När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Pilot]

I efterhand kanske det kan ses som privilegierat. Men då var det inte det. Det var mer en känsla av att blir det inte det här så blir det något annat. Jag tänkte alltså INTE att ett jättebra jobb skulle hända av sig själv.

Jag har oftast levt i nuet. Och jag har haft tur - att en person fattade tycke för mig på en kurs och därför uppmanade mig att söka jobb där hon var, och att arbetsgivaren sedan flyttade mig till ett jobb som skulle ha lockat flera hundra sökande om det annonserats ut.

Kommer för övrigt inte från privilegierade förhållanden, snarare arbetarfamilj där jag var den första (och enda) som läste på universitet.

Fast det är ju sådana saker som jag ser som "val" trots allt. Man väljer bort en del annat för att andra möjligheter öppnar upp sig.

 

[mandalaki]

Fast det är ju sådana saker som jag ser som "val" trots allt. Man väljer bort en del annat för att andra möjligheter öppnar upp sig.

Ja, jag kan förstå det. Men jag ser det inte så och det är väl lite det som är @Petruska s poäng: att vi tolkar VAL och BESLUT väldigt olika.

 

[Shudde]

Jag tror jag har svårt för hela bananskalstänket (konstigt ord) för det låter så privilegierat? Man måste ha rätt bra självförtroende för att bara tänka att saker kommer hända av sig självt? Och ha det rätt bra?
Jag har aldrig bara fått något eller att något har råkat bli... Jag litar inte på att mitt liv blir bra om jag bara låter det bli som det blir.
Jag har aldrig varit med om att bara träffa en partner spontant utan det har skett när jag medvetet börjat nätdejta.
Jag har aldrig bara spontant fått ett jobb eller lägenhet eller att det varit naturligt att börja plugga (kommer inte från en akademisk bakgrund).
Jag kommer aldrig "bara råka bli med barn" eftersom vi har svårigheter i min släkt att bli gravida.
Jag har nog blivit uppfostrad att det man vill ha får man gå ut och skaffa sig själv. Jag gissar att mina föräldrar uppfostrade mig så då de båda hade en bakgrund där det inte ens fanns mat för dagen hemma.

Det var faktiskt en fd kollega som sa ngt liknande till mig för några år sedan. Och jag tror väl kanske inte att jobb bara "ramlar" över mig. Däremot har jag varit bra på att våga säga ja till saker vilket lett till fler chanser, kontakter och möjligheter som man inte fått om man sagt nej. Och jag har jobbat många obetalda timmar, sena kvällar och helger för att komma dit jag är idag. Men jag skulle fortfarande säga att det är få aktiva beslut jag tagit på vägen.
Men återigen; det har jag säkert, ur många andras synvinkel ändå gjort. Men jag har inte reflekterat över dem eller sett dem som livsavgörande/viktiga i stunden. För en del är det ju en jättesak att köpa en lägenhet, jag har alltid mest sett det som att det är jäkligt praktiskt att ha någonstans att bo och ha sina saker.

 

[Pilot]

Det var faktiskt en fd kollega som sa ngt liknande till mig för några år sedan. Och jag tror väl kanske inte att jobb bara "ramlar" över mig. Däremot har jag varit bra på att våga säga ja till saker vilket lett till fler chanser, kontakter och möjligheter som man inte fått om man sagt nej. Och jag har jobbat många obetalda timmar, sena kvällar och helger för att komma dit jag är idag. Men jag skulle fortfarande säga att det är få aktiva beslut jag tagit på vägen.
Men återigen; det har jag säkert, ur många andras synvinkel ändå gjort. Men jag har inte reflekterat över dem eller sett dem som livsavgörande/viktiga i stunden. För en del är det ju en jättesak att köpa en lägenhet, jag har alltid mest sett det som att det är jäkligt praktiskt att ha någonstans att bo och ha sina saker.

Jag hade sån ågren av att köpa lägenhet. Har alltid trivts bäst (tidigare) när jag bott någonstans, helst utan kontrakt, så jag har kunnat ta mitt pick och pack för att sticka på studs om jag skulle få ett annat trevligt erbjudande någonstans.
Har med det hunnit flytta en del, har haft helt olika jobb, varit utomlands en del o.s.v.
Så att köpa en lägenhet för mig var lika mycket ett statement, för mig själv, att nu bor jag här ett par år och skaffar hund som gör att jag inte lika flyttbar etc.

 

[Shudde]

Jag hade sån ågren av att köpa lägenhet. Har alltid trivts bäst (tidigare) när jag bott någonstans, helst utan kontrakt, så jag har kunnat ta mitt pick och pack för att sticka på studs om jag skulle få ett annat trevligt erbjudande någonstans.
Har med det hunnit flytta en del, har haft helt olika jobb, varit utomlands en del o.s.v.
Så att köpa en lägenhet för mig var lika mycket ett statement, för mig själv, att nu bor jag här ett par år och skaffar hund som gör att jag inte lika flyttbar etc.

Precis, då är ju ett stort beslut för dig något som för mig inte är det. Fast vi kanske gjort samma saker, men lagt olika värdering i det. Jag önskar ibland att jag var lite mer för att besluta och planera. Men jag tror jag är bättre när jag inte gör det.

 

[mandalaki]

Jag hade sån ågren av att köpa lägenhet. Har alltid trivts bäst (tidigare) när jag bott någonstans, helst utan kontrakt, så jag har kunnat ta mitt pick och pack för att sticka på studs om jag skulle få ett annat trevligt erbjudande någonstans.
Har med det hunnit flytta en del, har haft helt olika jobb, varit utomlands en del o.s.v.
Så att köpa en lägenhet för mig var lika mycket ett statement, för mig själv, att nu bor jag här ett par år och skaffar hund som gör att jag inte lika flyttbar etc.

Köpa lägenhet var oproblematiskt för mig. Först när jag kom till Göteborg fick jag ett 3-månaders renoveringskontrakt. Efter det flyttade jag till en annan adress, på samma typ av kontrakt. Sen hade jag fått nog av att flytta så jag gick till banken och kollade hur mycket jag fick låna, tittade på en lägenhet i östra delen av stan, en annan i västra delen och den köpte jag.

Att detta skulle kunna vara ett Stort Beslut föresvävade mig inte, inte heller att jag skulle Investera och på sikt Tjäna Pengar. Jag ville bara sluta flytta och kunna välja ett schyst område för mina lånade pengar.

(När jag sålde den igen gjorde jag förlust och det var lagom kul att ha 14-15 procents ränta. En sån jäkla kass affär. Men det var en fin lägenhet att bo i)

 

[nightcrawler]

Samma här. Och ffa blir jag varse om könsrollerna, och att de blir ännu mer cementerade ju fler barn som föds i min närhet. Det går inte att komma ifrån. Vem tar mest vab, vem tar mest ansvar för hemmet, vem förväntas göra avkall på egentid för att den andra föräldern får panik av familjebubblan etc etc etc. Jag kräks lite varje gång och förstår inte för mitt liv hur nån kan vilja ha det där, ffa inte hur endel kan kämpa så hårt för att få det. Jag ser väldigt lite av den där familjelyckan som det suktas efter, när barnen väl kommit. Men det kanske är så att det är underbart, egentligen, bortsett från allt det där det gråts över på tjejmiddagar (de få ggr mamman släpps ut på dylika aktiviteter dvs).

Är ganska övertygad om att jag skulle bli en riktigt usel förälder. Skaffar hellre en valp eller fölunge.

 

[mandalaki]

Köpa lägenhet var oproblematiskt för mig. Först när jag kom till Göteborg fick jag ett 3-månaders renoveringskontrakt. Efter det flyttade jag till en annan adress, på samma typ av kontrakt. Sen hade jag fått nog av att flytta så jag gick till banken och kollade hur mycket jag fick låna, tittade på en lägenhet i östra delen av stan, en annan i västra delen och den köpte jag.

Att detta skulle kunna vara ett Stort Beslut föresvävade mig inte, inte heller att jag skulle Investera och på sikt Tjäna Pengar. Jag ville bara sluta flytta och kunna välja ett schyst område för mina lånade pengar.

(När jag sålde den igen gjorde jag förlust och det var lagom kul att ha 14-15 procents ränta. En sån jäkla kass affär. Men det var en fin lägenhet att bo i)

Måste kanske utveckla det där med oproblematiskt, det handlade alltså inte om att jag var välbärgad. Men i planeringshänseende var det oproblematiskt.

En smart bostadsköpare följer marknaden ett tag, går på visningar, jämför. Jag högg objekt nr 2 som jag tittade på utan att ha en aning om prisläget i stadsdelen. Jag klev in och kände Här kan jag bo, gick hem och räknade på månadskostnaden om jag hade råd och det hade jag. Så då blev det den.

 

[Petruska]

Jag förstår inte riktigt varför det här är så svårt att föreställa sig. Du får det ju att låta som om man är ngt slags neurotiskt kontrollfreak bara för att man inte vill låta bananskalen avgöra i livsstilsfrågor..

Så menar jag dock inte.

 

[mandalaki]

Jag förstår inte riktigt varför det här är så svårt att föreställa sig. Du får det ju att låta som om man är ngt slags neurotiskt kontrollfreak bara för att man inte vill låta bananskalen avgöra i livsstilsfrågor..

Men vad ÄR livsstilsfrågor? När jag flyttade till en annan stad för ett jobb, är det en livsstilsfråga? När jag köpte lägenhet?

 

[MiniLi]

Men vad ÄR livsstilsfrågor? När jag flyttade till en annan stad för ett jobb, är det en livsstilsfråga? När jag köpte lägenhet?

Jag vet inte. Frågor som ger stor påverkan på livet och som man sen är i olika grad fast med?
Barn är ju tydligt sådär att det inte går att ångra. Lägenheter kan man sälja och jobb kan man byta, men det är väl lite åt det hållet.

Jag har förövrigt också köpt lägenhet impulsivt. Det var mkt mer okomplicerat för mig än det här med barn..

 

[mandalaki]

Jag vet inte. Frågor som ger stor påverkan på livet och som man sen är i olika grad fast med?
Barn är ju tydligt sådär att det inte går att ångra. Lägenheter kan man sälja och jobb kan man byta, men det är väl lite åt det hållet.

Jag har förövrigt också köpt lägenhet impulsivt. Det var mkt mer okomplicerat för mig än det här med barn..

Ja, det är klart att det är mer okomplicerat (som tur är).

Men jag har aldrig tänkt på vad jag gjort i livet som beslut om livsstil. Det blir för stort och komplicerat för mig. Bananskalsmetoden har funkat. Jag har nog också haft ganska realistiska krav. När jag skulle köpa lägenhet funderade jag inte ens över de ”finaste” stadsdelarna, jag visste att det skulle vara orealistiskt.

 

[MiniLi]

Ja, det är klart att det är mer okomplicerat (som tur är).

Men jag har aldrig tänkt på vad jag gjort i livet som beslut om livsstil. Det blir för stort och komplicerat för mig. Bananskalsmetoden har funkat. Jag har nog också haft ganska realistiska krav. När jag skulle köpa lägenhet funderade jag inte ens över de ”finaste” stadsdelarna, jag visste att det skulle vara orealistiskt.

Jag brukar inte heller tänka i sådana uttalade termer men det är ju ändå ”hur livet ser ut” som det handlar om.

 

[_Taggis_]

Är ganska övertygad om att jag skulle bli en riktigt usel förälder. Skaffar hellre en valp eller fölunge.

Jag med. Jag har inte tålamod, ork eller intresse. Utöver resten. När jag kommer hem från jobbet/stallet/whatever är jag så dränerad att jag kan behöva sitta och glo rakt fram under tystnad i ett par timmar. Inget får störa mig, ingen pojkvän, telefon eller ens hunden emellanåt. Att ha barnskrik och gnäll då skulle vara förödande. Mest för barnen.
Jag är glad att jag avstått helt enkelt. Jag har spec en av mina vänner som är likadan, och hennes mamma med. Vilket betyder att min väninna under hela sin uppväxt fått höra av sin mor att hon är en belastning, begränsande och ett besvär. Så det där med att en aldrig kommer ångra sina barn eller att allting löser sig för naturen ser till det är bara bullshit. Jag har sett det på nära håll och även konsekvenserna av det - min väninna dras med rätt omfattande problem som en direkt följd av sin uppväxt. Om allting bara blev bra på nåt magiskt vis så fort folk fick barn skulle Soc inte vara så utarbetade. Jag känner mig nöjd över att jag inte deltar i den statistiken som håller dem sysselsatta.

Jag är även helt övertygad om att föräldraskap som blir som denna ovansående moders, knappst är överrepresenterade hos den grupp som verkligen känt genuint att man vill bli förälder. Snarare de som varit tveksamma men som följt normen utan att direkt ifrågasätta eller reflektera över den, känns lite närmare till hands. Men jag trampar säkert på nån öm tå.

 

[mandalaki]

Jag brukar inte heller tänka i sådana uttalade termer men det är ju ändå ”hur livet ser ut” som det handlar om.

Jag är nog fantasilös, för jag har sällan sett alternativ till hur jag lever för ögonblicket. (Nu har jag dock en fundering inför framtiden som innebär en förändring, men det är mer en fundering än planering)

 

[Petruska]

Jag tror jag har svårt för hela bananskalstänket (konstigt ord) för det låter så privilegierat? Man måste ha rätt bra självförtroende för att bara tänka att saker kommer hända av sig självt? Och ha det rätt bra?
Jag har aldrig bara fått något eller att något har råkat bli... Jag litar inte på att mitt liv blir bra om jag bara låter det bli som det blir.
Jag har aldrig varit med om att bara träffa en partner spontant utan det har skett när jag medvetet börjat nätdejta.
Jag har aldrig bara spontant fått ett jobb eller lägenhet eller att det varit naturligt att börja plugga (kommer inte från en akademisk bakgrund).
Jag kommer aldrig "bara råka bli med barn" eftersom vi har svårigheter i min släkt att bli gravida.
Jag har nog blivit uppfostrad att det man vill ha får man gå ut och skaffa sig själv. Jag gissar att mina föräldrar uppfostrade mig så då de båda hade en bakgrund där det inte ens fanns mat för dagen hemma.

Jag förstår den aspekten. Och jag kommer från en väldigt blandad klassbakgrund, så jag ser inte klasskopplingen för egen del här just.

I det som blivit ingår ju inte heller bara bra saker, och än mindre statussaker. När jag flydde småstaden vid 19, var det lätt att få en etta i Angered. Det var lätt att få ett tungt vårdjobb. Vid 23 insåg jag att jag var gravid (med helt fel man).

Sen tog jag mig samman och läste in motsv gymnasiet. Sen började jag plugga det roligaste ämnet, helt utan arbetsmarknad. Mitt första fasta jobb fick jag när jag närmade mig 50.

Så jag vet inte. Jag tänker inte på någonting i termer av planer, beslut och mål. Jag tänker inte att karriären ska gå i steg som bygger på varandra. Jag bor i hyresrätt och ser inget skäl att drömma om bättre bostad osv.

 

[starcraft]

För mig är allt det som ni räknar upp som ”inga beslut” just grejer jag tagit beslut om. Jag ville ha någonstans att bo, här finns inga hyresrätter, alltså gick jag och köpte en lägenhet jag ville bo i. Jag kan på inga sätt se det som att jag ”råkade få” en lägenhet, jag var tvungen att göra något aktivt för att få lägenheten. Men beslutet behöver knappast vara genomtänkt eller haft en lång planeringstid. Det är ett beslut att säga upp mig från ett jobb jag inte trivs på. Det är ofta något jag gjort impulsivt, men likväl är det ett beslut för mig. Sällan ser man ju sina beslut man gör idag som livsavgörande, utan det tycker jag man oftast ser i backspegeln att en del saker blev. Och barnfrågan tycker jag att det inte är så konstigt att man funderar på iom att man som kvinna har en begränsad tid på sig och dessutom idag har möjlighet att ta saken i egna händer. Jag blir knappast bara inseminerad för att det föll sig så utan det är väl ändå något jag måste göra ett aktivt val om?

 

[nightcrawler]

Jag med. Jag har inte tålamod, ork eller intresse. Utöver resten. När jag kommer hem från jobbet/stallet/whatever är jag så dränerad att jag kan behöva sitta och glo rakt fram under tystnad i ett par timmar. Inget får störa mig, ingen pojkvän, telefon eller ens hunden emellanåt. Att ha barnskrik och gnäll då skulle vara förödande. Mest för barnen.
Jag är glad att jag avstått helt enkelt. Jag har spec en av mina vänner som är likadan, och hennes mamma med. Vilket betyder att min väninna under hela sin uppväxt fått höra av sin mor att hon är en belastning, begränsande och ett besvär. Så det där med att en aldrig kommer ångra sina barn eller att allting löser sig för naturen ser till det är bara bullshit. Jag har sett det på nära håll och även konsekvenserna av det - min väninna dras med rätt omfattande problem som en direkt följd av sin uppväxt. Om allting bara blev bra på nåt magiskt vis så fort folk fick barn skulle Soc inte vara så utarbetade. Jag känner mig nöjd över att jag inte deltar i den statistiken som håller dem sysselsatta.

Jag är även helt övertygad om att föräldraskap som blir som denna ovansående moders, knappst är överrepresenterade hos den grupp som verkligen känt genuint att man vill bli förälder. Snarare de som varit tveksamma men som följt normen utan att direkt ifrågasätta eller reflektera över den, känns lite närmare till hands. Men jag trampar säkert på nån öm tå.

Ja en sån förälder är en person som inte skulle ha barn. Jag är en sån person. Egentligen när jag tänker efter så skulle nog inte min mamma ha haft barn heller, även om hon älskade oss och tog väl hand om oss så här jag känslan av att hon var gift och skaffa barn bara för att man skulle. Hon var född 1944 så det var ju lite annorlunda då mot nu.

 

[mandalaki]

@starcraft Jag vet inte om det är mig du menar med ”råkade få” en BR, självklart gjorde jag inte det. Jag tog det bara som exempel på att jag sällan planerar särskilt noga.

En HR råkade jag däremot få när jag pluggade. Jag bodde i en pytteliten etta som började kännas för trång och en av mina kurskamrater sa ”men jag ska flytta ifrån min lägenhet, ska jag kolla om du kan få den?” På det viset fick jag en större och kalasfin etta.

 

[Petruska]

För mig är allt det som ni räknar upp som ”inga beslut” just grejer jag tagit beslut om. Jag ville ha någonstans att bo, här finns inga hyresrätter, alltså gick jag och köpte en lägenhet jag ville bo i. Jag kan på inga sätt se det som att jag ”råkade få” en lägenhet, jag var tvungen att göra något aktivt för att få lägenheten. Men beslutet behöver knappast vara genomtänkt eller haft en lång planeringstid. Det är ett beslut att säga upp mig från ett jobb jag inte trivs på. Det är ofta något jag gjort impulsivt, men likväl är det ett beslut för mig. Sällan ser man ju sina beslut man gör idag som livsavgörande, utan det tycker jag man oftast ser i backspegeln att en del saker blev. Och barnfrågan tycker jag att det inte är så konstigt att man funderar på iom att man som kvinna har en begränsad tid på sig och dessutom idag har möjlighet att ta saken i egna händer. Jag blir knappast bara inseminerad för att det föll sig så utan det är väl ändå något jag måste göra ett aktivt val om?

Jo. Jag tänker mer att bo nånstans måste jag ju, och så har det fått lösas med till buds stående medel. En inkomst måste jag, så det måste lösas. Valen har av många skäl varit rätt begränsade.