffades när hon fortfarande var man och jag har varit med om "hela resan" från man till kvinna. Under den resan blev jag (och hon också!) faktiskt förvånad över hur öppensinnade och icke-fördömande människor var och är. Detta känns ju som en ganska stor och definitivt normbrytande grej, och alla vännerna fanns liksom kvar där och var oerhört stöttande under hela processen - ett gott betyg åt mänskligheten!!

Hade dock med min särbo hos min brors familj för att fira en födelsedag - vad jag kunde förstå tyckte alla inblandade att det var trevligt och min partner smälte rätt väl in, pratade med alla osv. Men inför nästa födelsedag fick jag ett sms från min svägerska som bjöd in mig till födelsedagsfirande "men inga väninnor den här gången" Hade visst gått över gränsen för hennes normer iaf.... (nej, jag gick inte heller på det födelsedagskalaset)

 

[Lovisaleonora]

Har dock stött på en attityd om att "män inte har blivit riktigt vuxna förrän de blir pappa"

Det var nog faktiskt något av det värsta jag hört i sammanhanget, och då har jag ändå fått höra mycket fånerier i ämnet. Annars brukar det väl vara lumpen...

Jösses det har jag gjort hela mina barns liv. Vad skulle hindra det

Tja, det hindrar många - närmst insyn har jag hos min syster som försöker tråckla ihop livet med två barn. Spontanitet och vuxengrejor är inte något som duggar tätt.

Jag argumenterar inte emot dig, jag funderar mest över hur man kan tro att barn är "väldigt små" i 20 års tid .

Det beror ju givetvis på hur man utövar sitt föräldraskap. Den förälder som fick ett upprört samtal från andra föräldern att nr 1 omgående skulle åka hem från jobbet, för 17 åringen hade suttit ensam i tre timmar känner jag kanske borde fundera över om man verkligen sänder rätt signaler till sina barn om hur livet fungerar som vuxen.

Ja jag förstår det. Men det jag menar är att småbarn är de inte särskilt länge. De där 20 åren är inte småbarnsår.

OBS det är INTE en argumentation för att du ska skaffa barn, det är en förklaring till varför man inte riktigt fattar varför folk tror att man är så sjukt bunden. Sen gör man det till vad man vill såklart - jag har också kompisar som inte ens kan städa eller handla med sina barn.

Och igen, ja. Men icke desto mindre är föräldrar bundna på ett sätt som man som djurägare inte är. Självklart för att föräldrar många gånger kärleksfullt väljer att sitta uppe hela natten för att hämta 23-årig avkomma på stationen så denne slipper gå 500 meter till hemmet, men även under småbarnsåren blir det ju hämta/lämna som styr mycket av vardagen.

 

[athena]

Det var nog faktiskt något av det värsta jag hört i sammanhanget, och då har jag ändå fått höra mycket fånerier i ämnet. Annars brukar det väl vara lumpen...



Tja, det hindrar många - närmst insyn har jag hos min syster som försöker tråckla ihop livet med två barn. Spontanitet och vuxengrejor är inte något som duggar tätt.



Det beror ju givetvis på hur man utövar sitt föräldraskap. Den förälder som fick ett upprört samtal från andra föräldern att nr 1 omgående skulle åka hem från jobbet, för 17 åringen hade suttit ensam i tre timmar känner jag kanske borde fundera över om man verkligen sänder rätt signaler till sina barn om hur livet fungerar som vuxen.



Och igen, ja. Men icke desto mindre är föräldrar bundna på ett sätt som man som djurägare inte är. Självklart för att föräldrar många gånger kärleksfullt väljer att sitta uppe hela natten för att hämta 23-årig avkomma på stationen så denne slipper gå 500 meter till hemmet, men även under småbarnsåren blir det ju hämta/lämna som styr mycket av vardagen.

Fortfarande handlar inlägget jag svarade på om att "rida, sova på soffan och dricka vin mitt i veckan".

 

[Fruentimber]

Och jag ser ju en hund som betydligt mer upplåsning än ett barn, förutom i avseenden som förväntad livslängd och möjlighet att avsluta hundägande.

Men visst, de 2 bebisåren är speciella.

Jag har verkligen noll förståelse för hur en hund skulle kunna innebära mer upplåsning än ett barn. Är vi iväg kan hundarna vara i bilen. Kanske lägger de sig i ett hörn och sover. Ensamhetsträning innebär att jag dessutom kan lämna dem hemma några timmar. Jag kan inte lämna ett småbarn själv hemma. Jag kan inte lämna ett småbarn i bilen. Då får jag socialstyrelsen på mig. Jag kan inte säga "gå och lägg dig" till en två-årig unge och förvänta mig just det resultatet, men jag kan kommenderade det till min två-åriga hund som då väljer ett hörn och gör just det - lägger sig tills vi gör något annat. Det är betydligt mer energikrävande för familj och släkt att vara barnvakt, än att ha mina hundar några timmar. Det enda jag behöver förhålla mig till är att mina hundar får mat, vatten och motion. Jag behöver inte mata, klä på, natta, torka rumpor, se till att de inte slår ihjäl sig tjugofyra timmar om dygnet flera år framöver, jag behöver inte skjutsa till föööris och jag behöver inte få panik om skolan har studiedag eller försöka få ihop ledighet i samband med lov. Jag kan dumpa mina hundar hos mamma när som helst och dra iväg på semester i tre veckor, som nu, utan att behöva få ihop våra scheman. För hundarna kan vara själva hemma de timmar hon jobbar, eventuellt med en lunchrastning om det behövs. Det kan inte syrran med sin 6-åring och 10-åring. Att överhuvudtaget påstå att man skulle vara mer låst med hund blir ju inget annat än otroligt verklighetsfrånvänt.

 

[Bison]

Det här med hund.
Om någon säger till mig att den inte vill ha hund pga olika anledningar så börjar inte jag tjabba emot. Jag tycker istället att det är sunt att man tänkt igenom det. Sen kanske jag inte håller med om argumenten men det beror oftast på att vi lever olika liv så varför ska jag ens ta upp det?

Däremot om någon frågar mig hur det är att ha hund för mig, hur mycket tid jag lägger, hur jag gör med jobbet osv så svarar jag givetvis och vi kan diskutera det.

 

[Kattennizze]

Du menar att hela normen utgörs av kön, hudfärg och inkomst?

Väldans snäv definition.

Nu är du ju fånig. Om man tror på könsmaktsordningen det vill säga att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp så normen vit medelklass man. Det är ju knappast rocket science, eller hur? Sen finns det ju massor av andra normer, men jag ställde bara en stilla undran, på vilket du som tillhör normen så uppenbart anser dig vara normbrytare? Vilket också är ett märkligt antagande, eftersom det är svårt att säga om sig själv.

 

[Kattennizze]

Det var såklart delvis ironiskt. Jag tror de flesta av oss är hyfsat norm men avviker på några få vis.

Du ska inte hacka på oss minoriteter , glesbygdsbo, egen företagare, Liberaler med 5 barn, utan villa, Volvo och vovve.

Medelklass , nog korrekt, men född i fattig arbetarklass med noll pengar in i vuxenlivet.

Att vara socialliberal får nog anses vara normen i Sverige. Alla är vi ju det innerst inne, sägs det!

 

[Roheryn]

Jag har verkligen noll förståelse för hur en hund skulle kunna innebära mer upplåsning än ett barn. Är vi iväg kan hundarna vara i bilen. Kanske lägger de sig i ett hörn och sover. Ensamhetsträning innebär att jag dessutom kan lämna dem hemma några timmar. Jag kan inte lämna ett småbarn själv hemma. Jag kan inte lämna ett småbarn i bilen. Då får jag socialstyrelsen på mig. Jag kan inte säga "gå och lägg dig" till en två-årig unge och förvänta mig just det resultatet, men jag kan kommenderade det till min två-åriga hund som då väljer ett hörn och gör just det - lägger sig tills vi gör något annat. Det är betydligt mer energikrävande för familj och släkt att vara barnvakt, än att ha mina hundar några timmar. Det enda jag behöver förhålla mig till är att mina hundar får mat, vatten och motion. Jag behöver inte mata, klä på, natta, torka rumpor, se till att de inte slår ihjäl sig tjugofyra timmar om dygnet flera år framöver, jag behöver inte skjutsa till föööris och jag behöver inte få panik om skolan har studiedag eller försöka få ihop ledighet i samband med lov. Jag kan dumpa mina hundar hos mamma när som helst och dra iväg på semester i tre veckor, som nu, utan att behöva få ihop våra scheman. För hundarna kan vara själva hemma de timmar hon jobbar, eventuellt med en lunchrastning om det behövs. Det kan inte syrran med sin 6-åring och 10-åring. Att överhuvudtaget påstå att man skulle vara mer låst med hund blir ju inget annat än otroligt verklighetsfrånvänt.

Instämmer! Jag har barn och häst och har haft hund i flera omgångar. Skulle säga att mest tid, störst låsning och mest engagemang går åt till ett barn. Hunden ligger tvåa låååångt efter barnet och hästarna trea (det sistnämnda beror givetvis på hur/var man har hästarna - jag har möjlighet att rätt enkelt få hjälp med hästpassning, har hästarna inhyrda och inte någon egen gård).

 

[Roheryn]

Nu är du ju fånig. Om man tror på könsmaktsordningen det vill säga att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp så normen vit medelklass man. Det är ju knappast rocket science, eller hur? Sen finns det ju massor av andra normer, men jag ställde bara en stilla undran, på vilket du som tillhör normen så uppenbart anser dig vara normbrytare? Vilket också är ett märkligt antagande, eftersom det är svårt att säga om sig själv.

Nu tror ju kanske inte alla helt okritiskt på könsmaktsordningen...?

 

[Ray]

Jag har verkligen noll förståelse för hur en hund skulle kunna innebära mer upplåsning än ett barn. Är vi iväg kan hundarna vara i bilen. Kanske lägger de sig i ett hörn och sover. Ensamhetsträning innebär att jag dessutom kan lämna dem hemma några timmar. Jag kan inte lämna ett småbarn själv hemma. Jag kan inte lämna ett småbarn i bilen. Då får jag socialstyrelsen på mig. Jag kan inte säga "gå och lägg dig" till en två-årig unge och förvänta mig just det resultatet, men jag kan kommenderade det till min två-åriga hund som då väljer ett hörn och gör just det - lägger sig tills vi gör något annat. Det är betydligt mer energikrävande för familj och släkt att vara barnvakt, än att ha mina hundar några timmar. Det enda jag behöver förhålla mig till är att mina hundar får mat, vatten och motion. Jag behöver inte mata, klä på, natta, torka rumpor, se till att de inte slår ihjäl sig tjugofyra timmar om dygnet flera år framöver, jag behöver inte skjutsa till föööris och jag behöver inte få panik om skolan har studiedag eller försöka få ihop ledighet i samband med lov. Jag kan dumpa mina hundar hos mamma när som helst och dra iväg på semester i tre veckor, som nu, utan att behöva få ihop våra scheman. För hundarna kan vara själva hemma de timmar hon jobbar, eventuellt med en lunchrastning om det behövs. Det kan inte syrran med sin 6-åring och 10-åring. Att överhuvudtaget påstå att man skulle vara mer låst med hund blir ju inget annat än otroligt verklighetsfrånvänt.

Jag har både hund och barn och hundarna begränsar lite andra saker bara.
Om vi ska på fest och sova borta kan hundarna inte följa med men det kan barnen. Då väljer vi ofta bort att sova över. Finns ingen som enkelt kan passa hundarna nämligen.
Barnen är lättare att lösa faktiskt. Allt beror ju på hur livssituationen ser ut. Hästen är mindre begränsande än hundarna. Lätt att fixa nån som mockar om vi spontant vill åka.

 

[Arisj]

Jag tänkte lite på det här med sorg över att inte följa normen, för de av oss som känner det. För jag känner väldigt ofta sorg, och har väldigt svårt att känna någon slags.. kanske inte stolthet, men att känna att det här är min väg, och min väg är skitbra.
I väldigt många år gjorde jag i stort sett våld på mig själv för att vara närmare normen, gifte mig med en hetero-man, skaffade hus, förnekade att jag var trans, accepterade fullständigt att min bisexualitet var något som folk bara tyckte var hett och inte något äkta. Min psykiska sjukdom var ett bihang som jag inte respekterade, heltidsjobb var ett måste så fort heltidsplugget var klart, sen skulle det alstras barn även om det riskerade att göra så en gammal sjukdom bröt ut igen. Det värsta jag kunde höra då var klassikern "kan du inte bara vara normal?", och den var ändå rätt vanlig om jag bara stack ut det minsta.

Sen bröt jag upp från allt det där. Och egentligen mår jag bättre nu och försöker respektera mig själv mer, jag justerar mitt liv efter mina förutsättningar. Men ändå sörjer jag, och det är så udda, för jag vet egentligen inte vad jag sörjer, det är ju inte så att livet hade varit lättare? Är det en saknad av tillhörighet som gör att vissa av oss sörjer?
Huh, ja, jag behövde tydligen ventilera lite.

 

[Fruentimber]

Jag har både hund och barn och hundarna begränsar lite andra saker bara.
Om vi ska på fest och sova borta kan hundarna inte följa med men det kan barnen. Då väljer vi ofta bort att sova över. Finns ingen som enkelt kan passa hundarna nämligen.
Barnen är lättare att lösa faktiskt. Allt beror ju på hur livssituationen ser ut. Hästen är mindre begränsande än hundarna. Lätt att fixa nån som mockar om vi spontant vill åka.

Givetvis kan det bero på livssituation, men det blir oavsett väldigt märkligt att påstå att hund begränsar mer än ett barn. Det är ju fullkomligt omöjligt. Finns det ett golv så kan hundarna sova över, svårare än så behöver det ju inte vara. Och även om man inte har hundvakt, så förändrar det ju inte att det oavsett tar betydligt mer energi att vara just barnvakt än hundvakt. Nu förutsätter jag att man har en normalfungerande hund och "normalfungerande" barn. Jag har inte barn, men är regelbundet barnvakt. Min syster har barn och hund. Det är inte det sistnämnda som låser hennes vardag, eller våra vänners vardag. Det är barnen och allt som kommer med att skaffa barn.

 

[Kattennizze]

Nu tror ju kanske inte alla helt okritiskt på könsmaktsordningen...?

Apselut. Det är därför som jag skrev OM man tror på...fast jag vet att @sjoberga gör det, åtminstone har han gett uttryck för det i alla fall.

 

[Roheryn]

Jag tänkte lite på det här med sorg över att inte följa normen, för de av oss som känner det. För jag känner väldigt ofta sorg, och har väldigt svårt att känna någon slags.. kanske inte stolthet, men att känna att det här är min väg, och min väg är skitbra.
I väldigt många år gjorde jag i stort sett våld på mig själv för att vara närmare normen, gifte mig med en hetero-man, skaffade hus, förnekade att jag var trans, accepterade fullständigt att min bisexualitet var något som folk bara tyckte var hett och inte något äkta. Min psykiska sjukdom var ett bihang som jag inte respekterade, heltidsjobb var ett måste så fort heltidsplugget var klart, sen skulle det alstras barn även om det riskerade att göra så en gammal sjukdom bröt ut igen. Det värsta jag kunde höra då var klassikern "kan du inte bara vara normal?", och den var ändå rätt vanlig om jag bara stack ut det minsta.

Sen bröt jag upp från allt det där. Och egentligen mår jag bättre nu och försöker respektera mig själv mer, jag justerar mitt liv efter mina förutsättningar. Men ändå sörjer jag, och det är så udda, för jag vet egentligen inte vad jag sörjer, det är ju inte så att livet hade varit lättare? Är det en saknad av tillhörighet som gör att vissa av oss sörjer?
Huh, ja, jag behövde tydligen ventilera lite.

Intressant och lite sorgligt att du sörjer nu när du ändå gått din egen väg och accepterar och respekterar dig själv... Är det att inte kunna följa normen du sörjer, då, eller är det de delar av ditt "gamla liv" som trots allt var bra? Eller har du ännu inte hittat helt "rätt" i ditt nya liv (kan ju ta ett tag, det med)?

Jag vet ju att min partner, som är trans, sörjde en del under sin process. Hon sörjde tillhörigheten i sin gamla familj, självklarheten i att ha någon att komma hem till, ett sammanhang att vara i. Och detta trots att det hon lämnade var ett äktenskap som sedan länge passerat bäst-före-datum och en fru som inte på några villkors vis ville acceptera eller respektera att hennes make egentligen var kvinna... Kanske är det så att sorg är ett sätt att bearbeta stora förändringar i livet, även om man inte på riktigt förlorat något eller är "ledsen"?

 

[Roheryn]

Apselut. Det är därför som jag skrev OM man tror på...fast jag vet att @sjoberga gör det, åtminstone har han gett uttryck för det i alla fall.

Okej! Men ponera att man tror på könsmaktsordningen, då. Innebär det, anser du, att en vit, heterosexuell medelklassman inte kan vara normbrytande? (jag kan ju tänka mig en hel hög ANDRA områden där han mycket väl kan vara normbrytande, nämligen)

 

[Lovisaleonora]

Men ändå sörjer jag, och det är så udda, för jag vet egentligen inte vad jag sörjer, det är ju inte så att livet hade varit lättare? Är det en saknad av tillhörighet som gör att vissa av oss sörjer?
Huh, ja, jag behövde tydligen ventilera lite.

Hade jag blivit matad med sörjan att "man ska vara normal" hade jag nog också känt en sorg över att inte vara "normal". Även om det givetvis är att sörja en chimär, något som inte finns. Kanske sorg över att inte motsvara andras förväntningar på mig? Att livet inte blev så lätt som för de som är "normala"?

Fan, vad jag hatar ordet "normal". Och vad tusan är normalt? FUNGERANDE - det är väl ett bättre begrepp?!

 

[nullo-modo]

Känner mig inte som normbrytare till vardags men i vissa kretsar känns det som en kvinnlig truckförare, utbildad hovslagare, jägare och som dessutom framför traktor då och då är något oroligt ovanligt som måste berättas för alla.

Tycker det både är intressant och skrämmande hur olika det kan ses på vem jag är.

 

[Ray]

Givetvis kan det bero på livssituation, men det blir oavsett väldigt märkligt att påstå att hund begränsar mer än ett barn. Det är ju fullkomligt omöjligt. Finns det ett golv så kan hundarna sova över, svårare än så behöver det ju inte vara. Och även om man inte har hundvakt, så förändrar det ju inte att det oavsett tar betydligt mer energi att vara just barnvakt än hundvakt. Nu förutsätter jag att man har en normalfungerande hund och "normalfungerande" barn. Jag har inte barn, men är regelbundet barnvakt. Min syster har barn och hund. Det är inte det sistnämnda som låser hennes vardag, eller våra vänners vardag. Det är barnen och allt som kommer med att skaffa barn.

Nu vill ju många inte ha hundar i sitt hus. Så nej- bara för att det finns ett golv kan inte hunden sova över.
Allt beror på livssituation. Man anpassar livet till det man har. Och både barn hundar och häst berikar livet.
Men i åka bort lägen begränsar hundarna mest i vår familj. Faktiskt.

 

[Arisj]

Intressant och lite sorgligt att du sörjer nu när du ändå gått din egen väg och accepterar och respekterar dig själv... Är det att inte kunna följa normen du sörjer, då, eller är det de delar av ditt "gamla liv" som trots allt var bra? Eller har du ännu inte hittat helt "rätt" i ditt nya liv (kan ju ta ett tag, det med)?

Jag vet ju att min partner, som är trans, sörjde en del under sin process. Hon sörjde tillhörigheten i sin gamla familj, självklarheten i att ha någon att komma hem till, ett sammanhang att vara i. Och detta trots att det hon lämnade var ett äktenskap som sedan länge passerat bäst-före-datum och en fru som inte på några villkors vis ville acceptera eller respektera att hennes make egentligen var kvinna... Kanske är det så att sorg är ett sätt att bearbeta stora förändringar i livet, även om man inte på riktigt förlorat något eller är "ledsen"?

Det är just det som är lite lustigt, och jag kan säga att det inte är mitt gamla liv jag sörjer alls. Utan mer som din partner då, en förlust av ett sammanhang, att plötsligt stå utanför och titta in. Och för mig blir det då en slags sorg över att stå utanför normen, även om det livet aldrig lockat mig.

Och jag tror du har rätt i att sorg kan vara ett sätt att bearbeta förändringar, jag har faktiskt inte ens tänkt på det tidigare. För det är ju så man gör i övrigt i livet egentligen. Tack för den tanken