Qelina
Trådstartare
Behöver tips, skrev i midsommartråden om att midsommar verkligen är min favorithögtid, inga krav, inga måsten (i alla fall för mig som slipper laga all mat kom jag på, dom får nog slita en del...). Jag har firat på samma ställe 29 gånger och det är så mysigt. Vi har fasta punkter från 12 till 15.30 ungefär, då kan jag hantera det och tycka det är mysigt. Men sen är maten uppäten, tårtan i allas magar, promenaden ner till festplatsen avklarad och det är ett par timmar till det är dags att grilla. Jag har inte stannat så länge som till grillningen i vuxen ålder, som barn hade man ju inget val, då fick man ju snällt stanna kvar.
Jag blir hemskjutsad av mamma när det inte går längre, jag har då även gått en liten runda mitt i allt med hunden för att komma ifrån det sociala en stund.
Jag älskar midsommar men orkar inte som jag skulle vilja, och samtidigt som jag älskar saker så känns det lite tomt inom mig, att jag VET att jag borde känna på ett visst sätt och intalar mig och alla att jag känner så men där inuti är jag ofta tom. Kan få positiva känslor men känner alltid att det finns en bubbla mellan mig och omvärlden, suddigt, instängt och som att inget når mig riktigt förutom om något lyckas slingra sig igenom något hål i bubblan. Jag får verkligen frånvaro känslor och hänger inte med i omvärlden för att det blir för mycket intryck på en och samma gång.
Hur hanterar man sådant här? Brukar ni få frånvarokänslor? Att ni tänker att ni ska vara på ett sätt men kanske inte känner så eller att det finns där men inte når fram? Hur hanterar man den där tiden då det inte längre finns några fasta hållhakar på det hela? Varje gång får jag dåligt samvete för att jag åker hem så tidigt, jag orkar mindre än min 94 åriga farfar liksom
Jag blir hemskjutsad av mamma när det inte går längre, jag har då även gått en liten runda mitt i allt med hunden för att komma ifrån det sociala en stund.
Jag älskar midsommar men orkar inte som jag skulle vilja, och samtidigt som jag älskar saker så känns det lite tomt inom mig, att jag VET att jag borde känna på ett visst sätt och intalar mig och alla att jag känner så men där inuti är jag ofta tom. Kan få positiva känslor men känner alltid att det finns en bubbla mellan mig och omvärlden, suddigt, instängt och som att inget når mig riktigt förutom om något lyckas slingra sig igenom något hål i bubblan. Jag får verkligen frånvaro känslor och hänger inte med i omvärlden för att det blir för mycket intryck på en och samma gång.
Hur hanterar man sådant här? Brukar ni få frånvarokänslor? Att ni tänker att ni ska vara på ett sätt men kanske inte känner så eller att det finns där men inte når fram? Hur hanterar man den där tiden då det inte längre finns några fasta hållhakar på det hela? Varje gång får jag dåligt samvete för att jag åker hem så tidigt, jag orkar mindre än min 94 åriga farfar liksom