@mandalaki
Såhär blir det en "incident": Genom att jag då hade extremt låg självkänsla med en bild av att jag inte var vare sig särskilt attraktiv eller intressant. Att med det utgångsläget sitta bredvid och höra att han (som jag då, alltså för 10 månader sedan, inte träffat mer än någon enstaka gång) säger sådant när jag som hör till singeltjejer i stan (vilket han vet) hör det kändes
då som en bekräftelse på att jag var ett neutralt objekt snarare än någon han kunde tänkas vara intresserad av. Det var även sättet han sa det på, tonfallet och eftertrycket blev som ett eko av vad killarna i klassen sa om mig i högstadiet
för över 15 år sedan. Det gick ofta ut på hur ful och trist jag var. SÅ illa ställt var det med min självbild och självkänsla.
Så fungerar en deprimerad hjärna på en person med låg självkänsla. Svårt att föreställa sig när man inte själv varit i den situationen kanske. Men det var illa.
Jag har jobbat upp självkänslan sedan dess, och i backspegeln så var det inte fullt så illa av X att säga så som jag uppfattade det
då. Men det var en anledning till att jag tänkte att han nog inte var intresserad av
"någon som mig." När man börjar en bekantskap på det sättet skall det en hel del till innan man känner attraktion för personen i fråga. Iallafall när man varit singel större delen av livet och mer eller mindre accepterat att man inte är intressant för någon att bli tillsammans med, man ger upp innan man ens provat i princip. Så en reaktion på en sådan kommentar blir "ok, jag fattar vinken, jag är inte intressant för dig." Och därefter blev jag inställd på att han var någon som inte var intresserad av att vara annat än vän med mig.
Hursomhelst tycker jag fortfarande att det var osmidigt att kläcka ur sig det, där, då och så. Trots att jag nu när jag känner honom bättre (och mår bättre) förstår att han var ironisk och att de inte var riktat mot mig personligen. Jag har som sagt bjudit hem honom till mig därefter och varit ut med honom ett par ggr för att lära känna honom på tu man hand och hoppas att det skall växa fram något. Men det gör det inte, jag tror att jag haft en annan inställning till honom om han visat mer intresse och inte kläckt ur sig kommentaren om bristen på snygga tjejer när jag var med. Oavsett så kan jag konstatera efter att ha lärt känna honom att jag inte vill vara tillsammans med honom av helt andra orsaker.
Jag har mått väldigt dåligt av min låga självkänsla i många år, och när jag ser tillbaka på hur jag resonerat både kring kompisen som jag blev dödsförälskad i ifjol, och mer saker som rör hur jag uppfattat mig själv som person så är jag väldigt tacksam att jag lyckats vända tankebanorna och tagit mig till att tro på mig själv
och att jag också är värd att bli älskad och faktiskt ser ganska bra ut och framför allt är väldigt trevlig att hänga med.
![Smile :) :)]()
Som jag sagt förut, mycket av det har jag att tacka kompisen för, han har varit en oerhörd stötta när jag haft det tufft psykiskt, inspirerat mig att bli starkare och våga mer, och hitta tillbaka till mig själv. Som jag på grund av depressioner och annat tappat bort.
Det har också hjälpt oerhört mycket bara att skriva av sig här på buke och få input och stöd.
Förstår du då hur något så bagatellartat kan urarta såpass?
Jag tror för övrigt att jag har röjt det värsta emotionella minfält som jag haft runt mig.
Vänliga hälsningar Psycho-Ekra som är på bättringsvägen