prinsus_
Trådstartare
Sv: Ni andra vars barn har ADHD, hur orkar ni?
Tack för ert stöd, det är så skönt att bara kräkas ur sig här i viss anonymitet. Haft en jäveldag igen. Trodde att vi skulle kunna ha lite trevligt när pojken somnat - se en film eller så på lördag kväll. Jag var iväg en sväng till vårdcentralen ikväll - vilket faktiskt kändes som ett nöje en lördagskväll efter en dag med skrik och bråk, smäll i dörrar och gnäll om precis allting! Jag trodde att pojken skulle sova när jag kom hem kl 21 men det gjorde han inte så jag tog över läggningen eftersom min man har dragit det största lasset idag med alla konflikter. Det slutade med att jag tappade tålamodet efter 50 minuters tjafs om allt möjligt så nu har vi bytt igen. Sonen har en favoritbok som heter Läskiga boken och den måste läsas på exakt rätt sätt med alla ord i rätt ordning (hans ordning) annars går det inte att gå vidare. När vi läser den där boken så tänker jag faktiskt att han har drag av aspbergers men vid utredningen för ett år sen kom man fram till att han inte har aspbergers så... ja vi får väl se. BUP är helt överbelastat i Västerbotten där vi bor så det är extremt långt mellan gångerna vi får komma dit på föräldrasamtal. Sonen står sen i höstas i kö för att påbörja behandling med Theraplay och vi står även i kö för en lägenhetsvecka där man har behandling varje dag under kontorstid och bor i lägenheten - det har vi gjort två gånger förut först när han var 2,5år och en gång till när han var i fyraårsåldern. Vi har haft theraplaybehandling förut. Vi har även väntat sen i höstas på att få gå en föräldrautbildning. Jag fick remiss i våras till psykiatrin när jag berättade om mina självmordstankar och om hur dåligt jag mår. Förra veckan var jag på ett inledande samtal och man kom fram till att jag ska få hjälp inom primärvården och kommer troligen få KBT-behandling privat med landstingsbidrag. Jag får veta mer om hur och när i slutet av September. Vi har nu bytt medicin för några dagar sen men det är väl lite tidigt att utvärdera men det känns som om det är sämre. Han bara gnäller och bråkar och vill i princip inte göra någonting annat än spela tv-spel och titta på film. Man får tjata, muta och förhandla så kan han motvilligt gå med på nåt annat men han leker naturligtvis inte själv. Jag har sökt hjälp sen han var 2,5år och mycket har ju hänt men köerna är jättelånga. Jag ringer vår psykolog på BUP och pratar av mig och gråter ut ibland men hon kan inte göra så mycket. Hon hjälpte oss med lite förtur till läkaren som skulle skriva ut medicin.
Vi har kontakt med SOC och avlastning/kontaktfamilj i form av min svärmor som bor 35 mil bort så det är inte tal om en helg i månaden men en helg då och då och sonen har varit där en dryg vecka i sommar. Sonen vill helst inte släppa mig ur sikte alls så att lämna honom till främlingar hade absolut inte fungerat och min man vill inte det. Vi får passa på och gå ut när våra föräldrar är här. Sonen vill absolut inte ha barnvakt, det blir ett fruktansvärt liv när vi för det på tal. Vi har provat att ha en 12årig pojke några timmar då och då och det gillar vår son för han är ju bra på att leka men den pojken kan inte sätta gränser för vår son och därmed funkar det inte att han ska sköta läggning och sånt.
Mitt liv tog slut när jag fick detta monster till barn och jag har accepterat det efter två års psykoterapi. Jag har inte gått i terapi det senaste året - man blir faktiskt less på att hålla på och söka hjälp hela tiden så ibland får det bara vara, ingenting kommer ju att förändras. Jag måste förändras själv och få ett starkare tålamod så jag sätter mitt hopp till den kommande behandlingen med KBT. Jag har provat SSRI-preparat men det hade ingen större effekt tycker jag.
Nån skrev om att jag måste hitta energi. Jag har hållit på något drygt år med långdistanslöpning och att äta hälsosamt för att orka med. Nu har jag dessutom äntligen häst igen som kan ge mig lite kraft. Jag reser bort en del, några dagar här och där och försöker ha positiv kvalitetstid med sonen - tex på badhus men det känns som om inte ens det funkar längre. Ibland tänker jag att han kan väl få sitta där med sin iPAD eller wiii resten av livet för det är bara då han är glad och nöjd.
Tack för ert stöd, det är så skönt att bara kräkas ur sig här i viss anonymitet. Haft en jäveldag igen. Trodde att vi skulle kunna ha lite trevligt när pojken somnat - se en film eller så på lördag kväll. Jag var iväg en sväng till vårdcentralen ikväll - vilket faktiskt kändes som ett nöje en lördagskväll efter en dag med skrik och bråk, smäll i dörrar och gnäll om precis allting! Jag trodde att pojken skulle sova när jag kom hem kl 21 men det gjorde han inte så jag tog över läggningen eftersom min man har dragit det största lasset idag med alla konflikter. Det slutade med att jag tappade tålamodet efter 50 minuters tjafs om allt möjligt så nu har vi bytt igen. Sonen har en favoritbok som heter Läskiga boken och den måste läsas på exakt rätt sätt med alla ord i rätt ordning (hans ordning) annars går det inte att gå vidare. När vi läser den där boken så tänker jag faktiskt att han har drag av aspbergers men vid utredningen för ett år sen kom man fram till att han inte har aspbergers så... ja vi får väl se. BUP är helt överbelastat i Västerbotten där vi bor så det är extremt långt mellan gångerna vi får komma dit på föräldrasamtal. Sonen står sen i höstas i kö för att påbörja behandling med Theraplay och vi står även i kö för en lägenhetsvecka där man har behandling varje dag under kontorstid och bor i lägenheten - det har vi gjort två gånger förut först när han var 2,5år och en gång till när han var i fyraårsåldern. Vi har haft theraplaybehandling förut. Vi har även väntat sen i höstas på att få gå en föräldrautbildning. Jag fick remiss i våras till psykiatrin när jag berättade om mina självmordstankar och om hur dåligt jag mår. Förra veckan var jag på ett inledande samtal och man kom fram till att jag ska få hjälp inom primärvården och kommer troligen få KBT-behandling privat med landstingsbidrag. Jag får veta mer om hur och när i slutet av September. Vi har nu bytt medicin för några dagar sen men det är väl lite tidigt att utvärdera men det känns som om det är sämre. Han bara gnäller och bråkar och vill i princip inte göra någonting annat än spela tv-spel och titta på film. Man får tjata, muta och förhandla så kan han motvilligt gå med på nåt annat men han leker naturligtvis inte själv. Jag har sökt hjälp sen han var 2,5år och mycket har ju hänt men köerna är jättelånga. Jag ringer vår psykolog på BUP och pratar av mig och gråter ut ibland men hon kan inte göra så mycket. Hon hjälpte oss med lite förtur till läkaren som skulle skriva ut medicin.
Vi har kontakt med SOC och avlastning/kontaktfamilj i form av min svärmor som bor 35 mil bort så det är inte tal om en helg i månaden men en helg då och då och sonen har varit där en dryg vecka i sommar. Sonen vill helst inte släppa mig ur sikte alls så att lämna honom till främlingar hade absolut inte fungerat och min man vill inte det. Vi får passa på och gå ut när våra föräldrar är här. Sonen vill absolut inte ha barnvakt, det blir ett fruktansvärt liv när vi för det på tal. Vi har provat att ha en 12årig pojke några timmar då och då och det gillar vår son för han är ju bra på att leka men den pojken kan inte sätta gränser för vår son och därmed funkar det inte att han ska sköta läggning och sånt.
Mitt liv tog slut när jag fick detta monster till barn och jag har accepterat det efter två års psykoterapi. Jag har inte gått i terapi det senaste året - man blir faktiskt less på att hålla på och söka hjälp hela tiden så ibland får det bara vara, ingenting kommer ju att förändras. Jag måste förändras själv och få ett starkare tålamod så jag sätter mitt hopp till den kommande behandlingen med KBT. Jag har provat SSRI-preparat men det hade ingen större effekt tycker jag.
Nån skrev om att jag måste hitta energi. Jag har hållit på något drygt år med långdistanslöpning och att äta hälsosamt för att orka med. Nu har jag dessutom äntligen häst igen som kan ge mig lite kraft. Jag reser bort en del, några dagar här och där och försöker ha positiv kvalitetstid med sonen - tex på badhus men det känns som om inte ens det funkar längre. Ibland tänker jag att han kan väl få sitta där med sin iPAD eller wiii resten av livet för det är bara då han är glad och nöjd.
