Jo domen är skickad. Känner mig inte alls lättad av att ha gjort det, vilket jag trodde att jag skulle göra. Jag läste den innan (har tidigare läst två gånger: när den kom för 10 år sedan och för 4 år sedan då min psykolog fick läsa den). Höll på att kräkas.
Upplever lite mer stöd i detta från min psykolog nu, innan tyckte hon ju att jag skulle kontakta soc men resonerade lite fram och tillbaka om avtjänat straff blablabla. Det kändes liksom tveksamt. Och jag har så svårt att själv bedöma hur allvarligt nånting är, tänker att jag kanske överdriver. Nu sist jag träffade henne var hon väldigt tydlig med att hon tyckte det var bra att jag gjorde detta och det var skönt för hon vet ju typ allt och har läst både dom och förundersökning. I och för sig tycker jag att min psykolog ibland överdriver hur allvarligt det är, men hon är i alla fall inte "känslostyrd" i bedömningen.
Gulligt att du frågar, förresten!
Det kan kanske vara så att psykologen velat vara väldigt försiktig med att inte leda dig åt det håll hon själv tyckte var rätt, utan ville det skulle vara ett beslut som inte influerades av henne. (Vilket ju är helt rätt.) Om hon inte egentligen själv trodde på att låta bli att anmäla kanske argumenten blev lite märkliga.
Jag tycker du är så otroligt stark som gör det här! Och jag håller med @Hyacinth , det är klart att det är jobbigt att peta i det här gamla såret - och inte blir det lättare med den oro som följer med den nya situationen. Men jag hoppas och tror att det här är något som kommer att "löna" sig på sikt för dig, att det känns bra när situationen är över. Men du har gjort helt rätt, och att du gjort det trots att det är så jobbigt för dig är inget annat än beundransvärt!
Starkt och modigt!
