Katti
Trådstartare
Haha nähä. Köp om du vill eller inte, det är så jag tycker. Det finns de facto människor som ångrar sina barn och jag personligen skulle nog ha lättare att hantera om det inte riktigt blev som jag ville om jag faktiskt verkligen verkligen velat ha barnen när jag skaffade dem. Men om jag var tveksam och det sen visar sig att jag ångrar mig? Då skulle jag fan köra huvudet i en vägg.
Men om du är helt övertygad om att du vill göra det trots att du inte har känslan av att vilja ha barn - jamen kör på då. För de flesta löser det sig ju bra.
Det här är ett diskussionsforum. Du kan inte förvänta dig att alla ska hålla med dig.
Självklart förstår jag att det är helt rimligt för dig att inte skaffa barn utan att ha en stark "hell yes"-känsla kring det. Men alla är inte som du.
Jag har nästan aldrig "hell yes"-känsla kring saker och ting; varken i stort eller smått. Jag har alltid övervägt saker noga och aldrig varit en impulsiv person. För mig är det i någon mening, mer relevant att fundera över "hell no". I det här fallet känns det "hell no" att gå genom livet utan att uppleva stark kärlek (till ett barn). Jag hade förmodligen kunnat gå genom hela livet och vara en lycklig singeltjej och jag kan förmodligen gå genom hela livet och avstå barn. Men vad vet man om livet? När jag är 70 eller 80 kanske jag ångrar att livet blev som det blev. Är man inte skyldig sitt framtida jag att göra saker som även kan kännas rätt obekvämt till en början men som i förlängningen kan leda till någonting väldigt viktigt och fint?
Det finns inga garantier att föräldraskap leder till rosenskimrande lycka och kärlek. Absolut inte. Men det finns också många som vittnar om att kärleken till ett barn är någonting alldeles speciellt. Jag vet inte om jag vill avstå det sistnämnda för att det förstnämnda skulle kunna ske. Jag hade kunnat välja bort att leva i en parrelation, men jag såg till att det inte blev så och det är jag glad för i efterhand. Att livet är bra som det är behöver inte innebära att det inte kan förändras ytterligare till det bättre ifall man viker av i en oväntad riktning. Man kan inte alltid ge efter för tvekan eller hoppas på att det ska kännas 100% och HELL YES kring allt. Jag kan inte det. Men det är ett personlighetsdrag, som du uppenbarligen inte delar med mig och uppenbarligen inte har någon förståelse för. Jag påstår naturligtvis inte att det ena är bättre än det andra. Människor är bara olika.
Jag har alltid sett barn framför mig i framtiden. Det har i någon mening känts självklart. Varken jag eller min partner har någon livsstil eller livssituation som gör det svårt att skaffa barn (nu syftar jag på bostad, ekonomi etc; det kan ju vara så att vi helt enkelt inte kan skaffa barn, det vet vi ju inte). Men familjelivet har alltid funnits i framtiden. I många år har det också funnits studier etc. som har känts som rimliga ursäkter till att inte skaffa några, så att säga, men nu sitter det bara i avsaknaden av bebisgoslängtan... Och frågan är då om jag ska gå på den känslan eller om jag ska acceptera att alla kanske inte känner en naturlig babylängtan - men faktiskt kan bli en bra (och lycklig?) förälder ändå.
