När visste du att du vill ha barn?

[Kilauea]

Har aldrig tänkt på det där med barn innan jag träffade sambon för 6 år sedan. Han har velat ha barn sen ganska unga år och därför fördes det upp på tal redan i början av att vi träffades. Jag fick dock riktig barnlängtan för ca 2-3 år sen. Tyvärr har det inte blivit några än, vi har varit på ett första besök i utredning på varför så får vi se hur det går.
Jag är 33 och sambon 35.

 

[Pontevecchio]

Jag är en sådan som gillar barn och älskar bebisar. Alltid vetat att jag ville ha barn men "skulle bara". Så det tog sin tid, vi började försöka när jag var 32 och när det inte skedde omedelbart och tankarna "tänk om det inte går" kom kom min längtan med full kraft.
Nu är sonen 15 månader och det är en energikrävande ålder

 

[Hyacinth]

Fast i min värld är det jäkligt rimligt att tveka om man inte ens känner att man verkligen vill? Även om man inte har allt ordnat kan man ju satsa - så länge man VET att det är nåt man faktiskt vill göra.

Jag skulle aldrig skaffa barn om det inte kändes som nåt som jag verkligen verkligen ville. Okej att det känns läskigt, okej att man nojar över sexliv och pengar och kropp efter förlossning och sömnbrist. Men man ska väl ändå ha en djupare känsla av hell yes liksom?

Jag håller med, samtidigt som jag aldrig hade vågat ta det beslutet. Jag blev oplanerat gravid och upptäckte det rätt sent, kändes lite som att stå på kanten till ett höghus och fundera på att hoppa. Jag visste vad jag hade men inte vad jag skulle få.
Jag tyckte det var skitläskigt! Nu, 7,5 år senare väntar vi barn nr 2. Det är nästan lika läskigt även om jag känner att nu vet jag vad jag oroar mig för.
Men att inte veta om man räcker till, duger, är en bra förälder, allt det var supersvåra och är fortfarande ibland.

Generellt anser jag att barn förtjänar att vara välkomna. Man ska inte skaffa barn "baraföratt".

 

[vinkelina]

Har aldrig längtat eller velat ha barn, förutom en period runt 15 men de tror jag beror på att min jämnåriga kompis vänta och halva klassen hade babyfeber.

Men fick en son för en månad sedan för att mannen ville ha barn och jag kände mig okej med att "ge" honom ett. Kommer bli syskon bara för att ungen inte skall bli bortskämd

När han föddes var första gången jag höll i ett barn, väldigt skrämmande. Nu är han en självklar del av mitt liv men känner nog inte samma kärlek som mannen gör

 

[FengurLaugar]

Jag har nog alltid vetat att jag vill ha barn men mer riktig längtan kom när jag och maken varit tillsammans ett par år och vi kände att det kommer vara vi för alltid (eller länge iallafall). Jag var 23 år när vi fick första (maken 32 år) och 26 år när vi fick andra (maken 35 år). Nu blir det inga fler

Jag älskar mina barn men har inget behov av att gulla med andras barn. Aldrig varit intresserad av andras barn och räknas nog inte som barnkär på det viset. Som någon skrev så är det skillnad på mina barn och andras.

 

[Teilani]

Längtan efter barn kände jag inte, hade alldeles för många farhågor om hur det skulle bli för att längta efter det. Men jag kände ändå att jag ville ha barn. För mig är barn en del av livet och jag skulle känt det som att jag missat något om jag inte fått vara gravid, föda barn och se den lilla hulliganen upptäcka världen.

Nu är frågan om barn nr 2, här kan jag känna att jag längtar faktiskt. Jag hade gärna haft ett barn till, men... Min kropp tog lång tid på sig att återhämta sig efter graviditeten. Två år innan jag kände mig lika säker i sadeln som innan, och ett litet framfall som jag helt enkelt får leva med. Mannen upplevde småbarnstiden som mycket krävande, och det var den. Första två åren sov barnet mycket dåligt och vi var helt slut båda två. Så han är egentligen nöjd med ett barn. Men har sagt att om jag vill så försöker vi.

Sonen som alldeles strax fyller fyra år har också börjat uttrycka sig om det här med syskon. "Vi behöver ingen lillasyster" tycker han, så vi får väl se var myntet landar till slut.

 

[Fritidsryttare]

Jag är absolut ingen barnkär person, har tvärtom en lätt aversion mot skrikande bebisar som tillhör människor jag inte känner. Goda vänners barn går helt OK men jag är fortfarande skeptisk.

Som "yngre" ville jag definitivt inte ha barn. Den inställningen har väl successivt vridit sig mer mot att kanske eventuellt vilja ha ett barn nån gång i framtiden. Har vid väldigt enstaka tillfällen känt att jo, jag _vill_ nog ha barn, men den känslan har försvunnit lika fort och bytts ut mot att jag lika gärna kan vara utan.

Jag och sambon har diskuterat barn en del och varit överens om att jo, nån gång ska vi ha barn men inte nu. Vi har det senaste året kört en mindre säker preventivmetod (Natural cycles) av olika anledningar, och då har jag sagt att skulle det "skita sig" så är jag nog beredd att ta konsekvensen av det också, dvs behålla.

Jag plussade högst oplanerat nu i december och när den första chocken la sig så valde vi också att behålla. Eftersom jag inte över huvud taget vet vad som väntar så har jag inga förväntningar alls, det är som att hoppa från 10e våningen för mig och jag är i ärlighetens namn skräckslagen, tänk om jag inte kommer tycka om ungen, tänk om jag blir totalt värdelös som mamma, osv osv.
Samtidigt så har tanken på abort aldrig ens slagit mig.

Jag har väldigt komplexa känslor kring alltihop, samtidigt som jag tänker att det kanske är ett sundhetstecken, det är ett av de största besluten du tar i livet, det är väl rätt normalt att känna mycket känslor inför det. Jag hade nog heller inte kommit fram till det beslutet aktivt av mig själv, så på ett sätt kanske det var bra att det blev en oplanerad graviditet.

 

[Squie]

Fast jag har liksom trott att det ska växa fram med tiden, att barnlängtan ska komma automatiskt. Den biologiska klockan liksom. Men nej? Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det. Och nu börjar det bli sent att börja försöka...

Absolut inte misslyckad! Glöm den tanken.

Jag har passerat din ålder med 12 år och aldrig ever att jag vill ha barn. Aldrig ever att jag är misslyckad för att jag inte tänker få några barn. Mamma kan glömma barnbarn från mitt håll - vilket hon för flera år sedan ändå har räknat bort.

 

[Thrillie]

Jag har heller ingen barnlängtan (börjar närma mig 30). Jag tycker väldigt mycket om mina systrars barn, men jag är nästan helt säker på att jag aldrig kommer vilja ha egna.
Sambon som är lika gammal har heller ingen längtan efter barn, så det känns skönt. Det värsta för mig skulle väl vara om han kom på att han verkligen vill ha barn, jag skulle inte göra den uppoffringen att skaffa barn "för hans skull" om jag verkligen inte ville ha barn själv.

Jag känner mig inte misslyckad som inte vill ha barn, men nånstans känns det ändå lite konstigt, för det känns som alla andra vill ha barn, varför vill inte jag? Kommer jag ångra mig när jag blir äldre och inte har några barn? Men nej, jag vill inte riskera att skaffa barn och sedan ångra det beslutet. Då är jag hellre barnfri.

 

[cute_beast]

Accepterade tidigare mest barns närvaro i världen. Känt mig ganska tafatt främst vid små barn då jag ofta upplevt att folk med barn tyckt att jag som kvinna (även runt tonåren) instinktivt ska veta hur och finna nöje i att umgås med barn vilket jag inte gjort.
Tänkte att jag troligen skulle leva hela mitt liv utan att skaffa barn och kände mig väldigt nöjd med det.

Ungefär ett halvår efter jag träffade min make så bröt en barnlängtan ut hos mig, troligen mest för han är så fantastisk att jag ville ha mer av honom. Han hade haft en diffus känsla av att vilja ha barn flera år men hade också fått samma känsla av stark längtan när han träffade mig så han blev överlycklig när jag förklarade att jag ville bygga en liten människa någon gång.
Vi väntade ett par år och tänkte vänta tills jag studerat klart och vi skaffat hus, men "fuskade" istället så jag står och skriver detta med en månadsgammal bebis i sele och ett år kvar på min linje som ska tas upp igen nu till hösten.
Andra gången jag höll en bebis var när de la henne på mitt bröst vid förlossningen. Aldrig bytt blöja, aldrig klätt en bebis, aldrig tröstat någon under 5 års ålder innan vår ploppade. Blev många nya upplevelser på BB.
Karln har syskonbarn, så han var mer belevad när det kom till grundteknikerna, nu är vi lika händiga båda två.

Jag är definitivt mitt barn och andras ungar. Jag ser inte barn annorlunda än andra människor, vilket gör att alla accepteras, några gillas och väldigt få är djupt omtyckta. Vårt eget är förstås det mest fantastiska som finns, med sin mors humör.

Känns dock som att det var en egoistisk önskan att ha mer av maken, inte främst ett barn. En separat barnlängtan hade jag nog aldrig fått som vissa av mina vänner har/haft, som kunnat längta efter barn oavsett civilstatus.

Är förresten 27 (och 6 månader, så statistisk medelålder för förstföderskor).

 

[falukorw]

Har aldrig känt någon barnlängtan, när jag var yngre pratade man såklart om att skaffa barn senare men det var mer bara prat än en känsla av att man ville.
Träffade en ny kille för två år sedan när jag var 31 år som redan hade två barn på 9 ovh 10 år och inte ville ha flera vilket passade mig perfekt. Jag har mina hundar och vill kunna satsa fullt ut på dom.
Blev i aug oplanerat gravid trots minipiller och då det upptäcktes väldigt sent fanns inte alternativet med abort för mig, pojkvännen var inte alls lika övertygad om att behålla men efter flera delvis hårda och långa diskussioner enades vi om att behålla barnet som föds i maj.

Jag har aldrig hållt i något spädbarn och känner ingen som helst längtan till att göra det. Är lite orolig för hur jag ska klara det men litar på vad många jag pratat med säger att det blir en helt annan sak med ett eget barn. Dessutom känns det väldigt tryggt med pojkvännen som redan har erfarenhet.

Dock återstår en del praktiska grejer att lösa eftersom vi inte ens bor tillsammans ännu. Men jag har landat i det hela och tycker iaf stundtals att det känns roligt och spännande, samtidigt som jag är jätterädd att jag inte ska klara av det.

 

[Hyacinth]

Har aldrig känt någon barnlängtan, när jag var yngre pratade man såklart om att skaffa barn senare men det var mer bara prat än en känsla av att man ville.
Träffade en ny kille för två år sedan när jag var 31 år som redan hade två barn på 9 ovh 10 år och inte ville ha flera vilket passade mig perfekt. Jag har mina hundar och vill kunna satsa fullt ut på dom.
Blev i aug oplanerat gravid trots minipiller och då det upptäcktes väldigt sent fanns inte alternativet med abort för mig, pojkvännen var inte alls lika övertygad om att behålla men efter flera delvis hårda och långa diskussioner enades vi om att behålla barnet som föds i maj.

Jag har aldrig hållt i något spädbarn och känner ingen som helst längtan till att göra det. Är lite orolig för hur jag ska klara det men litar på vad många jag pratat med säger att det blir en helt annan sak med ett eget barn. Dessutom känns det väldigt tryggt med pojkvännen som redan har erfarenhet.

Dock återstår en del praktiska grejer att lösa eftersom vi inte ens bor tillsammans ännu. Men jag har landat i det hela och tycker iaf stundtals att det känns roligt och spännande, samtidigt som jag är jätterädd att jag inte ska klara av det.

Vi flyttade ihop när jag var i sjunde månaden. Det funkade det också.

 

[Badger]

Frågan står i rubriken: när började du längta efter barn och försöka bli gravid?
Kände din partner omedelbart samma sak? Hur kom ni liksom fram till att det var dags att försöka?

Jag har aldrig varit speciellt barnkär. Mycket är väl såklart en "vanesak", men jag känner mig verkligen oerhört klumpig och obekväm tillsammans med barn. Många sträcker ut armarna för att få hålla i andras bebisar.. Jag tackar artigt nej. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt söta, har aldrig älskat den där "bebisdoften" som det pratas om, inte lekt med dockor etc. etc.

Fast jag har liksom trott att det ska växa fram med tiden, att barnlängtan ska komma automatiskt. Den biologiska klockan liksom. Men nej? Jag är 30 och vet inte när/om jag någonsin kommer att längta efter en unge. Känner mig som en oerhört misslyckad kvinna, men så är det. Och nu börjar det bli sent att börja försöka...

På ett plan vill jag gärna ha barn. Men jag känner mig inte som något mammamaterial direkt. Känner mig faktiskt helt onaturlig och sjuk i huvudet. Jag tycker liksom att kattungar är gulligare än bebisar.

Jag längtade inte efter barn, är inte sådan som lääängtar efter annat än julafton och blir bara suuugen på chokladkaka. Vi skaffade barn när vi ville ha ett helt enkelt. Vid 34 eller så. Överhuvudtaget så känner jag oftast inte de där damtidningskänslorna.

Om du vill ha barn på ett plan så skaffa barn när du känner att det finns utrymme för det? Eller låt bli? Vet inte hur många som är mammamaterial egentligen, inte bland de som är beebissuuuugna heller. Vet folk ens vilka som är mammamaterial? Barnet? när det fyllt 30 kanske? Frågan är kanske också om man har pappamaterial (eller partnermaterial). I allmänhet tycker jag de barngalna brukar bli mycket mindre barngalna när de har egna .

(Jag tycker btw inte att djurbebisar är speciellt söta heller eller jo typ ok söta, men vuxna djur är trevliga! Dessutom är de ändå inte små speciellt länge. Skulle ju kännas helt poänglöst att skaffa kattunge för att få kattunge, de är ju en katt inom ett år.)

 

[Badger]

Fast i min värld är det jäkligt rimligt att tveka om man inte ens känner att man verkligen vill? Även om man inte har allt ordnat kan man ju satsa - så länge man VET att det är nåt man faktiskt vill göra.

Jag skulle aldrig skaffa barn om det inte kändes som nåt som jag verkligen verkligen ville. Okej att det känns läskigt, okej att man nojar över sexliv och pengar och kropp efter förlossning och sömnbrist. Men man ska väl ändå ha en djupare känsla av hell yes liksom?

Vet inte om jag håller med där. Jag tror folk är väldigt olika, jag har nog aldrig känt hell yes inför någonting jag gjort i hela mitt liv. Så jag skulle inte få mycket gjort om jag väntade på känslan. Jag skaffade inte ens akvarium som liten med känslan hell yes! men jag var mycket nöjd med akvariet ändå (tänk på alla ridläger, fester, semestrar, osv jag skulle missat).

Så man måste nog ta sin personlighet i beaktande när man funderar över saker. Kliver man med glatt humör över varje hinder och går med raska steg ur hagen med en ny ryttare eller bara avskyr saker och har rätt när man inte gillade dem, eller bemöter man bommarna med att blåsa med utspärrad nos och öronen skeptiskt bakåt, men det visar sig att man älskar att hoppa när man provat?

Så jag håller med om att man inte ska skaffa barn om man tvekar. Men just hell yes känslan tror jag är från person till person. För andra kanske det blir, med största sannolikhet tror jag att det här är någonting jag vill, i alla fall försöka, få.

 

[lil-sis]

Vet inte om jag håller med där. Jag tror folk är väldigt olika, jag har nog aldrig känt hell yes inför någonting jag gjort i hela mitt liv. Så jag skulle inte få mycket gjort om jag väntade på känslan. Jag skaffade inte ens akvarium som liten med känslan hell yes! men jag var mycket nöjd med akvariet ändå (tänk på alla ridläger, fester, semestrar, osv jag skulle missat).

Så man måste nog ta sin personlighet i beaktande när man funderar över saker. Kliver man med glatt humör över varje hinder och går med raska steg ur hagen med en ny ryttare eller bara avskyr saker och har rätt när man inte gillade dem, eller bemöter man bommarna med att blåsa med utspärrad nos och öronen skeptiskt bakåt, men det visar sig att man älskar att hoppa när man provat?

Så jag håller med om att man inte ska skaffa barn om man tvekar. Men just hell yes känslan tror jag är från person till person. För andra kanske det blir, med största sannolikhet tror jag att det här är någonting jag vill, i alla fall försöka, få.

Jag har som sagt ingen galen barnlängtan och har aldrig haft och jag är inte sådan överlag heller.

Men det innebär inte att V inte är välkommen eller efterlängtad nu när han faktiskt finns.

Det är ju tur att vi är olika och det oftast blir bra ändå

(Däremot håller jag verkligen med om att man ska tänka igenom saken. Barn är ju lite svåra att lämna tillbaka... )

 

[Terese]

Jag fyller 46 i år och har aldrig känt en längtan efter barn. Tycker de verkar asjobbiga rent utsagt. Krävande, högljudda, dyra i drift och lortar ner. Nix, inget för mig. Djur är mycket bättre.

 

[Messy]

Jag har aldrig lekt med dockor, har aldrig velat hålla i kompisars barn, aldrig gillat barn....
Jag minns när jag satt på dagis och ett mindre barn kladdade med sin sked i min nyponsoppa, det var liksom droppen.
Alla har alltid sagt att jag kommer ändra mig, nu är jag 37, fortfarande inte ändrat mig.
Lyssnade på en podcast om att vilja/inte vilja ha barn. Folk som väljer att avstå har oftast tänkt igenom sitt beslut och kan argumentera varför de inte vill ha barn, men folk som skaffar barn mest "ville ha barn".
Jag har väl för ego, jag vill leva MITT liv, mina tider, mina hästar... göra vad JAG vill. Att skaffa barn innebär en förändring (oavsett vad folk säger). Jag vill inte ha ett barn i stallet. "min man" kanske inte tänker sitta hemma med barnet... alla tar inte ansvar, förhållandet kanske inte håller osv... då sitter jag där med en unge (som jag från början inte ville ha) varannan vecka.
Man kan få ett barn med särskilda behov - då kanske det tar ännu mer tid/engagemang...

Däremot har jag folk i min omgivning som säger typ att jag BORDE ha barn å att jag skulle vara en bra mamma (det är alltså komplimanger, inget "du kommer ångra dig")... Å jo, jag tror faktiskt att jag skulle vara en bra mamma/uppfostrare... men... nej tack...
Jag är "mormor" åt min fölis istället

 

[TygerTyger]

Jag fyller 46 i år och har aldrig känt en längtan efter barn. Tycker de verkar asjobbiga rent utsagt. Krävande, högljudda, dyra i drift och lortar ner. Nix, inget för mig. Djur är mycket bättre.

Jag fetade det jag svarar på. Min erfarenhet är att det gäller även för djur.

 

[sorbifolia]

Jag är 36 och känner fortfarande noll barnlängtan. Maken är dock väldigt barnkär och har längtat efter en familj i många år, så för hans skull slutade jag med preventionsmedel då vi gifte oss. Men lyckligtvis har jag inte blivit gravid ändå, och nu början han tycka att han är för gammal (42 år) för småbarn.

Jag skulle dock kunna tänka mig att bli besökshem eller på annat sätt ta hand om barn som behöver stabila vuxna i sitt liv, då det känns bättre/mer givande/nyttigare för samhället än att skaffa egna.

 

[Lipperta]

Nu är jag väldigt ung än men känner noll barnlängtan, aldrig gillat barn, kanske pga av jag blivi mobbad från åk1 till 9.
Jag har dåliga gener med psykisk och fysisk ohälsa i familjen, känner att jag inte vill dra in en unge mitt ibland allt detta, det känns orättvist mot det barnet. Samtidigt som jag har mina psykiska problem och troligtvis lär ha de kvar hela mitt liv även om intensiteten ändras.
Jag vill ge mitt barn ett bra liv och bra uppväxt, men jag kan inte det så jag avstår nog helt. Mest pga generna.

Kanske adopterar längre fram i livet.