Pratar du om hur folk är mest som du träffar eller är det någon speciell? Alla människor finns på skalorna av det som diskuteras. Jag tycker inte att det är särskilt typiskt en NT att köra över, stövla in och avbryta och sedan tycka att det är människor med NPF som ska lära sig. Det låter mer som enskilda som har svårt att ratta in det själva eller är oförskämda.
Jag kämpar också med turtagning men då mer i grupp. Tycker det är jättesvårt. Blir oftast jättestressad och får kämpa rejält med dåligt humör. Jag tycker nog dock att jag inte har rätten att lägga över mina svårigheter på andra eller att påföra min irritation på dem. Jag är irriterad och stressad, pga mina svårigheter, inte för att de gör fel.
Folk överlag, inte någon speciell. Jag fattar att alla inte har samma sorts problem med det som jag har, och att NT inte är sjukt elaka människor som bara jävlas med en. Grejen är att jag är fruktansvärt enkel att köra över, jag är inte den som klarar av att hävda mig, och då blir jag överkörd, överröstad, ignorerad av var och varannan människa jag stöter på. Det är inte ovanligt att annars hyggliga människor avbryter mig mitt i en mening för att byta ämne liksom. Det händer jämt. Problemet jag försökte få fram är att förväntningen i den situationen är att jag ska ändra mig och anpassa mig, för det är jag som är fel, alldeles oavsett om jag kan det eller inte, utan att NT ska behöva göra ett skit, inget ge och ta, ingen ömsesidighet, ingen hänsyn alls. Vi med AST ska bara pressas ner i en neurotypisk form liksom, medan NT inte ens behöver försöka, för det är de som är normen man ska anpassas till.
Jag tycker att det är synd att turtagningen blev fokus för det är en större fråga jag försökte få fram, som är så mycket mer än turtagning. Det är ögonkontakt, fysisk kontakt, volymkontroll, stimmingbeteende, kallprat, att prata i telefon, att gå snabbt nog, mimik, kroppsspråk, alltså jag kan fortsätta i hundra år.
Ta fysisk kontakt som exempel. Det finns många med AST som känner obehag eller får fysiskt ont av fysisk kontakt. Ändå förväntas hen bita ihop och kramas ändå, istället för att omgivningen helt enkelt skulle kunna, ptja, låta bli att krama henom. Jag har tom stött på handläggare på FK som envisas med att kramas av nån jävla anledning
Nu har jag inga problem med det personligen (annat än att jag inte vill kramas med kreti och pleti) men det kan ju inte handläggarna där veta liksom, de vet så sett bara vilka diagnoser jag har och således att jag mycket väl skulle kunna vara en av de som får ont.
Eller ta ögonkontakt, som för många med AST är fruktansvärt obehagligt. Varför kan inte NT-samhället bara ha överseende med att vi tittar någon annanstans? Vi förväntas lära oss hålla ögonkontakt, något som för många är förenat med enormt obehag, som ofta inte går att lära sig eller som innebär att vi inte kan fokusera på samtalet för att allt fokus går till ögonkontakten. Själv har jag tur och klarar av tillräckligt för att få ögonkontakt att fungera för det mesta, det blir flackigt men okej så jag har inga sociala problem så sett, jag brukar passera hyfsat godkänt på den fronten - men ska jag lyssna ordentligt eller försöka formulera nånting så går det inte att göra det och hålla ögonkontakt samtidigt, det är helt jäkla omöjligt iom att jag inte kan fokusera på flera saker samtidigt och ögonkontakten är nånting jag får greja med manuellt hela tiden. Det är lite som att köra bil - jag kan växla, och jag kan hålla koll på trafiken, men jag kan inte göra bägge samtidigt så då får jag köra automat. Jag kan ha ögonkontakt, jag kan fundera på en svår fråga eller formulering, men jag kan inte göra bägge samtidigt utan då får vila blicken någon annanstans medan jag får ihop det.
För mig funkar det alltså helt okej, men det har det inte alltid gjort. Jag har varit den som mest tittar ner i golvet - jag var med, jag pratade, men klarade inte ögonkontakt. Bemötandet är HELT annorlunda nu mot då, då var bemötandet jag fick mycket sämre, och det suger att det finns folk som lever med sånt bemötande livet ut för att de helt enkelt når sin gräns tidigare än jag och för att omgivningen helt enkelt kräver att autisten ändå ska anpassa sig istället för att bara acceptera att hen inte tittar på de.
Eller bara en sån sak som att gå. För många av oss är signalerna från hjärna till ben lite sena, vilket medför att vi går lite annorlunda - fötterna sätta ner under kroppen istället för framför så våra steg vinner väldigt lite mark. Jag kan tycka att det vore rimligt att NT saktar ner lite så vi hinner med, men... Nej. Det är vi som får springa ikapp i tid och otid istället. Alternativt lägga all tankekraft på hur vi rör benen och således inte kan hänga med i ett samtal ändå.
Kort sagt, det är så jäkla mycket och förväntningen på att vi helt ska anpassa oss till NT-samhället så NT slipper ta någon som helst hänsyn eller ens mötas halvvägs... Det gör mig bara så förbannad och ledsen över att det är så, och över att vi inte ens tas på allvar när vi berättar hur det är utan får slängt i ansiktet att NT minsann kan vara för trött.
Det är klart det är jobbigt att ha en funktionsnedsättning, det tvivlar jag inte på. Och såklart är det otrevligt att köra över folk. Det artigare, om man inte orkar vara på helspänn och filtrera varje ord man säger, är väl att inte umgås, i så fall. Kan man inte det, låta bli att umgås alltså, så är det ju rätt vanligt att föräldrar till autistiska barn får utmattningsdepressioner etc också. För det kan kräva så otroligt mycket att ständigt anpassa sig.
Vad jag försöker säga är att det är en svår situation för bägge parter. Du verkar tro att det är busenkelt och inte kräver någon ansträngning att anpassa sig om man är neurotypisk. Så är det inte. Det kan vara utmattande på nivån att man blir sjuk av det för en neurotypisk också.
Jag tvivlar på att föräldrar till autistiska barn får en utmattningsdepression av att låta bli att avbryta folk eller ha lite överseende med bristande ögonkontakt. Jag pratar om ett problem på samhällsnivå där NT inte ens kan mötas halvvägs. Majoriteten av samhället är inte föräldrar till autistiska barn, och jag tvivlar på att utmattningsdepressionen i det fallet enbart kommer från en "ständig anpassning" - föräldern i det fallet får precis som vi autister tampas med en omgivning som vägrar ta någon hänsyn. Hen får ta blickarna och glåporden från omgivningen om hen har ett utåtagerande barn med utbrott på affären, hen får bråka med myndigheter hit och dit för att barnet ska få rätt hjälp, hen får försöka lösa att barnet är den enda i klassen som inte bjuds på kalas, hen får bråka med skolan när barnet mobbas, osv osv osv. Att i den här diskussionen dra det till att hen får en utmattningsdepression bara av att anpassa sig till sitt autistiska barn och alltså i förlängningen påstå att autister ger folk utmattningsdepressioner är jävligt fult gjort.
Inte bara normer. Så klart.
Men åtminstone bup-personal som jag har träffat på, kunde se hur vissa skolor skickade många fler barn till utredning än andra. Förvisso anekdotiskt, men deras svar handlade om att olika typer av pedagogiskt arbete olika tydligt "får fram" de här problemen hos barn. Alltså, miljön kan hjälpa eller stjälpa.
Och då är jag rätt övertygad om att NPM, slimmade organisationer med mera, är väldigt exkluderande om man inte råkar vara stöpt i exakt "rätt" form, eller ha turen att hitta sin plats.
Här beror det ju på skolans kunskapsnivå också. Framför allt flickor är väldigt underdiagnosticerade för att tex skolpersonal helt enkelt saknar kunskapen som krävs för att se att något inte riktigt stämmer. Mer kunskap ger fler diagnosticerade.
Själv fick jag diagnos först vid 20. Nu fanns inte samma kunskap då som finns nu så att de inte såg autisten i mig är inte konstigt alls, men skolpersonalen såg inte ens att det kunde vara nånting alls som felade. De såg bara en blyg plugghäst. That's it.
