När hjärnan och hjärtat vill olika (antal barn)

[Amha]

@Mabuse hemmafruar är väl relativt vanligt nu upplever jag, som förvisso lämnat stan. Vårdnadsbidraget har öppnat för liknande möjligheter och jag skulle själv önska att jag var hemmafru eller bara deltidare ibland. Vi har den ekonomiska möjligheten men det känns ganska korkat att sluta jobba och tappa SGI och bli oattraktiv på arbetsmarknaden då det kan bli en stor förlust vid eventuella sjukdomsfall av mer allvarlig sort.

Senast för ett par dagar sedan gnällde jag inför sambon om att jag inte har lust att jobba utan hellre tar hand om barn varpå han tyckte att jag ju egentligen inte behöver jobba för att vi ska gå runt. Jag är såklart glad att han öppnar för möjligheten men jag har hjärna nog att se vilka problem det kan ställa till för framtida ekonomi, pension osv.

 

[Mabuse]

@Mabuse hemmafruar är väl relativt vanligt nu upplever jag, som förvisso lämnat stan. Vårdnadsbidraget har öppnat för liknande möjligheter och jag skulle själv önska att jag var hemmafru eller bara deltidare ibland. Vi har den ekonomiska möjligheten men det känns ganska korkat att sluta jobba och tappa SGI och bli oattraktiv på arbetsmarknaden då det kan bli en stor förlust vid eventuella sjukdomsfall av mer allvarlig sort.

Senast för ett par dagar sedan gnällde jag inför sambon om att jag inte har lust att jobba utan hellre tar hand om barn varpå han tyckte att jag ju egentligen inte behöver jobba för att vi ska gå runt. Jag är såklart glad att han öppnar för möjligheten men jag har hjärna nog att se vilka problem det kan ställa till för framtida ekonomi, pension osv.

Lite intressant att samhället är såpass segregerat. Den jargong jag är van vid ser "hemma med barn" som ett mardrömsscenario, på nivån att man inte hade skaffat barn om man inte hade kunnat vara säker på att det går att fortsätta yrkesarbeta. De flesta jag känner bygger sin identitet väldigt mycket på sitt yrke, så då upplever man det som tragiskt ifall man skulle behöva släppa allt det för att vara hemma med barn. Inte av ekonomiska skäl främst, utan för att man har en massa saker man vill uträtta på och genom arbetet, som skulle vara omöjliga om man gick hemma med barnen.

Vårdnadsbidraget trodde jag det mest var långtidsarbetslösa som tog ut, och det är väl inte så många som tagit ut det heller, trodde jag?

Jag tänker att det måste fruktansvärt och outhärdligt tråkigt att bara gå hemma med barn? Helt säkert fullt upp hela tiden, men dagar fyllda främst av oändliga mängder hushållsarbete, lekparker och barnvänligt pyssel, samtidigt som man känner hur hjärnan dammar igen fullständigt, och man glömmer allt man ägnat många mödosamma år i utbildning och arbete att lära sig.

 

[Mabuse]

Inte från min egen omgivning, men från media, känner jag igen att "tre barn är det nya två", ungefär. Folk pratar om "ett tredje barn" som någonting "extra" utöver de där två barnen man "ska" ha. (Min egen omgivning har inget tydligt mönster när det gäller familjetyper, det är andra saker som förenar mig med mina vänner, tydligen.) Det där omtalade "tredje barnet", verkar väl delvis tolkas som ett slags "duktighetstecken". Inte bara har man ett bra jobb och en bra utveckling där, dessutom har man en ganska stor familj. Dubbelduktigt, liksom. (Det kräver nog att föräldrarna lever hyfsat jämställt sinsemellan, för att båda ska kunna ha den där utvecklingen på jobbet när man har tre barn.)

Mer än tre barn är väl mer ovanligt, och jag tycker man ser hur många tex pratar om vilka krav fyra barn ställer på familjens bil. Det är ju i så fall intressant att bilars vanliga utformning, blir ett slag utformning av familjestorleken.

Motsvarande förhåller det sig väl med bostäder. Många lägenheter och enfamiljsbostäder är ju byggda med tanke på en viss familjestruktur, och det gör det i sin tur ganska rimligt att man skapar just den familjestrukturen.

Sen är det ju lite intressant att en trend med tre barn etableras i samma områden som barnafödandet sker relativt sent i livet, men vi talar ju om tätbefolkade områden där många trender får plats samtidigt.

Ja, just sådär dubbelduktigt har jag uppfattat det tredje barnet. Inte nog med att x är trevlig och vältränad och välklädd och åstadkommer ohemult mycket på jobbet, hen har tre barn också! Typ så.

Ibland kommer det en förklarande bisats: fast jag tror hans fru tar mycket av ansvaret hemma/de har barnflicka/de har mycket hjälp från släkten.

Och då blir reaktionen: ja, men ändå, jag har bara ett/två/inget barn, och jag ser ut som hej kom och hjälp mig och hinner inte hälften av det där på jobbet, alternativt (särskilt om x är en man och förklaringen är ojämställt förhållande): jaha, ja då är det inte så konstigt om det går ihop.

 

[Mabuse]

Här finns det flertalet hemmafruar. Både med och utan barn.

Jag bor i Kungsbacka. Så vitt jag vet så ligger det i Sverige.

Däremot måste jag säga att det verkar som om du bor i en ganska så skyddad värld.

Vad som skrivs på familjeliv har jag dålig koll på. Var där bara ett kort tag när jag sökte andra föräldralediga i Kungsbacka.

Men det jag skrivit om normen finns det ju undersökningar gjorda på. Även statistiska centralbyrån har en hel del statistik om barnafödslar.

Att det anses fel är för att normen är två barn. Både färre och fler barn får många att höja på ögonbrynen. Men normen börjar brytas upp åt båda hållen. Vilket jag tycker är bra.

Jag vet inte om jag lever en så särskilt skyddad värld - homogen, snarare. I princip alla jag umgås med utöver släkten har disputerat, t ex, och redan där blir det ju ett väldigt snett urval när det gäller inställning till yrkeslivet.

 

[Petruska]

Vårdnadsbidraget är på 3000 kr/månad och gäller för barn 1-3 år gamla. Förutom att man inte kan leva på pengarna och att hela grejen är så kd nåt kan bli, så krävs det ju att man får rätt många barn för att leva som hemmafru (om man åtminstone kallade det hemmamamma) i längden, om det hela bygger på det där bidraget.

Jag har vad jag vet aldrig träffat någon som får sådant bidrag, och det var väl någon utredning som visade att ganska få överlag utnyttjar det.

 

[Amha]

Lite intressant att samhället är såpass segregerat. Den jargong jag är van vid ser "hemma med barn" som ett mardrömsscenario, på nivån att man inte hade skaffat barn om man inte hade kunnat vara säker på att det går att fortsätta yrkesarbeta. De flesta jag känner bygger sin identitet väldigt mycket på sitt yrke, så då upplever man det som tragiskt ifall man skulle behöva släppa allt det för att vara hemma med barn. Inte av ekonomiska skäl främst, utan för att man har en massa saker man vill uträtta på och genom arbetet, som skulle vara omöjliga om man gick hemma med barnen.

Vårdnadsbidraget trodde jag det mest var långtidsarbetslösa som tog ut, och det är väl inte så många som tagit ut det heller, trodde jag?

Jag tänker att det måste fruktansvärt och outhärdligt tråkigt att bara gå hemma med barn? Helt säkert fullt upp hela tiden, men dagar fyllda främst av oändliga mängder hushållsarbete, lekparker och barnvänligt pyssel, samtidigt som man känner hur hjärnan dammar igen fullständigt, och man glömmer allt man ägnat många mödosamma år i utbildning och arbete att lära sig.

Just i min kommun är det jättevanligt att ta ut den. Vet folk som har jobb med helt okej lön att gå tillbaka till men väljer att vänta. En skillnad mellan dina kontakter och t.ex mig som gärna skulle gå hemma ett tag till skulle kunna vara att jag söker utbildning inför varje termin sedan 1.5 år (kommit in på någon men avböjt då jag inte varit lika lockad som under söktillfället) och vet egentligen inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag har ett fast jobb, får dugligt mycket pengar men det är inte helt vad jag vill göra. Jag saknar viss stimulans och då kan jag lika gärna vara hemma känner jag.

 

[Amha]

Sen bor jag å andra sidan på landet

 

[Petruska]

Lite intressant att samhället är såpass segregerat.

Det där är ett av mina små specialintressen just nu. Och då menar jag överhuvudtaget inte etnisk segregation, utan segregation med avseende på andra saker. Jag har tänkt extra mycket på det sedan valet förra året, då det - vilket jag iofs redan visste - att jag röstar precis som alla andra i mina kvarter. (Till skillnad från där jag har sommarhus, och 20% röstar på sd. Och där jag aldrig lär känna någon, underligt nog...)

Att känna många hemmafruar och många som går på vårdnadsbidrag, är också att leva segregerat. Vi vet ju alla att det inte alls är så samhället ser ut. (Bara en så enkel sak som att de allra flesta föräldrar inte har barn som är 1-3 år gamla.)

 

[Mabuse]

Just i min kommun är det jättevanligt att ta ut den. Vet folk som har jobb med helt okej lön att gå tillbaka till men väljer att vänta. En skillnad mellan dina kontakter och t.ex mig som gärna skulle gå hemma ett tag till skulle kunna vara att jag söker utbildning inför varje termin sedan 1.5 år (kommit in på någon men avböjt då jag inte varit lika lockad som under söktillfället) och vet egentligen inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag har ett fast jobb, får dugligt mycket pengar men det är inte helt vad jag vill göra. Jag saknar viss stimulans och då kan jag lika gärna vara hemma känner jag.

Ja, då är ju saken i ett helt annat läge. Om jobbet mest är i väntan på det man verkligen vill göra, så kan man ju lika gärna vänta hemma med familjen, det tycker jag också verkar rimligt.

I mitt umgänge är det snarast att man slitit som en bäver med utbildning och praktiker och försöka ta sig nånstans från 20 till 30 års ålder ungefär, och så äntligen vid 30+ börjar bitarna falla på plats: man har hittat en partner, man har ett ordnat boende och flaxar inte runt i studentrum och dodgy tredjehandskontrakt, man har nån sorts fotfäste i ett jobb man strävat mot tio år eller så - skulle man då bli hemmafru är det ju i princip tio år av ens liv i papperskorgen.

 

[Tora]

Vårdnadsbidraget är på 3000 kr/månad och gäller för barn 1-3 år gamla. Förutom att man inte kan leva på pengarna och att hela grejen är så kd nåt kan bli, så krävs det ju att man får rätt många barn för att leva som hemmafru (om man åtminstone kallade det hemmamamma) i längden, om det hela bygger på det där bidraget.

Jag har vad jag vet aldrig träffat någon som får sådant bidrag, och det var väl någon utredning som visade att ganska få överlag utnyttjar det.

Här i Kungssbacka är det en hel del som utnyttjat det (bla vi). Bla hos folk som jobbar skift är det populärt.

Har även arbetskamrater som bor i Stenungsund som har utnyttjat det. De hade dock tvillingar så dom fick 6000 (liiiite orättvist )

Vet inte hur det är nu men förut var det inte alla kommuner som hade vårdnadsbidrag. Tex Göteborg hade det inte.

 

[Tora]

Jag vet inte om jag lever en så särskilt skyddad värld - homogen, snarare. I princip alla jag umgås med utöver släkten har disputerat, t ex, och redan där blir det ju ett väldigt snett urval när det gäller inställning till yrkeslivet.

Här är det väldigt blandat. Allt från bara högstadieutbildning till folk som doktorerat.

 

[Tora]

Ja, då är ju saken i ett helt annat läge. Om jobbet mest är i väntan på det man verkligen vill göra, så kan man ju lika gärna vänta hemma med familjen, det tycker jag också verkar rimligt.

I mitt umgänge är det snarast att man slitit som en bäver med utbildning och praktiker och försöka ta sig nånstans från 20 till 30 års ålder ungefär, och så äntligen vid 30+ börjar bitarna falla på plats: man har hittat en partner, man har ett ordnat boende och flaxar inte runt i studentrum och dodgy tredjehandskontrakt, man har nån sorts fotfäste i ett jobb man strävat mot tio år eller så - skulle man då bli hemmafru är det ju i princip tio år av ens liv i papperskorgen.

Fast att utbilda sig är aldrig fel. Även om man inte utnyttjar sin utbildning så är den ju aldrig bortkastad tid.

Det vore ju inte första gången i världshistorien någon gjorde en helomvändning i livet.

Kan ju bara ta mig själv. Vet inte hur många gånger jag ändrat inriktning i livet. Det jag har idag hade jag aldrig trott jag skulle ha för 10 år sedan. När jag var 20 hade jag helt andra planer på vad jag skulle göra med mitt liv än vad jag gör nu.

 

[Hiddeous]

Just i min kommun är det jättevanligt att ta ut den.

Ja, herregud. Jag var på en mycket deprimerande föräldrautbildning (mammautbildning i praktiken) på BVC och pratade med ett par yngre mammor och kräktes i munnen av deras kommentarer. Den ena skröt lite om hur bra hon hade det som kunde vara hemma med barnen och hade varit hemma i fem år. Jag undrade hur hennes arbetsgivare såg på den saken och fick till svar att det var "inga problem, min arbetsgivare är min karl." Jag försökte få henne att förstå att det som hon trodde var min våta dröm, var en absolut mardröm, och att jag älskar mitt jobb och ska tillbaka dit rätt snart. "Jamen", säger denna kniv som inte är så vass, "det kan man ju förstå för ditt jobb är ju som en hobby, ju." Jag orkade inte ens försöka bemöta det. Kände bara trötthet.

 

[Hyacinth]

Jag känner 1 hemmafru och hon har inga barn hemma längre. En smått neurotisk kvinna som hade barnflicka när barnen bodde hemma. Ägnar dagarna åt att städa, shoppa rosa kaninpälsar, dricka för mycket alkohol och ha middagen klar åt maken.

Jag märker att fler skaffar tre barn och då samtidigt köper hus i Nacka bland föräldrarna på förskolan. I vänskapskretsen är än så länge inga barn normen, annars har man max två och jobbar kvällar henifrån för att kunna hämta kl 16 på dagis.

 

[Breaktown]

Ja, herregud. Jag var på en mycket deprimerande föräldrautbildning (mammautbildning i praktiken) på BVC och pratade med ett par yngre mammor och kräktes i munnen av deras kommentarer. Den ena skröt lite om hur bra hon hade det som kunde vara hemma med barnen och hade varit hemma i fem år. Jag undrade hur hennes arbetsgivare såg på den saken och fick till svar att det var "inga problem, min arbetsgivare är min karl." Jag försökte få henne att förstå att det som hon trodde var min våta dröm, var en absolut mardröm, och att jag älskar mitt jobb och ska tillbaka dit rätt snart. "Jamen", säger denna kniv som inte är så vass, "det kan man ju förstå för ditt jobb är ju som en hobby, ju." Jag orkade inte ens försöka bemöta det. Kände bara trötthet.

Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är helt okej att folk har olika preferenser här i livet. Att man inte behöver se ner på folk för att de gör andra val än en själv.

Vissas mardröm är andras dröm. Varför man ska gå runt och "kräkas i munnen" (fruktansvärt uttryck för övrigt) för den sakens skull är för mig rätt obegripligt.

 

[Amha]

Ja, då är ju saken i ett helt annat läge. Om jobbet mest är i väntan på det man verkligen vill göra, så kan man ju lika gärna vänta hemma med familjen, det tycker jag också verkar rimligt.

I mitt umgänge är det snarast att man slitit som en bäver med utbildning och praktiker och försöka ta sig nånstans från 20 till 30 års ålder ungefär, och så äntligen vid 30+ börjar bitarna falla på plats: man har hittat en partner, man har ett ordnat boende och flaxar inte runt i studentrum och dodgy tredjehandskontrakt, man har nån sorts fotfäste i ett jobb man strävat mot tio år eller så - skulle man då bli hemmafru är det ju i princip tio år av ens liv i papperskorgen.

Ja min förhoppning är att jag hittar något som jag brinner lagom mycket för att jag kan kombinera familj och jobb och vara glad åt det. Dock känner jag att det är ganska trevligt att vara föräldraledig numer då barnet är lagom gammalt och vi har hamnat i en kommun där det är lite vanligare med föräldrar i min ålder. Jag var ju "lillan" i förra kommunen, dessutom från landet. Det var svårt att hitta saker gemensamt med andra vilket är lättare här.

 

[Hiddeous]

Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är helt okej att folk har olika preferenser här i livet.

Vad andra vill göra eller inte göra är mig likgiltigt, det var hela naiviteten kring deras egen situation och min som gjorde att jag bara tröttnade. Okej, jag gillar mitt jobb - så då är det alltså en hobby?

 

[Mabuse]

Det där är ett av mina små specialintressen just nu. Och då menar jag överhuvudtaget inte etnisk segregation, utan segregation med avseende på andra saker. Jag har tänkt extra mycket på det sedan valet förra året, då det - vilket jag iofs redan visste - att jag röstar precis som alla andra i mina kvarter. (Till skillnad från där jag har sommarhus, och 20% röstar på sd. Och där jag aldrig lär känna någon, underligt nog...)

Att känna många hemmafruar och många som går på vårdnadsbidrag, är också att leva segregerat. Vi vet ju alla att det inte alls är så samhället ser ut. (Bara en så enkel sak som att de allra flesta föräldrar inte har barn som är 1-3 år gamla.)

Ja, det verkar vara en utveckling som eskalerar - möjligen med hjälp av Google och Facebook och våra egna surfing anor, som ser till att vi mest läser och ser sånt som stämmer med vad vi redan tyckte, och vad andra som är som vi gillar. Ur samhällsperspektiv känns det inte jättebra att vi lever i så skilda världar, men å andra sidan kanske vi alltid har gjort det, skillnaden är bara att nu känner man till att man gör det.

Tittar man statistiskt är väl ändå andelen hemmafruar ganska låg, tack och lov, tankefiguren mannen tjänar pengar i den stora världen, kvinnan tar hand om hem och barn i den lilla världen tycker jag inte behöver draghjälp genom reproduktion.

 

[Mabuse]

Fast att utbilda sig är aldrig fel. Även om man inte utnyttjar sin utbildning så är den ju aldrig bortkastad tid.

Det vore ju inte första gången i världshistorien någon gjorde en helomvändning i livet.

Kan ju bara ta mig själv. Vet inte hur många gånger jag ändrat inriktning i livet. Det jag har idag hade jag aldrig trott jag skulle ha för 10 år sedan. När jag var 20 hade jag helt andra planer på vad jag skulle göra med mitt liv än vad jag gör nu.

Nej, en medveten helomvändning kan man göra, det är en sak. Att kämpa för något i tio år för att sen ryckas bort från det just som man nåt fram.

För egen del så är mitt minne funtat så att jag glömmer kunskaper jag inte använder. Så utbildning är kanske inte bortkastad, men använder jag den inte så backar jag och glömmer, istället för att komma ihåg och fortsätta utvecklas framåt. Är utbildningen lång och svår kan det ju dessutom vara så att man tar sig igenom den, och många obetalda praktiktimmar, för att få ett visst jobb. Då känns det kanske inte så kul att sluta jobba just som man nått fram.

 

[turbofling]

Jag har varit hemma i snart 6 ar, fick första barnet tva veckor innan jag skulle fylla 25, har 4 ar universitetsutbildning men har inte jobbat mkt inom omradet. Ibörjan var det lite langtrakigt att vara hemma men nu trivs jag bra, eftersom dom flesta andra jag känner är hemma sa har vi trevligt tillsammans. Visst är det mkt barn, men jag och mina vänner har roligt tillsammans med vara barn.

I höst är minsta 1,5 ar och da börjar jag jobba, inte främst för att jag vill utan för pappan ocksa vill vara hemma och ekonomiskt behövs det, även med tanke för min pension osv. Det är ocksa en sak som talar mot ett fjärde barn.

I varan by fanns det ingen barnomsorg för barn under 3 ar fören nu i höstas, nu finns det för ca 20 barn (för en by med nästan 7000 invanare och mkt barn). För barn mellan 3-6 ar fanns det inget som hade öppet pa eftermiddagen. Nu finns möjlighet att ha barnen till 17 pa en av förskolorna, det är den som mina "stora" gar pa men av 100 barn är det 4-5 st som är längre än till 14.

Av alla vara vänner är det egentligen bara jag och min sambo (han är civilingenjör) som har högre utbildning sa det är kanske ocksa en anledning till att manga är hemma länge.

Men även om jag trivs med att vara hemma nu sa kan jag inte tänka mig att vara hemmafru när barnen är större, vad gör man da hela dagarna? Jag och min sambo skulle gärna vilja jobba 75% bada tva, da skulle vi ha det bra ekonomiskt och ha bra med tid för barnen.