När visste du att du vill ha barn?

[Katti]

Frågan står i rubriken: när började du längta efter barn och försöka bli gravid?
Kände din partner omedelbart samma sak? Hur kom ni liksom fram till att det var dags att försöka?

Jag har aldrig varit speciellt barnkär. Mycket är väl såklart en "vanesak", men jag känner mig verkligen oerhört klumpig och obekväm tillsammans med barn. Många sträcker ut armarna för att få hålla i andras bebisar.. Jag tackar artigt nej. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt söta, har aldrig älskat den där "bebisdoften" som det pratas om, inte lekt med dockor etc. etc.

Fast jag har liksom trott att det ska växa fram med tiden, att barnlängtan ska komma automatiskt. Den biologiska klockan liksom. Men nej? Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det. Och nu börjar det bli sent att börja försöka...

På ett plan vill jag gärna ha barn. Men jag känner mig inte som något mammamaterial direkt. Känner mig faktiskt helt onaturlig och sjuk i huvudet. Jag tycker liksom att kattungar är gulligare än bebisar.

 

[Ajda]

Jag har velat ha barn sen grundskolan. Nu var inte våra barn planerade, men det blev väldigt bra ändå.

 

[oxo]

Jag började aldrig längta och var (är) som du dvs tycker djurbebisar är sötare än människobebisar. Men så blev jag gravid och fick min knodd och han är ju inte bara ett barn, utan mitt barn. Det är skillnad och jag ångrar inte alls att jag skaffade barn. Nu efteråt är jag mer bekväm kring andras barn också, men jag vill inte hålla en bebis så fort jag ser en och tycker kattungar är betydligt sötare sen är väl 30 år ingen ålder. Folk skaffar barn senare nuförtiden.

 

[Tora]

Frågan står i rubriken: när började du längta efter barn och försöka bli gravid?
Kände din partner omedelbart samma sak? Hur kom ni liksom fram till att det var dags att försöka?

Jag har aldrig varit speciellt barnkär. Mycket är väl såklart en "vanesak", men jag känner mig verkligen oerhört klumpig och obekväm tillsammans med barn. Många sträcker ut armarna för att få hålla i andras bebisar.. Jag tackar artigt nej. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt söta, har aldrig älskat den där "bebisdoften" som det pratas om, inte lekt med dockor etc. etc.

Fast jag har liksom trott att det ska växa fram med tiden, att barnlängtan ska komma automatiskt. Den biologiska klockan liksom. Men nej? Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det. Och nu börjar det bli sent att börja försöka...

På ett plan vill jag gärna ha barn. Men jag känner mig inte som något mammamaterial direkt. Känner mig faktiskt helt onaturlig och sjuk i huvudet. Jag tycker liksom att kattungar är gulligare än bebisar.

Först när jag blev oplanerad gravid vid 33 års ålder. Innan dess var barn lite som utomjordingar för mig och något som inte rikrigt var min grej.

Hade jag inte blivit oplanerad gravid så hade det nog aldrig blivit några barn.

Nu har jag fyra stycken (varav tre är sjuka just nu )

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag har aldrig gillat barn. Tycker mest att det är jobbigt när de skriker, det ger mig migrän. Och alla djurbebisar i världen är sötare än bebisar, enligt mig. Såhär har jag känt sedan jag var typ 4 år gammal. Har för mig att det t.om. står i någon gammal dagbok från när jag var 7-8 år att jag lovade mig själv att aldrig skaffa barn. Och så får det nog bli. Jag menar, jag är 19 år och har aldrig ens haft en pojkvän någonsin (inte mig jättemycket emot dock - men det kunde ju annars ha varit en början...)
Dessutom kan jag ju antagligen inte ens få barn. Men det gör ju inte mig något.

 

[Katti]

Jag började aldrig längta och var (är) som du dvs tycker djurbebisar är sötare än människobebisar. Men så blev jag gravid och fick min knodd och han är ju inte bara ett barn, utan mitt barn. Det är skillnad och jag ångrar inte alls att jag skaffade barn. Nu efteråt är jag mer bekväm kring andras barn också, men jag vill inte hålla en bebis så fort jag ser en och tycker kattungar är betydligt sötare sen är väl 30 år ingen ålder. Folk skaffar barn senare nuförtiden.

Kul att höra att det blev en bebis ändå och att allt känns bra kring det.
Ibland önskar jag nästan att jag helt oplanerat blev gravid, för det känns som enda sättet det skulle kunna hända på. Skulle jag få ett barn helt oplanerat så skulle en del saker säkert falla på plats och annat skulle säkert lösa sig för att det måste lösa sig.
Men jag själv skulle nog inte just nu kunna resonera mig fram till att det är en bra idé att försöka. Eftersom den där genuina längtan inte finns där.. av någon anledning.

 

[Tonto]

Frågan står i rubriken: när började du längta efter barn och försöka bli gravid?
Kände din partner omedelbart samma sak? Hur kom ni liksom fram till att det var dags att försöka?

Jag har aldrig varit speciellt barnkär. Mycket är väl såklart en "vanesak", men jag känner mig verkligen oerhört klumpig och obekväm tillsammans med barn. Många sträcker ut armarna för att få hålla i andras bebisar.. Jag tackar artigt nej. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt söta, har aldrig älskat den där "bebisdoften" som det pratas om, inte lekt med dockor etc. etc.

Fast jag har liksom trott att det ska växa fram med tiden, att barnlängtan ska komma automatiskt. Den biologiska klockan liksom. Men nej? Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det. Och nu börjar det bli sent att börja försöka...

På ett plan vill jag gärna ha barn. Men jag känner mig inte som något mammamaterial direkt. Känner mig faktiskt helt onaturlig och sjuk i huvudet. Jag tycker liksom att kattungar är gulligare än bebisar.

Du måste inte tycka att bebisar är sötare än kattungar för att vilja ha barn/vara en bara mamma, det finns inte mycket som är sötare än djurbebisar.

Jag själv vill inte ha barn då jag inte vill vara gravid och har aldrig längtat efter barn. Ev. så skulle det vara om vi adopterade ett barn, men det skulle vara minst 10 år in i framtiden. Jag har inte heller en livsstil där ett barn passar in så det lär troligtvis inte hända.

 

[Katti]

Först när jag blev oplanerad gravid vid 33 års ålder. Innan dess var barn lite som utomjordingar för mig och något som inte rikrigt var min grej.

Hade jag inte blivit oplanerad gravid så hade det nog aldrig blivit några barn.

Nu har jag fyra stycken (varav tre är sjuka just nu )

Kul att höra att det blev 4 barn till slut! För mig känns det väääldig avlägset med det där. Det är ju också en sådan lång väg till att få barn, om man nu verkligen planerar att skaffa...

 

[Julmust]

Jag är som du, inte alls en "barnmänniska" generellt och kan t o m finna andras barn ytterligt irriterande och jobbiga.
Föredrar alla former av barn från djurriket före människobarn alla dagar i veckan.
När jag ställt mig själv frågan om jag vill ha barn så har svaret alltid varit ungefär "ja jo.. sen nån gång".
Nu är jag 35 och "sen" börjar liksom infinna sig vare sig jag vill eller ej. Sambon är 37 och vi har varit ihop i 3 år. I våras tog mina p-piller slut och istället för att hämta ut nya så tänkte vi att "blir det så blir det", efter sex månader blev det och om allt går bra ska vi ha barn i juni.
Det känns bra, men jag hade utan problem kunnat vänta 10 år till om inte den biologiska klockan satt stopp för det. Förmodligen (men det vet jag ju inte) hade jag inte heller sörjt ihjäl mig om jag av nån anledning inte fått barn.
Är du som jag så kommer den där barn-är-meningen-med-livet-känslan aldrig infinna sig tror jag, man får skaffa dem ändå och jag tror inte man ångrar sig när de väl anlänt.
Däremot så är väl 30 inte speciellt gammalt så känn ingen stress, du har ju iaf 5 år på dig innan det börjar bli bråttom.

 

[Katti]

Du måste inte tycka att bebisar är sötare än kattungar för att vilja ha barn/vara en bara mamma, det finns inte mycket som är sötare än djurbebisar.

Jag själv vill inte ha barn då jag inte vill vara gravid och har aldrig längtat efter barn. Ev. så skulle det vara om vi adopterade ett barn, men det skulle vara minst 10 år in i framtiden. Jag har inte heller en livsstil där ett barn passar in så det lär troligtvis inte hända.

Nej, man kanske inte måste anse bebisar vara sötare än djurungar.. Men det känns bara så märkligt att det där med barn inte finns naturligt i mig, för det verkar som att alla andra bara har det... Men det är väl inte riktigt som jag tror, antar jag..

Alla måste naturligtvis inte skaffa barn. Jag har ingen livsstil som direkt motsäger barn. För egen del, om jag tänker framåt, så känns det som att livet blir lite tomt utan en familj.. Men jag har faktiskt många vänner som har valt bort barn och det är absolut ingentings om jag tycker är konstigt på något sätt. Det är bara det att jag själv aldrig har fattat beslutet att inte skaffa några. Det har bara inte blivit några..

 

[Katti]

Jag är som du, inte alls en "barnmänniska" generellt och kan t o m finna andras barn ytterligt irriterande och jobbiga.
Föredrar alla former av barn från djurriket före människobarn alla dagar i veckan.
När jag ställt mig själv frågan om jag vill ha barn så har svaret alltid varit ungefär "ja jo.. sen nån gång".
Nu är jag 35 och "sen" börjar liksom infinna sig vare sig jag vill eller ej. Sambon är 37 och vi har varit ihop i 3 år. I våras tog mina p-piller slut och istället för att hämta ut nya så tänkte vi att "blir det så blir det", efter sex månader blev det och om allt går bra ska vi ha barn i juni.
Det känns bra, men jag hade utan problem kunnat vänta 10 år till om inte den biologiska klockan satt stopp för det. Förmodligen (men det vet jag ju inte) hade jag inte heller sörjt ihjäl mig om jag av nån anledning inte fått barn.
Är du som jag så kommer den där barn-är-meningen-med-livet-känslan aldrig infinna sig tror jag, man får skaffa dem ändå och jag tror inte man ångrar sig när de väl anlänt.
Däremot så är väl 30 inte speciellt gammalt så känn ingen stress, du har ju iaf 5 år på dig innan det börjar bli bråttom.

Känner igen mig jättemycket i det där med "ja jo... sen nån gång". Jag har liksom kallt räknat med att det ska falla på plats naturligt. Men ska det bli några ungar så får jag och min partner väl göra lite mer som ni.. Bara se om det händer..

Grattis till graviditeten förresten.

 

[Tora]

Kul att höra att det blev 4 barn till slut! För mig känns det väääldig avlägset med det där. Det är ju också en sådan lång väg till att få barn, om man nu verkligen planerar att skaffa...

Jag försöker inte på något sätt övertyga dig att skaffa barn men ibland när det gäller vissa saker så måste man bara släppa taget och hoppa.

Det är svårt det där med barn för oftast är det en enorm skillnad på egna barn och andras ungar. Det är inte som att ta en häst på foder för att prova på hur det är att vara hästägare.

Jag vet att jag antagligen kommer få en massa påhopp för det här men "Man kan inte till fullo föreställa sig hur det är att bli förälder så länge man inte blivit det".

Och då menar jag INTE att alla automatiskt kommer att älska sina barn för det kan ju faktiskt bli helt åt andra hållet även om man var säker på att man skulle älska sitt/sina barn. Och jag påstår att det aldrig går att veta innan man faktiskt står där med den varelsen man anser sig vara sitt barn.

Men jag ser ett ifrågasättande som en sund känsla. Om inte annat för att jag hela tiden ifrågasätter mitt föräldraskap, gör jag rätt eller inte? Är jag en tillräckligt bra förälder? Borde jag göra på ett annat sätt? Osv

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag vet inte, har aldrig gillat barn men har ändå alltid någonstans velat ha egna. Nu har jag en son på 3 år och en i magen som kan komma när som helst. Jag älskar mina barn men kan fortfarande tycka andras är otroligt jobbiga

 

[Tora]

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag blev gravid. När jag tänker på att jag aldrig hade blivit oplanerad gravid så blir jag alldeles iskall inuti.

Men å andra sidan om jag inte blivit gravid hade jag ju aldrig vetat vad jag missade.

Jag var inte olycklig innan barn och jag är inte lyckligare nu när jag har barn men skulle mina barn försvinna nu så hade jag blivit extremt olycklig. Meningen med mitt liv hade utraderats.

 

[Katti]

Jag försöker inte på något sätt övertyga dig att skaffa barn men ibland när det gäller vissa saker så måste man bara släppa taget och hoppa.

Det är svårt det där med barn för oftast är det en enorm skillnad på egna barn och andras ungar. Det är inte som att ta en häst på foder för att prova på hur det är att vara hästägare.

Jag vet att jag antagligen kommer få en massa påhopp för det här men "Man kan inte till fullo föreställa sig hur det är att bli förälder så länge man inte blivit det".

Och då menar jag INTE att alla automatiskt kommer att älska sina barn för det kan ju faktiskt bli helt åt andra hållet även om man var säker på att man skulle älska sitt/sina barn. Och jag påstår att det aldrig går att veta innan man faktiskt står där med den varelsen man anser sig vara sitt barn.

Men jag ser ett ifrågasättande som en sund känsla. Om inte annat för att jag hela tiden ifrågasätter mitt föräldraskap, gör jag rätt eller inte? Är jag en tillräckligt bra förälder? Borde jag göra på ett annat sätt? Osv

Jag tror du har rätt. Nu tycker väl inte jag (heller) att människor är skyldiga att skaffa barn eller att alla måste vilja ha barn. Men har man minsta tanke om att man faktiskt vill bli förälder (vilket jag nog har någonstans..) så borde man inte tveka. Särskilt eftersom man hur som helst aldrig kommer att kunna föreställa sig hur det kommer att bli.

Fint att få läsa dina tankar och erfarenheter kring det här!

 

[Imogen]

Jag har nog alltid "vetat" att jag ville ha barn på något teoretiskt plan. Men det var först för kanske 3 år sen (jag är 31 nu) som jag började närma mig tanken att faktiskt skaffa dem också. Maken och jag har alltid pratat om "när vi får barn" men det har också varit rätt teoretiskt till för ett par år sen.

Nu har jag en son som är 1,5. När jag fick upp honom i famnen när han fötts var nog nästan första gången jag höll i en bebis. Jag har fortfarande inte blivit någon som vill hålla andras bebisar. I den avsikten är jag verkligen "mitt barn och andras ungar".

Jag tycker inte att du ska skaffa barn om du inte vill. Men om det är justbebistiden som avskräcker och att kattungar är sötare så tänk på att den tiden är i det långa perspektivet så otroligt kort. De är barn, tonåringar och vuxna betydligt längre. Det vore ju till och med rätt dumt att skaffa barn för att man älskar bebisar

 

[clusia]

Jag har aldrig varit speciellt barnkär och jag tycker definitivt inte att bebisar är sötare än djurungar. Ibland kan jag titta på min katt och undra hur jag ska kunna tycka att något är sötare än henne.

Jag började känna för drygt två år sedan att jag ville att barn skulle finnas inom en rimlig framtid. I samma veva gjorde jag och mitt ex slut. Så när jag träffade min sambo var det viktigt för mig att veta att det fanns någon form av önskan innan en inte allt för lång tid.

Men det var inte fören jag plussade på stickan som jag visste att jag verkligen ville ha barn. Då fanns det inget annat alternativ.

 

[Katti]

Jag vet inte, har aldrig gillat barn men har ändå alltid någonstans velat ha egna. Nu har jag en son på 3 år och en i magen som kan komma när som helst. Jag älskar mina barn men kan fortfarande tycka andras är otroligt jobbiga

Jag som trodde att alla föräldrar har ett filter som t.ex. kan ta bort barnskrik i tåg etc. Har länge velat ha ett sådant filter.

Kul att det har blivit två (snart) barn! Personlig fråga kanske.. men du behöver såklart inte svara! Var de planerade? Det är just det där steget att faktiskt skaffa som känns så svårt för mig eftersom jag inte är så barnkär som många andra..

 

[Tora]

Jag tror du har rätt. Nu tycker väl inte jag (heller) att människor är skyldiga att skaffa barn eller att alla måste vilja ha barn. Men har man minsta tanke om att man faktiskt vill bli förälder (vilket jag nog har någonstans..) så borde man inte tveka. Särskilt eftersom man hur som helst aldrig kommer att kunna föreställa sig hur det kommer att bli.

Fint att få läsa dina tankar och erfarenheter kring det här!

Jag måste dock förtydliga att jag tycker det är jättebra att du tvekar.
Men ibland när det kommer till så svåra saker som barn eller inte så kanske man inte kan vänta tills all tvekan är borta för det är finns en stor risk att den där totala "jag vill ha barnkänslan" aldrig kommer och då kanske man måste våga hoppa utan att allt är så där perfekt.

 

[Katti]

Jag har nog alltid "vetat" att jag ville ha barn på något teoretiskt plan. Men det var först för kanske 3 år sen som jag började närma mig tanken att faktiskt skaffa dem också. Maken och jag har alltid pratat om "när vi får barn" men det har också varit rätt teoretiskt till för ett par år sen.

Nu har jag en son som är 1,5. När jag fick upp honom i famnen när han fötts var nog nästan första gången jag höll i en bebis. Jag har fortfarande inte blivit någon som vill hålla andras bebisar. I den avsikten är jag verkligen "mitt barn och andras ungar".

Jag tycker inte att du ska skaffa barn om du inte vill. Men om det är justbebistiden som avskräcker och att kattungar är sötare så tänk på att den tiden är i det långa perspektivet så otroligt kort. De är barn, tonåringar och vuxna betydligt längre. Det vore ju till och med rätt dumt att skaffa barn för att man älskar bebisar

Jag är fortfarande på det där teoretiska planet.. Men jag uppskattar verkligen att få andras tankar och erfarenheter. Skönt att se att så många haft liknande känslor som jag och att det ändå har blivit barn till slut.

Och ja, bebistiden varar såklart inte för evigt. Vad man än tycker om den..! Själv tycker jag nog ingenting särskilt. Jag har såklart många småbarnsföräldrar runt omkring (kollegor, släktingar, bekanta,.), men allt runt barn är ändå något av ett mysterium för mig och jag kan inte påstå att det känns glasklart för mig hur bebistiden egentligen är. Hehe.