Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[Badger]

Hur kommer det sig då att så många ensamma mammor är just helt ensamma med ansvaret för barnen?
Papporna liksom bara försvinner, puts väck.

Det är ju självklart så att en befolkning i ett land är mycket stor. Även om allt fler som flyttar isär delar på vårdnaden så blir det ju lätt "många" som inte gör det om antalet föräldrar är väldigt många.

Sedan vet ju både du och jag att samhället har lagt barn i facket "något jag kan slingra mig ur" för alla män i många hundra år och i facket "något jag måste fixa" för kvinnor så jag kan inte se varför det skulle vara något konstigt att vissa män tar den "lätta" vägen ut och sedan gnäller eller inte gnäller över det flera år senare.

 

[VLMF]

Hur kommer det sig då att så många ensamma mammor är just helt ensamma med ansvaret för barnen?
Papporna liksom bara försvinner, puts väck.

Spenderar man inte tid med sina barn så får man ingen relation med dem heller. Tror jag läst att det oftast är så enkelt som att titta på hur många barn (och uppvuxna) som inte har någon kontakt/relation med sin pappa gentemot den kontakt/relation de har med sin mamma, kontra hur mycket föräldraledighet pappan och mamman tog ut under uppväxten.

 

[Lingon]

Låter som samma situation ja.
Troligen så har han nån diagnos, vilket han vet om men har aldrig utrett det hela. Men han vet med sig att han fungerar ganska annorlunda mot andra människor.
Vi fungerar inte heller helt olika - jag har nog en lättare släng av något högfungerande introvert också. Men i kontexten så fungerar jag ju bättre, och jag hade ju högre barnlängtan vilket också hjälper.

Men alltså! Att vara introvert är ingen diagnos! Det är ett sätt att vara som är precis lika normalt och högfungerande som att vara extrovert. Det har inget alls att göra med ens kapacitet eller funktion att göra.

 

[Is]

Jag tror spontat att lite svårt med 100% jämställdhet första året, Barnet knyter ju i först och främst an till en (1)person som sedan blir 2 som sedan blir fler. Hur väl barnet knyter ann och när detta händer är ju extremt individuellt men oftast innebär det en tid där den ena föräldern måste kämpa för barnets förstående (och ganska ofta sina egna känslor kring att barnet i första hand väljer den andra föräldern) har man då inte rätta känslan redan från början kan jag förstå (men inte acceptera) att det inte är problem fritt. Sedan är det klart att det blir jobbigt för den "primära" föräldern som typ aldrig då upplever att dom kan slappna av.

MEN dels går tiden snabbt. De allra flesta gånger så blir det snabbt bättre (om båda föräldrarna är med på tåget och ingen ger upp)
Det låter ju inte som din parter tänker ge upp. Snarare som att du bryr dig mer om hur han mår än vad han själv bryr sig om det. Han säger ju att han får lov att göra det som krävs vara sig han känner sig manad eller inte. Så låt honom då göra det.
Är det ohållbart får han sedan själv signalera det och också komma med "en bättre plan". Hans mående är inte ditt ansvar på det viset.

Sedan är mitt råd att ni delar upp efter vad som är mest praktiskt- inte att det ska bli lika mycket tid. Så har vi gjort och har fått det att rulla bra.
Den som har en ledig dag har hand om barnet på natten så den som ska upp på jobbet får sova. När ni jobbar är det den som börjar sist som tar ansvaret på morgonen. Fritiden delar ni upp lika. Den som har haft hand om barnet på dagen är den som då har första chans till egen tid på eftermiddagen (den som ska jobba får ju i gengäld sova).
Nattningen ink bad tar den som inte är iväg på på aktiviter.
Vi har våra intressen 6 dagar (4 olika intressen) i veckan men lyckas ändå pussla ihop det.
Lycka till

 

[Lingon]

Jag tror spontat att lite svårt med 100% jämställdhet första året, Barnet knyter ju i först och främst an till en (1)person som sedan blir 2 som sedan blir fler. Hur väl barnet knyter ann och när detta händer är ju extremt individuellt men oftast innebär det en tid där den ena föräldern måste kämpa för barnets förstående (och ganska ofta sina egna känslor kring att barnet i första hand väljer den andra föräldern) har man då inte rätta känslan redan från början kan jag förstå (men inte acceptera) att det inte är problem fritt. Sedan är det klart att det blir jobbigt för den "primära" föräldern som typ aldrig då upplever att dom kan slappna av.

MEN dels går tiden snabbt. De allra flesta gånger så blir det snabbt bättre (om båda föräldrarna är med på tåget och ingen ger upp)
Det låter ju inte som din parter tänker ge upp. Snarare som att du bryr dig mer om hur han mår än vad han själv bryr sig om det. Han säger ju att han får lov att göra det som krävs vara sig han känner sig manad eller inte. Så låt honom då göra det.
Är det ohållbart får han sedan själv signalera det och också komma med "en bättre plan". Hans mående är inte ditt ansvar på det viset.

Sedan är mitt råd att ni delar upp efter vad som är mest praktiskt- inte att det ska bli lika mycket tid. Så har vi gjort och har fått det att rulla bra.
Den som har en ledig dag har hand om barnet på natten så den som ska upp på jobbet får sova. När ni jobbar är det den som börjar sist som tar ansvaret på morgonen. Fritiden delar ni upp lika. Den som har haft hand om barnet på dagen är den som då har första chans till egen tid på eftermiddagen (den som ska jobba får ju i gengäld sova).
Nattningen ink bad tar den som inte är iväg på på aktiviter.
Vi har våra intressen 6 dagar (4 olika intressen) i veckan men lyckas ändå pussla ihop det.
Lycka till

Mitt barn knöt lika mycket an till oss båda. Jag kan inte se att nån av oss var primär förälder ens den första tiden. Det handlar om hur mycket man engagerar sig. Det enda pappan inte kan göra är att amma. Allt annat kan han göra. Sen om han väljer att inte göra det är en annan sak.

 

[Badger]

Jag tror spontat att lite svårt med 100% jämställdhet första året, Barnet knyter ju i först och främst an till en (1)person som sedan blir 2 som sedan blir fler. Hur väl barnet knyter ann och när detta händer är ju extremt individuellt men oftast innebär det en tid där den ena föräldern måste kämpa för barnets förstående (och ganska ofta sina egna känslor kring att barnet i första hand väljer den andra föräldern) har man då inte rätta känslan redan från början kan jag förstå (men inte acceptera) att det inte är problem fritt. Sedan är det klart att det blir jobbigt för den "primära" föräldern som typ aldrig då upplever att dom kan slappna av.

MEN dels går tiden snabbt. De allra flesta gånger så blir det snabbt bättre (om båda föräldrarna är med på tåget och ingen ger upp)
Det låter ju inte som din parter tänker ge upp. Snarare som att du bryr dig mer om hur han mår än vad han själv bryr sig om det. Han säger ju att han får lov att göra det som krävs vara sig han känner sig manad eller inte. Så låt honom då göra det.
Är det ohållbart får han sedan själv signalera det och också komma med "en bättre plan". Hans mående är inte ditt ansvar på det viset.

Sedan är mitt råd att ni delar upp efter vad som är mest praktiskt- inte att det ska bli lika mycket tid. Så har vi gjort och har fått det att rulla bra.
Den som har en ledig dag har hand om barnet på natten så den som ska upp på jobbet får sova. När ni jobbar är det den som börjar sist som tar ansvaret på morgonen. Fritiden delar ni upp lika. Den som har haft hand om barnet på dagen är den som då har första chans till egen tid på eftermiddagen (den som ska jobba får ju i gengäld sova).
Nattningen ink bad tar den som inte är iväg på på aktiviter.
Vi har våra intressen 6 dagar (4 olika intressen) i veckan men lyckas ändå pussla ihop det.
Lycka till

Jag är nog också lite skeptisk till det där. Vårt barn fixade att knyta an till båda. Det var inget problem att jag var 6 timmar senare på bollen än mormor och pappan. Helt ärligt jag begriper inte alls den där grejen. Mitt barn ammade till och med extremt långsamt, de flesta man hör om slurpar ju i sig mjölken på tio minuter.

Självklart tyr sig barnet lite mer till den ena eller andre i perioder men det är ju perioder och drabbar alla föräldrar och far och morföräldrar. Och lite mer, dvs inte jättemycket mer.

Eller ska jag vara helt iskallt krass så kunde jag trösta mina småbröder o diverse kusiner när de var 4 månader och då bodde vi inte ens ihop. Och jag har aldrig ens direkt tyckt bebisar är speciellt söta eller frivilligt hängt med dem (Det är ju en sak om man får en glad bebis och lämnar tillbaka om den blir ledsen, men får man en ledsen bebis sig tillskickad är det ju bara att försöka lösa). Så att en pappa inte skulle kunna klara det alls är ju jätteskumt. (Alltså till och med grannen skulle ju antagligen kunna om det knep.)

 

[vemsomhelst123]

Hur gör ni om det visar sig att er partner inte klarar av föräldrarollen så bra som ni båda hoppats..? *långt*

Vi visste från början att vi båda behöver mycket egentid och siktade på ett jämställt föräldraskap. Vi har helt flexibla, om än krävande, jobb som vi styr själva och som delvis kan utföras hemifrån vilket är få förunnat. Våra förutsättningar är alltså på pappret ganska bra.

Partnern flaggade reddan före graviditeten för att han kan ha svårt att klara av flera punkter, såsom att inte kunna disponera sin tid som han vill, problem med hög ljudnivå mm. Vi var överens om att vi ska dela på föräldraskapet i möjligaste mån trots detta, och hoppades att anknytningen skulle växa fram från hans sida. Vi vill båda jobba deltid och ta deltid föräldradagar och har gjort så fram tills nu, sonen är snart tio månader. Jag tänkte att sålänge jag stöttar och drar ett tyngre lass vid behov så borde det ändå gå "bra" och att vi kan jobba runt problem som uppstår längs vägen.

Men ändå, nu har vi fastnat i ett duktigt ojämlikt mönster. Jag har sonen minst 75 % av all tid, tar alla nätter, de flesta mornar, alla nattningar, alla bad, all planering, alla inköp etc etc. Han har sonen de dagar jag åker iväg och jobbar - sex timmar två dagar i veckan, samt har babyvakten de kvällar han inte är iväg på aktiviteter. I övriga fall har han sonen nån strötimme här och där. Problemet är att jag på något vis behöver jobba ungefär halvtid och det får jag inte ihop riktigt. Han tar ju sonen om jag ber honom, men han blir stressad och mår inte alls bra alla gånger. Han börjar nu själv prata i termer om att han kan "passa" sonen - men han är ju inte en barnvakt precis utan en medförälder!

Droppen härom dagen.
Då hade hästen fått vila i fem dagar (jag brukar normalt rida 3-4 kvällar i veckan) och jag haft sonen nästan all tid de dagarna för att hans jobb kom i vägen och hans föräldrar var på besök. "Inga problem" så långt. MEN när han sedan var sur och deppig på morgonen sjätte dagen och jag luskade ut att det beror på att han känner att sonen styr hans tillvaro så att han inte kan göra allt han vill på jobbet fick jag fullständigt spunk!

Han har inte knutit an riktigt till sonen ännu, och för att knyta an så måste han ju ha mer tid med sonen. Samtidigt vill jag ju avlasta så han får den frihet som han behöver och inte känner sig begränsad i den mån jag kan. Han tycker att föräldraskapet mest är jobbigt och jag blir rätt knäckt av att jag inte kan avlasta honom så mycket att det känns okej, uppenbarligen, oavsett hur mycket jag än försöker. Sonen märker av att han inte mår helt bra alla gånger för då fungerar inte samspelet så bra (sonen blir krävande och högljudd och han kan i vissa lägen inte lösa situationen utan blir deppig).

Nu har vi gjort ett schema som vi ska utvärdera där han tar 1/3 av vakentiden, planerad så att den passar honom så bra som möjligt. Han ska också prata med personal på BVC om detta.

Det här måste ju vara ganska vanligt utifrån vad jag ser i familjerna runt omkring mig. Men jag VILL inte att det ska vara såhär. Hur kommer man ur detta? Nån som lyckats? Nån med tips?

Jag tror jag det skulle hjälpa om han var helt ledig. Jag vet hur det är att jobba samtidigt som man är hemma med ett litet barn, och det är oerhört påfrestande och ständigt splittrat. Kan han tänka sig det? Jag tror jag hade haft en mycket mer positiv känsla av min föräldraledighet om jag hade kunnat ägna den åt att bara vara med barnet.

 

[Lickety]

Men alltså! Att vara introvert är ingen diagnos! Det är ett sätt att vara som är precis lika normalt och högfungerande som att vara extrovert. Det har inget alls att göra med ens kapacitet eller funktion att göra.

Jag menade någon form av variation där bland annat egenskapen introvert ingår, det var slarvigt skrivet. Jag ser introvert som en utmärkt egenskap, både hos mig och maken.

 

[Lickety]

Jag tror spontat att lite svårt med 100% jämställdhet första året, Barnet knyter ju i först och främst an till en (1)person som sedan blir 2 som sedan blir fler. Hur väl barnet knyter ann och när detta händer är ju extremt individuellt men oftast innebär det en tid där den ena föräldern måste kämpa för barnets förstående (och ganska ofta sina egna känslor kring att barnet i första hand väljer den andra föräldern) har man då inte rätta känslan redan från början kan jag förstå (men inte acceptera) att det inte är problem fritt. Sedan är det klart att det blir jobbigt för den "primära" föräldern som typ aldrig då upplever att dom kan slappna av.

MEN dels går tiden snabbt. De allra flesta gånger så blir det snabbt bättre (om båda föräldrarna är med på tåget och ingen ger upp)
Det låter ju inte som din parter tänker ge upp. Snarare som att du bryr dig mer om hur han mår än vad han själv bryr sig om det. Han säger ju att han får lov att göra det som krävs vara sig han känner sig manad eller inte. Så låt honom då göra det.
Är det ohållbart får han sedan själv signalera det och också komma med "en bättre plan". Hans mående är inte ditt ansvar på det viset.

Sedan är mitt råd att ni delar upp efter vad som är mest praktiskt- inte att det ska bli lika mycket tid. Så har vi gjort och har fått det att rulla bra.
Den som har en ledig dag har hand om barnet på natten så den som ska upp på jobbet får sova. När ni jobbar är det den som börjar sist som tar ansvaret på morgonen. Fritiden delar ni upp lika. Den som har haft hand om barnet på dagen är den som då har första chans till egen tid på eftermiddagen (den som ska jobba får ju i gengäld sova).
Nattningen ink bad tar den som inte är iväg på på aktiviter.
Vi har våra intressen 6 dagar (4 olika intressen) i veckan men lyckas ändå pussla ihop det.
Lycka till

Vi har gjort så att jag började med 20% jobb endast hemifrån först och har sedan skalat upp det. Dock kommer vi till att jag inte kommer upp i mer än 30-40 %, betydligt oftare 30.

 

[Lickety]

Jag tror jag det skulle hjälpa om han var helt ledig. Jag vet hur det är att jobba samtidigt som man är hemma med ett litet barn, och det är oerhört påfrestande och ständigt splittrat. Kan han tänka sig det? Jag tror jag hade haft en mycket mer positiv känsla av min föräldraledighet om jag hade kunnat ägna den åt att bara vara med barnet.

Nä, då skulle han nog inte funka alls är jag rädd. Jag skulle kunna fixa det dock.

 

[Lickety]

Jag tänker att oavsett hur pissdålig relation han har till barnet och att ta hand om det (och där tycker jag andra skrivit så mycket bättre inlägg, det är klar han måste steppa upp och ta mer ansvar för att komma in i föräldrarollen!) så hur tar hand hand om dig?

Det låter som att du vänder ut och in på dig själv för att underlätta för honom, vad gör han för att underlätta för dig? Oavsett om han inte har något intresse för barnet, vad säger han när du säger att du är trött, behöver avlastning i vardagen, vill hinna komma ifrån en stund eller så?

Hade ni ett jämställt förhållande innan barnet, med hushållet och allt annat runt omkring? Hur kom ni i så fall dit?

Ja, vi har haft ett jämställt förhållande innan. Nu gör han lite mer än hälften av de vanliga hushållssysslorna.

 

[Lickety]

Sedan om han har ångest över listor så kanske låta honom slippa en lista tillsammans med barnet. Det blir ju dubbel ångest. Jag har passat barn med listor som någon annan skapat och stressen är ju oerhörd. Jaga en 10 månaders med en vällingflaska, du MÅSTE dricka för det står på listan. Nu Måste du sova! det är en oerhörd stress. Antar att listan är typ äta, sova, byta. Men det kanske han kan upptäcka själv och finna egen lista.

Nä, alltså vi kör inga listor, bland annat eftersom han ju inte funkar bra med listor, jag tog mest upp det som ett exempel på hur han fungerar.
Inte heller har jag några slaviska rutiner, dock frukost, lunch, och mellis för- eller eftermiddag beroende på när övriga målen intas, vilor oftast två gånger under dagen. Läggdags är dock samma tid varje dag, men eftersom jag tar alla nattningar så behöver han ju inte hålla ordning på det.

 

[Lickety]

Vilken respons tråden har fått ❤ Tack alla, för tänkvärda tips och infallsvinkar!
Jag hinner av uppenbara orsaker inte svara alla, men jag kommer återvända flera gånger och läsa och fundera på vad ni skriver
Det är en i grunden fin make jag har (den mest passande på alla andra sätt som jag lyckats hitta) och vi har ordnat det bra för oss i övrigt. Så jag hoppas kunna lösa detta på något vis, där ingen mår dåligt eller respekt tappas åt något håll. Exakt hur det ska gå till är oklart. Ska bli intressant att se vad BVC psykologen kan hjälpa till med. Vidare har jag bestämt möte med min chef för att förklara situationen och att jag troligen inte kommer komma upp i ens halvtid innan förskolan börjar. Så får vi ta det därifrån.

 

[nejlica]

Vi har gjort så att jag började med 20% jobb endast hemifrån först och har sedan skalat upp det. Dock kommer vi till att jag inte kommer upp i mer än 30-40 %, betydligt oftare 30.

Jag som är hemma och är föräldraledig med en make som ofta jobbar hemifrån (speciellt sedan i mars sitter han hemma nästan jämt) kan uppleva att jag blir betydligt mer låst av det än de dagar han är på plats på kontoret.

Dels det rent praktiska i att när han är hemma anpassar vi oss ofta efter hans tider, äter frukost tillsammans efter hans morgonmöte och lunch tillsammans. Jag kan såklart sticka iväg med dottern på dagen ändå, men det är så lätt att falla in i att vänta till efter lunch med att åka någonstans till exempel.

Dels känner jag nog rent mentalt en skillnad på när han sitter hemma och på jobbet. Tänker mer på hur han uppfattar det när dottern är gnällig och det är så mycket lättare att bli irriterad på att jag får ta det här utbrottet, bajsblöjan eller tröttheten också, trots att han ju sitter och jobbar. Är han inte hemma tänker jag liksom inte ens tanken att det är jobbigt. (Och jag tycker verkligen att det är fantastiskt kul att vara föräldraledig, så tycker man inte det tänker jag att risken att det känns ännu mer så ökar)

 

[Lickety]

Jag som är hemma och är föräldraledig med en make som ofta jobbar hemifrån (speciellt sedan i mars sitter han hemma nästan jämt) kan uppleva att jag blir betydligt mer låst av det än de dagar han är på plats på kontoret.

Dels det rent praktiska i att när han är hemma anpassar vi oss ofta efter hans tider, äter frukost tillsammans efter hans morgonmöte och lunch tillsammans. Jag kan såklart sticka iväg med dottern på dagen ändå, men det är så lätt att falla in i att vänta till efter lunch med att åka någonstans till exempel.

Dels känner jag nog rent mentalt en skillnad på när han sitter hemma och på jobbet. Tänker mer på hur han uppfattar det när dottern är gnällig och det är så mycket lättare att bli irriterad på att jag får ta det här utbrottet, bajsblöjan eller tröttheten också, trots att han ju sitter och jobbar. Är han inte hemma tänker jag liksom inte ens tanken att det är jobbigt. (Och jag tycker verkligen att det är fantastiskt kul att vara föräldraledig, så tycker man inte det tänker jag att risken att det känns ännu mer så ökar)

Ja, visst är det så. Vi har varsitt arbetsrum, men det stör ju en del ändå. För mig har arbetstiden nästan bara funkat när jag åkt fysiskt till jobbet. Jag vill dock inte åka fler dag i veckan pga en timmes bilresa enkel väg....

 

[WildWilma]

Ja, visst är det så. Vi har varsitt arbetsrum, men det stör ju en del ändå. För mig har arbetstiden nästan bara funkat när jag åkt fysiskt till jobbet. Jag vill dock inte åka fler dag i veckan pga en timmes bilresa enkel väg....

Vad händer om du säger att du ska jobba i X-timmar och du kommer inte på något sätt ansvara för barnet under denna tid? får du inte jobba i fred då?

Jag jobbade en del hemifrån (hälften av drygt heltid) i våras när min man för föräldraledig. Jag tog inte hand om barnet alls på något sätt under de timmar jag jobbade. På sin höjd bytte jag en blöjja på min lunchrast om vi åt tillsammans. Annars så gjorde de sitt och jag mitt på varsin plats i huset eller om de var iväg eller utomhus. Hade jag börjar fundera på om jag skulle hjälpa min man eller inte hadetroligen arbetet inte alls blivit gjort på samma sätt och jag hade nedprioriterat honom som förälder känner jag.

 

[SaraXX]

Svarar ingen speciell men angånende att åka iväg och låta honom lösa det. Jag är helt FÖR det, jag tror precis som många andra att det är undergörande att få möjligheten att själv helt ha ansvar.

MEN.
Det är under förutsättning att personen inte är sjuk. Jag tror ingen i min dåvarande mans närhet hade gissat att han var det, oerhört högfungerande, bra på sitt jobb, framgångsrik i sina fritidssysselsättningar osv. Ändå visade det sig att han var i en djup depression (i efterhand).
Han fixade helt enkelt inte att ha ensamt ansvar, inte om tex barnet var ledset mycket. Som ett exempel kom jag hem en gång efter att ha stressat igenom stallet på 1,5h och hittade en tokskrikande bebis på golvet i ena änden av huset och en superstressad man i den andra. Jag fick lägga om mitt liv helt enkelt.

Till ts: En bra dialog med sin chef är guld. Jag fick gå hem igen efter att ha kommit tillbaka till jobbet med barn nr 2, eftersom det inte funkade.
Och min man fick hjälp av vården.

 

[Lickety]

Vad händer om du säger att du ska jobba i X-timmar och du kommer inte på något sätt ansvara för barnet under denna tid? får du inte jobba i fred då?

Jag jobbade en del hemifrån (hälften av drygt heltid) i våras när min man för föräldraledig. Jag tog inte hand om barnet alls på något sätt under de timmar jag jobbade. På sin höjd bytte jag en blöjja på min lunchrast om vi åt tillsammans. Annars så gjorde de sitt och jag mitt på varsin plats i huset eller om de var iväg eller utomhus. Hade jag börjar fundera på om jag skulle hjälpa min man eller inte hadetroligen arbetet inte alls blivit gjort på samma sätt och jag hade nedprioriterat honom som förälder känner jag.

”Ifred” är svårt men ibland går det bättre. Vi har verkligen försökt enligt schemat idag, och jag har fått ett par timmar jobbat med mindre avbrott.

 

[Lickety]

Svarar ingen speciell men angånende att åka iväg och låta honom lösa det. Jag är helt FÖR det, jag tror precis som många andra att det är undergörande att få möjligheten att själv helt ha ansvar.

MEN.
Det är under förutsättning att personen inte är sjuk. Jag tror ingen i min dåvarande mans närhet hade gissat att han var det, oerhört högfungerande, bra på sitt jobb, framgångsrik i sina fritidssysselsättningar osv. Ändå visade det sig att han var i en djup depression (i efterhand).
Han fixade helt enkelt inte att ha ensamt ansvar, inte om tex barnet var ledset mycket. Som ett exempel kom jag hem en gång efter att ha stressat igenom stallet på 1,5h och hittade en tokskrikande bebis på golvet i ena änden av huset och en superstressad man i den andra. Jag fick lägga om mitt liv helt enkelt.

Till ts: En bra dialog med sin chef är guld. Jag fick gå hem igen efter att ha kommit tillbaka till jobbet med barn nr 2, eftersom det inte funkade.
Och min man fick hjälp av vården.

Riktigt så illa har vi det inte, men nästan, maken har varit mycket stressad några gånger när jag kommit hem. Men han stannar med bebis i alla fall och försöker fast det är svårt om man är tokstressad.
Dock är det inte okej för mig att det blir såpass illa för hans skull, risken är dessutom att han får hälsoproblem av sin yrsel och det vill vi undvika. Så därför får vi nu göra om den ursprungliga planen och jag får jobba mindre fram till förskolan börjar, eller han får hjälp att klara det bättre - vilket som nu infaller först.
Kanske behöver han hjälp av vården också, det får nog besöket hos BVC psykologen utvisa.
Jag hoppas på en bra dialog med chefen. Men som tur är så har vi många föräldradagar kvar så jag kan rent tekniskt vara hemma till augusti -21 på heltid om så skulle krävas (vilket jag inte tror men vi har marginal för det).

 

[a1agnlju]

Å jisses vilken soppa... Det första som jag hoppas att du slutar med är att "göra det lättare" för honom genom att passa upp och försöka ordna så att han ska må bättre. Det har jag gjort i många år (typ drygt 25 år) och det blev inte alls bättre för någon av det. I mitt fall rörde det sig inte om att han blev stressad av att ta hand om barnen utan andra anledningar. Stressen och pressen övergick från honom till mig vilket gör att jag fortfarande får ont i magen när jag tror att det finns risk för att han ska bli stressad eller må dåligt av någon anledning. Även om det har blivit bättre efter en rejäl rensning av de äktenskapliga irritationsmomenten. DON'T GO THERE!!!

Däremot verkar det bli väldigt rörigt om ni ska dela den sammanlagda föräldraledigheten dagsvis eller timvis eller ens halva veckan var. Med tanke på att han är egenföretagare och behöver jobba minst 40 timmar i veckan (sedan är det ju egentligen ett antal timmar administration på det för en egenföretagare) för att ge bra leveranser till kunder, är det inte bättre då att du är föräldraledig på heltid istället? Eller har du också egen firma som gör att du inte kan vara föräldraledig på heltid? Han verkar ju fixa med hushållet på andra sätt, eller?

Din önskan att han ska vilja ta hand om er son medför en oerhörd stress och sorg för din del också och då är det kanske bättre för ditt mående att ställa in dig på att det är du som har huvudansvaret för sonen nu, om du är föräldraledig på heltid. Han kan kanske fixa andra sysslor, som att tvätta eller så för att avlasta dig?

Jag hoppas att han jobbar vidare med sitt mående och att ni kan fortsätta som den familj ni är även i framtiden!