Kanske ger jag mig ut på farligt vatten nu, men, då får det väl vara så, då.
Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av utmattningssyndrom och tillhörande psykisk ohälsa. I samband med detta har jag haft en kuratorskontakt, som nu är avslutad. Jag har också ett fint socialt skyddsnät runt mig, med både familj och vänner som ställer upp praktiskt och som jag kan prata med om det mesta. Dessutom har jag varit med i ett flertal olika typer av stödgrupper/anhöriggrupper och liknande, där jag kunnat prata med andra människor som på ett eller flera sätt är eller varit i en liknande situation som den jag befunnit mig i.
Allt det här har varit ett väldigt bra stöd, och en oerhörd hjälp för mig! Jag har gjort flera stora förändringar i livet, jag har lärt om hur jag tänker kring många frågor, och jag har på det stora hela en mycket mer sund och hälsosam relation till mig själv och till mitt liv nu, än vad jag hade innan "min krasch".
Men - det finns alltid ett "men", eller hur? - jag har vissa tunga och svårhanterliga tankar, som jag inte riktigt kunnat lyfta med någon. Jag känner inte heller att det är något jag kan samtala om, med någon som känner mig eller vet vem jag är.
Hur gör man då? Finns det någon typ av helt anonym "pratmöjlighet" för vuxna, likt BRIS, ungdomsjourer och liknande dit barn och unga kan vända sig för att få "prata med någon"? Det gäller inte suicidtankar eller något åt det hållet, så de stödinsatser som finns för sådana situationer är inte rätt. Jpurhavande präst känns också väldigt fel i just det här.
Kanske finns det helt enkelt inget sådant stöd att få. Jag vet naturligtvis också att det finns folk att prata med, t. ex. inom vården, som har tystnadsplikt och som sannolikt inte skulle vara dömande. Det är nog inte riktigt det jag är orolig för, heller, utan snarare är det för min egen skull som jag behöver distansera mig genom att vara anonym, för att alls kunna närma mig det där som behöver få "komma ut".
Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av utmattningssyndrom och tillhörande psykisk ohälsa. I samband med detta har jag haft en kuratorskontakt, som nu är avslutad. Jag har också ett fint socialt skyddsnät runt mig, med både familj och vänner som ställer upp praktiskt och som jag kan prata med om det mesta. Dessutom har jag varit med i ett flertal olika typer av stödgrupper/anhöriggrupper och liknande, där jag kunnat prata med andra människor som på ett eller flera sätt är eller varit i en liknande situation som den jag befunnit mig i.
Allt det här har varit ett väldigt bra stöd, och en oerhörd hjälp för mig! Jag har gjort flera stora förändringar i livet, jag har lärt om hur jag tänker kring många frågor, och jag har på det stora hela en mycket mer sund och hälsosam relation till mig själv och till mitt liv nu, än vad jag hade innan "min krasch".
Men - det finns alltid ett "men", eller hur? - jag har vissa tunga och svårhanterliga tankar, som jag inte riktigt kunnat lyfta med någon. Jag känner inte heller att det är något jag kan samtala om, med någon som känner mig eller vet vem jag är.
Hur gör man då? Finns det någon typ av helt anonym "pratmöjlighet" för vuxna, likt BRIS, ungdomsjourer och liknande dit barn och unga kan vända sig för att få "prata med någon"? Det gäller inte suicidtankar eller något åt det hållet, så de stödinsatser som finns för sådana situationer är inte rätt. Jpurhavande präst känns också väldigt fel i just det här.
Kanske finns det helt enkelt inget sådant stöd att få. Jag vet naturligtvis också att det finns folk att prata med, t. ex. inom vården, som har tystnadsplikt och som sannolikt inte skulle vara dömande. Det är nog inte riktigt det jag är orolig för, heller, utan snarare är det för min egen skull som jag behöver distansera mig genom att vara anonym, för att alls kunna närma mig det där som behöver få "komma ut".
. Ingen av mina "coacher" har faktiskt coachat mig. Dom har lyssnat, varit neutrala parter i svåra och udda frågor som inte är relevanta för vården, inte riktigt är en psykologs område, och som jag velat prata med någon fysiskt för.
.
