Uppgiven

[Ramona]

Svårt att svara på faktiskt. Det har alltid funnits andra som behövt/tagit mycket tid och uppmärksamhet, och då har det såklart blivit mindre till mig.
Visst hade jag väl kunnat slänga mig på golvet och skrika liksom, men jag vet inte varför jag inte gjorde det. Troligen för att jag var "den duktiga".

Är det så att du inte tycker att du förtjänar att ta mycket plats eller vad handlar den grejen om? Varför har du inte varit pockande och krävt lika mycket uppmärksamhet som andra fått?

Det är liksom stor skillnad att slänga sig på golvet och skrika och att när det passar sig söka uppmärksamhet på ett sansat sätt.

 

[Problematisk]

Är det så att du inte tycker att du förtjänar att ta mycket plats eller vad handlar den grejen om? Varför har du inte varit pockande och krävt lika mycket uppmärksamhet som andra fått?

Det är liksom stor skillnad att slänga sig på golvet och skrika och att när det passar sig söka uppmärksamhet på ett sansat sätt.

Jag VET INTE varför. Jag har aldrig varit den som krävt uppmärksamhet, någonstans, någonsin. Jag har växt upp i det sedan jag var pytteliten, svårt att säga varför jag som typ tvååring inte krävde mer uppmärksamhet liksom. Men eftersom det alltid varit så, så vet jag inte ens hur man gör för att söka/kräva uppmärksamhet. Jag visste det inte som liten och vet det ännu mindre nu, som vuxen.

 

[Ramona]

Jag VET INTE varför. Jag har aldrig varit den som krävt uppmärksamhet, någonstans, någonsin. Jag har växt upp i det sedan jag var pytteliten, svårt att säga varför jag som typ tvååring inte krävde mer uppmärksamhet liksom. Men eftersom det alltid varit så, så vet jag inte ens hur man gör för att söka/kräva uppmärksamhet. Jag visste det inte som liten och vet det ännu mindre nu, som vuxen.

Det är väl inte svårare än att man börjar prata med en människa man vill ha uppmärksamhet ifrån. Vill man någonting mer får man kanske säga det rakt ut eller fråga.

Frågan är väl vad som är uppmärksamhet för dig?

Uppmärksamhet kan ju vara allt ifrån att vänner hör av sig på eget initiativ till att man får huvudgos av någon man tycker om. Men det kan ju vara negativt också i form av att man bli utskälld.

 

[Problematisk]

Det är väl inte svårare än att man börjar prata med en människa man vill ha uppmärksamhet ifrån. Vill man någonting mer får man kanske säga det rakt ut eller fråga.

Frågan är väl vad som är uppmärksamhet för dig?

Uppmärksamhet kan ju vara allt ifrån att vänner hör av sig på eget initiativ till att man får huvudgos av någon man tycker om. Men det kan ju vara negativt också i form av att man bli utskälld.

Det är ju bra att det är enkelt för dig. Men det är inte "inte svårare än" för alla, bland annat inte för mig. Hade det varit enkelt hade jag säkert gjort det för länge sen. Troligen redan som liten.

Jag vet vad uppmärksamhet är, och visst har jag fått uppmärksamhet av t.ex. föräldrar som liten, men inte lika mycket som mitt syskon. Eftersom mitt syskon varit mer utåtagerande, mer uppmärksamhetskrävande osv och jag å andra sidan tidigt var rätt självgående, så blev det nog rätt naturligt att jag fick mindre uppmärksamhet (både positiv och negativ) än mitt syskon. Men jag är övertygad om att mina föräldrar gjorde så gott de kunde!

Men det här med att jag alltid i skolan fick höra att jag skulle ta mer plats osv, det vet jag att jag alltid tyckte var svårt. Jag kunde inte, visste inte HUR eller varför. Jag fick det liksom aldrig förklarat för mig.

 

[Ramona]

Men det här med att jag alltid i skolan fick höra att jag skulle ta mer plats osv, det vet jag att jag alltid tyckte var svårt. Jag kunde inte, visste inte HUR eller varför. Jag fick det liksom aldrig förklarat för mig.

Det handlar om ett egenvärde. Att man inser att man är värd lika mycket som alla andra. Att ens åsikt är värd lika mycket som alla andras åsikter. Och att andra människor får ut någonting av att prata med dig, andra människor får ut någonting av att höra dina åsikter. Det är väldigt nyttigt att bolla saker med någon och varför skulle det inte vara dina åsikter som det bollas med?

Det handlar ju inte om att bara ta en massa plats i onödan. Det handlar om att få samma sociala utbyte som de som tar mycket plats får.

Sen är det inte så att alla människor måste höras och synas hela tiden, men jag tror att det är bra för även tillbakadragna människor att stå i centrum och att få lyftas fram. Deras åsikter och deras vilja är ju också viktig!

 

[Problematisk]

Det handlar om ett egenvärde. Att man inser att man är värd lika mycket som alla andra. Att ens åsikt är värd lika mycket som alla andras åsikter. Och att andra människor får ut någonting av att prata med dig, andra människor får ut någonting av att höra dina åsikter. Det är väldigt nyttigt att bolla saker med någon och varför skulle det inte vara dina åsikter som det bollas med?

Det handlar ju inte om att bara ta en massa plats i onödan. Det handlar om att få samma sociala utbyte som de som tar mycket plats får.

Sen är det inte så att alla människor måste höras och synas hela tiden, men jag tror att det är bra för även tillbakadragna människor att stå i centrum och att få lyftas fram. Deras åsikter och deras vilja är ju också viktig!

Fast det är liksom inte det. Jag vet att alla, inklusive jag själv, är lika mycket värda och att allas åsikter är viktiga. Och det visste jag nog redan som liten. Men därifrån till HUR jag ska ta den där platsen är inte vägen solklar.

För att ge ett exempel från skoltiden. Jag räckte upp handen osv, sa vad jag visste eller tänkte om jag fick ordet och sådär. Men det räckte inte, jag fick höra att jag skulle ta mer plats. Men jag fick aldrig veta HUR.

Eller för att ta det som det är mer aktuellt nu. Säg att jag i något sammanhang är i en grupp personer som pratar om något. Jag säger vad jag tycker/vet/tror/tänker, beroende på vad det handlar om. Men jag känner liksom inte att jag blir lyssnad på och förstådd. Som att det jag säger inte riktigt är på samma frekvens som det de andra säger. Det är inte så att jag inte kan prata eller så, men det liksom når inte hela vägen fram.

Vet verkligen inte hur jag ska förklara på ett sätt som går att förstå

 

[MiaMia]

Fast det är liksom inte det. Jag vet att alla, inklusive jag själv, är lika mycket värda och att allas åsikter är viktiga. Och det visste jag nog redan som liten. Men därifrån till HUR jag ska ta den där platsen är inte vägen solklar.

För att ge ett exempel från skoltiden. Jag räckte upp handen osv, sa vad jag visste eller tänkte om jag fick ordet och sådär. Men det räckte inte, jag fick höra att jag skulle ta mer plats. Men jag fick aldrig veta HUR.

Eller för att ta det som det är mer aktuellt nu. Säg att jag i något sammanhang är i en grupp personer som pratar om något. Jag säger vad jag tycker/vet/tror/tänker, beroende på vad det handlar om. Men jag känner liksom inte att jag blir lyssnad på och förstådd. Som att det jag säger inte riktigt är på samma frekvens som det de andra säger. Det är inte så att jag inte kan prata eller så, men det liksom når inte hela vägen fram.

Vet verkligen inte hur jag ska förklara på ett sätt som går att förstå

Jag förstår alldeles precis.