Livssituationen vid graviditet

[Armani__]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Hur såg ert liv ut när ni fick veta att ni var gravida? Arbetssituation, ekonomi, relation med pappan, boende...?

Påverkade detta ert val om huruvida ni skulle behålla barnet eller inte? Hur/ varför i så fall?

Vårt liv såg ganska bra ut. Vi hade varit tillsammans i nästan 7 år när jag blev gravid och var båda 22 år. Vi hade kanske inte de bästa förutsättningarna, men det fungerade för oss; Vi bodde i en bostadsrätt, en 2:a. Min sambo var fast anställd och jag var timanställd inom barnomsorgen. Så ändå en okej inkomst. Vi letade dock hus redan då och fortsatte med det, flyttade in i vårt hus dagen efter vår sons 1-årsdag.
Milton var verkligen helt oplanerad, jag använde p-piller men blev gravid ändå. Det är lite häftigt då vi alltid har skämtat om att få barn eller gifta oss när vi är 23 år - nu blev det en pojke en månad efter att jag fyllt 23 och en månad innan min sambo fyllde 23
Tanken var att jag skulle jobbat ett år och sedan börjat plugga. Nu blev det till att jobba fram till förlossningen i princip (mådde jättebra hela tiden och hade därmed inga problem med att jobba), vara föräldraledig drygt ett år och sedan började jag plugga i höstas istället

 

[Squie]

Sv: Livssituationen vid graviditet

En sak som jag funderar på är du och andra som skriver att ni hade varit tillsammans med barnets pappa ca 2-3-4 år när ni var gravida, och att det var stabilt.

Uppfattar ni verkligen ett så pass kort förhållande som stabilt? Själv tänker jag att den saken inte går att avgöra då, eftersom man inte vet om det håller.

Om ni ser andra utifrån eller i efterhand, ser ni då verkligen tex tre år tillsammans som en stabil gemensam grund, som ett stabilt förhållande?

Jag frågar, därför att mitt eget intryck är att väldigt många förhållanden håller ungefär 3-5 år.

(Det betyder inte att jag tycker att det var "fel" att bli gravid, det enda som förvånar mig är att det ses som just stabilt.)

För mig handlar allt om känsla. En känsla i förhållandet. Mitt var stabilt redan efter en dag.. Med x-et blev det aldrig stabilt även om vi höll ihop i 6-7 år. Och vi pratar en ålder på oss på 30 och uppåt. I_U pratar om pappapotential i killar..det ligger något i det.

Det finns en cykel på 3,5 år (+-) där man omedvetet och medvetet frågasätter sitt förhållande. Vad det är som styr minns jag inte.

 

[Wysiwyg]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Uppfattar ni verkligen ett så pass kort förhållande som stabilt? Själv tänker jag att den saken inte går att avgöra då, eftersom man inte vet om det håller.

Fast vet man någonsin att ett förhållande håller "hela vägen"?

Enligt mig vet man inte att "det höll" förrän man ligger på sin dödsbädd och fortfarande är gifta, typ.

 

[Petruska]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Fast vet man någonsin att ett förhållande håller "hela vägen"?

Nej, det vet man naturligtvis inte. Det är ju inte heller alltid det är att föredra att parterna håller ihop. Jag reagerade bara just på det enkla att några beskriver 2-3 år långa/korta förhållanden som stabila. Det hade inte föresvävat mig att man kunde använda det ordet i de fallen.

 

[Litenvit]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Nej, det vet man naturligtvis inte. Det är ju inte heller alltid det är att föredra att parterna håller ihop. Jag reagerade bara just på det enkla att några beskriver 2-3 år långa/korta förhållanden som stabila. Det hade inte föresvävat mig att man kunde använda det ordet i de fallen.

Jag tycker nog att det finns andra aspekter att ta hänsyn till än endast tiden när man ska beteckna ett förhållande som stabilt eller ej. Det finns de som haft mångåriga förhållanden som hela tiden varit stormiga och instabila, medan andra hittar rätt ganska omgående.

 

[Armani__]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Jag tycker nog att det beror mycket på hur man är som människor.
Mitt ex och jag var tillsammans i 1,5 år. Vårt förhållande hade aldrig kunnat räknas som stabilt för han hade stora problem med sig själv och senare även med droger. Inte ens om vi varit tillsammans 15 år, tror jag att det förhållandet hade kunnat räknas som stabilt.

Min sambo och jag har varit tillsammans sedan vi var 15 år och kunde helt klart räkna vårt förhållande som stabilt, när vi var 18 år. Vi blir 25 i år och har snart hängt ihop i 10 år så med facit i hand så hade vi väl ett stabilt förhållande och jag räknar kallt med att han är mannen i mitt liv och vice versa, det gjorde jag redan när vi var 18 år också.

 

[Björk]

Sv: Livssituationen vid graviditet

En sak som jag funderar på är du och andra som skriver att ni hade varit tillsammans med barnets pappa ca 2-3-4 år när ni var gravida, och att det var stabilt.

Uppfattar ni verkligen ett så pass kort förhållande som stabilt? Själv tänker jag att den saken inte går att avgöra då, eftersom man inte vet om det håller.

Ja, för mig är 2-3 år definitivt grund för att säga att det är stabilt.

Angående att veta om det håller; det vet man ju inte efter 5, 8, 10 eller 20 år heller. I princip.

Eller så är förhållandet jättebra de första 10 åren utan barn och går åt h-vete när barnen har kommit.

"Stabilt" hänger förstås inte enbart ihop med antal år man haft tillsammans. Det handlar ju om fler saker; om man träffats hyfsat ofta/bott ihop eller ej (långa distansförhållanden där man ses en gång i månaden under 2-3 års tid skulle jag inte säga var lika "stabilt" för egen del; jag skulle inte själv känna att jag kände personen lika bra som om vi ses dagligen under samma tid); om man har en fungerande vardag eller ej; och då menar jag t ex gräl. Är relationen under de där 2-3 åren stormig med ständiga känsloutbrott, uppbrott och "det är slut" - "nu är vi tillsammans igen" så är det inte i mina ögon särskilt stabilt i ordets rätta bemärkelse.

 

[turbofling]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Jag och sambon hade varit tillsammans i nästan 4 år när äldsta dottern blev till trots p-piller. 3 av dom åren var distansförhållande och även om vi kände att vi hörde ihop så hade jag inte velat säga att det var stabilt. Nu när vi bott tillsammans i 3 år vågar jag nog säga att det är stabilt men vi har haft många kriser under dom här åren och jag tror att det är barnens förtjänst att vi inte gett upp.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Fast vänta nu - om du har varit tillsammans med din kille sen du var 15 så var du vadå - typ 14 när du var med ditt ex och hade ett i ditt tycke instabilt förhållande med honom? Få har nog superstabila och seriösa förhållanden när de är 14....

 

[Macken22]

Sv: Livssituationen vid graviditet

När jag blev gravid hade vi varit tillsammans i 13 år och gifta 2 av dessa. Träffades när vi var 17 år. Stabil ekonomi, bägge hade fast tjänst och vi bodde/bor i Villa. Barnet var inte planerat och abort fanns inte att tänka på. Nu väntar vi nummer två som däremot är helt planerad...

 

[heartstring]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Jag håller med andra här, åren man varit tillsammans har inte så mycket med att göra om ett förhållande är stabilt eller ej. För mig är det "allt annat" som spelar in, men visst har väl tiden en viss sak med det att göra, på så vis att man kan "bevisa" att man klarat av det såhär långt och fortfarande har det bra. Men mycket mer än så är det inte, det kan ju likväl ta slut om en månad, hur bra man än har det/ hur länge man än delat livet ihop. Det vet man ju inte.

Det jag känner är viktigt är att man har det bra, har haft det bra och känner att man kommer att ha det bra, att man älskar varandra och att man vill ha barn ihop med den här personen och är beredd att dela livet med denne - även om man inte lever ihop om 5 år.
För, skaffar man barn ihop så ingår man ju ett livslångt förhållande ändå, även om det tar slut. Sedan finns det ju de som inte vill veta av sina barn osv, men det kan man ju inte annat än att hoppas att man slipper.

Jag har varit ihop med min kille i knappt ett år nu och jag ser mitt förhållande som stabilt. Även fast jag inte är i närheten av 30+.

Och, ja, jag känner (kände) ett par som träffades, gifte sig och fick barn ihop på ett och samma år. Och de levde ihop till frun dog.
Det är inte så många numera som delar livet tillsammans tills man blir gammal och avlider, men det finns ändå de som fortfarande lyckas.

 

[Sandan]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Hur såg ert liv ut när ni fick veta att ni var gravida? Arbetssituation, ekonomi, relation med pappan, boende...?

Påverkade detta ert val om huruvida ni skulle behålla barnet eller inte? Hur/ varför i så fall?

Jag pluggade sista terminen till sjuksköterska, bodde hemma och hade aldrig ens haft ett förhållande med killen, men vi hade varit vänner i flera år innan. Bodde hemma ända tills en vecka innan min son föddes (fick lägenhet först då). Nu har vi knappt någon kontakt med pappan, men det går bra ändå .

Jag har alltid varit helt säker att jag skulle behålla barnet om jag blev gravid, OAVSETT vem som skulle vara pappan så mitt val var inte ett dugg svårt. Så kanske var bra att jag inte var så ung när jag blev gravid . Var 21 år då .

 

[Petruska]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Det är inte så många numera som delar livet tillsammans tills man blir gammal och avlider, men det finns ändå de som fortfarande lyckas.

Lyckas?? Är det duktigt på något vis, menar du? Allmänt eftersträvansvärt? Varför då?

Jag frågade blott och bart om sättet att beskriva förhållandet. Inget annat. Jag ser inte livslånga förhållanden som vare sig bättre eller sämre än flera förhållanden i livet, eller inga alls.

Man hör ju rätt ofta folk säga om sina rätt nya förhållanden att "det här är rätt" eller "det här kommer att hålla, det känner jag". Enligt min erfarenhet gör de personerna slut i ungefär samma omfattning som andra. Det verkar helt enkelt inte som att hur det känns i början (säg de första 3-5 åren), säger särskilt mycket om fortsättningen.

 

[Petruska]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Ja, för mig är 2-3 år definitivt grund för att säga att det är stabilt.

Jag tycker att jag har sett så många göra slut under spannet 3-5 år, att jag inte skulle säga det. Om vi med ordet stabilt menar att förhållandet antas hålla i längden. Sen tycker jag för all del inte att förhållandens stabilitet är någon särskilt intressant fråga, här var det just ordvalet i relation till tidsperspektivet som förvånade mig.

 

[Mabuse]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Fast jag tycker ändå man lär känna varandra rätt bra på 3-5 år. Alla människor kan givetvis förändras, men på den tiden hinner man ju se varandras goda och dåliga sidor, och bestämma sig för om det är något man kan leva med, eller inte. Jag tycker dessutom inte att människor verkar genomgå stora personlighetsförändringar särskilt ofta, och de jag känner som delat på sig efter 10 år eller mer har inte gjort det pga nypåkommen förändring hos sig själva eller den andre, utan för att något som egentligen varit en hake från början till slut visar sig omöjligt att leva med i längden. Alltså att man egentligen missbedömt sin egen förmåga att kunna leva med motpartens svaghet (eller kanske överskattat partnerns förändringsbenägenhet på den punkten).

 

[Petruska]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Alltså att man egentligen missbedömt sin egen förmåga att kunna leva med motpartens svaghet (eller kanske överskattat partnerns förändringsbenägenhet på den punkten).

Ja, det är nog just det som enligt min erfarenhet (både egen och i omgivningen) kan ta just de där 3-5 åren. Förälskelsen ska hinna avta, vardagen infinna sig och man ska dessutom hinna komma fram till att man inte kan leva med den där egenskapen och man ska bli så pass färdig med den att man också lyckas genomföra att göra slut.

Inte alldeles sällan tycker jag mig se att man i början av vad man utifrån lätt hade kunnat tro skulle bli just en sådan process, istället skaffar barn/köper hus/valfritt gemensamt stort projekt. Säkert i tanke att det är stabilt. Och vi vet ju att det finns en separationstopp i småbarnsfamiljer.

Nu har jag som sagt inga idéer om att en sammanhållen kärnfamilj nödvändigtvis är eftersträvansvärt, utan det är just mina iakttagelser av de här mönstren som gör att jag blir förvånad när folk pratar om 2-3 år långa förhållanden som "stabila". Underbara kan de vara, men stabila?

 

[Mabuse]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Det kanske beror på hur tjocka rosa glasögon man har? Efter tre år hade åtminstone jag funderat färdigt, min mans "svagheter" (alltså de saker jag tycker är problematiska ur relationssynpunkt) stod klara innan vi ens blev tillsammans, trots stor förälskelse. Resten av tiden gick åt till att fundera på hur viktiga de där "svagheterna" egentligen var, och bestämma sig för om detta var "Bra just nu" eller "vi satsar på att fortsätta så här resten av livet". Men för att komma på det tycker jag tre år räckte gott. Och hade det tagit längre tid än så hade jag nog oavsett tyckt att relationen var lite i skakigaste och instabilaste laget.

Så om man inte är väldigt osäker på sig själv och vad man tycker är viktigt/kan leva med, så skulle jag säga att tre år absolut borde räcka för att bygga en stabil relation.

Därmed inte sagt att alla treåriga relationer är stabila - de som står på vippen att ta slut vid det laget är det ju uppenbarligen inte, exempelvis.

 

[Björk]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Jag tycker att jag har sett så många göra slut under spannet 3-5 år, att jag inte skulle säga det. Om vi med ordet stabilt menar att förhållandet antas hålla i längden. Sen tycker jag för all del inte att förhållandens stabilitet är någon särskilt intressant fråga, här var det just ordvalet i relation till tidsperspektivet som förvånade mig.

Jag har nog sett rätt många relationer som fortgått långt efter 3-5 år. I min bekantskapskrets så är det nog så att det är det första året som varit "instabilt". Efter 2-3 år så har de flesta känt varandra rätt bra verkar det som. (Jag känner nog till fler relationer som spruckit efter 13-20 år i så fall.... om jag ska titta mig omkring).

 

[Björk]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Och vi vet ju att det finns en separationstopp i småbarnsfamiljer.

Jag hörde eller läste för något år sedan någon som sa att det där faktiskt inte stämmer fullt ut.

Nu blev jag nyfiken och kollade på SCB. Nedanstående lista visar antal separationer per 100 hemmaboende barn och ungdomar. Jag valde både sammanboende och gifta. Åren är alltså 2005 - 2010 och barnens åldrar från 0-10 år.

Tittar man på 2010 så kan man ju konstatera att separationerna är färre för barn som är 0 år än för barn som är 2 år, men annars tycker jag inte det är sådär jättestora skillnader på antal separationer i de olika åldersgrupperna.

2005 2006 2007 2008 2009 2010
0 år 2,69 2,64 2,84 2,88 3,04 2,94
1 år 3,35 3,29 3,43 3,41 3,68 3,53
2 år 3,63 3,32 3,5 3,58 3,66 3,59
3 år 3,46 3,31 3,38 3,52 3,71 3,44
4 år 3,47 3,36 3,44 3,56 3,7 3,49
5 år 3,4 3,31 3,35 3,41 3,45 3,48
6 år 3,28 3,14 3,38 3,34 3,49 3,41
7 år 3,34 3,2 3,18 3,28 3,46 3,38
8 år 3,16 3,13 3,1 3,28 3,41 3,23
9 år 3,04 3,03 3,15 3,19 3,32 3,36
10 år 3 2,92 3,05 3,12 3,22 3,15


Drog ut en till lista för åldrarna 11-20 som bor hemma och upplever föräldraseparation. Här kan man ju börja se en skillnad. Markant färre 18-20åringar som bor hemma upplever separationer.


2005 2006 2007 2008 2009 2010
11 år 3,02 3,04 2,98 2,99 3,21 3,13
12 år 3,02 3,01 2,94 3,13 3,14 3,13
13 år 3,03 2,94 2,95 2,99 3,18 3,09
14 år 3,01 2,93 2,82 3,05 3,21 3,07
15 år 2,99 2,88 2,92 3,06 3,32 3,23
16 år 2,85 2,74 2,84 2,83 2,98 2,98
17 år 2,63 2,55 2,54 2,62 2,72 2,75
18 år 1,99 2,11 2,05 2,19 2,33 2,31
19 år 1,63 1,64 1,65 1,73 1,81 1,91
20 år 1,23 1,37 1,39 1,47 1,61 1,47


Frågan är alltså; kan man hävda att det är en separationstopp under småbarnsåren? För mig är småbarn = 0-3 år sisådär. Även om det finns en viss struktur som visar att det varit fler separationer per 100 barn för 4åringar än för 8åringar så handlar det trots allt bara om en skillnad på 0,26.

Länk till sidan jag gjort urvalet på:
http://www.ssd.scb.se/databaser/mak...10&Prodid=LE0102&Fromwhere=MX&lang=1&langdb=1

 

[Minna86]

Sv: Livssituationen vid graviditet

Ja, för mig är 2-3 år definitivt grund för att säga att det är stabilt.

Ryckte bara ett inlägg på ämnet...

2-3 år är ju ingenting, då svävar man ju fortfarande omkring på små rosa moln och allt är så fantastiskt. Sen kan man ju ha ett stabilt förhållande men jag hade tyckt att det känts jobbigt att skaffa barn med någon som jag varit tillsammans så kort tid med. Sen inser jag att om man träffar varandra ganska sent så man inte vänta hur länge som helst även om jag ändå tycker att man ska ta sig en ordentlig funderar på om man är mamma/pappa material oavsett om man är det tillsammans eller inte.

Man vet ju aldrig hur långt ett förhållande blir men jag känner ju en annan säkerhet nu efter 8 år och en väldigt jobbig period. Jag vet alla min partners nackdelar och har tänkt efter om jag står ut med dessa osv, när vi varit tillsammans två år hade inte ens hälften visat sig än... (Detsamma gäller givetvis även från hans håll)