När visste du att du vill ha barn?

[Katti]

Jag har aldrig varit speciellt barnkär och jag tycker definitivt inte att bebisar är sötare än djurungar. Ibland kan jag titta på min katt och undra hur jag ska kunna tycka att något är sötare än henne.

Jag började känna för drygt två år sedan att jag ville att barn skulle finnas inom en rimlig framtid. I samma veva gjorde jag och mitt ex slut. Så när jag träffade min sambo var det viktigt för mig att veta att det fanns någon form av önskan innan en inte allt för lång tid.

Men det var inte fören jag plussade på stickan som jag visste att jag verkligen ville ha barn. Då fanns det inget annat alternativ.

Grattis till pluset!
Jag känner faktiskt rädd för att det skulle ta slut mellan mig och min partner. Inte för att det knakar. Men om. Då skulle det allt bli bråttom att hitta någon som är redo, ifall jag är redo. Krångligt. Skönt att det gick bra för dig/er!

 

[lil-sis]

Typ när jag fyllde 30.
Dåvarande sambo ville vänta fem år till.

Det tog slut, jag lade tankarna på is, träffade ny och rätt snabbt kom funderingarna tillbaka.

Nya hade redan tre vuxna barn och skaffade gärna fler.

Efter lite bök och stök med att bli gravid och behålla det så är jag nu i v 29+0 och emellanåt livrädd och undrar vad fan jag gett mig in på Dessutom fyller jag 36 om en dryg månad så det hann passera lite tid att fundera mer på.

Det har eg inte funnits en sådan där uppslukande barnlängtan som suddat ut allt annat i livet utan jag kom fram till att det nog ändå var en del av livet jag ville uppleva.

 

[Katti]

Jag måste dock förtydliga att jag tycker det är jättebra att du tvekar.
Men ibland när det kommer till så svåra saker som barn eller inte så kanske man inte kan vänta tills all tvekan är borta för det är finns en stor risk att den där totala "jag vill ha barnkänslan" aldrig kommer och då kanske man måste våga hoppa utan att allt är så där perfekt.

Jag känner precis så: det går inte att vänta hur länge som helst och hoppas på att allt kommer att kännas perfekt.
Jag har pluggat och det har min sambo också och då var det länge någon slags diffus, outtalad tanke om att skaffa barn "sen". Sedan ska man ha fast jobb, bostad, bla, bla, bla.. Och nu har vi allt det där sedan några år tillbaka. Det är bara känslan som saknas. Jag har många släktingar som har skaffat barn utan att ha allting perfekt ordnat runt sig (t.ex. en pappa som har ett intresse av sitt barn, t.ex. jobb, t.ex. körkort och stadig bostad etc.). Och för de har det i alla fall gått hur bra som helst. Inte för att jag tycker att man ska sträva efter att skaffa barn när allt runt omkring är rörigt. Men när de nu klarar det, varför skulle jag gå omkring och tveka över en.. känsla?

 

[Katti]

Typ när jag fyllde 30.
Dåvarande sambo ville vänta fem år till.

Det tog slut, jag lade tankarna på is, träffade ny och rätt snabbt kom funderingarna tillbaka.

Nya hade redan tre vuxna barn och skaffade gärna fler.

Efter lite bök och stök med att bli gravid och behålla det så är jag nu i v 29+0 och emellanåt livrädd och undrar vad fan jag gett mig in på Dessutom fyller jag 36 om en dryg månad så det hann passera lite tid att fundera mer på.

Det har eg inte funnits en sådan där uppslukande barnlängtan som suddat ut allt annat i livet utan jag kom fram till att det nog ändå var en del av livet jag ville uppleva.

Jag vill nog också uppleva det..!
Kul att höra hur det gick till för dig/er. Och grattis!!

 

[clusia]

Grattis till pluset!
Jag känner faktiskt rädd för att det skulle ta slut mellan mig och min partner. Inte för att det knakar. Men om. Då skulle det allt bli bråttom att hitta någon som är redo, ifall jag är redo. Krångligt. Skönt att det gick bra för dig/er!

Tack
Ja, jag fick lite stress när det tog slut. Det kan ju ta ett tag innan man hittar någon ny och sen kanske man inte börjar avla på en gång.
Men jag tror få känner sig 100% redo och att allt i livet är som gjort för att ha barn utan snarare tror jag man måste mogna i beslutet. Tror inte man ska gå och vänta på att allt klaffar perfekt för då kanske det är försent.

 

[Raderad medlem 6459]

Men när de nu klarar det, varför skulle jag gå omkring och tveka över en.. känsla?

Fast i min värld är det jäkligt rimligt att tveka om man inte ens känner att man verkligen vill? Även om man inte har allt ordnat kan man ju satsa - så länge man VET att det är nåt man faktiskt vill göra.

Jag skulle aldrig skaffa barn om det inte kändes som nåt som jag verkligen verkligen ville. Okej att det känns läskigt, okej att man nojar över sexliv och pengar och kropp efter förlossning och sömnbrist. Men man ska väl ändå ha en djupare känsla av hell yes liksom?

 

[Tora]

Det vore ju till och med rätt dumt att skaffa barn för att man älskar bebisar

Nääääää det skulle väl ingen vettig människa göra

( måste dock tillägga att jag fortfarande efter fyra egna bebisar är livrädd för andras. De kan ju liksom gå sönder om man tar i dom )

 

[Katti]

Fast i min värld är det jäkligt rimligt att tveka om man inte ens känner att man verkligen vill? Även om man inte har allt ordnat kan man ju satsa - så länge man VET att det är nåt man faktiskt vill göra.

Jag skulle aldrig skaffa barn om det inte kändes som nåt som jag verkligen verkligen ville. Okej att det känns läskigt, okej att man nojar över sexliv och pengar och kropp efter förlossning och sömnbrist. Men man ska väl ändå ha en djupare känsla av hell yes liksom?

Nej, det där köper jag faktiskt inte. Men jag inser också att det är ett personlighetsdrag man kan ha - eller inte ha. En del människor kastar sig nyfiket in i allt möjligt. Själv hör jag till de som nöjt och tillfreds tuffar på. Det dröjde t.ex. tills jag var 24 innan jag bestämde mig för att testa att ha ett förhållande med någon. Fram till dess var jag helnöjd med singellivet och tyckte att jag fick allt jag ville ha ändå. När jag sedan så småningom träffade min nuvarande sambo så kändes det såklart jättebra - och gör det fortfarande. Jag hade kunnat fortsätta med singellivet och varit nöjd med det, men nu har jag pushat mig själv att testa det här också.

Nu går det inte riktigt att veta hur det är att göra något så omvälvande att skaffa barn. Men om jag lånar någon annans formulering så är det liksom en erfarenhet jag gärna skulle ha. Trots allt. Det är uppenbarligen inte så ovanligt heller att inte ha den där stora barnkärleken.. Och om jag inte skaffar barn så kommer jag väl att tuffa på här i livet och vara nöjd ändå - men förmodligen missa något..

 

[Speedway]

Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det.

Jag har aldrig känt någon som helst längtan efter att skaffa barn och jag har heller inte skaffat några. Jag fyller 48 i år och trivs väldigt bra med min tillvaro och skulle inte vilja ändra den.

 

[fio]

Jag har aldrig känt någon som helst längtan efter att skaffa barn och jag har heller inte skaffat några. Jag fyller 48 i år och trivs väldigt bra med min tillvaro och skulle inte vilja ändra den.

Plus Ett på det!

 

[MalanMjöl]

Jag känner precis så: det går inte att vänta hur länge som helst och hoppas på att allt kommer att kännas perfekt.
Jag har pluggat och det har min sambo också och då var det länge någon slags diffus, outtalad tanke om att skaffa barn "sen". Sedan ska man ha fast jobb, bostad, bla, bla, bla.. Och nu har vi allt det där sedan några år tillbaka. Det är bara känslan som saknas. Jag har många släktingar som har skaffat barn utan att ha allting perfekt ordnat runt sig (t.ex. en pappa som har ett intresse av sitt barn, t.ex. jobb, t.ex. körkort och stadig bostad etc.). Och för de har det i alla fall gått hur bra som helst. Inte för att jag tycker att man ska sträva efter att skaffa barn när allt runt omkring är rörigt. Men när de nu klarar det, varför skulle jag gå omkring och tveka över en.. känsla?

Känner igen mig i dina känslor, har heller aldrig haft en stark barnlängtan utan mer känt att "det är något man ska ha" en gång i framtiden. Kunde emellanåt känna en svag längtan när någon nära vän eller sambons syster fick barn men det gick snabbt över igen och jag ville hellre tillbringa tid med min häst och komma ut och tävla så kunde absolut inte se hur jag skulle få tid till att ha barn. Sambon har nog varit mer klar än mig de senaste åren men har inte pressat på.

Var nog ca två år sedan vi pratade lite mer aktivt om det och som jag pratade om det med en nära vän som var i samma situation som oss (fast förhållande i 5 + år). Beslutet har mognat fram och jag har insett att det kommer aldrig "ett bra tillfälle" där är alltid något mer man kan göra innan och precis som @Tora skrev tog jag steget och hoppade ut i det. Blev snabbt gravid efter att vi slutade med all prevention och ska om allt går bra ha vårt första i starten av juni. Jag längtar på ett plan men har också haft otroligt mycket panik över vad jag ska göra med min häst, hur jag fortsatt ska ha tid den henne och varför just nu när det börjar gå bra på tävlingar? Men den paniken har blivit allt mindre i takt med att veckorna gått

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag som trodde att alla föräldrar har ett filter som t.ex. kan ta bort barnskrik i tåg etc. Har länge velat ha ett sådant filter.

Kul att det har blivit två (snart) barn! Personlig fråga kanske.. men du behöver såklart inte svara! Var de planerade? Det är just det där steget att faktiskt skaffa som känns så svårt för mig eftersom jag inte är så barnkär som många andra..

Ja och nej Vi slutade skydda oss så vi visste ju att det kunde ske, vi kände oss redo men hade väl egentligen inte planerat så vidare bra. Han började plugga i januari -13 och i april fick jag positivt. Jag insåg först efter att jag fått sonen vilket "bra" mammamaterial jag va. Det sista jag sa till sambon när vi åkte till förlossningen va: du måste söka hjälp åt mig om jag inte tar till mig barnet

När han va ute va det dock inga tvivel, han är det bästa vi gjort

Barn 2 är mer planerat, vi ville ha ett barn till helt enkelt

 

[cirkus]

Men det känns bara så märkligt att det där med barn inte finns naturligt i mig, för det verkar som att alla andra bara har det... Men det är väl inte riktigt som jag tror, antar jag..

Det är nog sant - alla har det inte alls i sig.

Jag har tre barn och har nog alltid tyckt det vore kul att ha barn om det blev så, men varken tagit det för givet eller kommit till punkten att nu är det dags. Jag har aldrig varit barnkär sådär att jag har hållt på med andras bebisar eller småbarn. När jag fick mina (högst oplanerade) hade jag aldrig hållit i en bebis än mindre bytt en blöja.

 

[sassiball]

Jag var 31 när jag verkligen bestämde mig för att jag ville försöka bli förälder. Hade precis köpt eget hus som singel och fått veta att min mamma var döende. Jag tror det var det som gjorde att jag ville ha barn, att frågan om liv och död på ett djupare plan kom upp.
Har aldrig velat hålla någons bebis och tyckte inte så mycket om barn överhuvudtaget. Morsor tyckte jag verkade urlöjliga som bara pratade om sina barn hela tiden.
Vi har tre barn nu och jag blir mer barnkär hela tiden. Har tom den senaste tiden jobbat på förskola och inom skolvärlden och trivs toppen! Hade någon sagt det till mig för 10-15 år sedan hade jag bara skrattat åt det.

 

[lil-sis]

Å

Nej, det där köper jag faktiskt inte. Men jag inser också att det är ett personlighetsdrag man kan ha - eller inte ha. En del människor kastar sig nyfiket in i allt möjligt. Själv hör jag till de som nöjt och tillfreds tuffar på. Det dröjde t.ex. tills jag var 24 innan jag bestämde mig för att testa att ha ett förhållande med någon. Fram till dess var jag helnöjd med singellivet och tyckte att jag fick allt jag ville ha ändå. När jag sedan så småningom träffade min nuvarande sambo så kändes det såklart jättebra - och gör det fortfarande. Jag hade kunnat fortsätta med singellivet och varit nöjd med det, men nu har jag pushat mig själv att testa det här också.

Nu går det inte riktigt att veta hur det är att göra något så omvälvande att skaffa barn. Men om jag lånar någon annans formulering så är det liksom en erfarenhet jag gärna skulle ha. Trots allt. Det är uppenbarligen inte så ovanligt heller att inte ha den där stora barnkärleken.. Och om jag inte skaffar barn så kommer jag väl att tuffa på här i livet och vara nöjd ändå - men förmodligen missa något..

Om det här med IVF inte hade fungerat så är jag övertygad om att livet hade blivit alldeles fint ändå. På ett annat sätt.

Nu kommer det säkert bli slitigare. Och bra. Men på ännu ett annat sätt.

 

[Jossan_92]

Jag insåg att jag vill ha barn när jag bott ihop med nuvarande sambo i drygt ett år, mycket för att han skulle bli en fantastisk pappa
men ingen av oss har en extrem barnlängtan i nuläget utan tanken är att när vi närmar oss 30 (vi fyller bägge 25 iår) så sätter vi oss och försöker sätta upp en plan beroende på hur våra liv ser ut då. Just nu är jag i slutet av min utbildning och sambon vill läsa en längre utbildning när jag är klar med min, ingen av oss vill bli förälder innan vi är färdigutbildade och har en hyfsat stabil vardag.

Jag tycker inte om bäbisar, dom är läskiga Betydligt roligare när dom blir lite större

 

[Apollo 13]

För mig har barn alltid vart självklart även om det har varit något som skulle hända i framtiden. Att skaffa barn har aldrig vart något jag ens ifrågasatt i sig utan endast när.
Däremot har jag haft svårt att längta till det eller känna det där suget, för jag har aldrig haft barn i min närhet så jag har liksom inte vetat vad jag ska längta till. Själv är jag en väldigt extrovert person och innan jag fick egna barn och lärt mig bemöta barn bättre, så gick jag ofta på för hårt och barnen backade.
Barn är inte för alla, man måste inte skaffa barn och man är definitivt inte en dålig människa för att man inte har en barnlängtan. Däremot behöver det inte heller betyda att man inte vill ha barn eller skulle passa dåligt som förälder för att man är ovan runt barn och därför kanske har svårt att längta eller relatera till att ha barn. Herre Gud, när jag väntade barn nr 2, kändes det lika absurt som nr ett för det kändes som lika otroligt att det skulle komma ytterligare en unge in i familjen som det kändes när vi skulle få den första.

När vi bestämde oss för ettan så kan jag eg inte säga att känslorna svallade över att jag absolut ville ha barn men vi hade haft en lång och stabil relation och det kändes lagom i tiden. Tvåan hon bara dök upp


Jag tror de här känslorna kring att vilja ha barn kan vara väldigt svåra att sätts fingret på iom att det är så ny mark. Men man måste inte ja barn, verkligen inte.

Jag är fö inte heller så impad av bebisar. Jag gillar när det är lite mer röj än sitta still och amma hela tiden så jag jublar efter 6 månader när jag fått sluta amma och jublar ännu mer vid 1 när det äntligen börjar bli lite fart i dom. Men det där första året har vart värt det.. Hittills iaf hahah

 

[oxo]

Kul att höra att det blev en bebis ändå och att allt känns bra kring det.
Ibland önskar jag nästan att jag helt oplanerat blev gravid, för det känns som enda sättet det skulle kunna hända på. Skulle jag få ett barn helt oplanerat så skulle en del saker säkert falla på plats och annat skulle säkert lösa sig för att det måste lösa sig.
Men jag själv skulle nog inte just nu kunna resonera mig fram till att det är en bra idé att försöka. Eftersom den där genuina längtan inte finns där.. av någon anledning.

Jag tror att det blev barn för mig just för att det var oplanerat. Hade det inte varit det så vet jag inte om vi hade haft barn idag. Samtidigt tror jag att jag innerst inne var mer rädd för att inte få veta hur det är. Enligt mig finns det ingen period i livet där ett barn "passar" bättre in eftersom man aldrig vet hur det blir. Jag hade svårt att längta efter något som var så okänt i min värld. Men det blev som sagt bra och det är kul att följa en liten minimänniskas utveckling min är nu 3,5 år och är ytterst påhittig och ger mig gråa hår.

 

[Elisha]

Har aldrig haft barnlängtan, blev oplanerat gravid med första o ville ha syskon så blev ett till. Men längtan har aldrig funnits där, varken innan, under eller efter, men självklart älskar jag mina barn men längtan, nä.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, det där köper jag faktiskt inte.

Haha nähä. Köp om du vill eller inte, det är så jag tycker. Det finns de facto människor som ångrar sina barn och jag personligen skulle nog ha lättare att hantera om det inte riktigt blev som jag ville om jag faktiskt verkligen verkligen velat ha barnen när jag skaffade dem. Men om jag var tveksam och det sen visar sig att jag ångrar mig? Då skulle jag fan köra huvudet i en vägg.

Men om du är helt övertygad om att du vill göra det trots att du inte har känslan av att vilja ha barn - jamen kör på då . För de flesta löser det sig ju bra.