När hjärnan och hjärtat vill olika (antal barn)

[Tora]

Så kan jag också känna nu när jag har två, att ett barn bara är ju inga problem alls!

Angående jobbigt så tänkte jag också att det känns som att det måste vara jättesvårt om, man har många barn att ge varje barn en stund själv med föräldern som att berätta om sin dag, sitta en stund i knät och bara vara tyst, läsa en stund, tröstas för något, ge uppmärksamhet till ett legobygge eller något annat, sitta ner och bli bjuden på låtsasfika, etc. Rent logiskt borde det ju i det avseendet inte vara lättare att räcka till för tre än för två, eftersom man med tre barn har lika mycket tid men den ska fördelas på fler barn.

Ja så tänkte jag också. Men förut när jag "bara" hade två så var en alltid ensam. Dvs om jag tröstade den ena så var den andra själv. Nu medan jag tröstar den ena så leker dom andra två.

Sen när jag ammar lillan så har jag gjort så att vi kan sitta och gosa allihop tillsammans men det är oftast bara tvååringen som vill sitta och gosa.

Den äldsta vill mer prata och det gör vi på kvällen i sängen när dom andra sover. Ibland så pratar vi i över en timme. Visst pratar vi även under dagen men då kanske när jag ammar lillan.

Men någonstans så tar jag tiden och det är ju från mig själv. Dvs jag tittar inte på tv den dagen jag och sexåringen pratar till tio på kvällen.

Vi försöker även hitta på saker med varje barn för sig. Tex gå och simma med bara ett barn åt gången. Men oftast får man kommentaren sen "Det var roligt pappa men nästa gång vill jag att lillebror också går med".

Men jag tror att dom säger så just för att dom får så mycket egentid med oss vuxna så då vill dom gärna göra roliga saker ihop för då blir det ännu roligare. Dom känner inget behov av att konkurrera om vår uppmärksamhet eftersom dom får så mycket individuell uppmärksamhet ändå.

Men visst känner man ibland att man inte riktigt räcker till men det tror jag att de flesta upplever ibland oberoende av antal barn man har.

 

[turbofling]

Jag känner ocksa att tiden räcker för varje barn som det är nu, men sambo tycker det är jobbigare eftersom han kommer hem fran jobbet vid fem och da är det inte sa manga timmar kvar av dagen. Jag som är hemma hela dagarna hittar alltid sma stunder. Vi gör ocksa det mesta tillsammans hela familjen men da och da gör vi ngt med bara ett barn.

Jag har haft lätta, okomplicerade förlossningar, hyfsat enkla graviditeter och bebisar utan kolik eller andra bekymmer. Minsta är bara 9 manader sa jag ska väl inte säga för mkt än men mina barn har alltid varit lätta att ha med sig överallt, sällan gnäll eller tjat. Dom är av den lugnare typen alla tre. Ingen av barnen har (än) varit sana barn som springer iväg utan dom har alltid varit i närheten.

Barnen är med pa tex resturang, pa helgerna gör vi alltid ngt (vandrar, aker skridkor/skidor/pulka, badar osv). Men i vardagen är det min egen tid som star at sidan precis som för Tora, men det gör mig inget alls. Jag trivs med livet och att vara "mycket mamma". Innan jag lämnade Sverige var hästarna egentligen mitt enda intresse men känns som ett annat liv just nu och inget jag saknar sa jättemkt (dessutom är hästerriet extremt dyrt här och inget jag vill lägga pengarna pa nu).

 

[Mabuse]

Visst kan det vara jobbigt ibland. Jag är ofta själv med mina fyra barn (sen när vi byts av och jag börjar jobba så blir min man ofta själv) men eftersom jag har så tätt mellan mina barn så roar dom sig tillsammans väldigt ofta (på gott och ont ).
Sen när både min man och jag jobbar så kommer den ena jobba tidigt och den andra sent. Detta för att det inte skall bli så långa dagar på förskolan. Då är vi bara två hemma samtidigt om vi har gemensamma fridagar.

Annars så löser jag det genom att bjuda in en eller två barn till och då blir det verkligen full rulle hemma men alla barnen leker tillsammans (dvs en 2,5 åring, en 4,5 åring och 2 eller 3st 6 åringar).

Jag skulle säga att det jobbigaste var att gå från ett till två barn. Ett barn är ingenting. Det klarar man själv utan problem.
Tycker det är svårare att räcka till för två än för tre. Är dom tre så roar sig dom andra två när man är upptagen med den ena.

Sen visst är det kaos men det är ett mysigt kaos.

(Observera att jag inte försöker övertala någon att skaffa/skaffa fler barn. Jag berätta bara hur JAG upplever det och ingen annan. Med tanke på hur Buke är så är det bäst att förtydliga det)

Problemet är väl att när mina två barn "roar sig själva", så brukar det fortare än kvickt leda till att de slåss, på allvar. Bryter man inte omgående så eskalerar det snabbt till att de verkligen försöker göra illa varandra, och risken om man lät dem hållas är ju att de skulle skada varandra till slut. Att barnen slåss och skadar varandra, har sönder saker i ilskan eller ligger på golvet och skriker för full hals skulle inte jag beteckna som mysigt kaos.

 

[voltis]

Har ett barn, 5 år. Hon är en helt fantastisk individ, man kan ha med henne överallt utan problem, sällan gnäll eller tjafs och hon lyssnar verkligen när man pratar med henne!
Jag hade en underbar graviditet, mådde bättre då än innan till och med! Förlossningen överlevde jag, med tanke på hur mkt jag ogillar smärta och jag ej hann få ngn bedövning så måste jag väl säga att det gick.. ok

Men, jag har känt sedan dag ett att jag är nöjd (sambon känner likadant)!
Folk säger att vi skulle ju kunna skaffa en till, för den vi har är ju så lätt att ha att göra med.
Ja det skulle vi väl kunna, men jag gillar att kunna ge all min tid till dottern, och då vi är en rätt aktiv familj så ser jag inte hur jag skulle kunna ge lika mkt till en till. Vi hinner med dottern, jobb, fritidsintressen och egentid. Och det passar oss. Andra människor prioriterar annorlunda och väljer utefter det, olika liv passar olika människor.

Sen säger andra att hon måste ju få ett syskon, en kompis, så hon ej känner sig ensam.
Nej, det måste hon inte. Hon har oss, släkt, vänner... hon är inte ensam


Min svägerska är i exakt samma sits som TS. Men hennes största argument är just det att minstingen ska få ett syskon nära i ålder, precis som de två äldsta är. Men jag har sagt till henne att det inte får styra hela hennes beslut. Det är inte säkert att lillens relation till småsyskonet blir lika stark som den mellan de stora 2. Hon är van att se de 2 stora tillsammans, och de gör allt tillsammans och har varandra. Och känner väl att det är så det ska vara.
Men då säger jag att minstingen säkerligen kommer älska att ha två storebröder att se upp till och som tar hand om honom
Men man vet aldrig hur relationerna kommer att bli! Har rått svägerskan att känna efter hur HON känner, vad vill hon prioritera och vilka saker väger tyngst.
Och jag vet att hon vill göra karriär, komma i form och liknande... så vi får se vad hon väljer! Det måste vara jättesvårt när det är nu eller aldrig...

 

[Raderad medlem 19815]

Har ett barn, 5 år. Hon är en helt fantastisk individ, man kan ha med henne överallt utan problem, sällan gnäll eller tjafs och hon lyssnar verkligen när man pratar med henne!
Jag hade en underbar graviditet, mådde bättre då än innan till och med! Förlossningen överlevde jag, med tanke på hur mkt jag ogillar smärta och jag ej hann få ngn bedövning så måste jag väl säga att det gick.. ok

Men, jag har känt sedan dag ett att jag är nöjd (sambon känner likadant)!
Folk säger att vi skulle ju kunna skaffa en till, för den vi har är ju så lätt att ha att göra med.
Ja det skulle vi väl kunna, men jag gillar att kunna ge all min tid till dottern, och då vi är en rätt aktiv familj så ser jag inte hur jag skulle kunna ge lika mkt till en till. Vi hinner med dottern, jobb, fritidsintressen och egentid. Och det passar oss. Andra människor prioriterar annorlunda och väljer utefter det, olika liv passar olika människor.

Sen säger andra att hon måste ju få ett syskon, en kompis, så hon ej känner sig ensam.
Nej, det måste hon inte. Hon har oss, släkt, vänner... hon är inte ensam


Min svägerska är i exakt samma sits som TS. Men hennes största argument är just det att minstingen ska få ett syskon nära i ålder, precis som de två äldsta är. Men jag har sagt till henne att det inte får styra hela hennes beslut. Det är inte säkert att lillens relation till småsyskonet blir lika stark som den mellan de stora 2. Hon är van att se de 2 stora tillsammans, och de gör allt tillsammans och har varandra. Och känner väl att det är så det ska vara.
Men då säger jag att minstingen säkerligen kommer älska att ha två storebröder att se upp till och som tar hand om honom
Men man vet aldrig hur relationerna kommer att bli! Har rått svägerskan att känna efter hur HON känner, vad vill hon prioritera och vilka saker väger tyngst.
Och jag vet att hon vill göra karriär, komma i form och liknande... så vi får se vad hon väljer! Det måste vara jättesvårt när det är nu eller aldrig...

Det där kan jag som har två barn verkligen känna att jag missar, eller rättare sagt att våra barn missar. När jag då och då är själv med vår stora på 3,5 så får är det verkligen helt annorlunda att vara med honom än när lillebror på 15 månader är med. När man är själv med vår stora är han mycket lugnare, vi kan göra saker tillsammans på ett helt annat sätt och han kan koncentrera sig på det han gör, vara tyst en stund, fundera, och säga vad han tänker på och så är jag ju där och kan lyssna och svara. Det är helt underbart och han behöver verkligen det, skulle behöva mycket mer.

Våra eftermiddagar efter förskolan hade varit helt annorlunda om det bara var han, vi hade kunnat leka tillsammans och läsa som han älskar. Eller så hade jag kunnat laga mat och fixa i lugn och ro medan han jobbar med lera eller pysslar med något annat. Nu blir det allt för mycket surfplatta eftersom lillebror bara röjer runt.

När jag är själv med båda är det typ bara en fråga om att överleva kvällen utan att lägenheten trashas och lillebror blir ledsen, ja och storebror med. Vår stora blir stressad och tycker det är jobbigt och blir bråkig.

Vad tröttsamt det måste vara med sådana där kommentarer.

 

[Tora]

Problemet är väl att när mina två barn "roar sig själva", så brukar det fortare än kvickt leda till att de slåss, på allvar. Bryter man inte omgående så eskalerar det snabbt till att de verkligen försöker göra illa varandra, och risken om man lät dem hållas är ju att de skulle skada varandra till slut. Att barnen slåss och skadar varandra, har sönder saker i ilskan eller ligger på golvet och skriker för full hals skulle inte jag beteckna som mysigt kaos.

Oj! Visst kan mina ryka ihop ibland och göra sönder något men det vanligaste är att dom faktiskt är sams.

Vad jag tänker på med mysigt kaos är när dom leker för det är ju inte alltid lugna tysta lekar. Dom kan tex zombies (favoriten är när mamma är zombie och säger "Äta hjärna, Äta hjärna" ). Eller när dom leker kurragömma, tom tvååringen förstår vad den leken går ut på.

Sen kan dom också sitta stilla och måla, puzzla eller bara bygga med klossarna.

Sen brukar jag avvakta lite innan jag går in och bryter en konflikt. Många gånger så löser dom det utmärkt alldeles själva.

Sen är det ju givetvis inte alltid så mysigt men genenerellt skulle jag beskriva det som ett mysigt kaos

 

[Mabuse]

Oj! Visst kan mina ryka ihop ibland och göra sönder något men det vanligaste är att dom faktiskt är sams.

Vad jag tänker på med mysigt kaos är när dom leker för det är ju inte alltid lugna tysta lekar. Dom kan tex zombies (favoriten är när mamma är zombie och säger "Äta hjärna, Äta hjärna" ). Eller när dom leker kurragömma, tom tvååringen förstår vad den leken går ut på.

Sen kan dom också sitta stilla och måla, puzzla eller bara bygga med klossarna.

Sen brukar jag avvakta lite innan jag går in och bryter en konflikt. Många gånger så löser dom det utmärkt alldeles själva.

Sen är det ju givetvis inte alltid så mysigt men genenerellt skulle jag beskriva det som ett mysigt kaos

Mina barn är rätt eldflängda i humöret båda två, så deras idé om "konfliktlösning" är många gånger att puckla på den andra allt vad man kan, tills den andre ligger på golvet och gråter, och man kan sno leksaken man var osams om och ha den för sig själv. Alternativt fhämta något tillhygge att dänga till den andre med.

Av förklarliga skäl så går vi vuxna emellan innan de hunnit så långt, vanligtvis.

Visst förekommer det att de är sams, och det är ju väldigt gulligt, men det vanliga är att de inom max tio minuter slåss och/eller skriker, om det inte är någon vuxen med som hjälper till med att styra upp konflikterna.

 

[Kattennizze]

Mina barn är rätt eldflängda i humöret båda två, så deras idé om "konfliktlösning" är många gånger att puckla på den andra allt vad man kan, tills den andre ligger på golvet och gråter, och man kan sno leksaken man var osams om och ha den för sig själv. Alternativt fhämta något tillhygge att dänga till den andre med.

Av förklarliga skäl så går vi vuxna emellan innan de hunnit så långt, vanligtvis.

Visst förekommer det att de är sams, och det är ju väldigt gulligt, men det vanliga är att de inom max tio minuter slåss och/eller skriker, om det inte är någon vuxen med som hjälper till med att styra upp konflikterna.

Precis samma här, mina barn har hett temperament och är väldigt viljestarka. Nuförtiden känns det som jag kan ta jobb som fredsmäklare i FN eller nåt.

 

[Tora]

Mina barn är rätt eldflängda i humöret båda två, så deras idé om "konfliktlösning" är många gånger att puckla på den andra allt vad man kan, tills den andre ligger på golvet och gråter, och man kan sno leksaken man var osams om och ha den för sig själv. Alternativt fhämta något tillhygge att dänga till den andre med.

Av förklarliga skäl så går vi vuxna emellan innan de hunnit så långt, vanligtvis.

Visst förekommer det att de är sams, och det är ju väldigt gulligt, men det vanliga är att de inom max tio minuter slåss och/eller skriker, om det inte är någon vuxen med som hjälper till med att styra upp konflikterna.

Det låter ju jättejobbigt och inget jag känner igen alls och då är mina tre inga små änglar på något sätt. Snarare tvärt om små ulvar i fårakläder. Ingen är ju så rolig att reta som sin storebror/lillebror.....

Jag skulle kunna skriva "Visst förekommer det att dom slåss och det är ju väldigt jobbigt men det vanligaste är att de inom max tio minuter är sams igen även om ingen vuxen är med".

Men å andra sidan så hade jag kanske inte heller skaffat mer än två barn om mina varit så mycket i luven på varandra.

 

[Mabuse]

Det låter ju jättejobbigt och inget jag känner igen alls och då är mina tre inga små änglar på något sätt. Snarare tvärt om små ulvar i fårakläder. Ingen är ju så rolig att reta som sin storebror/lillebror.....

Jag skulle kunna skriva "Visst förekommer det att dom slåss och det är ju väldigt jobbigt men det vanligaste är att de inom max tio minuter är sams igen även om ingen vuxen är med".

Men å andra sidan så hade jag kanske inte heller skaffat mer än två barn om mina varit så mycket i luven på varandra.

Jo, det är klart de blir sams igen till slut, de är eldflängda båda två men inte långsura, men dels är det ju inte så trevligt när barnen skriker som mistlurar, dels är ju risken som sagt att de skadar varandra eftersom de blir så arga att de slåss hämningslöst, och ändå är tillräckligt stora för att kunna skada varandra med lite otur.

Nästan alltid gäller deras konflikter leksaker - om den ena har en leksak (t ex en bestämd duplobit), så kommer den andra genast på att det finns inget annat i hela världen som han vill ha så gärna som den leksaken, och så är slagsmålet ett faktum. Från det att den ena vill ha något den andra har till fullt slagsmål tar det mindre än en minut: "jag vill ha den!" *den andre springer iväg med föremålet* *skriiiiik* *slagsmål*

Samtidigt kan de ofta leka bra ihop, och de är väldigt lojala med varandra, men att lämna dem att leka själva med varandra utan en vuxen som medlar är att bädda för katastrof. Med ett barn till skulle man ju antingen få låta bebisen ligga ensam och skrika, alternativt lämna storasyskonen till att puckla på varandra ohämmat.

 

[Raderad medlem 19815]

@Tora här är det också mycket konflikter. Lillebror är utan avsikt ett väldigt störande moment för storebror och storebror tar alla chanser han kan att sätta åt lillebror på olika sätt.

Vi går aldrig ifrån dem när de är tillsammans.

 

[Hiddeous]

Mina barn är rätt eldflängda i humöret båda två, så deras idé om "konfliktlösning" är många gånger att puckla på den andra allt vad man kan, tills den andre ligger på golvet och gråter, och man kan sno leksaken man var osams om och ha den för sig själv. Alternativt fhämta något tillhygge att dänga till den andre med.

Hur gamla är dina barn? Jag har en 4-åring och en liten bebis, men jag måste säga (ta i trä) att den äldre är ett föredöme när det gäller att inte ta till våld i en konflikt (inga konflikter alls, inte heller med jämnåriga). Har jag haft extrem tur, tro? ...

 

[Mabuse]

Hur gamla är dina barn? Jag har en 4-åring och en liten bebis, men jag måste säga (ta i trä) att den äldre är ett föredöme när det gäller att inte ta till våld i en konflikt (inga konflikter alls, inte heller med jämnåriga). Har jag haft extrem tur, tro? ...

De är fyra och två, lite drygt. Det kanske har att göra med hur lång stubin man har? Både mina kan bli alldeles rosenrasande på tio sekunder blankt. Sätter man ihop två såna som ska dela på ett gäng leksaker, så räcker självbehärskningen inte på långa vägar i den åldern. När lilla var bebis slogs de inte alls, det är nu sen han är stor nog att säga emot och/eller ta de leksaker han vill ha som de slåss.

 

[Amha]

Hm, intressant att se hur vissa har det i familjerna. Jag blir lite nervös då vi väntar nr 2 och det kommer att vara 2 år och 4 månader mellan barnen på ett ungefär.

Är det någon skillnad på konflikterna om det är egna eller gemensamma leksaker det handlar om? Jag jagar naturligtvis tips och idéer för hur man förenklar sin vardag. Dottern är ju än så länge väldigt lugn och försiktig, osäker när andra barn går på henne och sådär och så som hon är idag borde ju inte vara problem med henne att få in ett syskon men visst kan det ändra sig snabbt så man får ju förbereda sig på ett kaos som inte alltid är mysigt

 

[Gnist]

Jag har 2½ år mellan mina äldsta och sen är de då 10 respektive 7½ år äldre än den yngsta och de har alla haft en väldigt bra sammanhållning som små och även nu som vuxna och nybliven tonåring och till och med jag som gjort bort det där med barn för länge sen kan ibland känna "i hjärtat" att jag skulle vilja ha en till liten, men hjärnan säger att det ska jag inte alls fast jag inte är direkt lastgammal och fullt fertil, men jag har hört fler som känner på det viset lite ibland, så jag tror faktiskt att det är rätt vanligt att man som kvinna är lite bebissugen nu och då

Givetvis känner inte alla så såklart, men ovanligt är det inte enligt min erfarenhet.

 

[Petruska]

@Tora här är det också mycket konflikter. Lillebror är utan avsikt ett väldigt störande moment för storebror och storebror tar alla chanser han kan att sätta åt lillebror på olika sätt.

Vi går aldrig ifrån dem när de är tillsammans.

Min syster och jag - två års åldersskillnad - slogs ungefär som @Mabuse beskriver att hennes barn gör. För mig har det varit min starkaste anledning till att bara vilja ha ett barn. Jag har fått nog av syskonbråk från min barndom, jag orkar helt enkelt inte med en omgång till.

Sedan fick vi då ändå vårt fosterbarn, men då var både det barnet och det biologiska barnet så stora, att det inte blev bråk på samma sätt. Det var mer samtal kring att "nu är situationen sådan att vi alla ska bo tillsammans, hur ska vi göra för att det ska fungera så bra som möjligt för oss alla?" Så kan man ju inte resonera med småbarn på något särskilt meningsfullt sätt, och man kan inte heller göra det efter att frustration och bråk har tagit över, och kanske färgat relationen i flera år redan.

Under småbarnstiden var jag jättenöjd med att ha ett barn och kunna göra saker så mycket enklare än med två och kunna sitta och prata och läsa sagor och sådant ostört.

 

[ako]

@Mabuse , håll ut! Våra två äldsta har varit mycket i luven på varandra, men nu på senaste, när de är 3 resp 6 börjar det faktiskt att fungera mycket bättre. Förhoppningsvis kommer dina killar att ha mer skoj o hop och kunna leka o hålla sams själva om något år.

 

[turbofling]

Vad jobbigt det later med sana syskonbrak, mina tva äldsta kan leka i timmar med varandra. Visst händer det att dom brakar och inte är överens men det brukar lösa sig snabbt.

 

[Tora]

De är fyra och två, lite drygt. Det kanske har att göra med hur lång stubin man har? Både mina kan bli alldeles rosenrasande på tio sekunder blankt. Sätter man ihop två såna som ska dela på ett gäng leksaker, så räcker självbehärskningen inte på långa vägar i den åldern. När lilla var bebis slogs de inte alls, det är nu sen han är stor nog att säga emot och/eller ta de leksaker han vill ha som de slåss.

Då är dom lika gamla som mina två mellanpojkar. Visst kan dom råka i luven på varandra men det brukar gå över lika fort.
Värre är när dom är "partners in crime". I dag var dom väldigt tysta och lekte så fint på övervåningen. Går upp och tittar till dom och då står dom båda och trycker in enkronor i springan på Wii U konsolen där man sätter i skivan.
Tur att vi köpte till en tilläggsförsäkring. Enligt försäkringskillen är det en av de vanligaste skadorna. (Att någon tryckt in något annat än en skiva, oftast barn men inte alltid )

Kl
Visst kan mina slåss som hund och katt men när dom varit ifrån varandra (även om det bara är ett par timmar) så springer dom fram till varandra och kramar varandra.

Det första dom brukar fråga efter när någon av dom varit borta är var är min lillebror/storebror.

Det skall bli intressant att se hur det kommer att fungera med lillasyster. Risken är att hon kommer bli rejält bortskämd. Som det är nu så är tom tvååringen väldigt mån om henne och skall hjälpa till att trösta henne när hon gråter

 

[Mabuse]

Hm, intressant att se hur vissa har det i familjerna. Jag blir lite nervös då vi väntar nr 2 och det kommer att vara 2 år och 4 månader mellan barnen på ett ungefär.

Är det någon skillnad på konflikterna om det är egna eller gemensamma leksaker det handlar om? Jag jagar naturligtvis tips och idéer för hur man förenklar sin vardag. Dottern är ju än så länge väldigt lugn och försiktig, osäker när andra barn går på henne och sådär och så som hon är idag borde ju inte vara problem med henne att få in ett syskon men visst kan det ändra sig snabbt så man får ju förbereda sig på ett kaos som inte alltid är mysigt

Det är faktiskt exakt två år och fyra månader mellan mina barn också. Alla leksaker är gemensamma hos oss, så bråken handlar om vem som ska ha en specifik grej vid en viss tidpunkt. Men det kan också handla om att man tycker att den andre gör fel, t ex sjunger eller säger något eller vad det nu är.

Jag tror ju nu inte att våra bråk är på nivån som @Petruska beskriver, att de bråkar så mycket att de själva inte kommer vilja ha mer än ett barn, utan mer något som hör till åldern. De flesta som har fler än två barn har ju inte fått alla tre tätt, och det finns ju en anledning till det. Nästan alltid finns det en lucka på minst tre-fyra år mellan några av barnen (om det inte är tvillingar), och en anledning till det kan ju helt enkelt vara att med två barn under fyra år hemma, så är det fullt upp och inget bebisläge i de flestas ögon.