Måste jag dumpa?

[Gimlan]

Det enda jag kan säga är att det går över men med vissa tar det lång tid. Tyvärr, men det går över!

 

[Raderad medlem 6459]

@goody

Jag är lite trött så jag ber om ursäkt för om jag missförstått något. Men, så här fungerar i alla fall jag: när jag avslutade en relation med en kille som jag var så fruktansvärt passionerat kär i var jag tvungen att bryta helt och hållet. Jag lyckades göra det men hade honom fortfarande "in my system" i minst typ 10 månader alltså. Det var först efter 6 månader som jag slutade ha honom i mitt huvud hela jävla tiden (de första sex månaderna var han det första jag tänkte på varenda morgon till exempel) och ytterligare några månader senare som jag inte fick hjärtstopp när jag trodde att jag såg honom på stan.

Jag tror att du behöver göra något liknande som jag gjorde:
Tog bort honom på Facebook och dolde gemensamma vänner.
Kontaktade honom överhuvudtaget inte, oavsett vad det gällde
Svarade inte på hans kontaktförsök
Lyssnade inte på vår gemensamma musik etc.

Det ÄR inte att undvika problemet, det är att lösa det! För man måste typ, precis som en alkis, detoxa sig själv totalt innan man kan utsättas för det igen - dvs du måste komma över honom innan du kan utsätta dig för honom igen. Alltså -skit i om du har hans klocka, använd det inte som skäl för att kontakta honom. Inte heller om han fyller år. Svara inte om han ringer - ha noll kontakt.

För min del funkade det prima. Jag höll mig stenhårt till reglerna som min smarta syrra formulerade åt mig (och var för stolt för att någonsin igen vara den där nerkärade tjejen som är mer kär än den andra) och efter typ ett år var jag helt och hållet över honom, så pass att jag inte ens saknade vad vi hade. Men det tar tid, kan ta mycket mycket tid beroende på hur man är som person och hur starka ens känslor var. En månad är liksom inte mycket i sammanhanget så var inte arg på dig själv för att det blev jobbigt. Jag stötte ihop med snubben ovan till exempel efter sex hela månader (första gången sedan jag avslutat det hela) och då bröt jag ihop totalt. Nu kan jag utan problem se honom utan några problem alls.

Nu kanske jag låter snorpatetisk men jag bjuder på det. För mig tog det alltså ett helt år att komma över en snubbe som jag trodde var världens finaste men som i själva verket behandlade mig som absolut skräp. Jag kan stå för det, den erfarenheten lärde mig mycket

 

[stjarnhimmel]

Det låter som att du själv känner att du skulle må bäst av att dumpa men att du inte vill vara ensam? Uppfattar jag dig rätt då? Det är ju alltid ( eller nästan) svårt med förändring, bryta upp etc men ibland är ju det det bästa.
Om det är ensamheten som är det svåra kan du ju göra en plan- dvs ha saker att göra. Träffa vänner, och göra roliga saker. Just för att inte stanna i något man inte mår bra av bara för att man inte vill vara ensam.

 

[Modest]

Jag är lite trött så jag ber om ursäkt för om jag missförstått något. Men, så här fungerar i alla fall jag: när jag avslutade en relation med en kille som jag var så fruktansvärt passionerat kär i var jag tvungen att bryta helt och hållet. Jag lyckades göra det men hade honom fortfarande "in my system" i minst typ 10 månader alltså. Det var först efter 6 månader som jag slutade ha honom i mitt huvud hela jävla tiden (de första sex månaderna var han det första jag tänkte på varenda morgon till exempel) och ytterligare några månader senare som jag inte fick hjärtstopp när jag trodde att jag såg honom på stan.

Gosh, vad jag känner igen mig. Det är verkligen hemskt när man inte kan få något så smärtsamt ur huvudet.
Man vet ju att det går över men det går så otroligt långsamt.

 

[Raderad medlem 6459]

Gosh, vad jag känner igen mig. Det är verkligen hemskt när man inte kan få något så smärtsamt ur huvudet.
Man vet ju att det går över men det går så otroligt långsamt.

Ja, det känns ju verkligen fruktansvärt! För mig kändes det verkligen som att det aldrig skulle gå över, som om jag gick runt med ett stort hål i mitt hjärta eller som att jag saknade en arm. Ville hela tiden få höra av mig till honom och få bekräftat att han kände samma sak, att han saknade mig och ville vara med mig. Var förbannad på alla som inte förstod hur unikt och fantastiskt och speciellt det var som vi hade. Gick och tänkte hela tiden på saker han sagt, saker vi gjort, hur fin och bra han var. Men sen gradvis började jag mer och mer tänka på hur dåligt han faktiskt fått mig att må. Att det inte spelade någon roll varför han sårade mig så mycket, han sårade mig och det räckte liksom.

 

[Modest]

@niphredil

Jamen precis. Som jag skrev i mitt förra inlägg gällande just min och TS situation - valde killen i fråga bort en så var ju inte relationen så mycket att hänga i granen i alla fall, även om känslorna och saknaden säger det motsatta. Men det är ju hålet i hjärtat som är så jobbigt.

 

[Raderad medlem 6459]

@Mulberry Såg ditt inlägg nu. Fy fan vad jobbigt att vara tvungen att gå i samma klass som honom! Jag hade aldrig fixat det tror jag, fy så himla tufft!

Ja och även om killen vill vara med en så är det ju inget att hänga i granen om han inte är snäll, fin och respekterar en. Jag var den som avslutade vår relation, mer överlevnadsinstinkt än något annat.

 

[Modest]

@niphredil

Jo, det är tufft. Framför allt när han är glad och obekymrad och jag är så ledsen.
Startade ju till och med en tråd om den här killen (och hans ex), har för mig att du svarade i den. Det förflutna kom ifatt kan man säga.. Sorry för lite trådkap TS.

 

[Raderad medlem 6459]

@Mulberry Ja men nu minns jag! Gud så synd att det blev som det blev :/ Och jag förstår att det är tufft för dig, hoppas verkligen att du får ut honom ur ditt huvud så fort som möjligt.

 

[Modest]

@niphredil

Ja, det var synd. Men man får hoppas att det var meningen eller något.
Tack för omtanken!