prinsus_
Trådstartare
Min son är 6,5år och fick sin ADHD-diagnos för snart ett år sedan. Jag har skrivit trådar här på Buke ett flertal gånger genom åren sen han föddes som en ventil för att orka med när jag egentligen skulle vilja ta mitt liv eller bara rymma och aldrig återvända. Han har alltid varit väldigt svårhanterlig, hyperaktiv och krävande och det är ständiga bråk. Han har bristande impulskontroll och koncentrationssvårigheter och han är dessutom rädd för att vara själv så man måste tex följa honom till toaletten och vi kan inte lämna ett rum utan att säga till och när han ska sova måste vi ligga och hålla om honom tills han somnar. Varje morgon vaknar han med ett ilsket vrål och det är svårt att hitta kläder som han kan tänka sig att ha på sig. Morgonrutinerna tar 1,5-2h innan vi kommer iväg på grund av allt det här och på kvällen tar det 2-3h från det vi börjar med kvällsmat tills han sover. Varje steg och varje moment kräver massor av tillsägelser och påminnelser och däremellan är han skitsur, arg och krånglar mycket. Det går inte att ha med honom i en affär pga att han är så hyperaktiv (möjligen korta svängar in på ett litet ICA) och ingen annan än våra egna föräldrar skulle bjuda hem oss eftersom det blir kaos. Han har kompisar men det är ingen som vill komma och leka flera dagar i sträck för han är väldigt intensiv och bossig och ska styra och ställa med kompisarna.
Han har börjat medicinera men det är tveksam effekt så vi vill byta preparat men allting tar ju evigheter på BUP. Vi stod i kö i ett år för utredning, när han fått diagnos stod vi i kö i åtta månader för att få recept på medicin som visade sig ha tveksam effekt men vi har ändå hållit på med en upptrappning till maxdos med snigelfart. Vi har stått i kö för att få gå en föräldrautbildning och behandlingsprogram för sonen i ett år.
Hur ska vi orka? Finns det någon annan som har en bra strategi för hur man ska stå ut med det här livet? Det är ett dubbelt stigma eftersom man blir socialt isolerad samt att folk tittar snett och tror att man inte kan uppfostra sitt barn.
Det är så himla hemskt men jag kan inte älska mitt barn. Jag tänker nästan varje dag att jag önskar att han aldrig hade fötts. Jag kan inte vara ensam hemma med honom för jag är rädd att jag blir för arg på honom så vi måste antingen ha min man hemma eller åka ut på något eller också får han vara på fritids trots att jag är ledig. Igår var vi på tropikhuset och badhuset och det var ändå bråk och fel och sura miner halva dagen. Det tar så mycket kraft och energi. När han somnat på kvällen är man så trött och sur så man vill bara dö. Jag vill inte leva det här livet, hur ska man stå ut?
Han har börjat medicinera men det är tveksam effekt så vi vill byta preparat men allting tar ju evigheter på BUP. Vi stod i kö i ett år för utredning, när han fått diagnos stod vi i kö i åtta månader för att få recept på medicin som visade sig ha tveksam effekt men vi har ändå hållit på med en upptrappning till maxdos med snigelfart. Vi har stått i kö för att få gå en föräldrautbildning och behandlingsprogram för sonen i ett år.
Hur ska vi orka? Finns det någon annan som har en bra strategi för hur man ska stå ut med det här livet? Det är ett dubbelt stigma eftersom man blir socialt isolerad samt att folk tittar snett och tror att man inte kan uppfostra sitt barn.
Det är så himla hemskt men jag kan inte älska mitt barn. Jag tänker nästan varje dag att jag önskar att han aldrig hade fötts. Jag kan inte vara ensam hemma med honom för jag är rädd att jag blir för arg på honom så vi måste antingen ha min man hemma eller åka ut på något eller också får han vara på fritids trots att jag är ledig. Igår var vi på tropikhuset och badhuset och det var ändå bråk och fel och sura miner halva dagen. Det tar så mycket kraft och energi. När han somnat på kvällen är man så trött och sur så man vill bara dö. Jag vill inte leva det här livet, hur ska man stå ut?