När visste du att du vill ha barn?

[sthu]

Så, alla ni hästtjejer som faktiskt skaffade barn. Hur har ni löst det med häst och jobb etc???!

Kan inte svara för mig själv, jag är en sån där som inte vill ha barn.
Men min tränare fick sitt första barn i våras, 40 år gammal. Hon har massor med hästar i träning och tävlar aktivt och har så gjort ända sen barnet föddes. Det tog inte lång tid innan hon var uppe i sadeln igen!
Hur de får ihop vardagen vet jag inte, men de lyckas.
Summa summarum; jag känner en nybliven mamma som tränar och tävlar på elitnivå.

 

[WBanna]

Har aldrig varit speciellt barnkär eller puttesnuttepluttenuttig när jag träffar bebisar (ville definitivt inte hålla i dem), och har aldrig haft den där "lääääängtan" efter barn, men har alltid vetat att jag ville ha ett barn. Jag har alltid hatat när folk har tjatat på mig om barn. Första gången jag kände att jag verkligen ville ha det där enda barnet, det var när jag träffade min man, då kändes det så himla rätt. Nu har vi en son som fyller 4 år om några veckor och han är ju självklart det bästa som finns.

 

[FengurLaugar]

Jag har en sambo som också gillar hästarna och vi kör "familjen AB" fullt ut. Alla pengar som dras in är våra gemensamma osv. Naturligtvis kommer tiden minska när V kommit men det löser sig.

Så har vi också. Maken ser alla djur som familjemedlemmar så dom är våra, inte bara mina.

 

[lil-sis]

Kan inte svara för mig själv, jag är en sån där som inte vill ha barn.
Men min tränare fick sitt första barn i våras, 40 år gammal. Hon har massor med hästar i träning och tävlar aktivt och har så gjort ända sen barnet föddes. Det tog inte lång tid innan hon var uppe i sadeln igen!
Hur de får ihop vardagen vet jag inte, men de lyckas.
Summa summarum; jag känner en nybliven mamma som tränar och tävlar på elitnivå.

Jag känner flera som håller igång hästarna på samma eller liknande nivå som innan barnen, så det går ju.

Men tveksamt om det går med en partner som "tolererar" hästarna.

 

[Lazy Lady]

Min man gör så. Han är otroligt barnkär till skillnad från mig och knatar gärna runt med någons bebis under ett helt kalas.

Samma med min. Han älskar bebisar och gravida kvinnor är bland det finaste han vet. Min bror är också en sån som bär på bebisar om det finns några att bära.

 

[Lenis]

30 är inte särskilt gammalt, där jag bodde i sthlm var snittåldern för förstföderskor högre.

Jag är inte barnkär på något sätt, alltid vetat att det kommer bli mina barn o andras ungar om det blir några. Samtidigt så är/var mina föräldrar likadana och det har inte varit så kul att växa upp så, faktiskt. Jag avundades alltid de kompisar som alltid fick ta hem vänner, som hade stora kalas, där föräldrarna var varma och mysiga och man kände sig välkommen. Mina föräldrar hatade kalas, det var hur kinkigt som helst att få ta hem kompisar osv. Man måste inte älska alla barn men skaffar man egna får man (enligt mig) acceptera att då kommer det fler barn lite på köpet, kidsen måste ju få ha ett socialt liv de med!

Har nog alltid vetat att många barn blir det inte men blir det vill jag ha två, för att jag tycker syskon är viktigt, om man kan få fler än ett vill säga. Hade jag inte haft sjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid hade jag nog väntat ytterligare några år men jag fick höra redan när jag var 25 ca att ska du ha barn får du nog börja nu.. Och nu är jag höggravid med första. Är jag hundra på att det är en bra idé? Nej det kan jag inte säga, jag vet ju inte alls hur det kommer bli. Är bebbe efterlängtad? Ja visst är han det, på sitt sätt. Han är i allra högsta grad tillverkad med flit iaf Jag tror inte alls att jag levt ett dåligt liv utan barn men jag tror att jag alltid hade undrat och på något plan sörjt att jag missat den biten.

Känner du dig osäker så tänk lite till, inte för att du kanske någonsin kommer känna dig tvärsäker men stressa heller inte. 30 är inte nån fara som sagt.

 

[stjarnhimmel]

Jag har aldrig haft någon barnlängtan. Snarare varit lite oförstående till varför folk vill ha barn- jag har mest tyckt att det verkar vara begränsande. Framförallt tyckte jag kvinnor med barn ofta var bittra över vad de inte kunde göra och att många med barn levde ojämställt. Barnlängtan förstod jag inte vad det var.
Men sen när jag var 35+ var det några riktigt nära vänner och släktingar som fick barn och då fick jag också se det på ett annat sätt. Och min systers son älskar jag och även nära vänners barn.
Däremot kan jag inte säga att jag älskar barn. För mig blir det som att säga att man älskar alla människor.

När jag var yngre tänkte jag därför inte på barn så mycket. Men- för ett par år sedan började jag fundera seriöst. Idag är jag 40 år och insåg för ett par år sedan att det är nu eller alltid. Så då började jag allvarligt fundera om jag vill ha barn eller inte. Och då kom jag fram till att jag vill det. Däremot vet jag att det är väldigt viktigt vem jag skaffar barn med. Dels för att det är viktigt för mig att leva jämställt och ha tid för intressen. Men också för att jag har sjukdomar och blivande pappan måste vara medveten om att det finns en chans att han får ta en stor del av jobbet om jag är dålig. Jag vet också att det kommer bli tufft för mig med graviditet etc då jag inte kommer få äta mediciner jag normalt äter. Sen får man ju se- jag är singel nu och vet ju inte om jag kommer träffa någon jag vill ha barn med. Eller om det ens går. Jag har ju ålder emot mig. Samtidigt har jag flera jämnåriga som fått barn det senaste året eller är gravida just nu. Dels folk som skaffar sitt första barn, folk som väntat och tänker att nu är sista chansen. Men även flera par som får en sladdis och som också tänkte att nu är sista chansen om vi vill ha ett till barn.

 

[HeleneK]

Jag kände mer eller mindre exakt som du. När jag hade passerat 33 och varit tillsammans med sambon i 7 år kändes det som att det var dags att fundera på saken. Jag sa till sambon att jag var öppen för tanken att leva utan barn. Han sa att det var inte han. Så då var det bara för mig att välja. Jag valde honom och vi började försöka. Det gick dock inte så bra och vi fick göra ivf. Och trots att vi hade försökt på egen hand i ett år och sen även påbörjat ivf så var det inte förrän jag blev gravid som jag var helt säker på att jag ville ha barn. Nu är hon här och jag är lyckligare än någonsin!

 

[Girasol]

Jag har alltid velat ha barn. Min pappa tvingade oss barn att skriva ett brev när vi fyllde 15 år, om hur vi trodde våra liv var då vi fyllde 30år. Dessa brev förseglades och glömdes bort av oss ungar, men inte av pappa. På 30 årsdagen fick jag mitt brev. Jag hade skrivit en lång harang om jobb, familj osv. Jag skulle ha 3-5 barn.
Det komiska är att jag då var höggravid och födde mitt fjärde barn bara två veckor efter jag fyllde 30. Mitt första fick jag några månader innan jag fyllde 24.
Jag har idag fem underbara barn, men någon sån där önskemorsa är jag nog inte. Jag är inte särskilt förtjust i andras ungar, skulle aldrig i livet vilja jobba på förskola osv. Jag är den som tagit ut minst föräldrapenning, varit tillbaka i arbete snabbt osv. Sen har jag konstigt nog fått smeknamnet supermorsan av kollegor. Superstörigt.

 

[Teilani]

Jag är på samma ställe som TS... Fyller 35 i år så det är ju nu eller aldrig typ. Men, om det inte vore för den biologiska klockan skulle jag gärna kunna vänta till "sen" även om "sen" kanske ändå känns lite närmre nu än för 10 år sedan...

Mitt största aber är hästen. Det gör mig kallsvettig. Kommer jag greja att ha honom kvar om jag skaffade familj? Antar att det inte är helt säkert att det skulle gå att kombinera föräldraskap, nån form av karriär och att ha häst. Nånting måste antagligen ge vika... men vilket? Utan ett bra/roligt/givande jobb känns inget kul (vem vill ha måndagsångest liksom?). Men utan hästen, vem skulle jag vara då? ...och hästen jag har är ju min första bebis och jag skattar honom högre än allt annat.

Jag har en sambo som accepterar hästen och mitt brinnande intresse, men han skulle inte aktivt stödja det om det gick ut över hans ekonomi/livssituation, vilket det inte gör nu när vi är DINK's (double income, no kids).

Så, alla ni hästtjejer som faktiskt skaffade barn. Hur har ni löst det med häst och jobb etc???!

Här måste jag svara för det är inte alls så självklart som det ofta framställs i hästforum att kunna behålla ridningen på en vettig nivå när det kommer barn in i bilden. Jag kände mig väldigt lurad och besviken i början, för "alla" säger att det är klart det går och titta på den och den osv. Och ja, för en del går det, men ska vi vara ärliga är det många fler som lägger ner hästar och ridning under några år när barnen är små.

Men jag kan ju nöja mig med att tala för mig själv...
1. Kroppen förändras, det tog tid att hitta tillbaka till balansen som alltid varit självklar innan.
2. Mannen, avgörande för hur mycket tid du kan spendera i stallet är barnets pappas villighet att ta den större delen av tiden med barnet på kvällarna. När föräldraledigheten är slut är det inte alls så att alla pappor är beredda att ta passet 18-20 eller 21 varje kväll för att man ska hinna med att ta hand om hästen och rida. En bra karl tar varannan kväll, men har kanske en egen hobby att ägna sig åt de andra kvällarna.

Min man delar gärna lika, men tar inga extra läggningar för att jag ska hinna rida varje kväll.

Sen hade jag iofs inte orkat hålla igång hästarna som innan jag fick barn eftersom vårt barm inte sov vettigt i början. Så jag har halkat mycket efter i min ridning de här åren, vilket jag i början tyckte var jättetråkigt och direkt sörjde över. Men jag har kommit ut på andra sidan nu, barnet är nästan så stor att han kan följa med på egen häst och jag är jätteglad att jag har honom att dela hästarna med! Så nu är vi på banan igen och i ett långt liv så är det rätt få år som ridningen fått stå tillbaka. Helt utan har jag inte heller varit, men det har varit promenadridning och jag har inte kunnat sätta några vettiga mål.

Så, jag ber om ursäkt för detta negativa inlägg, men det blir lätt mycket positiva tillrop angående möjligheten att kombinera små barn och hästar och det är inte sant för alla.

 

[Hyacinth]

@Teilani håller med. Jag skaffade lättare hund, skulle aldrig hinna rida. Att få ihop heltidsjobb, barn och häst känns faktiskt omöjligt om man ska träffa sin partner ibland och denne inte längtar efter stt hänga med till stallet.

 

[Tora]

Jag är på samma ställe som TS... Fyller 35 i år så det är ju nu eller aldrig typ. Men, om det inte vore för den biologiska klockan skulle jag gärna kunna vänta till "sen" även om "sen" kanske ändå känns lite närmre nu än för 10 år sedan...

Mitt största aber är hästen. Det gör mig kallsvettig. Kommer jag greja att ha honom kvar om jag skaffade familj? Antar att det inte är helt säkert att det skulle gå att kombinera föräldraskap, nån form av karriär och att ha häst. Nånting måste antagligen ge vika... men vilket? Utan ett bra/roligt/givande jobb känns inget kul (vem vill ha måndagsångest liksom?). Men utan hästen, vem skulle jag vara då? ...och hästen jag har är ju min första bebis och jag skattar honom högre än allt annat.

Jag har en sambo som accepterar hästen och mitt brinnande intresse, men han skulle inte aktivt stödja det om det gick ut över hans ekonomi/livssituation, vilket det inte gör nu när vi är DINK's (double income, no kids).

Så, alla ni hästtjejer som faktiskt skaffade barn. Hur har ni löst det med häst och jobb etc???!

Jag hade inte haft några problem alls att hålla igång på samma nivå. Min man och jag hade samma intresse, dvs hästarna. Och det gjorde vi ett tag.

Något vi dock inte räknade med var att intresset för barnen skulle putta undan intresset för hästarna. Så även om möjligheten fanns så svalnade intresset för hästarna.

Det var helt enkelt slagsmål om vem som skulle stanna hemma och gosa med/lägga barnen och vem som var tvungen att gå ner i stallet och ta hand om hästarna.

Visst var det lite problem med att hinna med hästarna men det hade gått genom att pussla ihop det hela men mest var det dåligt samvete för att man inte höll på med hästsrna lika mycket som man borde. Hästarna blev mest bara en belastning till slut, något som bara stal tid från att vara med barnen.

Så vi avvecklade det egna hästeriet. Vem vet vad som händer om 10 år. Kanske blir det egen häst igen.

Jag tänker att var sak har sin tid här i livet och just här och nu är våra barn viktigast.

Men bara för att det blev så för oss så behöver det inte bli så för någon annan.

 

[Lady_A]

Har under större delen av mitt vuxna liv kännt att jag inte vill ha barn. Min man har däremot alltid velat ha familj/skaffa barn. Så jag började fundera. Och insåg att det inte var så svart-vitt iaf för mig. Insåg att jag faktiskt gärna skulle bli förälder ihop med honom, att det vore spännande och roligt att följa en liten individ som var hälften honom hälften mig och anta utmaningen att lotsa ett barn genom livet till en stark och trygg och empatisk person. Att det kändes väldigt självklart att jag skulle älska vårt barn även om jag inte är så förtjust i barn generellt.

Tvekade ändå en del eftersom jag inte kände att det var ok att vilja ha barn på "mitt sätt". Att vilja ha barn men ändå vilja ha kvar kärleken till jobbet, harmonin i förhållandet och livet i stort. Att om man inte tyckte att barn till varje pris var målet så ville man på fel sätt...

Nu är det 3 v till BF och 90% av tiden längtar jag som tusan efter att träffa pyret. Resten av tiden får jag fortfarande känslan av shit kommer jag klara det här eller kommer allt bli precis som jag inte ville...

Men hade inte min man haft en barnlängtan så hade jag kanske aldrig benat ut mina känslor och insett att jag nog skulle ångra om aldrig försökte skaffa barn.

 

[Raderad medlem 6459]

Det här är ett diskussionsforum. Du kan inte förvänta dig att alla ska hålla med dig.

Men snälla, det vet jag. Det jag säger är att du inte riktigt kan säga att du inte "köper det" när jag uttrycker hur jag känner.

Jag fattar inte varför du startar en tråd om du redan vet svaret du vill ha. Nämligen "skit samma! skaffa barn oavsett!".

 

[inverterad]

Jag levde i många år i en relation där jag trodde att barnsuget skulle infinna sig. Vi träffades när jag var relativt ung, åren gick, men det där riktiga suget eller behovet kom aldrig. Så det blev inga barn. Min dåvarande partner längtade mycket efter barn så det gav tyvärr upphov till många konflikter.

Jag lämnade dåvarande partner och träffade ganska snart nuvarande partner. Och jag ska inte säga att en längtan kom över mig. Men däremot en känsla av att barn med den här personen kändes väldigt rätt. Efter ett år gifte vi oss och efter nästan två år blev vi föräldrar. Fantastiskt nöjd med det beslutet.

För mig var det så att det krävdes rätt partner för att barntankarna skulle bli reella. Hade jag och nuvarande partner haft svårt att få barn hade vi dock inte gått igenom IVF eller liknande utan då hade det fått bli ett barnlöst liv, eller så hade vi eventuellt adopterat. Det diskuterade vi väldigt tidigt i relationen och var helt överens om. Och det blir mest troligt inga syskon.

 

[cherie]

Jag har inte barn ännu, 28 år gammal, men längtan har smugit sig på senaste året. Jag har förvisso alltid tänkt att jag ska ha barn (normen) men har aldrig tidigare känt att jag velat egentligen. Jag är liksom lite egocentrerad och tycker generellt att jag har så lite energi, så jag har aldrig förstått hur jag ska orka ha barn. När många av mina närmaste vänner fick barn och jag fick en inblick i hur deras liv och relationer förändras kände jag ännu mer att NÄ... Det här vill inte jag.

Sen blev jag faster för 1,5 år sen och att se min bror som förälder förändrade något. Plötsligt fick jag ganska starka känslor inför det här att skaffa barn. Få skapa något tillsammans med den jag älskar och sedan dela och älska barnet tillsammans med honom. Jag känner sån stark nyfikenhet över att följa barnets utveckling, se vilken person som växer fram. Min partners längtan har följt min, kanske att den började smyga sig på redan lite innan. Vi är dock fortfarande ganska övertygade om att det kommer bli tufft och en väldigt stor omställning.

Planen är att vi börjar försöka i slutet av det här året... Så får vi se vart det bär av.

 

[Milosari]

Jag ville absolut inte ha barn innan jag blev 30, efter det förändrades NEJ till nja och till sist till någon sorts medvetet slarv som skulle kunna resultera i att jag blev gravid när jag var 35. Det blev jag väldigt fort! Under graviditeten kände jag inget speciellt (mer än en massa ångest) och jag var helt inställd på att min kärlek till barnet var något som skulle växa fram. Eftersom pappan är väldigt barnkär så tänkte jag att barnet i alla fall kommer ha en förälder som tycker om det. Jag hade t o m skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville att de skulle fråga innan de la honom på mig. Det gjorde de inte och det sa bara klick! Antagligen är jag väldigt påverkad av hormoner, de tar över min hjärna helt. Men den klassiska klyschan att allt förändrades stämmer helt på mig. Jag var helt oförberedd på hur stark inte bara kärleken är, utan också samhörigheten. Han är en förlängning av min kropp, och det är lika självklart att han är där som en arm eller ett ben. Jag har också blivit intresserad av andras barn (!), från att ha varit helt ointresserad och tyckt att det var jobbigt när de skrek så vill jag verkligen hålla dem. Men det kanske går över när jag slutar amma?

För mig har föräldraskapet varit väldigt mycket enklare än förväntat och jag kan leva ganska mycket som vanligt. Men några kriterier behöver ju uppfyllas och det viktigaste är att barnet är friskt och inte har några allergier. De i min föräldragrupp som har fått barn med mjölkproteinallergier är väldigt slitna och skämtar om att hade de åkt iväg en helg på spa så är det inte säkert att de hade kommit hem igen. Det är nog väldigt, väldigt kämpigt att ha ett barn som är så plågat att det skriker hela nätterna och även om det går över så tar det nog tid att återhämta sig som förälder.

Det andra är en bra medförälder. En som är villig att sköta all markservice när denne inte har bebisen. Det är mycket enklare att vara en bra förälder när man får bra avlastning. De första 6-9 månaderna är viktigast, sedan klarar man sig rätt bra ensam med barnvakt då och då.

Det tredje är förväntningarna. Om man tror att bebis vill sova själv flera timmar om dagen så man kan göra annat så lär man bli besviken. Det är vanligare än man tror att bebis enbart kan sova i en vagn som rör sig, eller ännu hellre när det blir buret. En del barn vägrar flaska, och då blir man ju rätt låst eftersom bebis behöver amma kanske varannan timme i början. Det är helt hopplöst att hålla tider för bebis sover/äter/bajsar alltid vid fel tidpunkt .

Sedan var det det här med fritidsintressen... Om jag hade varit du TS, så hade jag skaffat en bra medryttare. Beroende på hur du bor och jobbar, och hur pappan bor och jobbar så är det kanske möjligt att fortsätta som tidigare. Men gissningsvis blir det rätt svårt. Med en bra medryttare så kan du ändå behålla hästen och rida varannan dag. Kanske kan du betala för "fullservice" där hästen är uppstallad, så blir det mindre stressigt och mer tid till det roliga. Jag har inte häst men två tävlingshundar och bitvis har de blivit lite "bortglömda". Tiden och orken (och intresset!) har inte riktigt funnits. Men det börjar så sakteliga komma tillbaka nu (bebis är 10 mån).

 

[Badger]

Tack för alla svar! Är väldigt tacksam över att få läsa era erfarenheter! Jag tror jag har råkat följa alldeles för många bloggar av jämnåriga tjejer som längtar efter barn.. Och bara i allmänhet omgett mig av för många människor som känner sådan självklarhet inför barn.. Jag ser nu att det kanske inte riktigt är så, att många är tveksamma eller ovana vid barn och allt möjligt, men att det kan bli väldigt bra ändå.

By the way.. Varför är det alltid tjejer som nyfiket och lyckligt böjer sig över barnvagnen och ber om att få hålla när någon t.ex. tar med sig sin spädis och hälsar på på jobbet? Tror inte någon av mina manliga kollegor, någonsin, har propsat på att få hålla i andras ungar och dra in lite bebisdoft. Ingen manlig släkting har heller velat göra det när någon annan släktingar visar upp sitt barn. Leka och busa lite kanske, men inte bebisgosa. Det verkar vara en kvinnlig syssla att gosa med andras bebisar, åtminstone i min omgivning. Men det finns ju rätt många pappor där ute ändå.. Så att säga. Vad nu det säger om någonting.

Känns som att vissa tjejer gör det för att det hör till deras identitet som tjej och att vissa killar inte gör det för att det hör till deras identitet som man att inte bry sig om barn . Vanliga hederliga könsroller. Medan vissa människor av olika varianter tycker genuint mycket om barn och vågar visa det. (Har en manlig kusin som är helt galen i barn och bebisar han håller gärna någon extra trots att han har tre egna, hans fru är inte likadan. Men han fick aldrig neg från sina föräldrar och släktingar när han var snäll mot yngre kusiner, spelade fotboll med dem och så.)

Min mans gulliga jobbarkomisar, "riktiga män" hela bunten, skramlade till ett mjukt Laban bebisgym när vi fick A .