Undrar om det är någon som nu i sommartider känner igen sig i min situation kanske?
Jag har underbart många fantastiska människor som jag står nära, men nu på sommaren lämnar jag studieorten och åker hem till landet där jag är uppväxt. Mina föräldrar är fantastiska och jag har fullt upp med att jobba.
MEN på kvällarna känner jag mig sorgsen. Att jag ändå inte passar in. Jag blir deppig och LÄNGTAR efter en manskropp (hehe
) att krama. Eller att kunna rymma hem till alla mina närmsta vänner (som är över 30 mil bort nu) och ha sleepover så att ingen är ensam.
Har man rätt att känna sig ensam när man egentligen verkligen har allt? Hade en helt fantastisk helg nu nyligen på annan ort, partyy, och träffade dessutom en supergullig kille som bjudit hem mig till honom (även det 30 mil bort) men det finns inte en chans att få tid till det...heller.
Och jag står inför en termin som kommer att spenderas över 24 h med flyg bort, ensam. Jag har alltså ALLT men är ändå ensam och längtar mer än någonsin efter en pojkvän och mina underbara vänner.
Får man känna så?
Jag har underbart många fantastiska människor som jag står nära, men nu på sommaren lämnar jag studieorten och åker hem till landet där jag är uppväxt. Mina föräldrar är fantastiska och jag har fullt upp med att jobba.
MEN på kvällarna känner jag mig sorgsen. Att jag ändå inte passar in. Jag blir deppig och LÄNGTAR efter en manskropp (hehe
) att krama. Eller att kunna rymma hem till alla mina närmsta vänner (som är över 30 mil bort nu) och ha sleepover så att ingen är ensam. Har man rätt att känna sig ensam när man egentligen verkligen har allt? Hade en helt fantastisk helg nu nyligen på annan ort, partyy, och träffade dessutom en supergullig kille som bjudit hem mig till honom (även det 30 mil bort) men det finns inte en chans att få tid till det...heller.
Och jag står inför en termin som kommer att spenderas över 24 h med flyg bort, ensam. Jag har alltså ALLT men är ändå ensam och längtar mer än någonsin efter en pojkvän och mina underbara vänner.
Får man känna så?
