Sv: Ni andra vars barn har ADHD, hur orkar ni?
Jag tänker som många andra, avlastning först och främst. För att det skall bli bättre och du/ni skall orka strukturera upp familjen och barnet behövs mycket ork (har också ett barn med diagnos, han är 8 år).
Nu har inte alla med ADHD självklar rätt till LSS, om inte annat kan soc hjälpa er? Kan man "självanmäla" sig dit? De brukar vara ganska snabba med att hjälpa till att få igång stöd och insatser där situationen i familjen verkligen håller på att krackelera.Det finns också kortidsboenden med utbildad personal istället för familjehem om det känns som ett bättre alternativ.
Det andra jag tänkte på med struktur är att många barn som är som ditt oftast mår väldigt mycket bättre av det. Min son är tex smått hyperaktiv, han glömmer en hel massa och behöver påminnas vilket gör att han antingen blir arg alternativt struntar i det. För oss var bildstöd en jättehjälp. Eftersom Habiliteringen går i snigelfart ritade jag ett eget. tex i vilken ordning man tar på sig kläderna, annars hade han glömt bort sig totalt=konflikt. Vi gjorde bilder i rätt ordning han skulle ta på dem. Eftersom han även har Atypsik Autism och gärna fastnar i allt använde vi också äggklocka för att ta tiden fast vi introducerade det som en lek, vilket han gillade.
Mat och vila var också superviktigt, när han började förskoleklass osv han tex 3 timmar direkt efter, så slut är han. Även lagom med energigivare och energitagande spelade stor roll, en aktivitet sedan vila och så nästa aktivitet. Fick han ingen vila var det outhärdligt, han gick i spinn helt minns tex när han for runt hos svärmor och började kasta äpplen ur en skål på folk
Då nästan dog jag av skam och lovade mig själv att aldrig ta med ungen ut igen.Dock vet jag idag att allt det där bråkandet gjorde honom mer trött än vad jag blev, därav blir det mycket kortare aktiviteter med vila emellan, en heldag Liseberg är inte att tänka på.
När det var som jävligast planerade vi in dagarna timme för timme, även en del timmars vila för mig/oss dvs TV eller datatid, det får man lov till utan att vara en usel förälder tycker jag. Jag är också inne på det inte_ung skriver om att göra det lätt för sig, välja sina strider. Gillar han sin I-pad-Bra använd det, gillar han en viss slags kläder-bra köp det så är ni av med det krånglet osv ta det i den takt DU orkar.
Jättepositivt med läger, härligt att läsa att du ser en liten ljusning. Det finns också en del grupper på FB för föräldrar vars barn har diagnos och livet är jobbigt, ofta är de låsta för att andra inte skall läsa men mig har det hjälpt mycket "min unge är inte värst liksom" insåg jag.
Ofta blir det bättre när de blir lite äldre också, jag minns både 3 och 6 årsåldern som rena katastrofen, idag är sonen 8 år och mycket har lugnat sig och han är mer jämn i humöret och också funnit viljan att faktiskt "vilja lyckas".Ser jag mig omkring (då jag via sonens fd skola fått lov att träffa på många barn med diagnos som varit rent överjävliga och där det handlat om extremt våld bla) så har allihop peppar peppar klarat sig bra, går i vanlig skola och verkligen växt till sig samt funnit andra strategier än utbrott.
Jag tänker som många andra, avlastning först och främst. För att det skall bli bättre och du/ni skall orka strukturera upp familjen och barnet behövs mycket ork (har också ett barn med diagnos, han är 8 år).
Nu har inte alla med ADHD självklar rätt till LSS, om inte annat kan soc hjälpa er? Kan man "självanmäla" sig dit? De brukar vara ganska snabba med att hjälpa till att få igång stöd och insatser där situationen i familjen verkligen håller på att krackelera.Det finns också kortidsboenden med utbildad personal istället för familjehem om det känns som ett bättre alternativ.
Det andra jag tänkte på med struktur är att många barn som är som ditt oftast mår väldigt mycket bättre av det. Min son är tex smått hyperaktiv, han glömmer en hel massa och behöver påminnas vilket gör att han antingen blir arg alternativt struntar i det. För oss var bildstöd en jättehjälp. Eftersom Habiliteringen går i snigelfart ritade jag ett eget. tex i vilken ordning man tar på sig kläderna, annars hade han glömt bort sig totalt=konflikt. Vi gjorde bilder i rätt ordning han skulle ta på dem. Eftersom han även har Atypsik Autism och gärna fastnar i allt använde vi också äggklocka för att ta tiden fast vi introducerade det som en lek, vilket han gillade.
Mat och vila var också superviktigt, när han började förskoleklass osv han tex 3 timmar direkt efter, så slut är han. Även lagom med energigivare och energitagande spelade stor roll, en aktivitet sedan vila och så nästa aktivitet. Fick han ingen vila var det outhärdligt, han gick i spinn helt minns tex när han for runt hos svärmor och började kasta äpplen ur en skål på folk
Då nästan dog jag av skam och lovade mig själv att aldrig ta med ungen ut igen.Dock vet jag idag att allt det där bråkandet gjorde honom mer trött än vad jag blev, därav blir det mycket kortare aktiviteter med vila emellan, en heldag Liseberg är inte att tänka på.När det var som jävligast planerade vi in dagarna timme för timme, även en del timmars vila för mig/oss dvs TV eller datatid, det får man lov till utan att vara en usel förälder tycker jag
. Jag är också inne på det inte_ung skriver om att göra det lätt för sig, välja sina strider. Gillar han sin I-pad-Bra använd det, gillar han en viss slags kläder-bra köp det så är ni av med det krånglet osv ta det i den takt DU orkar.Jättepositivt med läger, härligt att läsa att du ser en liten ljusning. Det finns också en del grupper på FB för föräldrar vars barn har diagnos och livet är jobbigt, ofta är de låsta för att andra inte skall läsa men mig har det hjälpt mycket "min unge är inte värst liksom" insåg jag.
Ofta blir det bättre när de blir lite äldre också, jag minns både 3 och 6 årsåldern som rena katastrofen, idag är sonen 8 år och mycket har lugnat sig och han är mer jämn i humöret och också funnit viljan att faktiskt "vilja lyckas".Ser jag mig omkring (då jag via sonens fd skola fått lov att träffa på många barn med diagnos som varit rent överjävliga och där det handlat om extremt våld bla) så har allihop peppar peppar klarat sig bra, går i vanlig skola och verkligen växt till sig samt funnit andra strategier än utbrott.
