Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Jag är 30 år och fick min asperger/autism diagnos i vuxen ålder, det var en terapeut som äntligen förstod mig och anpassade behandlingen efter mig. Det var 2012 men själva utredningen och diagnosen fick jag 2014. För mig har diagnosen hjälpt otroligt mycket för vården förstår mig bättre och kan hjälpa mig mer, mina anhöriga och vänner kan anpassa och förstå mig och jag själv förstår och accepterar att det som förut bara sågs som fel hos mig inte är det, att jag bara har ett annorlunda sätt att tänka, agera och förstå omvärlden.

Sen jag var barn har jag levt med känslorna av att inte vara gjord för att leva, att jag inte passar in samhället, att något blev fel när jag föddes och att jag inte borde leva, tungt att bära som barn och som vuxen, tankar som blivit lättare att hantera när jag vet att jag inte är ensam och när jag vet varför men fortfarande finns dom där.

Är det någon mer med asperger/autism här? Hur fungerar nio vardagen? Förstår andra omkring er mer efter diagnosen?

Och ni som inte autism, vilka fördomar och/eller tankar har ni om autistiska personer?

 

[Masqueradee]

Jag önskar jag hade bättre koll på skillnaden mellan Aspbergers/autism, vad jag kan göra för att underlätta för människor med dessa diagnoser (även om det är svårt med ”mallar” när det är individer på spektra man talar om) osv. Har lite bättre koll på adhd/add då många i släkten har diagnosen, men ovan nämnda är jag mer osäker på.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har tydligen enligt psykologen som gjorde tester efter en olycka "aspergerrelaterad problematik" och har haft det hela livet. Jag passar inte heller in i mallen om hur man ska vara när man är "normal" (vad som menas som normal ändrar sig i samhället så det är inget att grubbla över), mobbad i skolan, "lillgammal" och självgående utan krav på daglig kontakt med andra människor så, ja, jag är nog ganska "udda". Nu är det 3 veckor sen jag fysiskt träffade och pratade med en människa men det stör mig inte det minsta. Besök här blir väl max 10 om året förutom dom som fortfarande tror dom ska få gratis eller billig hjälp med allt från väckarklockor till rymdfärjor och dom är jag gärna utan.

Förutfattade meningar har jag inga, jag kallar det inte diagnoser utan personligheter och alla är vi olika.

 

[Kilauea]

Min bror har asperger. När han fick sin diagnos blev det ett aha för hela familjen. Det var därför han reagerar och agerar som han gör.
Tilläggas ska att han fick sin diagnos i vuxen ålder, efter gymnasiet.
Den som bara möter honom märker inget, vi som känner honom märker det. Blev extra tydligt efter att vår pappa gick bort.
Min bror är smart, realist och en man kan lita på. Han snöar dock lätt in på saker och kan mala i samma spår länge.

Jag har nog inga särskilda tankar om de med autism, vi är alla individer oavsett ev diagnos.

 

[lillamy73]

Är mamma till 2 tonåringar. Den ena har autismspektrumtillstånd nivå 1(före detta asberger) och den andra har autismspektrumtillstånd nivå 2 (fd autism i barndomen).
De har en annan syn på saker än vad jag har.
Den ena är social och har många vänner och den andra föredrar att vara själv. Har vänner men orkar inte vara social.
Även maken har en autism diagnos. Han fick den nu i 40 års åldern.

 

[lady_vip]

Jag arbetar med många ungdomar som har autismspektrumdiagnos, inte en enda är lik den andra.
Den absolut vanligaste fördomen jag upplever är att autism= Rainman. Förvisso kan det vara en fördel, att diagnosen inte är fördummande, men det kan ställa till det för de som inte har en hög intelligens (framförallt när föräldrarna hävdar envist att barnet inte är i behov av stöd pga det).

Det är också en vanlig fördom att sociala svårigheter är ett måste. Jag har tex 3 flickor med helt olika autism, den ena är mycket slipad när det kommer till ironi och få förstår att hon ens har diagnosen. De två andra är mer ”typiska”, har svårigheter att tala inför människor, men vilket patos de har! De ryter till vid orättvisor, har ordning och reda och är väldigt god (om än tysta) vänner.

 

[grodan21]

Det sämsta är att vården inte har någon kunskap om AS

 

[Hazel]

jag har Aspergers, jobbigast är väl när folk antar att jag är på ett visst sätt, vissa tror att As handlar om att man inte kan sätta sig in i andras känslor alls (eller inte bryr sig) jag bryr mig väldigt mycket om hur andra mår, däremot kan jag nog kännas stel och konstig ibland eftersom det helt enkelt tar längre tid att processa allt runt mig.

Jag har stora problem med vardagen men det har med mina andra sjukdomar att göra

 

[Qelina]

Jag önskar jag hade bättre koll på skillnaden mellan Aspbergers/autism, vad jag kan göra för att underlätta för människor med dessa diagnoser (även om det är svårt med ”mallar” när det är individer på spektra man talar om) osv. Har lite bättre koll på adhd/add då många i släkten har diagnosen, men ovan nämnda är jag mer osäker på.

Aspergerdiagnosen har tagits bort ur manualen för psykiatriska tillstånd DSMV men finns kvar i ICD10. Vi som fick diagnosen innan det ändrades får ha kvar den men annars kallas det bara för autism nu eller att man ligger på den så kallade AST- skalan (Autismspektrum tillstånd där alla nivåer räknas in, men man kan ha helt olika grader eller svårigheter).

Lättast för att veta hur man ska bete sig kan vara att fråga personen eller läsa av och anpassa, lyssna och ta på allvar och respektera personen med autism. Jag har en hel del perceptionsstörningar jag är t.ex. väldigt ljudkänslig (inte mitt störstaproblem men jobbigt nog). Innan jag fick diagnosen blev mina föräldrar irriterade på mig om jag inte klarade av att äta om en TV eller radio stod på i ett annat rum eller att jag inte kan prata om någon rör sig i rummet för att t.ex. hämta något, för att det blir för mycket intryck. Nu kan jag fråga om vi kan stänga av TV´n utan att det blir lika irriterade känslor.

Och en av dom största fördelarna är att jag fått så enormt mycket bättre förståelse från andra att jag inte klarar av att vara social så länge, klarar 1-2 timmar ungefär, blir det mer känns det ofta som för mycket. Nu kan jag be om skjuts hem eller själv gå/ta bussen hem om det går och jag anses inte som otrevlig. Just det tror jag kan anses som otrevligt eller osocialt men för dom som känner mig är det inte längre något problem.Som förra julen så gick jag hem till mig för att jag blev trött av alla intryck och satte mig på golvet hemma och klippte cirklar ur pappkartonger för att det gjorde mig lugn.

 

[Qelina]

jag har Aspergers, jobbigast är väl när folk antar att jag är på ett visst sätt, vissa tror att As handlar om att man inte kan sätta sig in i andras känslor alls (eller inte bryr sig) jag bryr mig väldigt mycket om hur andra mår, däremot kan jag nog kännas stel och konstig ibland eftersom det helt enkelt tar längre tid att processa allt runt mig.

Jag har stora problem med vardagen men det har med mina andra sjukdomar att göra

Så sant!Man har lika mycket känslor men kanske inte visar dom tydligt eller att det inte ses alls. Pappa frågar alltid varför jag inte lyssnar.Hör du inte? Varför svarar du inte? Bryr du dig inte? När jag egentligen lyssnar jätte mycket men har ganska lite mimik och tror att det syns utåt men andra ser inget på mig. Eller när mamma frågade om jag inte brydde mig om att jag var för sjuk för att ta hand om min häst och om det inte betydde något att hon hjälpte mig med det. Egentligen kände jag enormt mycket men jag har svårt att visa det. Och jag har alltid fått höra att jag inte kan bli arg, för att ingen sett det hos mig.

 

[Qelina]

Det sämsta är att vården inte har någon kunskap om AS

Håller med! Även om jag får lite bättre hjälp i och med diagnosen trots allt men att det skulle ta så lång tid att få en diagnos när problemen började redan som barn är ju helt sjukt. Dessutom är det stor skillnad mellan autism hos flickor och kvinnor än män. Manualerna är gjorda utifrån männens symptom. Därför missas ofta vi lugna och inåtvända tjejer.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har en mix av vänner som dels har olika diagnoser och dels annan problematik som fd. missbruk och kriminalitet som dom tagit sig ur, sen har jag naturligtvis vänner som är helt "normala" och jag kan bara säga så att vänner skaffar man sig inte, vänner förtjänar man. Vissa av dom med problematik kan lätt hamna i facket "white-trash" av olika grader i omgivningens ögon men det är inget självvalt självändamål utan beror på problematiken, dom har helt enkelt inte förmågan att starta, genomföra och slutföra enkla basala uppgifter på egen hand.
Jag är specialist på att glömma saker på morgonen så ska jag nånstans så gäller det att packa bilen dan före för det som inte packats på kvällen är inte med på resan, så enkelt är det. Eller vad sägs om att åka 6 mil för att paddla och glömma torrdräkten hemma? Då hatade jag mig själv!

Det här ämnet är komplext, det finns ingen facit.

 

[Petruska]

Det kryllar av personer med den typen av diagnoser runt mig. Särskilt åldersspannet 25-35. Jag tycker inte att någon enda av dem är "konstig " och jag tycker att diagnoserna i princip helt saknar förklaringsvärde.

 

[MiaMia]

jag tycker att diagnoserna i princip helt saknar förklaringsvärde

Vad menar du med det här?

 

[Petruska]

Vad menar du med det här?

Om Pelle tex är en sån person som fastnar i saker, så upplever jag inte att det förklarar något att säga att det är pga autismspektradiagnos. Pelle är som han är oavsett, liksom.

 

[MiaMia]

Om Pelle tex är en sån person som fastnar i saker, så upplever jag inte att det förklarar något att säga att det är pga autismspektradiagnos. Pelle är som han är oavsett, liksom.

Du menar just för dig, som är bekant på privat/personlig nivå då?

För i en massa sammanhang spelar det ju stor roll om något erkänns som ett funktionshinder eller inte. T.ex. i fråga om man kan få hjälp/anpassning eller om det accepteras att säga ifrån när det blir för mycket belastning eller man inte klarar saker.
Och för personerna själva kan förklaringarna som diagnosen ger betyda jättemycket.

Det ser ut för mig som att du skriver att diagnoserna kan man liksom ha eller mista för de spelar ingen roll och förklarar ingenting. Men jag tror egentligen inte riktigt att det är det du menar?

 

[Kattennizze]

Om Pelle tex är en sån person som fastnar i saker, så upplever jag inte att det förklarar något att säga att det är pga autismspektradiagnos. Pelle är som han är oavsett, liksom.

Tack för att du skrev det.

 

[Petruska]

Du menar just för dig, som är bekant på privat/personlig nivå då?

För i en massa sammanhang spelar det ju stor roll om något erkänns som ett funktionshinder eller inte. T.ex. i fråga om man kan få hjälp/anpassning eller om det accepteras att säga ifrån när det blir för mycket belastning eller man inte klarar saker.
Och för personerna själva kan förklaringarna som diagnosen ger betyda jättemycket.

Det ser ut för mig som att du skriver att diagnoserna kan man liksom ha eller mista för de spelar ingen roll och förklarar ingenting. Men jag tror egentligen inte riktigt att det är det du menar?

När det gäller att få hjälp, skulle jag vilja att alla som behöver hjälp får det. Dvs utifrån behov, inte utifrån diagnos.

I övrigt tycker jag inget särskilt. Det är bara just det där att dessa diagnoser aldrig har bidragit till att förklara något för mig. Det säger inget om andra. Sen är väl dessa diagnoser mer som att peka på ett mönster än som att förklara något.

 

[MiaMia]

När det gäller att få hjälp, skulle jag vilja att alla som behöver hjälp får det. Dvs utifrån behov, inte utifrån diagnos.

I övrigt tycker jag inget särskilt. Det är bara just det där att dessa diagnoser aldrig har bidragit till att förklara något för mig. Det säger inget om andra. Sen är väl dessa diagnoser mer som att peka på ett mönster än som att förklara något.

Jag tycker det förklarar en massa som gör det mycket lättare att förstå lite mer exakt vad det är som blir problem, varför, och hur man lämpligast hanterar det.
Steget efter att bara konstatera att Pelle är som han är. Då kan det vara skillnaden mellan om det går att överbrygga t.ex. kommunikationssvårigheter om man exempelvis vet vilken betydelse som mentalisering har och hur brister med just de funktionerna påverkar.

Så länge det inte blir några påtagliga problem så funkar det jättebra som du säger med att man är i hyfsat tillåtande miljö, möter rimligt generösa och hänsynsfulla människor osv.
Jag tänker nog utifrån lite andra förutsättningar och ser mest till de situationerna där det inte löser sig så lätt. Att förklaringar som diagnoserna ger blir viktiga då.

 

[Petruska]

Jag tycker det förklarar en massa som gör det mycket lättare att förstå lite mer exakt vad det är som blir problem, varför, och hur man lämpligast hanterar det.
Steget efter att bara konstatera att Pelle är som han är. Då kan det vara skillnaden mellan om det går att överbrygga t.ex. kommunikationssvårigheter om man exempelvis vet vilken betydelse som mentalisering har och hur brister med just de funktionerna påverkar.

Så länge det inte blir några påtagliga problem så funkar det jättebra som du säger med att man är i hyfsat tillåtande miljö, möter rimligt generösa och hänsynsfulla människor osv.
Jag tänker nog utifrån lite andra förutsättningar och ser mest till de situationerna där det inte löser sig så lätt. Att förklaringar som diagnoserna ger blir viktiga då.

Ja, jag tänker just att diagnoser tex på numera vuxna personer som jag - just jag - har sett växa upp, inte förklarar något alls för mig - just mig. Jag ser inte ens vad de skulle kunna förklara.

Mer instrumentell nytta, som tillgång till hjälp och viss anpassning av skolan, är ju bra för de som går att diagnostisera. För de som inte kan diagnostiseras kan det vara förödande att diagnos krävs för hjälp som vem som helst kan se att ungen behöver.

Sen är jag lite osäker. Många som har en diagnos säger ju att det och det i deras personlighet beror på deras diagnos. För egen del kan jag inte se något förklaringsvärde jämfört med om de sa att de har svårt för det och det, eller känner si och så, eller nåt ditåt. Snarare tvärtom, faktiskt.

Att åberopa diagnosen känns för mig nästan alltid som en "omväg" och som att samtalet blir mer opersonligt. Då tänker jag uteslutande på privata relationer och på fritiden. (På jobbet följer jag givetvis reglerna, som kan vara att anpassa vissa saker, jämförbart med tex syn- eller hörselnedsättningar. Men inte heller i jobbet förklarar diagnoser något om personerna för mig, de säger bara något jag måste göra. Och som jag givetvis gör.)