Nja, ute och cyklat vet jag inte. Hennes inställning var ju att jag skulle kontakta soc men hon resonerade lite fram och tillbaka. Psykologer vill ju ofta hålla sig neutrala sas och så ställde jag en rak fråga om hennes åsikt, vilket hon kanske inte var helt beredd på. Jag har haft behandlare som ska vara så jävla neutrala att de inte ens kan ta avstånd från de övergrepp jag utsatts för
men så är verkligen inte denna psykolog, hon är väldigt tydlig med sånt.
Dock har jag insett att hon har en tendens att prata först och tänka sen ibland. Var nästan på väg att sluta där en gång efter att hon sagt att jag inte gjort tillräckligt för att förhindra min brors övergrepp (inte ordagrant, jag minns inte). Sen förklarade hon på ett vettigt sett vad hon hade menat och numera vet jag om att hon uttrycker sig jävligt udda ibland och ifrågasätter direkt.
Ingen av mina tidigare terapeuter har ens låtit mig prata om övergreppen. Helt sjukt. En psykolog jag hade länge sa själv stopp, att det var lite mycket och lite för tungt. Hade bett henne att läsa delar av förundersökningen och hon lämnade tillbaka den utan att ha läst. Andra har ifrågasatt sanningshalten, en läkare menade att jag kanske t.o.m hittade på att det varit en rättegång, för det kan ju inte han veta om det är sant. Överlag har jag mött en stor motvilja från psykiatrins håll att ens vilja kännas vid att det förekommer övergrepp mot barn och även om det förekommer, så ska man inte prata om det. Då blir man obekväm och jobbig. Blev våldtagen en gång sen som vuxen och det var verkligen ett helt annat bemötande jag fick då. Min nuvarande psykolog har inte gett uttryck för något sådant, det har hela tiden känts som att hon tror på mig och som att hon pallar att höra nästan vad som helst. Hon backar inte för att det är "för hemskt".
Det blev ett långt svar men för att summera så tror jag inte att min psykolog har några konstiga åsikter på något sätt, utan att hon bara uttrycker sig udda ibland.