När lämna sitt barn första gången?

[Kilauea]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag kan nog tänka mig din känsla. Man har ju ändå som mamma gått och burit på barnet i 9 månader, klart kroppen är inställd på att vara nära sitt barn även efter förlossningen (antar jag).

 

[mino]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Hur gjorde du själv, lämnade du bort ditt barn till farfar när det var spädis? Det verkar som om du anser att det är en skyldighet som inte alls hänger på individerna och relationerna?

 

[Mabuse]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

En skyldighet är det väl knappast, däremot är det väl trevligt för alla inblandade ifall barn kan ha en nära relation till fler i familjen än bara mamma och pappa? För egen del så var jag aldrig ensam hos mor- eller farföräldrar som liten, de bodde 50+ mil bort och var ganska till åren, så det gick inte att få till praktiskt. Fast just därför är jag mån om att mina barn ska få ha egna relationer till den äldre generationen, jag tror det är enbart positivt om man som barn har flera vuxna att ty sig till. Och för att de ska kunna ha en sån relation måste de ju få träffas. Det är ju inte precis något stort offer att inte ta med sig barnen på t ex läkarbesök och istället låta dem vara med mormor?

 

[cirkus]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag var nog ganska lik dig här.
Mina barn fick många vuxenreferenser redan som små, de var med mig, pappan, pappans nya, mina föräldrar, många av mina vänner.
Jag tillhör dem som absolut inte hade några problem eller såna band att jag blev olycklig av att inte vara med dem 24/7, men det är ju så olika. Jag tyckte att detta var jättebra, jag var alltid trygg i att barnen inte blev olyckliga av att vara med andra än mig.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Hur gjorde du själv, lämnade du bort ditt barn till farfar när det var spädis? Det verkar som om du anser att det är en skyldighet som inte alls hänger på individerna och relationerna?

Nej, det är inte en skyldighet, det är en del av relationerna, som jag ser det. Även barn ingår i dem.

Jag förstår inte den här inställningen - ofta vädrad på Förälder - att det är så otroligt känsligt och laddat och privat, det här med att få barn, att allting ställs fullständigt på ända och relationerna förvandlas till något slags öppna, varande sår som man bör bemöta med yttersta försiktighet och respekt. Varför utgör just små barn något slags stort undantag från allt normalt socialt liv i familjen och vänkretsen? Jag är snarare van vid det motsatta, att barnen är något av umgängets nav.

Just när det gäller farfar minns jag inte hur stor sonen var när de umgicks ensamma tillsammans första gången. Farfar är av den gamla stammen, och var nog lite rädd för att ensam ta hand om en så liten bebis. Morfar, däremot, tog säkerligen hand om bebisen stundtals efter några veckor, tex medan jag fixade ärenden, även om jag inte minns detaljerna. Bara en så enkel sak som arbetsfördelningen gör det ju lämpligt att de äldre passar bebis och de yngre gör de tyngre sakerna, vid behov. Just denne morfar är så himla bra med småbarn, att jag skulle tycka att det vore helt galet att missunna ett litet barn att få vara med honom.

Förutom att sonen så klart gick ur famn i famn bland våra gäster från andra dagen (då jag återhämtat mig lite från narkosen så att vi kunde ha gäster), så minns jag att en tjej i mitt trapphuskollektiv lånade honom en stund när han var ca tio dagar gammal, medan jag letade fram något hon skulle låna av mig. Hon tog bebisen och rusade stolt upp till sin lägenhet och hojtade "Titta vad jag har, jag får ha honom!" till alla som ville höra på.

Jag gillade att mitt lilla barn var så välkommet i min sociala sfär.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag tillhör dem som absolut inte hade några problem eller såna band att jag blev olycklig av att inte vara med dem 24/7, men det är ju så olika.

Jo, det är olika, men för egen del hoppas jag att jag hade sett det som att problemet låg hos mig, och borde åtgärdas, om jag blivit till den grad olycklig av att lämna ifrån mig mitt barn till mina föräldrar att jag grät. Jag ser verkligen inte det som ett tecken på att man är en Extra God Mor.

 

[mino]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag uppfattade det på ett annat sätt när jag fick barn, då äntligen, tycktes vissa äldre släktingar anse, skulle jag bli en mer följsam och tillmötesgående kvinna som anpassade mig efter andras behov och rättade in mig i ledet. Mitt barn var inte mitt utan jag skulle inrätta mig i nån sorts kvinnogemenskap och veta min plats. Det respektlösa beteende som en del av mina släktingar uppvisade när jag hade min första spädis kommer jag inte att glömma i första taget.

I grunden håller jag med dig om att det är positivt att barnen har många människor runt sig och mina barn har också haft barnvakt från späd ålder. Det jag vänder mig emot är att det skulle vara något fel på en kvinna som inte anpassar sig efter släktens behov. Det KAN faktiskt också vara något som inte är helt hundra med släktingarna, antingen att de är lite smågaggiga eller att kvinnan inte känner att de lyssnar ordentligt. Att hon kan lämna barnet med pappan tyder ju trots allt på att hon faktiskt kan lämna barnet ifrån sig.

 

[Mabuse]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Fast om mamman lider av grav sömnbrist, men ändå inte mäktar med att lämna barnet till någon annan ens så länge att hon får sova lite, pratar vi då verkligen om släktens behov? Det är väl snarare mammans (alltför) nära band till barnet som gör att hon inte ens kan tillgodose grundläggande egna behov som mat och sömn?

Att i det läget anta att problemet är en påträngande, respektlös släkt, verkar i mina ögon lite långsökt. Att mamman inte får sova för att bebisen sover dåligt är ju inte ett problem orsakat av släkten.

Har man problem med att släkten inte respekterar en, så gissar jag att det problemet fanns redan innan barn kom med i bilden, och egentligen handlar ganska lite om barnet, och ganska mycket om den egna relationen till släkten? Det är ju ledsamt om man känner att detta med att låta barnet få egna relationer utöver föräldrarna blir ett hot mot den egna självständigheten som mamma eller pappa.

 

[MiniLi]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Fast det måste väl ändå vara fullt normalt att man, trots sömnbrist, föredrar att ha sitt barn nära?

Jag säger inte att det är onormalt att lämna ifrån sig barnet om man tycker det är okej, snarare att det mesta är helt normalt sålänge man utgår från sina egna instinkter och sin känsla.

Jag har inga barn men känner ingen mina egna rädslor i det mino skriver. Jag uppfattar också att det finns människor som verkar kräva att få vara barnvakt och det är faktiskt något jag kan gå och oroa mig över, även om jag inte ens är i närheten av att vara gravid

 

[Mabuse]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Det kanske inte är onormalt (även om det verkar lite sorgligt), men bra tror jag absolut inte det är. Det blir onödigt tufft att vara förälder om man inte förmår sig till att bli avlastad ibland. Och barnen går miste om nära relationer de skulle kunna ha, om föräldrarna inte kan lämna dem ifrån sig.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag uppfattade det på ett annat sätt när jag fick barn, då äntligen, tycktes vissa äldre släktingar anse, skulle jag bli en mer följsam och tillmötesgående kvinna som anpassade mig efter andras behov och rättade in mig i ledet. Mitt barn var inte mitt utan jag skulle inrätta mig i nån sorts kvinnogemenskap och veta min plats. Det respektlösa beteende som en del av mina släktingar uppvisade när jag hade min första spädis kommer jag inte att glömma i första taget.
g.

Ja, jag förstår den aspekten av problemet även om jag själv är relativt förskonad genom att jag har mer progressiva föräldrar. Men jag läser ändå ditt inlägg mer som att det handlar om relationsproblem mellan de vuxna än som att det är en bra ide att mammans kontrollbehov får fritt spelrum.

Min sons farmor är den som kommer närmast det du beskriver så hennes och barnets relation administrerades av pappan och senare av sonen själv. Hon är trots allt en väldigt bra farmor om än inte min dröm om en svärmor.

 

[Sar]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Fast om mamman lider av grav sömnbrist, men ändå inte mäktar med att lämna barnet till någon annan ens så länge att hon får sova lite, pratar vi då verkligen om släktens behov? Det är väl snarare mammans (alltför) nära band till barnet som gör att hon inte ens kan tillgodose grundläggande egna behov som mat och sömn?

Men som jag läser det tar ju mamman och pappan tag i detta genom att sova över hos mormor och morfar. En kanonbra lösning tycker jag när mamman (och pappan?!) inte är redo att vara ifrån sitt barn.

Jag har svårt att förstå vad det är för skillnad på den relation som byggs mellan en släkting och ett 11 månaders barn då föräldern är i samma hus gentemot den när föräldern är frånvarande?

Vi var väldigt noga med att barnen skulle få bygga relation med sina far-och morföräldrar (som skedde i vår närhet) och lämnade inte bort dem förrän den var (i vårt tycke) nog stark. Hade det varit skitkrisigt och vi höll på att gå in i väggen hade vi kanske känt oss tvungna att göra det tidigare men jag vet heller inte hur jag hade fixat att vila eller sova om jag inte kände mig trygg med barnet.

Mitt bästa råd till ts och de som finns runt familjen är helt enkelt bara att vara coola. Ni har gjort allt rätt med att berätta att ni finns tillgängliga vid behov. Bjud hem familjen på middag (så slipper de laga mat en dag) och passa på att bygga relationer med barnet då föräldrarna är närvarande så kommer det med all säkerhet att lösa sig eftersom.



Att i det läget anta att problemet är en påträngande, respektlös släkt, verkar i mina ögon lite långsökt. Att mamman inte får sova för att bebisen sover dåligt är ju inte ett problem orsakat av släkten.

Har man problem med att släkten inte respekterar en, så gissar jag att det problemet fanns redan innan barn kom med i bilden, och egentligen handlar ganska lite om barnet, och ganska mycket om den egna relationen till släkten? Det är ju ledsamt om man känner att detta med att låta barnet få egna relationer utöver föräldrarna blir ett hot mot den egna självständigheten som mamma eller pappa.[/QUOTE]

 

[MiniLi]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Det kanske inte är onormalt (även om det verkar lite sorgligt), men bra tror jag absolut inte det är. Det blir onödigt tufft att vara förälder om man inte förmår sig till att bli avlastad ibland. Och barnen går miste om nära relationer de skulle kunna ha, om föräldrarna inte kan lämna dem ifrån sig.

Men man kan ju bli avlastad på andra sätt än att helt lämna ifrån sig barnet?
Och sålänge man inte utesluter familjen helt går de ju inte miste om några relationer? Relationerna kan byggas lika bra även om föräldrarna är närvarande.

Jag tror att det är fullt naturliga instinkter som får föräldrar att vilja vara med sitt barn så mkt som möjligt. Att det sedan, i vårt stressiga, opersonliga och snabba samhälle, inte längre riktigt passar in är nog i mina ögon mer sorgligt.

 

[cirkus]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Jag tror att det är fullt naturliga instinkter som får föräldrar att vilja vara med sitt barn så mkt som möjligt. Att det sedan, i vårt stressiga, opersonliga och snabba samhälle, inte längre riktigt passar in är nog i mina ögon mer sorgligt.

Så de som inte hade problem att låta barnen bygga relationer med andra utan att vara med är sorgliga ?

 

[Badger]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

I detta fallet handlar det ju om barnvakt som föräldrarna uppenbarligen inte är bekväma med. Menar du att du skulle lämna bort ditt barn, tex på en veckolång resa som nån släkting vill ta med barnet på, trots att du inte tycker att det känns bra?

Vem pratar om veckolång resa. Vi pratar om en snart ettåring som föräldrarna inte klarar att lämna en halvtimma, till någon.

Självklart skulle jag inte lämna bort mitt barn om jag inte kände mig bekväm.

 

[Badger]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men ett barn som inte är ens ett år bryr sig inte nämnvärt om att relationen byggs när mamma och pappa är med eller inte. Barnet behöver inte det, än. Det är ju inte så att barnet inte får träffa släkten alls.

Jag tycker 1-3 ålder är en underbar tid till kontakt med äldre släktingar. En tid då de verkligen kan vara så väldigt viktiga och kära. När barnen är lite äldre, kanske 5, är det inte riktigt längre samma sak. Det känns som att kontakten är viktig tidigt, så fina minnen jag har från mormor från när jag var riktigt liten och hon var bara bäst av alla.

Det blir en annan tillit o avslappnat när bara barnet och släktingen kan ta det lungt tillsammans utan föräldrarnas hökögon.

 

[Björk]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Men som jag läser det tar ju mamman och pappan tag i detta genom att sova över hos mormor och morfar. En kanonbra lösning tycker jag när mamman (och pappan?!) inte är redo att vara ifrån sitt barn.

Jag har svårt att förstå vad det är för skillnad på den relation som byggs mellan en släkting och ett 11 månaders barn då föräldern är i samma hus gentemot den när föräldern är frånvarande?

Vi var väldigt noga med att barnen skulle få bygga relation med sina far-och morföräldrar (som skedde i vår närhet) och lämnade inte bort dem förrän den var (i vårt tycke) nog stark. Hade det varit skitkrisigt och vi höll på att gå in i väggen hade vi kanske känt oss tvungna att göra det tidigare men jag vet heller inte hur jag hade fixat att vila eller sova om jag inte kände mig trygg med barnet.

Men precis!

Så har vi också resonerat. Vi lämnar bort när vi känner oss trygga med barnets och släktingens/arnas relation sinsemellan. Det vore ju orimligt att t ex far- eller morföräldrar i normalfallet ska avgöra när den relationen är tillräckligt stark? Det är väl rimligast att anta att föräldrarna faktiskt (!) känner sitt barn och sitt barns signaler (speciellt när de är små) bättre än alla andra runtomkring?

OM nu en förälder tycker det är jobbigt att lämna bort sin 11 månaders själv till mormor/morfar över natten och istället vill ha avlastningen genom att sova kvar där själva så är det väl bara superbra!! De FÅR avlastningen i det "format" som de kan känna sig trygga nog med. Istället för att vara hemma och kanske inte klara av att sova alls på grund av oro.... Hur omotiverad den oron än är i andras ögon.
OM det nu är så att mormor och morfar vill avlasta så tror jag de har ALLT att vinna på att acceptera och respektera de här föräldrarnas önskan (och inget i tråden tyder ju på att de inte gör det; det är systern som undrar. Jag ser i alla fall inga antydningar om att morföräldrarna känner sig ledsna över "bristande förtroende") - just genom att göra det visar de ju föräldrarna att de ÄR "pålitliga" och att räkna med.

Jag tror att hade de börjat bearbeta föräldrarna att de "ska" åka hem så tror jag bara att risken är att föräldrarna (mamman, deras dotter) känner sig oförstådda och kanske får de bara träffa sitt barnbarn mer sällan.

 

[Brandgul]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Första barnet var drygt två och han sov borta första gången och andra barnet närmar sig tre och har aldrig sovit borta.

De har båda varit kring 1.5 år innan vi lämnat bort de dagtid till barnvakt.

 

[Petruska]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Så har vi också resonerat. Vi lämnar bort när vi känner oss trygga med barnets och släktingens/arnas relation sinsemellan. Det vore ju orimligt att t ex far- eller morföräldrar i normalfallet ska avgöra när den relationen är tillräckligt stark?

Men vad är det som gör detta relationsbyggande med tex mormor så komplicerat att det tar flera år innan relationen är trygg nog för en övernattning?

Vad är det som gör att det tar flera år innan föräldrarna känner sig lugna med att barnet sover hos tex mormor en natt nu och då?

Vad är det som gör att den otryggheten hos föräldrarna bör tas på så oerhört stort allvar?

Och om nu övernattningen hos mormor inte blir en orgie i trygghet, utan kanske en aning spännande, varför är det i så fall ett problem? Motsvarande grad av otrygghet kan ju barnet lika gärna uppleva hemma, tex pga okända ljud utifrån eller tex lite magknip eller förkylning. Allt sådant kan ju göra nattsömnen lite orolig.

När bebisen är nyfödd känner den ju ingen. Är det inte oerhört olämpligt att den vilt främmande mamman - för att inte tala om pappan - direkt beter sig som om barnet var deras och att de är de viktigaste människorna i världen för varandra? Där finns ju ingen relation, faktiskt.

 

[MiniLi]

Sv: När lämna sitt barn första gången?

Så de som inte hade problem att låta barnen bygga relationer med andra utan att vara med är sorgliga ?

Nu läser du in saker jag aldrig skrivit.
Nej självklart inte.
Jag skrev att jag tycker att det är sorgligt att de föräldrar som förmodligen bara beter sig enligt sina naturliga instinker ska ses som osunda och onormala.