12-åring på vift

[Fenestra]

Men.. vilken rävsax när man som föräldrar inte drar åt samma håll.. Vad säger exet på frågor om hen vill att barnet ska råka illa ut? Ser exet inte det olämpliga i att ett BARN är ute och ränner? Undrar hur exets egna situation ser ut, de flesta med lite kolla brukar ju inte låta sin så unga barn fara runt som de vill..

 

[Hemligt_9090]

Vad tänker ni att en orosanmälan ska ge? Det låter så hårt men jag är inte insatt i den biten.

Frågade min bekant om vad skolan säger och hen säger att dom varit väldigt positiva till utvecklingen den senaste tiden och tyckt att 12-åringen har skött sig bra trots att det är lite stök i umgänget, så dom har inte varit så oroliga för 12-åringen men nu kanske det ändras om den här senaste utvecklingen fortsätter. Det har aldrig hänt något i stil med den här konfrontationen med läraren tidigare.

 

[Hemligt_9090]

Men.. vilken rävsax när man som föräldrar inte drar åt samma håll.. Vad säger exet på frågor om hen vill att barnet ska råka illa ut? Ser exet inte det olämpliga i att ett BARN är ute och ränner? Undrar hur exets egna situation ser ut, de flesta med lite kolla brukar ju inte låta sin så unga barn fara runt som de vill..

12-åringen är ju inte ute på nätterna och inte jättesent på kvällarna men senare än vad min bekant tycker är lämpligt. Till saken hör att det finns stökiga områden som är direkt olämpliga kvällstid (även på vardagar) i vår stad och dit dras ungdomarna, tyvärr för att det är spännande (säljs t.ex. droger där).

 

[Fenestra]

12-åringen är ju inte ute på nätterna och inte jättesent på kvällarna men senare än vad min bekant tycker är lämpligt. Till saken hör att det finns stökiga områden som är direkt olämpliga kvällstid (även på vardagar) i vår stad och dit dras ungdomarna, tyvärr för att det är spännande (säljs t.ex. droger där).

Ok, bra att det inte är nätter.. Hen har inte börjat sova över hos vänner mkt? Vi satte det i system dvs jag sa att jag sov hos kompisen och hon sa att hon sov hos mig.. Sen var det fritt att härja bäst man ville. Förstår din bekants oro, man vill inte att barn rör sig i sådana omgivningar.. Men har de inte möjlighet att inverka när hen bara är 12.. hur kommer det då se ut när hen är 15?

 

[MiniLi]

Jag tänker att barnet och föräldrarna behöver återuppta kontakten med BUP. Familjeterapi kanske vore på sin plats?

 

[TinyWiny]

Har hen en ömsesidig kommunikation med barnet och isåfall, hur ser den kommunikationen ut? Lyssnar hen på barnet, på hens argument? Låter hen barnet vara med i besluten som rör barnet eller är det en envägskommunikation (med eller utan gap och skrik) där barnet bara får veta vad som gäller?

Att byta lösenord på snap hade för de flesta barn varit en krigsförklaring, inget man tar till överhuvudtaget om man vill ha en öppen och ärlig kommunikation med sitt barn. Att visa sin makt på det sättet är helt enkelt långt ifrån okej. Jag har en viss förståelse att man som desperat förälder tar till något sådant men det är ändå inte okej alls och har man gjort så fel så ber man naturligtvis barnet om ursäkt och förklarar sitt beteende. Sådant beteende från föräldern sätter annars ribban så lågt och man kan inte kräva av ett barn att hen ska kunna höja den ribban. Det är förälderns ansvar.

Om det inte fungerar med nuvarande boendesituation är det det som måste åtgärdas först. Att låta barnet bo delvis hos någon som släpper hen vind för våg går ju inte. Där är en orosanmälan verkligen befogad. Barn behöver veta vad de har att förhålla sig till, trygga ramar att stånga sig emot med frihet under ansvar utifrån det för att lära sig ta ansvar och att oavsett står föräldern där som en trygg orubbligt punkt som inte går att köra över men som alltid är öppen för att ha en tvåvägskommunikation. Det är ingen skillnad på det mot de regler och förordningar vi som vuxna har att förhålla oss till socialt och på arbetsplatser. De reglerna kan inte ändras stup i kvarten och olika straff, utskällningar osv. lär inte få någon att bli välvilligt inställd till att följa de regler som (ibland men inte alltid) finns. Att inte veta vad som gäller skapar helt enkelt otrygghet. Det gör det även för vuxna. Tänk dig in i situationen att du på ditt jobb ena dagen får en utskällning för att du fikar på rasten och andra dagen för att du inte fikar på rasten utan jobbar vidare. Hur ska du veta vad du har att förhålla dig till? Det skapar otrygghet men ändå utsätter alltför många sina barn för exakt det här. Regler ändras hipp som happ och ingen kan veta vad som egentligen gäller och till slut slutar barnet att lyssna för det som sägs gäller ändå inte.

Straff hör inte hemma i barnuppfostran. Det är en förlegad maktlysten idiotisk relationsförstörande sak som aldrig leder till något gott. Att skydda sitt barn genom att barnet vet vad som gäller och se till att det som gäller efterlevs är däremot en bra väg. Ett barn som uppför sig illa pratar man med och tar reda på vad som är fel. Man straffar inte för det enda det leder till är svek. Barnet känner sig sviket av föräldern och föräldern kommer bli sviken då barnet börjar ljuga och undanhålla vad hen gör. En förälder är någon man ska kunna komma till även när det blir fel, oavsett hur fel det blev och då veta att föräldern kommer försöka hjälpa en. Inte straffa en.

 

[Hemligt_9090]

Ok, bra att det inte är nätter.. Hen har inte börjat sova över hos vänner mkt? Vi satte det i system dvs jag sa att jag sov hos kompisen och hon sa att hon sov hos mig.. Sen var det fritt att härja bäst man ville. Förstår din bekants oro, man vill inte att barn rör sig i sådana omgivningar.. Men har de inte möjlighet att inverka när hen bara är 12.. hur kommer det då se ut när hen är 15?

Inte mycket, det har hänt någon gång på den andra förälderns vecka.

Jag vet inte om jag har målat upp en väldigt onyanserad bild, men det är ju inte så att dom inte har möjlighet att inverka. På min bekants vecka går det mycket bra och finns tydliga förhållanderegler att hålla sig till. På den andra förälders vecka är det helt enkelt så att hen väljer att ha andra regler och andra tider, inte så att hen inte kan påverka huruvida barnet är på stan eller inte utan hen ser helt enkelt inget olämpligt i det.

 

[Hemligt_9090]

Har hen en ömsesidig kommunikation med barnet och isåfall, hur ser den kommunikationen ut? Lyssnar hen på barnet, på hens argument? Låter hen barnet vara med i besluten som rör barnet eller är det en envägskommunikation (med eller utan gap och skrik) där barnet bara får veta vad som gäller?

Att byta lösenord på snap hade för de flesta barn varit en krigsförklaring, inget man tar till överhuvudtaget om man vill ha en öppen och ärlig kommunikation med sitt barn. Att visa sin makt på det sättet är helt enkelt långt ifrån okej. Jag har en viss förståelse att man som desperat förälder tar till något sådant men det är ändå inte okej alls och har man gjort så fel så ber man naturligtvis barnet om ursäkt och förklarar sitt beteende. Sådant beteende från föräldern sätter annars ribban så lågt och man kan inte kräva av ett barn att hen ska kunna höja den ribban. Det är förälderns ansvar.

Om det inte fungerar med nuvarande boendesituation är det det som måste åtgärdas först. Att låta barnet bo delvis hos någon som släpper hen vind för våg går ju inte. Där är en orosanmälan verkligen befogad. Barn behöver veta vad de har att förhålla sig till, trygga ramar att stånga sig emot med frihet under ansvar utifrån det för att lära sig ta ansvar och att oavsett står föräldern där som en trygg orubbligt punkt som inte går att köra över men som alltid är öppen för att ha en tvåvägskommunikation. Det är ingen skillnad på det mot de regler och förordningar vi som vuxna har att förhålla oss till socialt och på arbetsplatser. De reglerna kan inte ändras stup i kvarten och olika straff, utskällningar osv. lär inte få någon att bli välvilligt inställd till att följa de regler som (ibland men inte alltid) finns. Att inte veta vad som gäller skapar helt enkelt otrygghet. Det gör det även för vuxna. Tänk dig in i situationen att du på ditt jobb ena dagen får en utskällning för att du fikar på rasten och andra dagen för att du inte fikar på rasten utan jobbar vidare. Hur ska du veta vad du har att förhålla dig till? Det skapar otrygghet men ändå utsätter alltför många sina barn för exakt det här. Regler ändras hipp som happ och ingen kan veta vad som egentligen gäller och till slut slutar barnet att lyssna för det som sägs gäller ändå inte.

Straff hör inte hemma i barnuppfostran. Det är en förlegad maktlysten idiotisk relationsförstörande sak som aldrig leder till något gott. Att skydda sitt barn genom att barnet vet vad som gäller och se till att det som gäller efterlevs är däremot en bra väg. Ett barn som uppför sig illa pratar man med och tar reda på vad som är fel. Man straffar inte för det enda det leder till är svek. Barnet känner sig sviket av föräldern och föräldern kommer bli sviken då barnet börjar ljuga och undanhålla vad hen gör. En förälder är någon man ska kunna komma till även när det blir fel, oavsett hur fel det blev och då veta att föräldern kommer försöka hjälpa en. Inte straffa en.

Oj, det var ett väldigt skarpt och svart/vitt inlägg i diskussionen.

På dina första frågor så ja, det finns en bra och väl fungerande kommunikation (helt utan gap och skrik) på min bekants tid. Hur det ser ut hos den andra föräldern har jag ingen insyn i. ”Straff” delas inte ut godtyckligt utan är konsekvenser som kan komma att träda i kraft om ett oönskat beteende fortsätter, det aviseras då i förväg.

Jag håller inte riktigt med dig, jag tycker inte att det är en rättighet barn har att finnas på sociala medier, att ha smartphones, märkeskläder eller vad det nu kan vara. Jag skulle också ha strypt tillgången till det som upptar barnets fokus om barnet väljer att vägra ha en dialog med sin förälder om något som har hänt under dagen (som helt var barnets fel och något barnet klart och tydligt vet är fel) för att istället hänga på snapchat och prata med kompisar. Jag ser inte det som en ”krigsförklaring” och vänder mig lite mot det dramatiska synsättet.

Att olika ”regler” och normer gäller i olika sociala kontexter är väl relativt vanligt? I alla fall i min umgängeskrets och det är något man ständigt har att förhålla sig till. Jag håller med om att det inte är optimalt att det är olika regler som gäller hos dom olika föräldrarna, men så länge det inte råder någon otydlighet kring vad som gäller tror jag att barn klarar av att förhålla sig till det rätt bra. Det händer ju även i kärnfamiljer att föräldrarna har olika regler och åtminstone de experter vars åsikter jag tagit del av menar på att det är okej och att barnen klarar av det. Otydlighet och godtycklighet är däremot inte bra.

Som jag skrev innan vet jag inte om jag varit otydlig, den andra föräldern släpper inte barnet vind för våg. Däremot har hen lösare regler på vissa områden än vad min bekant tycker är lämpligt. Dock inte så att barnet far illa av det.

 

[Hemligt_9090]

Jag tänker att barnet och föräldrarna behöver återuppta kontakten med BUP. Familjeterapi kanske vore på sin plats?

Ja, det tror jag också skulle vara bra!

 

[TinyWiny]

Oj, det var ett väldigt skarpt och svart/vitt inlägg i diskussionen.

På dina första frågor så ja, det finns en bra och väl fungerande kommunikation (helt utan gap och skrik) på min bekants tid. Hur det ser ut hos den andra föräldern har jag ingen insyn i. ”Straff” delas inte ut godtyckligt utan är konsekvenser som kan komma att träda i kraft om ett oönskat beteende fortsätter, det aviseras då i förväg.

Jag håller inte riktigt med dig, jag tycker inte att det är en rättighet barn har att finnas på sociala medier, att ha smartphones, märkeskläder eller vad det nu kan vara. Jag skulle också ha strypt tillgången till det som upptar barnets fokus om barnet väljer att vägra ha en dialog med sin förälder om något som har hänt under dagen (som helt var barnets fel och något barnet klart och tydligt vet är fel) för att istället hänga på snapchat och prata med kompisar. Jag ser inte det som en ”krigsförklaring” och vänder mig lite mot det dramatiska synsättet.

Att olika ”regler” och normer gäller i olika sociala kontexter är väl relativt vanligt? I alla fall i min umgängeskrets och det är något man ständigt har att förhålla sig till. Jag håller med om att det inte är optimalt att det är olika regler som gäller hos dom olika föräldrarna, men så länge det inte råder någon otydlighet kring vad som gäller tror jag att barn klarar av att förhålla sig till det rätt bra. Det händer ju även i kärnfamiljer att föräldrarna har olika regler och åtminstone de experter vars åsikter jag tagit del av menar på att det är okej och att barnen klarar av det. Otydlighet och godtycklighet är däremot inte bra.

Som jag skrev innan vet jag inte om jag varit otydlig, den andra föräldern släpper inte barnet vind för våg. Däremot har hen lösare regler på vissa områden än vad min bekant tycker är lämpligt. Dock inte så att barnet far illa av det.

Att byta lösenord på snap är ett godtyckligt straff. Mycket möjligt att föräldern var desperat nog att ta till det men då bör hen också förklara sig och be om ursäkt.

Nej det är ingen rättighet. Det är mycket som inte är en rättighet men vill man ha en bra relation till sitt barn så gör man inte som din vän gjorde. Det skapar knappast någon bra miljö för vidare diskussion och en fin relation. Jag vet att vissa anser att det är okej att ta grejer de har gett sitt barn. Jag ser det som precis lika illa som att sno grejer som man har gett någon annan för att hen enligt ens åsikt "var dum". Att föra en konstruktiv dialog ger så mycket mer än att visa sin makt över barnet. Barn är mycket medvetna om sin litenhet gentemot föräldrarna ändå så den behöver inte demonstreras.

Jag tror inte för en sekund att det berodde på att barnet var upptagen med annat som gjorde att hen inte ringde sin förälder. Hen orkade helt enkelt inte med mer tjafs och behövde kanske dessutom få ur sig hur jobbigt hen tycker att det är till sina vänner. Så gör ju vuxna med så inget konstigt med det. Hen visste att hen hade gjort fel och ville inte höra om det mer. Det hade varit så mycket mer konstruktivt att låta barnet lugna ner sig, föräldern lugnar ner sig och sedan diskuterar de gemensamt vad som egentligen hände utan att beskylla barnet för att hen har gjort fel för det är hen mycket medveten om redan. Det hade hen ju redan fått höra och hen visste med största sannolikhet det redan innan men hen är ett barn och dessutom en människa. Människor gör fel och attackerar man i affekt så får man ett bemötande i affekt och det leder aldrig till något positivt. Med diplomati kommer man längre.

Nu syftar jag på uppgjorda regler mellan förälder och barn, inte att samma regler måste gälla mellan barn-andra föräldern/övriga samhället precis som jag inte menar att alla arbetsplatser ska ha fikarast exakt samma tid och samma längd på rasten för att det ska fungera. I den kontext man befinner sig i så ska dock sagda regler gälla, annars skapar det förvirring och otrygghet. Har föräldern okejat att hen får hänga på snap så kan man inte ändra de reglerna hipp som happ. Då får man diskutera och komma överens om det innan. Att det ska hänga ett hot över barnet att om hen inte sköter sig så dras det eller detta in skapar enbart lögner och sådan ilska och frustration som riktades mot läraren. Den ilskan och frustrationen skapades av att det redan var en infekterad situation som de vuxna gjorde värre istället för att hjälpa barnet igenom vilket är deras uppgift.

Har man regler som säger att om du sköter det här så har du den här friheten och den får du röra dig fritt inom så skapar man hos de allra allra flesta ett behov av att sköta den frihet man har för att få mer frihet. Har man regler som kan ändras efter förälderns tycke och smak finns det ingen anledning att sköta sig för saker och ting ändras ändå så godtyckligt.

Du får gärna tycka att inlägget var hårt och svart/vitt men faktum är att det är föräldern som sätter ribban. Lägger hen den lågt så fortsätter barnet på samma låga nivå. Ber förälder (som såklart också är människa och inte är ofelbar) om ursäkt och förklarar sig så kan ribban höjas igen. Det handlar om ömsesidig respekt och respekt har alla barn rätt att kräva och det är något de måste få för att lära sig vad respekt är och för att därefter kunna visa andra respekt.

 

[Hemligt_9090]

Det hade varit så mycket mer konstruktivt att låta barnet lugna ner sig, föräldern lugnar ner sig och sedan diskuterar de gemensamt vad som egentligen hände utan att beskylla barnet för att hen har gjort fel för det är hen mycket medveten om redan. Det hade hen ju redan fått höra och hen visste med största sannolikhet det redan innan men hen är ett barn och dessutom en människa. Människor gör fel och attackerar man i affekt så får man ett bemötande i affekt och det leder aldrig till något positivt. Med diplomati kommer man längre.

Men det var ju precis det här som skulle ske? Föräldern pratade med barnet först två gånger - en gång när hen hade avvikit från lektionen och uppmuntrade hen att reda ut vad som hänt med läraren. Sen igen efter att läraren hade berättat om konfrontationen. Barnet kunde då inte se sin del i det hela och gick bara i försvar. Föräldern sa då att vi får prata vidare om det här ikväll, ring mig när det passar. Barnet ringer inte. När föräldern försökt x gånger får den ett meddelande som säger att barnet inte orkar prata och att föräldern ska sluta vara jobbig. Hur skulle du då ha hanterat den situationen annorlunda menar du?

 

[TinyWiny]

Men det var ju precis det här som skulle ske? Föräldern pratade med barnet först två gånger - en gång när hen hade avvikit från lektionen och uppmuntrade hen att reda ut vad som hänt med läraren. Sen igen efter att läraren hade berättat om konfrontationen. Barnet kunde då inte se sin del i det hela och gick bara i försvar. Föräldern sa då att vi får prata vidare om det här ikväll, ring mig när det passar. Barnet ringer inte. När föräldern försökt x gånger får den ett meddelande som säger att barnet inte orkar prata och att föräldern ska sluta vara jobbig. Hur skulle du då ha hanterat den situationen annorlunda menar du?

Jag hade för det första aldrig tagit det på telefon. När det har varit något så har jag tagit det när jag och barn varit i normal sinnesstämning och jag har inte anklagat eller sagt att barnet ska lösa något när barnet inte ens har fått en ärlig chans att i lugn och ro berätta sin version av vad som har hänt. Ibland har vi pratat senare samma dag och ibland någon dag efter beroende på hur upprörd jag/barnet varit/är. Lugn/neutral sinnesstämning när samtalet börjar är en förutsättning för att kunna prata om sådant som rör/har rört upp känslorna. Att ringa upp barnet i skolan och kräva att hen ska lösa något som man själv inte ens vet hela bakgrunden till är som gjort för att infektera situationen än mer. Att barnet gick i försvar är fullkomligt naturligt. Det hade nog alla gjort i en sådan situation oavsett ålder och ett barn som dessutom förmodligen hade kompisar omkring sig, vad förväntade sig egentligen föräldern? Det är som att be om problem. Vem vill fortsätta diskussionen med någon som inte ens kan respektera att man är i skolan och inte kan prata om sådant men tvingas (för att hen är ett barn) att göra det ändå? Vem vill fortsätta det tjafset senare när man fortfarande är upprörd istället för att hänga med kompisar som förstår eller bara ger en möjlighet att glömma eländet? Försök se barnets perspektiv i det här. Visst hen gjorde fel från början men måste det ge sådana konsekvenser att hen inte ens vill prata med sin förälder? Hur mycket stöttning tror du att barnet känner i det här?

 

[Hemligt_9090]

Jag hade för det första aldrig tagit det på telefon. När det har varit något så har jag tagit det när jag och barn varit i normal sinnesstämning och jag har inte anklagat eller sagt att barnet ska lösa något när barnet inte ens har fått en ärlig chans att i lugn och ro berätta sin version av vad som har hänt. Ibland har vi pratat senare samma dag och ibland någon dag efter beroende på hur upprörd jag/barnet varit/är. Lugn/neutral sinnesstämning när samtalet börjar är en förutsättning för att kunna prata om sådant som rör/har rört upp känslorna. Att ringa upp barnet i skolan och kräva att hen ska lösa något som man själv inte ens vet hela bakgrunden till är som gjort för att infektera situationen än mer. Att barnet gick i försvar är fullkomligt naturligt. Det hade nog alla gjort i en sådan situation oavsett ålder och ett barn som dessutom förmodligen hade kompisar omkring sig, vad förväntade sig egentligen föräldern? Det är som att be om problem. Vem vill fortsätta diskussionen med någon som inte ens kan respektera att man är i skolan och inte kan prata om sådant men tvingas (för att hen är ett barn) att göra det ändå? Vem vill fortsätta det tjafset senare när man fortfarande är upprörd istället för att hänga med kompisar som förstår eller bara ger en möjlighet att glömma eländet? Försök se barnets perspektiv i det här. Visst hen gjorde fel från början men måste det ge sådana konsekvenser att hen inte ens vill prata med sin förälder? Hur mycket stöttning tror du att barnet känner i det här?

Ja, att ta det i telefonen är såklart inte optimalt, men alternativet när barnet ska vara hos den andra föräldern i två veckor är ju att släppa det helt och låta den föräldern sköta det. Och kanske är det det allra bästa då den har ”all info” som t.ex. allmänt mående på barnet. Så hade min bekant velat lösa det och brukar som jag förstått det vanligtvis resonera men det är många faktorer som väger in i den här gången - mer oro än tidigare, en känsla av stegrande beteende, en oro att den andra föräldern inte tar det på allvar, en reaktion på att skolan ringer just min bekant och inte den andra föräldern..

Nä, usch. Jag är inte alls avundsjuk på den här situationen och hoppas att jag själv aldrig behöver uppleva att uppfostra barn tillsammans med någon man inte har samsyn med. Jag personligen tycker att barnuppfostran inte alltid är helt enkelt bara i mig själv. Ena stunden läser jag experter som förespråkar en linje och känner att ja, så är det! Bara för att i nästa läsa andra experter som förespråkar en helt annan linje och sedan komma att ifrågasätta allt.

Jag ställer mig dock lite tvekande till om barn och föräldrar ska vara så jämställda som jag uppfattar det som att du menar på. Föräldrar har ett fostrande ansvar och i den rollen ligger att ibland tvinga barnet att göra sådant som den inte vill - att be om ursäkt om man farit ut på ett aggressivt sätt och skrämt en lärare till exempel. Barn måste lära sig konsekvenserna av sitt handlande och det är inte alltid så roligt (och inget dom kan lära sig av att istället ventilera med sina kompisar).

 

[TinyWiny]

Ja, att ta det i telefonen är såklart inte optimalt, men alternativet när barnet ska vara hos den andra föräldern i två veckor är ju att släppa det helt och låta den föräldern sköta det. Och kanske är det det allra bästa då den har ”all info” som t.ex. allmänt mående på barnet. Så hade min bekant velat lösa det och brukar som jag förstått det vanligtvis resonera men det är många faktorer som väger in i den här gången - mer oro än tidigare, en känsla av stegrande beteende, en oro att den andra föräldern inte tar det på allvar, en reaktion på att skolan ringer just min bekant och inte den andra föräldern..

Nä, usch. Jag är inte alls avundsjuk på den här situationen och hoppas att jag själv aldrig behöver uppleva att uppfostra barn tillsammans med någon man inte har samsyn med. Jag personligen tycker att barnuppfostran inte alltid är helt enkelt bara i mig själv. Ena stunden läser jag experter som förespråkar en linje och känner att ja, så är det! Bara för att i nästa läsa andra experter som förespråkar en helt annan linje och sedan komma att ifrågasätta allt.

Jag ställer mig dock lite tvekande till om barn och föräldrar ska vara så jämställda som jag uppfattar det som att du menar på. Föräldrar har ett fostrande ansvar och i den rollen ligger att ibland tvinga barnet att göra sådant som den inte vill - att be om ursäkt om man farit ut på ett aggressivt sätt och skrämt en lärare till exempel. Barn måste lära sig konsekvenserna av sitt handlande och det är inte alltid så roligt (och inget dom kan lära sig av att istället ventilera med sina kompisar).

Även om barnet är hos den andre föräldern torde det inte vara omöjligt att träffas.

Jag vet inte hur du menar med att jag skulle förespråka jämlikhet mellan barn och förälder när jag hela tiden påpekar att det är föräldern som sätter ribban? För nej, barn och förälder är inte jämställda. Föräldern har så enormt mycket mer ansvar. Ansvar för att guida och hjälpa sitt barn genom saker och ting på ett bra sätt, ge barnet det värde och den respekt alla barn har rätt att få och föräldrar har också ansvar för att barnet får bra verktyg till sitt framtida vuxenliv. Tvång måste tyvärr förekomma i de fall barnet inte har kunskap eller förmåga nog att se varför vissa inte så roliga saker behöver göras, som att vaccineras t ex. men att be om ursäkt hör inte dit. En ursäkt som tvingas fram är inte ärlig och har inget värde. Däremot behöver barnet guidas för att få en förståelse för hur det hen gör påverkar andra men också hur det hen gör påverkar hen själva.

 

[Monkie]

I min kommun har Socialtjänsten föräldrautbildning och föräldrastöd. Tror att de kan erbjuda samarbetssamtal också.

 

[Fenestra]

Inte mycket, det har hänt någon gång på den andra förälderns vecka.

Jag vet inte om jag har målat upp en väldigt onyanserad bild, men det är ju inte så att dom inte har möjlighet att inverka. På min bekants vecka går det mycket bra och finns tydliga förhållanderegler att hålla sig till. På den andra förälders vecka är det helt enkelt så att hen väljer att ha andra regler och andra tider, inte så att hen inte kan påverka huruvida barnet är på stan eller inte utan hen ser helt enkelt inget olämpligt i det.

Ok då förstår jag.

 

[TinyWiny]

@Hemligt_9090
Tillägg till mitt inlägg ovan. Vad gäller barnuppfostran frågade jag mig alltid varför jag gjorde något. För vems skull och varför. Ville jag ha lydiga barn där och då eller ville jag göra allt i min makt för att de skulle ha de verktyg de behöver som vuxna? Lydiga barn kan ju vara trevligt när man är trött, livet suger och barnen bara lyder utan föregående diskussion och argumentation men för mig är det inte möjligt att förena det med de självständiga starka vuxna som vet sitt värde jag önskade och hoppades att mina barn skulle bli (och faktiskt är!). För mig har det alltid varit viktigare att tänka framåt, vad det jag gör/inte gör har för påverkan den dagen de är vuxna och utgå ifrån det. För jag tror, nej, jag är övertygad om, att det vi ger våra barn när de är små, de krav vi ställer och sättet vi ställer dem på, den frihet under ansvar vi ger dem, det värde vi ingjuter i dem och den kärlek vi omsluter dem med har en avgörande påverkan på hur de känner, lever och är som vuxna. Ett barn som har fått komma till tals och blivit respekterad och lyssnad på, som vet sitt värde och vet att hen är älskad, löper mindre risk att hamna i taskiga relationer än någon som blivit överkörd och avkrävd lydnad som liten av den enkla orsaken att de vet att de är värda att bli respekterade och lyssnade på. Jag tror att veta sitt värde är en bra grund att stå på den dagen man träffar på någon som försöker sänka en och tyvärr är världen full av sådana människor. Ens föräldrar ska inte vara någon av dem.

 

[Badger]

Hej! Då detta inte rör mitt barn har jag skapat ett hemligt nick. Jag vill inte att någon ska förstå vilken familj det rör sig om, så om någon skulle lista ut vem jag är och därigenom vilken familjen är ber jag er hålla det för er själva.

Jag har en bekant som är förtvivlad över hur hen ska hantera sin 12-åring som är lite på glid. Jag söker input och erfarenheter för att kunna vara ett så bra stöd som möjligt, då jag personligen bara har erfarenhet av yngre barn samt av att själv ha varit den där lite kaxiga och "bråkiga" 12-åringen.

Bakgrundsstory; föräldrarna är skilda sedan 4-5 år (osäker på exakt hur länge, jag kände inte familjen då). Det var en "smutsig" skilsmässa som inkluderade otrohet och min bekanta var den som blev lämnad. 12-åringen vet vad som hände. Föräldrarna idag har tyvärr inget vidare bra samarbetsklimat och har ganska olika syn på barnuppfostran, där min bekant representerar den strängare föräldern och den andra föräldern mer vill vara barnets "kompis" och ursäktar mycket dåligt beteende med att 12-åringen mår dåligt.

12-åringen är väldigt mjuk och empatisk som person, och väldigt mån om att passa in och vara omtyckt. Typisk sådan personlighetstyp som faller för grupptryck. Har nu hamnat i det "coola" gänget där man hänger ute på stan på kvällar och helger, några har testat alkohol och det pratas mycket om sex och liknande. Hen byter "partner" var och varannan vecka (12-åringen alltså).

Under höstterminen har det varit mycket ogiltig frånvaro i skolan, något som lärarna har flaggat för till föräldrarna. Senast igår ringde en lärare och sa att 12-åringen hade varit frånvarande under en lektion. Min bekant ringde då upp 12-åringen och frågade vad som hände. Hen sa då att hen hade varit på toa. Min bekant sa då att du måste prata med lärarna innan du avviker och se att det är okej och sa åt 12-åringen att reda ut detta med läraren. En stund senare får min bekant ett nytt samtal från läraren som berättade att 12-åringen hade stormat in, varit hotfull och närmast tryckt upp läraren mot väggen och varit väldigt arg över att läraren ljög till föräldern. Läraren var chockad och flaggade för att det är problem på väg. Min bekant ringde då upp 12-åringen igen som var väldigt nonchalant i attityden och bara skyllde ifrån sig. Min bekant sa då att vi får prata om det här ikväll, ring mig (12-åringen är hos den andra föräldern i två veckor över jul). Inget samtal kom under kvällen och min bekant ringde och ringde och skickade meddelanden. Till slut får hen ett meddelande där 12-åringen ber hen sluta höra av sig, 12-åringen orkar/vill inte prata och tycker att föräldern är jobbig. Föräldern går då in och ändrar lösenordet till snapchat, varpå 12-åringen blir rabiat. Ringer direkt upp och skickar massa meddelanden där hen anklagar sin förälder för att första hens liv osv. Min bekant står fast vid att Snapchat kommer vara "låst" under kvällen och att lösenordet ändras tillbaks under dagen idag. Den andra föräldern reagerar och tycker att det är en alldeles för sträng åtgärd, 12-åringen har ju hela sitt sociala liv på Snapchat.

Min bekant är väldigt rädd att 12-åringen ska vilja bo uteslutande hos den andra föräldern, det har varit mycket prat om att när man är 12 år får man välja själv, och där får negativa handlingar inga konsekvenser. Hos min bekant får dåligt beteende tydliga konsekvenser i form av minskad speltid/onlinetid, 12-åringen har inte heller samma rörelsefrihet med kompisar på stan på kvällar och helger och så vidare. Samtidigt känner hen att hen har ett föräldraansvar och inte kan ge efter bara för att "köpa" popularitet. Problemen med 12-åringen är mycket större hos den andra föräldern där hen får raseriutbrott och dylikt, vilket aldrig har hänt hos min bekant.

Vad har ni för erfarenheter och vad får ni spontant för tankar och idéer utifrån den här problembeskrivningen? Jag känner själv att jag tycker att det är SJÄLVKLART att dåligt beteende får konsekvenser och att smartphones, dyra datorer, märkeskläder och så vidare inte är en självklarhet och ett privilegium som dras tillbaks om man inte sköter sig. Självklart håller jag med den andra föräldern om att ett barn som mår dåligt måste få hjälp, men samtidigt anser jag att det är viktigt att man inser att man måste förhålla sig till rätt och fel oavsett hur man mår, man kan inte fara ut och hota/vara aggressiv mot folk bara för att man mår dåligt.

Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag själv aldrig har befunnit mig i den här situationen och att om det är något jag hittills lärt mig om föräldraskapet så är det att man inte alltid reagerar/känner/resonerar så som man tänkte att man skulle göra innan man fick barn eller själv har hamnat i den situationen.

Tacksam för all input, jag vill inte "elda" på min bekant men spontant är jag ju helt på hens linje.

Men du har inte kommenterat några inlägg om föräldrautbildning? (Det @Monkie också föreslog) Vore inte det en jättebra grej när man är osäker på hur man ska hantera saker. ( bup är ju mer att man ska ”fixa” barnet? Föräldrautbildningen att man ska fixa kommunikationen.)

Gratis, bara att hoppa på, inget trassel. Det låter ju som att det är kommunikationen som skär sig. Båda föräldrarna kan ju gå när inte deras vecka.

 

[Björk]

@Hemligt_9090
Tillägg till mitt inlägg ovan. Vad gäller barnuppfostran frågade jag mig alltid varför jag gjorde något. För vems skull och varför. Ville jag ha lydiga barn där och då eller ville jag göra allt i min makt för att de skulle ha de verktyg de behöver som vuxna? Lydiga barn kan ju vara trevligt när man är trött, livet suger och barnen bara lyder utan föregående diskussion och argumentation men för mig är det inte möjligt att förena det med de självständiga starka vuxna som vet sitt värde jag önskade och hoppades att mina barn skulle bli (och faktiskt är!). För mig har det alltid varit viktigare att tänka framåt, vad det jag gör/inte gör har för påverkan den dagen de är vuxna och utgå ifrån det. För jag tror, nej, jag är övertygad om, att det vi ger våra barn när de är små, de krav vi ställer och sättet vi ställer dem på, den frihet under ansvar vi ger dem, det värde vi ingjuter i dem och den kärlek vi omsluter dem med har en avgörande påverkan på hur de känner, lever och är som vuxna. Ett barn som har fått komma till tals och blivit respekterad och lyssnad på, som vet sitt värde och vet att hen är älskad, löper mindre risk att hamna i taskiga relationer än någon som blivit överkörd och avkrävd lydnad som liten av den enkla orsaken att de vet att de är värda att bli respekterade och lyssnade på. Jag tror att veta sitt värde är en bra grund att stå på den dagen man träffar på någon som försöker sänka en och tyvärr är världen full av sådana människor. Ens föräldrar ska inte vara någon av dem.

I just loooooove you!!

 

[TinyWiny]

I just loooooove you!!

Men tack Vad glad jag blir!