När hjärnan och hjärtat vill olika (antal barn)

Det är faktiskt exakt två år och fyra månader mellan mina barn också. Alla leksaker är gemensamma hos oss, så bråken handlar om vem som ska ha en specifik grej vid en viss tidpunkt. Men det kan också handla om att man tycker att den andre gör fel, t ex sjunger eller säger något eller vad det nu är.

Jag tror ju nu inte att våra bråk är på nivån som @Petruska beskriver, att de bråkar så mycket att de själva inte kommer vilja ha mer än ett barn, utan mer något som hör till åldern. De flesta som har fler än två barn har ju inte fått alla tre tätt, och det finns ju en anledning till det. Nästan alltid finns det en lucka på minst tre-fyra år mellan några av barnen (om det inte är tvillingar), och en anledning till det kan ju helt enkelt vara att med två barn under fyra år hemma, så är det fullt upp och inget bebisläge i de flestas ögon.
Just det där med leksaksbråk hoppas jag kunna undvika åtminstone delvis genom.att ge barnen varsina också men det lämnar ju inga garantier för något. Jag jämför deras beteende med hundar t.ex. ny hund, nya leksaker. Tänker att våra instinkter är lika och att barnen inte hunnit bli kvitt dem än. Visst retade jag och mina syskon oss på varandra som små men inte så som vissa beskrivit i tråden. Hoppas innerligt att vi slipper det hemma då vi hittills haft så himla enkelt med dottern.
 
Jag tror ju nu inte att våra bråk är på nivån som @Petruska beskriver, att de bråkar så mycket att de själva inte kommer vilja ha mer än ett barn, utan mer något som hör till åldern.

Jag har ju inte sett dina barn, men de flesta syskongräl jag ser, är sådana att jag tycker att jag känner igen mig och att jag valde som passade bäst för mig när jag valde att ha ett barn.

Jag tror att jag (av okända skäl, det spelar heller ingen roll varför) helt enkelt är känsligare för den sortens bråk än vad de flesta är. Jag märker att jag nästan får ångest när andra vuxna tycker det är helt ok (om än en smula tröttsamt) och normalt, och tex åldersadekvat. För mig blir redan de där bråken som hör till åldern för mycket.

Jag är mest glad att jag fattade det innan jag gav mig in på något som kanske hade blivit riktigt, riktigt jobbigt.
 
Det är faktiskt exakt två år och fyra månader mellan mina barn också. Alla leksaker är gemensamma hos oss, så bråken handlar om vem som ska ha en specifik grej vid en viss tidpunkt. Men det kan också handla om att man tycker att den andre gör fel, t ex sjunger eller säger något eller vad det nu är.

Jag tror ju nu inte att våra bråk är på nivån som @Petruska beskriver, att de bråkar så mycket att de själva inte kommer vilja ha mer än ett barn, utan mer något som hör till åldern. De flesta som har fler än två barn har ju inte fått alla tre tätt, och det finns ju en anledning till det. Nästan alltid finns det en lucka på minst tre-fyra år mellan några av barnen (om det inte är tvillingar), och en anledning till det kan ju helt enkelt vara att med två barn under fyra år hemma, så är det fullt upp och inget bebisläge i de flestas ögon.
Nja de jag känner som har fler än två barn så är det vanligt att man har runt två år mellan alla varje barn.
Men sen finns det även dom som inte har det.
Tycker det är nog ganska så jämt fördelat.

De som har två barn med en pappa och ett/två barn med en annan brukar oftast ha lite längre mellan 2:an och 3:an.

Jag tycker själv som sagt att det jobbigaste var att ha två barn. Ett barn är enkelt och tre barn roar sig själva på ett helt annat sätt än två.
 
Just det där med leksaksbråk hoppas jag kunna undvika åtminstone delvis genom.att ge barnen varsina också men det lämnar ju inga garantier för något. Jag jämför deras beteende med hundar t.ex. ny hund, nya leksaker. Tänker att våra instinkter är lika och att barnen inte hunnit bli kvitt dem än. Visst retade jag och mina syskon oss på varandra som små men inte så som vissa beskrivit i tråden. Hoppas innerligt att vi slipper det hemma då vi hittills haft så himla enkelt med dottern.

Att ge dem varsin av allt är svårt, om man inte ska ha dubbla uppsättningar av varenda duplobit (och vid varje givet tillfälle kunna hitta den andra duplobiten som är likadan). Men absolut, har man mycket plats och pengar kan man förståss köpa dubbelt av allt. Det handlar sällan om nya leksaker, utan oftast att man leker med något, och så börjar den andre leka med något annat, och då kommer man på att det är förstås just den prylen man också vill ha, och inget annat.
 
Nja de jag känner som har fler än två barn så är det vanligt att man har runt två år mellan alla varje barn.
Men sen finns det även dom som inte har det.
Tycker det är nog ganska så jämt fördelat.

De som har två barn med en pappa och ett/två barn med en annan brukar oftast ha lite längre mellan 2:an och 3:an.

Jag tycker själv som sagt att det jobbigaste var att ha två barn. Ett barn är enkelt och tre barn roar sig själva på ett helt annat sätt än två.

Då är det nog olika på olika ställen, helt enkelt. Jag känner ingen som har tre eller fler barn så tätt. Om inte annat för att föräldrarnas yrkesliv då helt hade gått i stå under småbarnsåren, man hinner helt enkelt inte, och har fullt upp att hinna jobba, vabba och fixa med två småbarn, utan att fundera på att peta in ett barn till i det kaoset. Nästan alla har iofs också bara ett eller två barn, så tre- eller fyrabarnsfamiljerna är rätt ovanliga - du kanske bor i barnrikare trakter, eller där folk får barn tidigt?
 
Att ge dem varsin av allt är svårt, om man inte ska ha dubbla uppsättningar av varenda duplobit (och vid varje givet tillfälle kunna hitta den andra duplobiten som är likadan). Men absolut, har man mycket plats och pengar kan man förståss köpa dubbelt av allt. Det handlar sällan om nya leksaker, utan oftast att man leker med något, och så börjar den andre leka med något annat, och då kommer man på att det är förstås just den prylen man också vill ha, och inget annat.
Mm jag vägrar det där trodde jag innan jag upptäckte att jag började samla ihop till en ny uppsättning mekano som mina barn älskar i stället för att ta konflikten med min äldsta pojke om att man måste dela med sig. Det handlar ju inte om leksaken per se utan om alla andra spänningar, i vårt fall så har min äldsta väldigt svårt för tvillingarna som gärna gaddar ihop sig mot honom.
 
Jag har ju inte sett dina barn, men de flesta syskongräl jag ser, är sådana att jag tycker att jag känner igen mig och att jag valde som passade bäst för mig när jag valde att ha ett barn.

Jag tror att jag (av okända skäl, det spelar heller ingen roll varför) helt enkelt är känsligare för den sortens bråk än vad de flesta är. Jag märker att jag nästan får ångest när andra vuxna tycker det är helt ok (om än en smula tröttsamt) och normalt, och tex åldersadekvat. För mig blir redan de där bråken som hör till åldern för mycket.

Jag är mest glad att jag fattade det innan jag gav mig in på något som kanske hade blivit riktigt, riktigt jobbigt.
Klokt, mycket klokt. Önskar flera tänkte efter före de skaffar barn.
 
Då är det nog olika på olika ställen, helt enkelt. Jag känner ingen som har tre eller fler barn så tätt. Om inte annat för att föräldrarnas yrkesliv då helt hade gått i stå under småbarnsåren, man hinner helt enkelt inte, och har fullt upp att hinna jobba, vabba och fixa med två småbarn, utan att fundera på att peta in ett barn till i det kaoset. Nästan alla har iofs också bara ett eller två barn, så tre- eller fyrabarnsfamiljerna är rätt ovanliga - du kanske bor i barnrikare trakter, eller där folk får barn tidigt?
Här är det inte så ovanligt att man har fler än två barn. Bara i min äldsta sons klass är vi två som har fyra och två som har tre (som jag vet om). På förskolan finns det en som har fem och några till med tre och någon med fyra.

Men det är också flera som har ett barn.

Saken är att detta är en väldigt välmående kommun med många höginkomsttagare så jag tror att det spelar en stor roll. Dock är det inte dom som har många barn som hör till dom rikaste på något sätt.

Sen tror jag att det också "smittar av sig lite". Ser man att andra vågar så vågar man kanske själv också.

Just 2014 var ett ovanligt barnrikt år här i min "by".

Det är också stor inflyttning av barnfamiljer hit. Väldigt populärt att bo här när man har barn.
 
Här är det inte så ovanligt att man har fler än två barn. Bara i min äldsta sons klass är vi två som har fyra och två som har tre (som jag vet om). På förskolan finns det en som har fem och några till med tre och någon med fyra.

Men det är också flera som har ett barn.

Saken är att detta är en väldigt välmående kommun med många höginkomsttagare så jag tror att det spelar en stor roll. Dock är det inte dom som har många barn som hör till dom rikaste på något sätt.

Sen tror jag att det också "smittar av sig lite". Ser man att andra vågar så vågar man kanske själv också.

Just 2014 var ett ovanligt barnrikt år här i min "by".

Det är också stor inflyttning av barnfamiljer hit. Väldigt populärt att bo här när man har barn.

Inkomsten tror jag inte spelar någon roll, faktiskt. De flesta jag känner bor i innerstan, och tjänar bra, men det verkar ju snarast leda till att man skaffar färre barn i så fall, eftersom man får första barnet sent och inte hinner ha många barn pga jobb och annat. Så höga inkomster kan lika gärna leda till färre barn - folk som tjänar mycket jobbar också ofta mycket.

Normer tror jag mer på, de flesta gör som alla andra. Möjligen kan det påverka att man bor i lägenhet, tre småbarn och två vuxna på liten yta föreställer jag mig som lätt outhärdligt, för alla. Har man ett hus och tomt så kan familjen sprida ut sig lite mer.
 
Inkomsten tror jag inte spelar någon roll, faktiskt. De flesta jag känner bor i innerstan, och tjänar bra, men det verkar ju snarast leda till att man skaffar färre barn i så fall, eftersom man får första barnet sent och inte hinner ha många barn pga jobb och annat. Så höga inkomster kan lika gärna leda till färre barn - folk som tjänar mycket jobbar också ofta mycket.

Normer tror jag mer på, de flesta gör som alla andra. Möjligen kan det påverka att man bor i lägenhet, tre småbarn och två vuxna på liten yta föreställer jag mig som lätt outhärdligt, för alla. Har man ett hus och tomt så kan familjen sprida ut sig lite mer.
En del av dom som har flera barn är hemmafruar på heltid där mannen tjänar en hel del. Men det finns även dom där båda är höginkomsttagare och som vi med två medellöner.

Tror det är ganska så jämt fördelat. Men generellt så brukar folk tjäna ganska så okej här.

Som jag upplevt det så är det lika mycket fel i andras ögon att skaffa fler barn än två som att bara skaffa ett (eller inga alls).

Normen är två barn (helst en av varje och inte för lång tid emellan). Har man två pojkar så är det acceptabelt att skaffa en trea i hopp om att det skall bli en tjej.

Är det då någon som vågar gå emot normen så brukar det alltid bli att fler också vågar göra det sedan.
 
Här där jag bor (en by med 6700 invanare, 15 km utanför Innsruck i Österrike) har dom flesta tva barn med ungefär 3 ars alderskillnad men jag tycker ocksa det är vanligt att man har ett skolbarn och sen en bebis. Tre barn är ocksa ok men fler än sa är ovanligt och lite "konstigt". Jag vet en familj med fyra barn men ingen som har fler. Att mamman är hemmafru är vanligast, kanske jobbar hon deltid när barnen börjat skolan.

Jag far inte ihop det riktigt hur folk har rad för boendet är extremt dyrt här. Enfamiljsvillor är inte sa vanligt. Det vanligaste boendet är ett större hus med tva-tre familjer i. Vi har tex byggt ut min svärfars hus sa vi bor med svärfar under oss och svägerskan med man längst ner. Vi har 200 kvm i varan "lägenhet" och trädgard sa det är som ett eget hus ända.
 
En del av dom som har flera barn är hemmafruar på heltid där mannen tjänar en hel del. Men det finns även dom där båda är höginkomsttagare och som vi med två medellöner.

Tror det är ganska så jämt fördelat. Men generellt så brukar folk tjäna ganska så okej här.

Som jag upplevt det så är det lika mycket fel i andras ögon att skaffa fler barn än två som att bara skaffa ett (eller inga alls).

Normen är två barn (helst en av varje och inte för lång tid emellan). Har man två pojkar så är det acceptabelt att skaffa en trea i hopp om att det skall bli en tjej.

Är det då någon som vågar gå emot normen så brukar det alltid bli att fler också vågar göra det sedan.

Bor du i Sverige? För hemmafruar trodde jag inte fanns längre, jag har aldrig stött på någon som är hemmafru.

Jag har inte upplevt samma starka normer kring barnafödande tror jag, de jag känner har mellan noll och fyra barn, och även om fyra barn är ovanligt, så är nog reaktionen om något "oj, hur hinner och orkar de??" De flesta har liksom vi fullt sjå med ett eller två barn, så om folk har fler barn så är reaktionerna oftast i termer av lite beundran över att man orkar.

Vari består de höjda ögonbrynen där du är över det tredje barnet, varför anses det fel?

Könet har jag aldrig hört några kommentarer kring, även om jag har läst på familjeliv att det finns sammanhang där det anses önskvärt med ett barn av varje kön. I mitt umgänge skulle man nog snarast få höjda ögonbryn om man önskade sig det ena eller andra könet, förmodligen för att kutymen är att kön inte spelar någon roll.
 
Här där jag bor (en by med 6700 invanare, 15 km utanför Innsruck i Österrike) har dom flesta tva barn med ungefär 3 ars alderskillnad men jag tycker ocksa det är vanligt att man har ett skolbarn och sen en bebis. Tre barn är ocksa ok men fler än sa är ovanligt och lite "konstigt". Jag vet en familj med fyra barn men ingen som har fler. Att mamman är hemmafru är vanligast, kanske jobbar hon deltid när barnen börjat skolan.

Jag far inte ihop det riktigt hur folk har rad för boendet är extremt dyrt här. Enfamiljsvillor är inte sa vanligt. Det vanligaste boendet är ett större hus med tva-tre familjer i. Vi har tex byggt ut min svärfars hus sa vi bor med svärfar under oss och svägerskan med man längst ner. Vi har 200 kvm i varan "lägenhet" och trädgard sa det är som ett eget hus ända.

Som kvinna måste det vara enormt stor skillnad på livet här och i Österrike - självförsörjande med egen yrkeskarriär och eget boende, eller hemmafru i svärföräldrarnas hus?
 
Inkomsten tror jag inte spelar någon roll, faktiskt. De flesta jag känner bor i innerstan, och tjänar bra, men det verkar ju snarast leda till att man skaffar färre barn i så fall, eftersom man får första barnet sent och inte hinner ha många barn pga jobb och annat. Så höga inkomster kan lika gärna leda till färre barn - folk som tjänar mycket jobbar också ofta mycket.

Normer tror jag mer på, de flesta gör som alla andra. Möjligen kan det påverka att man bor i lägenhet, tre småbarn och två vuxna på liten yta föreställer jag mig som lätt outhärdligt, för alla. Har man ett hus och tomt så kan familjen sprida ut sig lite mer.
Nja, inkomsten spelar visst roll. De som är rika har ju flera barn än genomsnittet, de kan ju ha fyra, fem t ex. De har ju ofta städhjälp och annan service billigt och råd att köpa en större våning i innerstan och eller stor villa och sommarställen.
 
Som kvinna måste det vara enormt stor skillnad på livet här och i Österrike - självförsörjande med egen yrkeskarriär och eget boende, eller hemmafru i svärföräldrarnas hus?
Men i de gamla rika överklasskretsar jag dessvärre delvis växte upp i är det ganska vanligt har jag sett via bekantas bekanta att vara hemmafru. Ofta efter en framgångsrik yrkeskarriär. Där är det nog normen. I den övre medelklassen i Stockholms innerstad vet jag flera som har tre eller flera barn, men jag vet också de som bara har ett eller två. Alla de kvinnorna är mkt framgångsrika och välutbildade. Så jag tycker att det är ganska varierat faktiskt.
 
Nu vet ju inte jag hur det är att ha två barn bara, men två känns hanterbart. Tre är det inte, det är en hög att hålla reda på och kräver så mkt mer, i alla fall om man har som jag begåvats med, väldigt viljestarka och krävande barn.
 
Nja, inkomsten spelar visst roll. De som är rika har ju flera barn än genomsnittet, de kan ju ha fyra, fem t ex. De har ju ofta städhjälp och annan service billigt och råd att köpa en större våning i innerstan och eller stor villa och sommarställen.

Ja, städhjälp är nog nästan normen, det är inte så dyrt, men barn tar ju ändå tid, även om man har råd och möjlighet att ta hjälp med dem. Hur det nu är så måste man ju ändå vara gravid med dem, föda dem och vara föräldraledig med dem, och att ha en inneboende barnflicka som kan ta all vab, vaknätter och lämna/hämta på dagis uppfattar jag som mindre vanligt. Jag känner iaf ingen som har det så, möjligen släkt som rycker in (nästan en förutsättning, om båda jobbar heltid och reser i jobbet).

När du säger att rika människor har fyra-fem barn, menar du generellt i samhället, eller i ditt umgänge? I mitt umgänge är det inte så, av den enkla anledningen att de som har fyra-fem barn av förklarliga skäl inte har hunnit satsa fullt ut båda två på yrkeslivet. Då har man prioriterat familjelivet istället. Jag känner folk som har stora våningar i innerstan, men då är båda föräldrarna framgångsrika yrkesmässigt, och de har bara två barn. Det kan säkert vara annorlunda i kretsar där man ärvt pengarna och det är mer traditionella könsroller, men i innerstan här är det väldigt många som är mer progressiva och har ärvt kulturellt snarare än ekonomiskt kapital.
 
@Mabuse men det är ju jätteinne att skaffa många barn.
Ja, städhjälp är nog nästan normen, det är inte så dyrt, men barn tar ju ändå tid, även om man har råd och möjlighet att ta hjälp med dem. Hur det nu är så måste man ju ändå vara gravid med dem, föda dem och vara föräldraledig med dem, och att ha en inneboende barnflicka som kan ta all vab, vaknätter och lämna/hämta på dagis uppfattar jag som mindre vanligt. Jag känner iaf ingen som har det så, möjligen släkt som rycker in (nästan en förutsättning, om båda jobbar heltid och reser i jobbet).

När du säger att rika människor har fyra-fem barn, menar du generellt i samhället, eller i ditt umgänge? I mitt umgänge är det inte så, av den enkla anledningen att de som har fyra-fem barn av förklarliga skäl inte har hunnit satsa fullt ut båda två på yrkeslivet. Då har man prioriterat familjelivet istället. Jag känner folk som har stora våningar i innerstan, men då är båda föräldrarna framgångsrika yrkesmässigt, och de har bara två barn. Det kan säkert vara annorlunda i kretsar där man ärvt pengarna och det är mer traditionella könsroller, men i innerstan här är det väldigt många som är mer progressiva och har ärvt kulturellt snarare än ekonomiskt kapital.

Min uppfattning är att det finns en trend mot att det är inne och status att ha flera barn. Det finns ju många svenska kändisar som har många barn.

Där jag bor (Stockholm närförort) finns det jättemånga som har tre barn (svensk medelklass). Många har flyttat från innerstan de senaste åren, kanske för att man inte har råd att bo tillräckligt stort med många barn i innerstand. Jag känner flera som har fått tre barn på fyra år.

Jag kopierar från en SCB-rapport från 2011 (demografiska rapporter 2011:1)

Det visar sig att den

uppåtgående trenden som varit sedan slutet på 1990-talet bara

delvis har socioekonomiska och demografiska förklaringar.

Sannolikt finns andra orsaker till uppgången. En rimlig förklaring är

att det handlar om en ny trend. Trenden tycks dessutom starkare i

storstäderna och förorterna. Det visar sig att benägenheten att få ett

tredje barn nu är större i storstäderna och i förorterna än i större

städer och i övriga kommuner. Tidigare har benägenheten att få ett

tredje barn varit mindre i storstäderna men en förändring tycks ske

någon gång kring mitten av 1990-talet. Före denna tidpunkt var

tredjebarnsfruktsamheten klart högre i övriga kommuner men nu är

det snarare storstäderna som ”toppar”.
 
Inte från min egen omgivning, men från media, känner jag igen att "tre barn är det nya två", ungefär. Folk pratar om "ett tredje barn" som någonting "extra" utöver de där två barnen man "ska" ha. (Min egen omgivning har inget tydligt mönster när det gäller familjetyper, det är andra saker som förenar mig med mina vänner, tydligen.) Det där omtalade "tredje barnet", verkar väl delvis tolkas som ett slags "duktighetstecken". Inte bara har man ett bra jobb och en bra utveckling där, dessutom har man en ganska stor familj. Dubbelduktigt, liksom. (Det kräver nog att föräldrarna lever hyfsat jämställt sinsemellan, för att båda ska kunna ha den där utvecklingen på jobbet när man har tre barn.)

Mer än tre barn är väl mer ovanligt, och jag tycker man ser hur många tex pratar om vilka krav fyra barn ställer på familjens bil. Det är ju i så fall intressant att bilars vanliga utformning, blir ett slag utformning av familjestorleken.

Motsvarande förhåller det sig väl med bostäder. Många lägenheter och enfamiljsbostäder är ju byggda med tanke på en viss familjestruktur, och det gör det i sin tur ganska rimligt att man skapar just den familjestrukturen.

Sen är det ju lite intressant att en trend med tre barn etableras i samma områden som barnafödandet sker relativt sent i livet, men vi talar ju om tätbefolkade områden där många trender får plats samtidigt.
 
Bor du i Sverige? För hemmafruar trodde jag inte fanns längre, jag har aldrig stött på någon som är hemmafru.

Jag har inte upplevt samma starka normer kring barnafödande tror jag, de jag känner har mellan noll och fyra barn, och även om fyra barn är ovanligt, så är nog reaktionen om något "oj, hur hinner och orkar de??" De flesta har liksom vi fullt sjå med ett eller två barn, så om folk har fler barn så är reaktionerna oftast i termer av lite beundran över att man orkar.

Vari består de höjda ögonbrynen där du är över det tredje barnet, varför anses det fel?

Könet har jag aldrig hört några kommentarer kring, även om jag har läst på familjeliv att det finns sammanhang där det anses önskvärt med ett barn av varje kön. I mitt umgänge skulle man nog snarast få höjda ögonbryn om man önskade sig det ena eller andra könet, förmodligen för att kutymen är att kön inte spelar någon roll.
Här finns det flertalet hemmafruar. Både med och utan barn.

Jag bor i Kungsbacka. Så vitt jag vet så ligger det i Sverige.

Däremot måste jag säga att det verkar som om du bor i en ganska så skyddad värld.

Vad som skrivs på familjeliv har jag dålig koll på. Var där bara ett kort tag när jag sökte andra föräldralediga i Kungsbacka.

Men det jag skrivit om normen finns det ju undersökningar gjorda på. Även statistiska centralbyrån har en hel del statistik om barnafödslar.

Att det anses fel är för att normen är två barn. Både färre och fler barn får många att höja på ögonbrynen. Men normen börjar brytas upp åt båda hållen. Vilket jag tycker är bra.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 821
Senast: Anonymisten
·
Tjatter Jag har nu sytt ett par plagg till barnbarnen. Jag har inte sytt nagonting sedan 1986. Da flyttade vi utomlands och det fanns en...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
4 949
Senast: Raderad medlem 120709
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 035
Senast: alazzi
·
Småbarn Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller...
Svar
3
· Visningar
534
Senast: Energi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Promenadskor vinter
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp