Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Mamma är lite orolig för hur jag tolkar andra människor och bedömer vilka jag släpper in i mitt liv, ibland blir det liksom lite fel men jag försöker ju jobba på det sociala. Träffade en jätte trevlig kvinna i lördags på hundpromenaden, vi pratade säkert 30-40 minuter där på promenadvägen och hon älskar hundar så det var så vi började pratat för att hon gillade min hund, hon volontär jobbar i hundstall i Uppsala och Stockholm. Hon ville ses igen så jag föreslog att vi bytte nummer. Är det normalt? Jag har ju inga vänner kvar i princip, en som bor i Oslo, en här och sen några jag träffar ibland bara så tänkte vidga mitt kontaktnät,

SAMTIDIGT så känner jag mig helt mer och och mer att jag vill vara den där eremiten jag drömde om som barn. När vi skulle säga vilka yrken vi ville ha som var mitt svar eremit eller risodlare där det inte skulle finnas några krav här från omgivningen. Mina eremit alternativ varierade lite, från att vilja bo i en stuga helt självförsörjande, till att bygga en hydda i ett träd i djungeln, till att bo i en iglo och till att vilja bo som den där uppfinnaren som var i söndagsöppets barnprogram i början av 90-talet (någon som kommer ihåg vad han hette och vad programmet hette? Vill se det igen...).

Jag känner så nu med, jag orkar inte riktigt med det sociala och ser aldrig fram emot det, det är ett tvång för att jag vet att man SKA vilja ha det så. Men jag tycker inte så innerst inne. Det kan vara trevligt när man väl ses och jag uppskattar det och vill ju inte bli helt ensam egentligen. Men jag är rädd varje gång jag ska träffa någon och det tar så mycket energi. Skulle träffat mamma igår men orkade inte. Allt socialt dränerar mig totalt

Jag antar att det sociala är en del av livet, jag vill inte bli ensam, jag saknar dom jag älskar, dom betyder allt för mig men just nu så känns det oöverstigligt. Men kanske kommer jag ur eremitlängtan och då vill jag ju ha dom kvar så man måste ju underhålla det typ som med bilar eller vad det nu gäller.

Finns det någon mer som känner att allt socialt bara tar energi och knappt ger något tillbaka? Och som är livrädda innan? Jag hatar känslan innan man ska ses. Sen orkar jag bara en timme MAX sen vill jag hem/bli av med besöket men det verkar som att man ska ses längre än så? Vad är normalt?

 

[Qelina]

Nu kom jag på vad han hette, fick googla lite och det är ju Bertil Enstöring jag menade och han var med i programett om Skrotnisse och hans vänner, mitt barndomsideal

 

[Qelina]

Ahh, frustration och rädsla och en viss ilska för ur det blivit nu. Fick en kallelse till läkaren i måndags och mötet är på fredag; Jag antog att det gällde medicinerna vi minskar men efter prat med några av mina kontakter så var det inte alls så utan dom har bestämt att jag ska bli inlagd. Min läkare och den galna överläkaren anser att mina prover var så dåliga och att jag kämpar åt rätt håll. Har liksom klarar att gå upp 11 kg på egen hand och tänkte fortsätta det på samma sätt men nej, nu hamnar jag på sjukhus, tror jag varit inlagd på sjukhus så fort det blir sommar och jag älskar midsommar och nu missar jag kanske den kanske.

På fredag blir det med största sannolikhet LPT för att jag inte ska lirka mig bort på något sätt vilket är lite av min grej.

Min dietist har ett särskilt matschema för mig än för alla andra inlagda och nu var jag rädd att hon ändrat det till hur det brukar vara men hon har förstärkt problemen och beskrivit hur alla dessutom hänger ihop med hur aspergern påverkar mig och att jag behöver vissa modifikationer. Jag hoppas sjukhuset accepterar det. Det var inte säkert sa hon, dom går mer och mer mot att behandla alla likadant men om det finns en dietist som anpassat ett schema åt en person med autism diagnos så borde det ju bara vara att följa det... Men så resonerar ju Psyk typ aldrig.

Det intressanta var att jag var på VC förra veckan och hon sa att vissa prover skilde sig lite men inget att fundera över. Dom 2 läkarna på Psyk anser att värdena är så dåliga att dom inte vill ha ansvar för mig ifall jag dör eller det händer något. Jag fattar ingenting. Läkaren på VC sa en sak, dom här läkarna något annat och sist tyckte läkaren på akuten att för att jag inte själv vill och det inte finns grunder för LPT.

Nu har det vänt igen, jag vill ha sommarlov hemma, vara ute på utflykter och bada och vara med min familj och hund.

Håll tummarna för att psyk på slutenvården fattar det här med autism och att dom inte bara säger att det är omöjligt att göra olika, att dom inte kan gå emot reglerna. Jag behöver stöd av rätt hjälp men helst bli lämnad ifred. Jag vll inte bli inlagd, jag borde säga ja så kanske det blir lättare att komma ut men jag vet inte, klarar knappt att hantera det alls i huvudet

 

[gul_zebra]

@Qelina Jag förstår inte varför du inte skulle byta nummer med kvinnan, varför skulle det vara fel? Hon ville ju ses och på nåt vis lär ni ju kunna kontakta varann, rent krasst

Är bra nyfiken på vad som är normalt jag också. Jag känner inte igen mig utan är tvärtom, jag vill umgås typ hela tiden, men jag kan stanna en vecka om jag trivs typ Har noll sinne för när det är dags att åka hem och kan inte riktigt läsa av signalerna alla gånger. Det funkar när det är "formellt", då känner jag igen när de rundar av (om det inte är typen som rundar av men fortsätter kackla om nåt ändå, det är så jäkla förvirrande!). Och den här snubben jag träffade nyligen gick bra, helt enkelt för att vi sågs sena tider och han helt enkelt konstaterade att han måste sova så då drog jag hem. Men annars har jag noll koll och det medför en stress över när jag ska åka hem. Jag vill inte åka för tidigt så personen får fel uppfattning, men jag vill inte overstay my welcome och vara till besvär heller, så det blir att jag stressar över om jag borde åka hem.

Nu går stressen som tur är över när jag är bekväm i sällskapet, men jag skulle så gärna slippa det där stressmomentet helt. Ska träffa en snubbe framöver som fått veta hur det ligger till. Det känns bra och han tar det bra, konstaterade att han får väl kedja fast mig i ett element om han tycker att jag börjar dra mig iväg för tidigt Men för sent kan det ju bli ändå och det stressar mig. Kan inte gärna be honom säga åt mig att dra heller, dels för att det generellt tar emot att be folk dra och jag vill inte lägga det på andra öht, dels för att jag lätt tar det personligt och får det till att jag är till besvär vilket ju är orsaken till nojan från första början, att jag inte vill vara till besvär.

 

[gul_zebra]

Psyk här också idag. Bedömningssamtal bara, fjärde gången gillt, de har bollat mig en del mellan psyk och vc. Nu låter det som om jag kanske bli kvar på psyk men vi får se vad som sägs när de haft möte. Själv orkar jag inte riktigt bry mig utan de får väl bolla tills de tröttnar.

Ett förslag var iaf att gå i en aspergergrupp. En stor del av mitt problem är just ensamhet så det kanske vore bra, jag vet inte. Samtidigt har jag gått i aspergergrupper förr, fast via habiliteringen, och mest blivit utanför. Det har liksom blivit att jag sitter där och lyssnar på vad de andra hittat på ihop, det var skolan all over again. De andra var snälla men jag var aldrig en av de liksom. Jag vet inte varför det blir så, bara att det blir så. Så jag vete fan, jag är tveksam. Är det fler här som gått i aspergergrupper, hur har det fungerat för er?

 

[Qelina]

Psyk här också idag. Bedömningssamtal bara, fjärde gången gillt, de har bollat mig en del mellan psyk och vc. Nu låter det som om jag kanske bli kvar på psyk men vi får se vad som sägs när de haft möte. Själv orkar jag inte riktigt bry mig utan de får väl bolla tills de tröttnar.

Ett förslag var iaf att gå i en aspergergrupp. En stor del av mitt problem är just ensamhet så det kanske vore bra, jag vet inte. Samtidigt har jag gått i aspergergrupper förr, fast via habiliteringen, och mest blivit utanför. Det har liksom blivit att jag sitter där och lyssnar på vad de andra hittat på ihop, det var skolan all over again. De andra var snälla men jag var aldrig en av de liksom. Jag vet inte varför det blir så, bara att det blir så. Så jag vete fan, jag är tveksam. Är det fler här som gått i aspergergrupper, hur har det fungerat för er?

Jag gick i asperger grupp nyligen. Alla pratade så mycket som dom ville. På slutet var vi bara 2-3 personer per gång. Sen var det lite som att ledarna såg oss som barn på något vis och det kändes som att dom liksom tyckte synd om en. Bara för att man har asperger så är man ju inte något barn och visst att det är tufft att handskas med problemen men det är inte synd om mig. Vi fick välja ämnen och så pratade vi utefter dom teman som dykt upp i gruppen. Jag gillade ämnena, det var intressant och givande. Och så intressant att alla med samma diagnos kan vara så otroligt olika, det visste jag ju redan men oj vad det märktes i dom här samtalen.

Jag hamnade inte utanför eftersom alla förstod att jag inte klarade allt eller orkade allt eller inte betedde mig som "vanliga"personer. Sen var vår grupp väldigt professionellt utbyggd, den mesta delen av tiden var uppstyrd och det fanns inte mycket utrymme att bli utanför, för även om du inte pratar så skulle du varit en del av vår grupp, det bestämde vi redan första gången vi sågs och gjorde upp riktlinjer för gruppen, man får prata om man vill men vill man bara sitta och lyssna så var det också helt ok.

 

[Qelina]

Imorgon blir jag nog inlagd, fick mail i måndags om läkartid, det stod inget om varför vilket i sig är väldigt konstigt men det är ännu konstigare än när att jag fått kontakt med min terapeut var för att läkaren ska åka till psykakuten med mig och att jag den här gången nog ska räkna med att jag faktiskt inte får åka hem, stanna med LPT lär det bli för annars kommer jag skriva ut mig så fort det bara gå, eller "frivillig" inläggning men värdet ändras från frivillig till LPT bara jag försöker skriva ut mig.

Min dietist har skickat in mitt matschema och med rutiner som ska följas för det är ju inte som dom andras och dom har tydligen blivit ännu mer fyrkantiga men hon har lagt till i dokumenten att jag pga Aspergern har behov av dom här rutinerna och vad gäller mat, hur den serveras osv.

Är så rädd för imorgon, jag har varit inlagd så många gånger, 90% av gångerna på sommaren och jag vill inte missa ännu en sommar. Försöker se det som att ifall jag missar lite här så får jag ta igen det i Vietnam i vinter. Min favorithögtid är midsommar så det känns också "pissigt" att vara på sjukhuset då. Jag vill ju vara med släkten!!! Hoppas dock på permission då om det blir inläggning. Är så sjukt nervös, uppgiven, trött, ledsen, arg och allt man kan vara. Försöker ta det lugnt här hemma nu, varit iväg hela dagen nästan så nu ska jag äta och umgås med min hund

 

[gul_zebra]

Jag gick i asperger grupp nyligen. Alla pratade så mycket som dom ville. På slutet var vi bara 2-3 personer per gång. Sen var det lite som att ledarna såg oss som barn på något vis och det kändes som att dom liksom tyckte synd om en. Bara för att man har asperger så är man ju inte något barn och visst att det är tufft att handskas med problemen men det är inte synd om mig. Vi fick välja ämnen och så pratade vi utefter dom teman som dykt upp i gruppen. Jag gillade ämnena, det var intressant och givande. Och så intressant att alla med samma diagnos kan vara så otroligt olika, det visste jag ju redan men oj vad det märktes i dom här samtalen.

Jag hamnade inte utanför eftersom alla förstod att jag inte klarade allt eller orkade allt eller inte betedde mig som "vanliga"personer. Sen var vår grupp väldigt professionellt utbyggd, den mesta delen av tiden var uppstyrd och det fanns inte mycket utrymme att bli utanför, för även om du inte pratar så skulle du varit en del av vår grupp, det bestämde vi redan första gången vi sågs och gjorde upp riktlinjer för gruppen, man får prata om man vill men vill man bara sitta och lyssna så var det också helt ok.

Jo, sådär har det funkat i de grupper jag gått i via hab också, vi har haft teman som vi själva fått schemalägga och så pratade vi kring det. Själv var jag tyst i början men blev mer pratsam med tiden, och skulle nog snabbare bli pratsam idag än då, så den biten är lugn. Gruppen var jag en del av så inga problem så sett. Problemet jag hade var mer utanför gruppen, att det bildades vänskapsband som jag liksom aldrig kom med i och att det den vägen blev ett utanförskap. Jag har såklart inget emot att folk umgås men när man sitter och lyssnar på allt som de andra hittat på ihop varenda vecka när en själv aldrig blir tillfrågad, då svider det. Det är väl egentligen mest det jag vill undvika en repris av. Det absolut största problemet jag har är just ensamhet så jag vill inte sitta där och få ensamheten ytterligare upptryckt i ansiktet liksom. Inte igen.

 

[gul_zebra]

Nånting positivt kan jag ju slänga in också förresten! Jag köpte nämligen en ny soffa i veckan. Meeen jag behövde hjälp med transport och soffbärande så vem ringer jag om inte pappa, herr "råttorna kommer göra det rörigt", som således måste in i min numera tydligen röriga lägenhet.

Vi hämtar soffan, den bärs upp, och gissa vem som har ett välstädat hem Då har jag inte sprungit och städat innan utan det bara var städat. Trots råttor. Måste vara magi!

Och om en vecka hämtar jag en råtta till, men det håller jag tyst om den här gången

 

[Qelina]

Jo, sådär har det funkat i de grupper jag gått i via hab också, vi har haft teman som vi själva fått schemalägga och så pratade vi kring det. Själv var jag tyst i början men blev mer pratsam med tiden, och skulle nog snabbare bli pratsam idag än då, så den biten är lugn. Gruppen var jag en del av så inga problem så sett. Problemet jag hade var mer utanför gruppen, att det bildades vänskapsband som jag liksom aldrig kom med i och att det den vägen blev ett utanförskap. Jag har såklart inget emot att folk umgås men när man sitter och lyssnar på allt som de andra hittat på ihop varenda vecka när en själv aldrig blir tillfrågad, då svider det. Det är väl egentligen mest det jag vill undvika en repris av. Det absolut största problemet jag har är just ensamhet så jag vill inte sitta där och få ensamheten ytterligare upptryckt i ansiktet liksom. Inte igen.

Ja jag förstår absolut det där med att inte vara med på saker och inte bli bjuden. Det har varit så hela mitt liv. Och även nu fast det är lite mer rimligt just nu men alla mina gymnasiekompisar lämnade mig pga anorexin och jag använder inte Facebook men ville se hur det såg ut, blev så ledsen av att se alla bilder och läsa och följa att dom fortfarande umgås. Så sen dess, det är flera år sedan, har jag inte ens vågat kolla.

Många av dom bor och jobbar nära mig men det är knappt vi stannar och pratar, ett hej och sen bara går vi förbi varandra. Tänker på vilken värdelös person jag måste vara när dom är ett helt gäng och här står jag liksom.

 

[machafuko]

Jösses vilken tid det ska ta att få sin utredning.

Började i höstas med internetpsykolog. Hon tipsade om neuropsykiatrisk utredning. Tog kontakt med vårdcentral för att få remiss i början av året. Efter en månad fick jag tid hos läkare som gjorde fysiska undersökningar. Fick sedan vänta någon månad till för att få träffa psykolog som ska skriva remissen. Fick träffa samma psykolog två gånger innan hon skrev remiss. Fick remissen för ca en månad sen och har nu börjat förundersökningen hos psykiatrin, ska på mitt andra besök i början av juli. Sen när väl det bestämts att utredningen blir av så är väl väntekön inte den kortaste.

Ganska jobbigt och ångestfyllt känns det med alla dessa träffar och all väntan. Sköterskan på psykiatrin sa att hon märkte att jag var stressad av situationen. Inte konstigt, det här är liksom inte några omständigheter man trivs riktigt bra med.

I remisser och anteckningar tar man fokus på asperger (AST) och ADD. Får väl se vad det blir. Jag vill bara att allt ska vara över.

 

[gul_zebra]

Ja jag förstår absolut det där med att inte vara med på saker och inte bli bjuden. Det har varit så hela mitt liv. Och även nu fast det är lite mer rimligt just nu men alla mina gymnasiekompisar lämnade mig pga anorexin och jag använder inte Facebook men ville se hur det såg ut, blev så ledsen av att se alla bilder och läsa och följa att dom fortfarande umgås. Så sen dess, det är flera år sedan, har jag inte ens vågat kolla.

Många av dom bor och jobbar nära mig men det är knappt vi stannar och pratar, ett hej och sen bara går vi förbi varandra. Tänker på vilken värdelös person jag måste vara när dom är ett helt gäng och här står jag liksom.

Ja gud, gamla kompisar är en historia för sig nästan. Det är samma visa här, blev lämnad. En lät mig tom sitta djurvakt åt hennes djur så hon skulle kunna vara ute och festa hela sommarlovet ett år Ett tag i gymnasiet bodde vi ett gäng i samma korridor, det gick fint. I tvåan hamnade vi på olika boenden och då upphörde jag att existera annat än när man ville ha djurvakt. Vid nåt tillfälle stötte jag på de och fick bara höra om allt de hittat på medan jag suttit själv och när jag sen slutade komma till skolan var det aldrig någon som hörde av sig och kollade hur det var eller varför jag var borta. Jag hade behövt det.
Mycket hänger såklart på mig också som inte fick till det där sociala, men det är klart att det svider ändå.

Idag är vi vänner på facebook. Det är allt. Det har pratats nån gång om att hojta när vi är i varandras trakter men vi vet allihop att det bara är tomma ord och artighetsfraser. Är rätt glad över att vi inte bor i samma trakt så jag slipper springa in i de.

 

[gul_zebra]

Ja jag förstår absolut det där med att inte vara med på saker och inte bli bjuden. Det har varit så hela mitt liv. Och även nu fast det är lite mer rimligt just nu men alla mina gymnasiekompisar lämnade mig pga anorexin och jag använder inte Facebook men ville se hur det såg ut, blev så ledsen av att se alla bilder och läsa och följa att dom fortfarande umgås. Så sen dess, det är flera år sedan, har jag inte ens vågat kolla.

Många av dom bor och jobbar nära mig men det är knappt vi stannar och pratar, ett hej och sen bara går vi förbi varandra. Tänker på vilken värdelös person jag måste vara när dom är ett helt gäng och här står jag liksom.

Och ja, Facebook är fan skitjobbigt på det viset. Själv trillade jag över ett inlägg om klassfest för min gamla högstadieklass. Den hade ägt rum ett år tidigare. Jag hade alltid tänkt att jag hade en bra klass, jag var utanför men det var mig det hängde på. Men när jag såg det inlägget gick det upp för mig att nej, det var inte en bra klass, jag var utfrusen. Det blev uppenbart när man 10 år senare fortfarande inte ville veta av mig.

Annars är fb mest jobbigt för att jag känner mig så jävla efter. Andra sitter med karriärer, hus, partner, barn, osv. Jag har inte ens gått ut gymnasiet, har aldrig haft en partner och postar kattbilder på instagram. Alla andra gör något av sitt liv och här sitter jag och kommer ingenstans liksom.

 

[Qelina]

Jösses vilken tid det ska ta att få sin utredning.

Började i höstas med internetpsykolog. Hon tipsade om neuropsykiatrisk utredning. Tog kontakt med vårdcentral för att få remiss i början av året. Efter en månad fick jag tid hos läkare som gjorde fysiska undersökningar. Fick sedan vänta någon månad till för att få träffa psykolog som ska skriva remissen. Fick träffa samma psykolog två gånger innan hon skrev remiss. Fick remissen för ca en månad sen och har nu börjat förundersökningen hos psykiatrin, ska på mitt andra besök i början av juli. Sen när väl det bestämts att utredningen blir av så är väl väntekön inte den kortaste.

Ganska jobbigt och ångestfyllt känns det med alla dessa träffar och all väntan. Sköterskan på psykiatrin sa att hon märkte att jag var stressad av situationen. Inte konstigt, det här är liksom inte några omständigheter man trivs riktigt bra med.

I remisser och anteckningar tar man fokus på asperger (AST) och ADD. Får väl se vad det blir. Jag vill bara att allt ska vara över.

Alltså ja allt inom vården är som en lång väntetid, jag står fortfarande i kö till hudmotagningen för mina exem sen 2009... Dom har val glömt mig och jag struntar i dom nu, dom värsta eksemen är helt borta (såg ut som en panda med sår och eksem runt hela ögonen och såg hemsk ut, det kommer i perioder men just nu är dom ok och jag får salva från VC som håller det under kontroll dom perioderna det kommer. Men det är det också händerna. 10 år är ganska lång väntetid, i och med att det är bättre orkar jag inte bry mig men jag antar att dom tappat bort min remiss

På något sätt kändes min kötid inte av alls, jag sågs som högprioriterad och min kontakt här hemma tryckte på rejält för att jag skulle få en utredning så fort jag kom hem från behandlingshemmet och var i bättre skick fysiskt och psykiskt för just då var jag så sjuk att det inte gick att utreda. Terapeuten såg aspergern redan 2012 och utredningen blev 2014/2015 så ju, det var ju ganska lång tid men jag tror jag sattes kön bara ett halvår innan jag fick den. Men jag mådde så skit så jag inte riktigt hängde med i svängarna och när jag väl kom hem så gick det snabbt.

Men jag förstår din frustration till fullo, det är ju viktiga saker, saker som kan förändra ens liv med vilken hjälp man behöver och får och åt andra hållet att det kan vara skönt att veta att man inte har någon diagnos så man kan börja leta efter den terapi och hjälp som just du behöver.'

MEN oavsett diagnos och utredning är du du, samma person oavsett och ska få den hjälp du behöver och se och acceptera dina styrkor och "svagheter" oavsett. Acceptera dig själv.

 

[Qelina]

Och ja, Facebook är fan skitjobbigt på det viset. Själv trillade jag över ett inlägg om klassfest för min gamla högstadieklass. Den hade ägt rum ett år tidigare. Jag hade alltid tänkt att jag hade en bra klass, jag var utanför men det var mig det hängde på. Men när jag såg det inlägget gick det upp för mig att nej, det var inte en bra klass, jag var utfrusen. Det blev uppenbart när man 10 år senare fortfarande inte ville veta av mig.

Annars är fb mest jobbigt för att jag känner mig så jävla efter. Andra sitter med karriärer, hus, partner, barn, osv. Jag har inte ens gått ut gymnasiet, har aldrig haft en partner och postar kattbilder på instagram. Alla andra gör något av sitt liv och här sitter jag och kommer ingenstans liksom.

 

[Hippocampus]

Mamma är lite orolig för hur jag tolkar andra människor och bedömer vilka jag släpper in i mitt liv, ibland blir det liksom lite fel men jag försöker ju jobba på det sociala. Träffade en jätte trevlig kvinna i lördags på hundpromenaden, vi pratade säkert 30-40 minuter där på promenadvägen och hon älskar hundar så det var så vi började pratat för att hon gillade min hund, hon volontär jobbar i hundstall i Uppsala och Stockholm. Hon ville ses igen så jag föreslog att vi bytte nummer. Är det normalt? Jag har ju inga vänner kvar i princip, en som bor i Oslo, en här och sen några jag träffar ibland bara så tänkte vidga mitt kontaktnät,

SAMTIDIGT så känner jag mig helt mer och och mer att jag vill vara den där eremiten jag drömde om som barn. När vi skulle säga vilka yrken vi ville ha som var mitt svar eremit eller risodlare där det inte skulle finnas några krav här från omgivningen. Mina eremit alternativ varierade lite, från att vilja bo i en stuga helt självförsörjande, till att bygga en hydda i ett träd i djungeln, till att bo i en iglo och till att vilja bo som den där uppfinnaren som var i söndagsöppets barnprogram i början av 90-talet (någon som kommer ihåg vad han hette och vad programmet hette? Vill se det igen...).

Jag känner så nu med, jag orkar inte riktigt med det sociala och ser aldrig fram emot det, det är ett tvång för att jag vet att man SKA vilja ha det så. Men jag tycker inte så innerst inne. Det kan vara trevligt när man väl ses och jag uppskattar det och vill ju inte bli helt ensam egentligen. Men jag är rädd varje gång jag ska träffa någon och det tar så mycket energi. Skulle träffat mamma igår men orkade inte. Allt socialt dränerar mig totalt

Jag antar att det sociala är en del av livet, jag vill inte bli ensam, jag saknar dom jag älskar, dom betyder allt för mig men just nu så känns det oöverstigligt. Men kanske kommer jag ur eremitlängtan och då vill jag ju ha dom kvar så man måste ju underhålla det typ som med bilar eller vad det nu gäller.

Finns det någon mer som känner att allt socialt bara tar energi och knappt ger något tillbaka? Och som är livrädda innan? Jag hatar känslan innan man ska ses. Sen orkar jag bara en timme MAX sen vill jag hem/bli av med besöket men det verkar som att man ska ses längre än så? Vad är normalt?

Detta tycker jag är konstigt. Normalt för vem? Varför pratar man alltid om normalt? Alla människor är individer. Jag har vänner som konstant är ute i sociala sammanhang. Själv är jag gärna eremit, reser ensam osv. Jag blir så himla trött av socialt engagemang och träffar sällan folk utanför mitt jobb för jag orkar helt enkelt inte. Jag har aldrig funderat om det är normalt eller inte.

 

[Qelina]

Detta tycker jag är konstigt. Normalt för vem? Varför pratar man alltid om normalt? Alla människor är individer. Jag har vänner som konstant är ute i sociala sammanhang. Själv är jag gärna eremit, reser ensam osv. Jag blir så himla trött av socialt engagemang och träffar sällan folk utanför mitt jobb för jag orkar helt enkelt inte. Jag har aldrig funderat om det är normalt eller inte.

Ja jag har hängt upp mig lite på vad som är normalt och inte för att jag alltid fått höra att jag inte är normal, att jag är konstig och fel på alla sätt. Och att allt jag gör är fel och jag borde inte göra si eller så får jag höra i förhand och sen efter att nej så borde du inte gjort och varför har du dom kläderna, varför sa du så, varför gjorde du inte på det viset istället och så där gör man normalt sett inte och tänk inte på det viset det leder ju ingenstans, sluta tänka sådär osv osv i all oändlighet

 

[Grazing]

Ja jag har hängt upp mig lite på vad som är normalt och inte för att jag alltid fått höra att jag inte är normal, att jag är konstig och fel på alla sätt. Och att allt jag gör är fel och jag borde inte göra si eller så får jag höra i förhand och sen efter att nej så borde du inte gjort och varför har du dom kläderna, varför sa du så, varför gjorde du inte på det viset istället och så där gör man normalt sett inte och tänk inte på det viset det leder ju ingenstans, sluta tänka sådär osv osv i all oändlighet

Du borde ta avstånd från dom som påstår att det du säger/gör osv inte är normalt. För det första så är det inte dom som avgör vad som är normalt eller inte och för det andra så gör det ingenting om det nu är så att något inte följer det normala.

 

[Qelina]

Du borde ta avstånd från dom som påstår att det du säger/gör osv inte är normalt. För det första så är det inte dom som avgör vad som är normalt eller inte och för det andra så gör det ingenting om det nu är så att något inte följer det normala.

Svårt när det handlar om nästan hela min närmaste krets med familjen bland annat. Det var också väldigt mycket när jag gick i skolan men det slipper jag ju nu. Försöker verkligen stå på mig nu, säger ifrån om jag tycker folk trampar på mig, kan till och med låta lite arg tror jag, något jag aldrig kunnat förut, vet knappt hur det känns att vara arg men har jobbat med min terapeut med att lära mig känna saker och vad olika känslor betyder och hur man identifierar dom och hur jag vet var i kroppen det känns så jag tror jag börjar lära mig lite och det är skönt.

Jag var retad och mobbad till stor del hela min uppväxt och till och med när jag fått beröm har det smugits in att jag inte är som andra, att jag framstår som konstig och udda och mina kompisar har i efterhand sagt att dom tyckt att jag var väldigt annorlunda och lite svår och att det är svårt att komma mig riktigt nära även om jag tror att jag är jätte öppen.

En före detta kompis som tagit avstånd från mig pga anorexin men som säger att hon fortfarande älskar mig men att hon i och med hennes bulimi påverkas av mig även om jag inte nämner vikt och exakt vad jag äter osv. Det var inget bråk utan vi pratade och hon grät och sa att det var något av det svåraste hon gjort att säga det där och att hon alltid kommer älska mig. Hon sa i alla fall en sak någon gång att hon först tyckte jag var lite knepig, jag kommer inte själv ihåg det men jag hade i min förra lägenhet en särskild stol som jag alltid satt vid, jag använde inte resten av bordet och stolarna, hon satte sig på den stolen första gången hon var hemma hos mig, vi hade inte känt varandra särskilt länge men tydligen hade jag fått tydlig ångest och bett henne att ta en annan stol för att jag inte klarade att sitta på en annan stol. Det kanske inte är särkilt gästvänligt direkt och speciellt inte när man bara känt någon ett par veckor, och att jag liksom körde iväg henne. Samma nu också överallt, hemma, hos mormor och morfar, hos mina föräldrar, hos farmor och farfar, på sjukhuset osv. Det är inte så där som alla har det att man har en favoritplats utan det går inte på något vis att sätta mig ner på en annan plats, även om det innebär att jag har kört iväg barn, flyttat undan andras saker och satt dit mitt för att visa att det är min plats och att dom måste flytta på sig så jag får sitta på min vanliga trygga plats. Skäms över det

Har tusen, tusen saker som jag vet att andra inte gör och som alla säger inte fungerar att göra och agera och ändra på i ett samhälle. Fattar väl det och har känt sen jag var ett litet barn att jag inte är gjord för det här samhället.

Så jo, det kommer från alla håll och kanter och jag märker ju själv ibland. Men precis som du skriver måste jag komma fram till och inse att det inte är fel med att gå andra vägar ibland, att inte göra det som förväntas, att vara den jag är, att inte skämmas, att våga leva som jag måste eller vill och anpassa efter mina svårigheter och styrkor utan att det är fel.

 

[MiaMia]

Skäms över det

Inte göra det.
Det är vad du behöver, helt enkelt. Precis som någon med allergi behöver att man stänger in katten i sovrummet när de kommer på besök. Eller någon med skadad fot ber om en extra stol att lägga upp den på (som sen står i vägen och alla får gå runt...)

Säg det bara på ett artigt och odramatiskt sätt. "Går det bra att du sitter i den andra stolen istället? Det är en vana som sitter så hårt i min ryggmärg att jag behöver använda min vanliga plats." Den som är hyfsat förstående och juste flyttar på sig då. Man skulle inte fråga om det inte behövdes, liksom.

Om de sen frågar lite mer om det när man känner personen bättre så är det troligen av intresse och inte dömande. Utgå i vart fall från det om inget tyder på motsatsen. Då kan du svara lite kortfattat och luddigt om du inte vill gå in på det, eller förklara nogrannare om du känner att det är värt att göra det till den personen.