Likabehandling och orättvisor

[annie_]

Aldrig nervärdera läraren! Det kan ju dock vara ett riktigt stolpskott, men det förstår barnen i högre ålder själva. Men att prata ner eller prata ont om läraren inför eller med barnen är bara fel. Lika fel som föräldrar som går över huvudet på varandra inför barnen, det blir aldrig bra..

 

[Mabuse]

@Mabuse @deathslyna

Ja jag är med på att en chef som beordrar inte är en bra chef. Det behöver vi inte diskutera alls. Men vi vet ju alla att sånna chefer finns. Det finns även sånna företag. Där beslut fattas som man inte tycker om men som inte går att påverka. Jag har jobbat på flera såna jobb. Visst har jag många gånger ifrågasatt och vissa gånger har jag fått ett vettigt svar medan andra gånger är svaret just i stil med "för att det är bestämt så".

Jag är lite inne på att man som förälder borde "försvara" läraren inför barnet för att stärka dennes auktoritet för att läraren ska ha lättare att leda klassen. Lättare att hålla alla barnen i rätt sinnesstämning.

Därmed egentligen inte sagt att man inte (utan barnet) kan fråga läraren om det finns andra sätt att få barnen att förstå varför beslut har fattats.

Mvh Miks

Visst finns det dåliga chefer. Som tur är har man som vuxen möjlighet att inse att chefen är inkompetent, och kan byta jobb om så krävs. Som barn finns ju risken att man lär sig att lyda utan att ifrågasätta (helt livsfarligt, om du frågar mig), eller, nästan ännu värre, lär sig att det spelar ingen roll vad jag tycker.

Försvara en lärare som jag tycker gör fel skulle jag inte göra. Däremot skulle jag inte påpeka för barnet eventuella svagheter som jag som vuxen ser, så länge barnet är nöjt. Men jag tänker inte ljuga för mitt barn för att hålla en lärare som jag tycker gör fel om ryggen.

 

[annie_]

Helt enig med @Mabuse!

 

[Mabuse]

Det är klart jag har fått höra "nu räcker det, för JAG säger så!!" av mina föräldrar genom tiden, och det köper jag. Även av lärare. Jag var nog ganska enerverande och krävande med mina ifrågasättningar (är fortfarande? ) och har ju på den vägen fått lära mig att man inte ska eller kan ifrågasätta om just allt, vissa saker får man bara ta. Som sagt, balansen lär man sig och bör lära sig av sina föräldrar! Men en kommentar eller motfråga kan ställas på hur många olika sätt som helst, utan att man blir dryg eller krävande.

Jag har aldrig fått höra sånt av mina föräldrar, och har ännu i vuxen ålder otroligt svårt att köpa "För att jag säger så!" som argument, min reaktion blir lite att antingen är du dummare än tåget, eller så tror du att jag är det - jag vet inte vilket som är värst.

Jag är helt med på att man får välja sina strider, men en förklaring har man alltid rätt att få. Om någon inte kan eller vill förklara så må det vara hänt, men det säger ju en del om den. I princip säger det mig att här har vi en människa som jag kanske ska undvika att ha att göra med i framtiden. Däremot behöver ju en fråga om förklaring inte vara kritik, och det finns ju en del som tror att så fort man ber dem förklara varför de gör som de gör, så ifrågasätter man själva beslutet och tycker det var fel. Men jag vill varken att mina barn blir sådana, eller att de utgår från att alla andra är det. Tänker man sig att barnen ska kunna ha lite mer avancerade och självständiga jobb, så räcker det inte långt att bara lyda order utan att förstå, man måste vara van att själv förstå hur saker funkar också.

 

[Mabuse]

Mjoo men tänk om en person har ett eget arbetsrum på jobbet, längst ned i en korridor där ingen annan vill sitta egentligen och aldrig dyker upp på kafferasterna och undviker allt utom nödvändiga möten -trots att hen personligen då inte får lika mycket bullar och information som de andra. Måste man skrika ut överallt på hela avdelningen att personen har autism eller räcker det med -hen behöver lite mer lugn och ro än andra.

Eller som ett exempel från ett fabriksgolv (artikel för ngra år sedan) där en kvinna väldigt väldigt gärna hade velat sitta kvar på sin plats alltid och löda ett visst kretskort istället för att ha den nya arbetsrotationen. Om man lät henne sitta kvar och alla andra rotera runtom - Måste man då säga att hon har aspergers och inte klarar stressen av att byta uppgift. (nu var hon tvungen att säga upp sig istället iofs eftersom alla måste rotera så då var ju problemet löst). Istället för bara, jo hon fick ha det så för att hon ville. Det är ju ändå i slutänden positivt för alla andra att få rotera.

Om man har någon med autism eller aspbergers på arbetsplatsen, så brukar det ju vara ganska tydligt, med eller utan diagnos på papper. Om nån vill sitta för sig själv, och är lite eljest socialt - tja, deras val? Vad har det med mig att göra? Folk är ju olika. Vi har massor av såna på mitt jobb, folk som helst jobbar hemma (dock utan funktionshinder) och aldrig är på jobbet om de kan undvika det. Det är väl inte optimalt för arbetsplatsen egentligen kanske, men å andra saken är det ju inte min sak, jag är inte chef, och om jag vill göra likadant så står det mig fritt.

Samma sak i det andra fallet - det finns ju en vettig anledning att rotera, för att det minskar risken för förslitningsskador och jobbet blir lite mer omväxlande och roligare, så där skulle jag bara bli upprörd och ifrågasätta om en anställd förbjöds att rotera, trots att hen ville, och blev tvingad att jobba med samma slitsamma och enformiga uppgift hela tiden. Sen skulle jag nog fundera lite för egen del hur det kommer sig att x väljer som hen gör, trots de uppenbarliga nackdelarna, och förmodligen landa i nån sorts funktionshinder som förklaring - det brukar ju märkas på andra sätt också.

 

[annie_]

Jag har aldrig fått höra sånt av mina föräldrar, och har ännu i vuxen ålder otroligt svårt att köpa "För att jag säger så!" som argument, min reaktion blir lite att antingen är du dummare än tåget, eller så tror du att jag är det - jag vet inte vilket som är värst.

Jag är helt med på att man får välja sina strider, men en förklaring har man alltid rätt att få. Om någon inte kan eller vill förklara så må det vara hänt, men det säger ju en del om den. I princip säger det mig att här har vi en människa som jag kanske ska undvika att ha att göra med i framtiden. Däremot behöver ju en fråga om förklaring inte vara kritik, och det finns ju en del som tror att så fort man ber dem förklara varför de gör som de gör, så ifrågasätter man själva beslutet och tycker det var fel. Men jag vill varken att mina barn blir sådana, eller att de utgår från att alla andra är det. Tänker man sig att barnen ska kunna ha lite mer avancerade och självständiga jobb, så räcker det inte långt att bara lyda order utan att förstå, man måste vara van att själv förstå hur saker funkar också.

Nej, men vissa situationer får man i mitt tycke bara ta som barn. Mina föräldrar kunde t ex säga det i situationen där jag tog striden om varför jag inte fick leka/umgås med en kompis. De ansåg att jag redan varit borta mycket och att jag gott kunde vara hemma en em/kväll och umgås med dem. När jag stridit och ifrågasatt en kvart om varför och inte godtagit deras förklaringar, så kom detdär svaret "För att jag säger så!". Och jag klandrar dom inte, det är de som bestämmer och det utifrån deras syn på mitt o mina syskons bästa. Det gjorde mig naturligtvis inget att vara hemma en kväll, men där och då som 10bast var det vrede från min sida.

 

[Miks]

Men jag kan komma på massor av situationer i mitt arbetsliv som är likvärdiga situationen i ts barn fall. Jag har haft kollegor som blivit sjukskrivna där det legat sekretess och ingen egentligen sagt något. Det skapar väldigt konstig stämning i arbetsgruppen men det går inte att fråga eller ifrågasätta något.

På ett annat ställe var det olika regler för olika kollegor. En tjej hade mindre arbetsuppgifter än oss andra. Vi kunde väl kanske gissa varför men vid tillfället där vi ifrågasatte blev svaret i stil med "för att det är så". En annan kollega fick vara ledig på måndagar för att istället jobba ikapp med sina arbetsuppgifter på lördagar. Det drabbade oss alla då vi var en man kort på måndagar samt att vi andra stressade på med våra uppgifter samtidigt som vi agerade kundtjänst medan kollegan kunde spara sina avancerade grejer till lördagen och sitta ostörd.

På min arbetsplats nu har jag flera kollegor som blir särbehandlade. Jag har ifrågasatt och en del gånger har svaret varit just "jag bestämmer" från chefens sida.

Visst har jag som vuxen möjlighet att byta jobb, teoretiskt sett. Dock är det ofta svårt att genomföra och det finns inga garantier att jag hamnar på ett bättre ställe. Lika för barnet i teorin. Man kan byta skola men praktiskt sett är det inte så lätt.

Jag är nog inne på att i TS fall förklara att livet inte är rättvist och att barnet det handlar om kanske alltid kommer ha fördelar. Vissa behöver fördelar. Andra behöver andra saker.

Mvh Miks

 

[Amha]

@Mabuse @deathslyna

Ja jag är med på att en chef som beordrar inte är en bra chef. Det behöver vi inte diskutera alls. Men vi vet ju alla att sånna chefer finns. Det finns även sånna företag. Där beslut fattas som man inte tycker om men som inte går att påverka. Jag har jobbat på flera såna jobb. Visst har jag många gånger ifrågasatt och vissa gånger har jag fått ett vettigt svar medan andra gånger är svaret just i stil med "för att det är bestämt så".

Jag är lite inne på att man som förälder borde "försvara" läraren inför barnet för att stärka dennes auktoritet för att läraren ska ha lättare att leda klassen. Lättare att hålla alla barnen i rätt sinnesstämning.

Därmed egentligen inte sagt att man inte (utan barnet) kan fråga läraren om det finns andra sätt att få barnen att förstå varför beslut har fattats.

Mvh Miks

Fast kan man inte dela och bekräfta frustrationen och tillsammans med barnet diskutera lärarens agerande utan att sänka dennes auktoritet? Det har ju kommit fram i tråden att även ts barn har problem att samla sig men denne måste sitta kvar. Då måste det ju vara ännu viktigare att faktiskt försöka förklara på ett bra sätt för barnen, eller helt enkelt låta alla barnen få gå undan och lugna sig efter situationer som upprört dem så det är svårt att sitta och hålla minen. Jag förstår inte riktigt varför man inte skulle få det? Det brukar ju, i alla fall för egen del, göra ilskan mer kortvarig om man får komma på lite mer neutral mark någon minut.

 

[Amha]

Men jag kan komma på massor av situationer i mitt arbetsliv som är likvärdiga situationen i ts barn fall. Jag har haft kollegor som blivit sjukskrivna där det legat sekretess och ingen egentligen sagt något. Det skapar väldigt konstig stämning i arbetsgruppen men det går inte att fråga eller ifrågasätta något.

På ett annat ställe var det olika regler för olika kollegor. En tjej hade mindre arbetsuppgifter än oss andra. Vi kunde väl kanske gissa varför men vid tillfället där vi ifrågasatte blev svaret i stil med "för att det är så". En annan kollega fick vara ledig på måndagar för att istället jobba ikapp med sina arbetsuppgifter på lördagar. Det drabbade oss alla då vi var en man kort på måndagar samt att vi andra stressade på med våra uppgifter samtidigt som vi agerade kundtjänst medan kollegan kunde spara sina avancerade grejer till lördagen och sitta ostörd.

På min arbetsplats nu har jag flera kollegor som blir särbehandlade. Jag har ifrågasatt och en del gånger har svaret varit just "jag bestämmer" från chefens sida.

Visst har jag som vuxen möjlighet att byta jobb, teoretiskt sett. Dock är det ofta svårt att genomföra och det finns inga garantier att jag hamnar på ett bättre ställe. Lika för barnet i teorin. Man kan byta skola men praktiskt sett är det inte så lätt.

Jag är nog inne på att i TS fall förklara att livet inte är rättvist och att barnet det handlar om kanske alltid kommer ha fördelar. Vissa behöver fördelar. Andra behöver andra saker.

Mvh Miks

Det finns ju miljoner situationer som är orättvisa ändå så jag tror inte att barnet går miste om den erfarenheten även om det inte får gå ut när det är argt. Vissa barn får ledigt för att åka på semester t.ex medan en annan inte får ledigt för att åka till mormor på egen begäran. Vissa har inte råd att åka på semester etcetc.

Jag är kanske lite skadad av detta då jag blivit särbehandlad i lågstadiet av just en lärare. Hon behandlade mig sämre, resten av klassen "i mitten" och så gullegrisen hennes var mycket väl behandlad. Troligen är det också mycket därför jag idag ifrågasätter alla orättvisor och väntar mig vissa svar. Säger någon att det ligger sekretess kring ärendet kan jag godta det, dock får man ju förklara det lite annorlunda när det är barn det är tal om.

 

[Petruska]

Det är klart jag har fått höra "nu räcker det, för JAG säger så!!" av mina föräldrar genom tiden, och det köper jag. Även av lärare.

Det har mina föräldrar aldrig sagt, och jag har aldrig sagt det till något barn. Det hände att lärare sa det, och det minskade ju förtroendet ganska ordentligt.

Jag tycker snarare att man bör lära barn att inte acceptera det svaret.

 

[Miks]

Fast kan man inte dela och bekräfta frustrationen och tillsammans med barnet diskutera lärarens agerande utan att sänka dennes auktoritet? Det har ju kommit fram i tråden att även ts barn har problem att samla sig men denne måste sitta kvar. Då måste det ju vara ännu viktigare att faktiskt försöka förklara på ett bra sätt för barnen, eller helt enkelt låta alla barnen få gå undan och lugna sig efter situationer som upprört dem så det är svårt att sitta och hålla minen. Jag förstår inte riktigt varför man inte skulle få det? Det brukar ju, i alla fall för egen del, göra ilskan mer kortvarig om man får komma på lite mer neutral mark någon minut.

Skulle jag känna att mitt barn har behovet att få gå undan eller att jag misstänker någon diagnos så skulle jag snarare utgå från mitt barn och dennes behov snarare än att påpeka att det är orättvist att det andra barnet får gå ut och inte mitt. Jag skulle nog begära en utredning och försöka finna de vägar som är bäst för mitt barn i de situationer som denne finner svåra. Är det då att avlägsna sig från situationen eller inte vara med på gympan så har jag kommit fram till det tillsammans med skolans elevhälsoteam. Inte för att jag tycker det.

Jag kan tro att det är skönt för de flesta att gå ifrån när man blir arg. Dock kan jag ju se svårigheten i att hålla samman klassen om det för alla alltid finns en utväg att gå ut om man blir arg. Jag har svårt att resa mig från ett möte på jobbet tex för att jag blir arg eller inte "får som jag vill". Då får jag vackert sitta kvar och fortsätta delta på resten av mötet och svälja eventuell ilska eller nederlag. Samma tycker jag ska gälla barnen.

Mvh Miks

 

[Miks]

Det finns ju miljoner situationer som är orättvisa ändå så jag tror inte att barnet går miste om den erfarenheten även om det inte får gå ut när det är argt. Vissa barn får ledigt för att åka på semester t.ex medan en annan inte får ledigt för att åka till mormor på egen begäran. Vissa har inte råd att åka på semester etcetc.

Jag är kanske lite skadad av detta då jag blivit särbehandlad i lågstadiet av just en lärare. Hon behandlade mig sämre, resten av klassen "i mitten" och så gullegrisen hennes var mycket väl behandlad. Troligen är det också mycket därför jag idag ifrågasätter alla orättvisor och väntar mig vissa svar. Säger någon att det ligger sekretess kring ärendet kan jag godta det, dock får man ju förklara det lite annorlunda när det är barn det är tal om.

Fast att läraren har gullegrisar och sånna som den inte behandlar väl tycker jag absolut ska ifrågasättas! Det är ju ren särbehandling och inte ok. Så som jag uppfattar TS fall ligger det ju någon form av misstänkt diagnos bakom och därmed även en utredning (kan man hoppas) för vad som är bäst för det barnet. Att behandla vissa elever bättre än andra är ju rent fel.

Däremot kan jag mycket väl se orättvisan i att vissa får åka på semester och andra inte och det skulle jag kunna förklara för mitt barn med att "allt är inte rättvist" och med följden om tex inkomst, studieresultat osv.

Mvh Miks

 

[Amha]

Fast att läraren har gullegrisar och sånna som den inte behandlar väl tycker jag absolut ska ifrågasättas! Det är ju ren särbehandling och inte ok. Så som jag uppfattar TS fall ligger det ju någon form av misstänkt diagnos bakom och därmed även en utredning (kan man hoppas) för vad som är bäst för det barnet. Att behandla vissa elever bättre än andra är ju rent fel.

Däremot kan jag mycket väl se orättvisan i att vissa får åka på semester och andra inte och det skulle jag kunna förklara för mitt barn med att "allt är inte rättvist" och med följden om tex inkomst, studieresultat osv.

Mvh Miks

Hur ska barnet veta vad som är okej att ifrågasätta om föräldern försvarar "livet är orättvist" i andra situationer? För barnet är ju detta en särbehandling även om vi vuxna med lite erfarenhet och kunskap i ryggsäcken har vissa aningar om vad detta kan bero på.

 

[mino]

@Miks
Jag uppfattar det inte som att barnen inte kan acceptera olikheter, de kan som sagt med lätthet förstå att någon som har lite svårare i ett ämne får mer stöd eller lättare uppgifter. Det som händer i det här fallet när det mer rör det sociala är ju att mitt barn gissar att skillnaderna i bemötandet hänger på vem personalen tycker mest om, och drar slutsatsen att hen själv är mindre omtyckt eftersom hen inte ges samma frihet.Det är svårt för mig att förklara på ett begripligt sätt om jag inte vill spekulera i en diagnos, men det kanske är det som är det enda rätta när skolan inte kommer med en begriplig motivering?

Sedan håller jag helt med @Mabuse, jag skulle aldrig hålla en lärare bakom ryggen som agerar på ett sätt som jag inte tror på. Däremot kan man ju hålla själva skolsystemet om ryggen, men det är en annan sak. Jag tycker också att det är fullt möjligt att stå bakom vissa delar, tex undervisningen, medan man är kritisk mot andra regler och normer som inte verkar fungera för gruppens och individernas bästa utan enbart för att göra det lätt för personalen.

 

[Monstermom]

Jag har fått prata om en liknande (men inte identisk) situation med yngren av och till genom låg- och delar av mellanstadiet... Där har jag helt enkelt vänt på det, precis som @Badger är inne på tror jag. Det är inte en fördel för barnet att missa lektioner och "särbehandlas" på det här viset. Den tid hen missar måste hen istället jobba ikapp med extra läxor hemma, är det kul?

Jag har jämfört med olika ämnen, en del är pojken duktig i och en del har han svårt för - jag har tagit det som exempel på att man kan ha olika lätt och svårt för saker som är mer allmänna också, som tex att koncentrera sig, sitta stilla, hantera sitt humör osv. En som får "specialbehandling" i de lägena är likadant som en som inte hänger med i matten - det är inte en fördel för den som har svårt för matte att hen är så långt bak i boken, men tänker man tokigt kan man tänka "hen har räknat färre tal än jag, alltså har hen måstat jobba mindre"... Så är det ju inte. Efter att ha fått vända på det lite har han oftast förstått - utan att det resulterat i att kompisen är "fel" på något sätt.

Jag ska väl inte säga att det funkat felfritt, diskussionen har återkommit av och till genom åren. Men jag uppfattar att han förstått så pass han kunnat för sin ålder, och sen har det kommit tillbaka lite funderingar allteftersom situationen utvecklats. Nu är det dock många år sedan han uttryckte någon frustration över olika behandling av klasskompisar.

 

[Badger]

Om man har någon med autism eller aspbergers på arbetsplatsen, så brukar det ju vara ganska tydligt, med eller utan diagnos på papper. Om nån vill sitta för sig själv, och är lite eljest socialt - tja, deras val? Vad har det med mig att göra? Folk är ju olika. Vi har massor av såna på mitt jobb, folk som helst jobbar hemma (dock utan funktionshinder) och aldrig är på jobbet om de kan undvika det. Det är väl inte optimalt för arbetsplatsen egentligen kanske, men å andra saken är det ju inte min sak, jag är inte chef, och om jag vill göra likadant så står det mig fritt.

Samma sak i det andra fallet - det finns ju en vettig anledning att rotera, för att det minskar risken för förslitningsskador och jobbet blir lite mer omväxlande och roligare, så där skulle jag bara bli upprörd och ifrågasätta om en anställd förbjöds att rotera, trots att hen ville, och blev tvingad att jobba med samma slitsamma och enformiga uppgift hela tiden. Sen skulle jag nog fundera lite för egen del hur det kommer sig att x väljer som hen gör, trots de uppenbarliga nackdelarna, och förmodligen landa i nån sorts funktionshinder som förklaring - det brukar ju märkas på andra sätt också.

Jo exakt det fungerar (utom för rotationen för hon fick inte sitta kvar). Men i en skolklass med barn så tror jag motsvarande omedelbart resulterar i att barnen tycker att det är orättvist att en person får bete sig lite annorlunda. Precis som i ts inlägg. Dvs motsvarande situation som ts har i skolan skulle inte varit ett problem på jobbet, för de andra skulle se att det inte var fördelar som den anställde fick och att det sannolikt berodde på någonting underliggande.

Det är därför jag tänker mig att barn ibland kanske får lov att acceptera lite "dåliga" förklaringar. Där läraren stöds av föräldrarna.

Det är eftersom en enkel förklaring/skissartad förklaring inte är nog för dem alla gånger. De är för nyfikna och vill veta exakt, vill att det ska vara helt lika oavsett om ett barn får nackdelar snarare än fördelar.
-Hen behöver det. räcker jättebra, oftast, för en vuxen person, vi begriper direkt att det kan vara ADHD panikångest eller vadsomhelst bakom och att det sannolikt är urtrist att ha och låter bli att rota.

Men för ett barn behöver man nog bolstra -Hen behöver det. med -Det bara är så eller ngt liknande. För en riktig förklaring då behöver man en film och flera lektioner och prata hemma och lappar hem osv osv -saker som barnets föräldrar kanske inte är beredda att testa. (Men som jag hört att föräldrar ibland gör. Går dit, har lektion för barnen, visar film, tar in representanter för ADHD gruppen osv och diskuterar ämnet i en vecka eller två. Vissa föräldrar kanske klarar det, andra inte.) Och att som förälder hemma spekulera i diagnos blir väl bara ännu värre.

 

[Badger]

Fast kan man inte dela och bekräfta frustrationen och tillsammans med barnet diskutera lärarens agerande utan att sänka dennes auktoritet? Det har ju kommit fram i tråden att även ts barn har problem att samla sig men denne måste sitta kvar. Då måste det ju vara ännu viktigare att faktiskt försöka förklara på ett bra sätt för barnen, eller helt enkelt låta alla barnen få gå undan och lugna sig efter situationer som upprört dem så det är svårt att sitta och hålla minen. Jag förstår inte riktigt varför man inte skulle få det? Det brukar ju, i alla fall för egen del, göra ilskan mer kortvarig om man får komma på lite mer neutral mark någon minut.

Absolut, det ena utesluter väl inte det andra. Ts kan kanske prata med läraren om ilska och gå ut en minut. (Svårt att förstå varför hon skulle vilja ha jättearga barn i klassrummet.) Men det var väl andra saker också.

 

[Amha]

Absolut, det ena utesluter väl inte det andra. Ts kan kanske prata med läraren om ilska och gå ut en minut. (Svårt att förstå varför hon skulle vilja ha jättearga barn i klassrummet.) Men det var väl andra saker också.

Jag förstod det ju som att ts hade frågat det redan.

 

[Mabuse]

Det är eftersom en enkel förklaring/skissartad förklaring inte är nog för dem alla gånger. De är för nyfikna och vill veta exakt, vill att det ska vara helt lika oavsett om ett barn får nackdelar snarare än fördelar.
-Hen behöver det. räcker jättebra, oftast, för en vuxen person, vi begriper direkt att det kan vara ADHD panikångest eller vadsomhelst bakom och att det sannolikt är urtrist att ha och låter bli att rota.

Men för ett barn behöver man nog bolstra -Hen behöver det. med -Det bara är så eller ngt liknande. För en riktig förklaring då behöver man en film och flera lektioner och prata hemma och lappar hem osv osv -saker som barnets föräldrar kanske inte är beredda att testa. (Men som jag hört att föräldrar ibland gör. Går dit, har lektion för barnen, visar film, tar in representanter för ADHD gruppen osv och diskuterar ämnet i en vecka eller två. Vissa föräldrar kanske klarar det, andra inte.) Och att som förälder hemma spekulera i diagnos blir väl bara ännu värre.

Jag skulle säga att barnet helt enkelt vet mindre, och därför inte hittar någon bra egen förklaring på varför "hen behöver det" - i TS fall så letar ju barnet förklaringar, men vet inte så mycket, utan landar i att det rimligaste är att hen behöver det lika mycket som vi andra, men läraren gillar hen mer, därför får hen fördelar. Ungefär som att landa i att onda ögat är en rimlig orsak till missfall, om man inte vet bättre. Där skulle jag nog bistå med lite mer information till barnet, för att ge bättre referensramar att leta förklaringar i. Alltså berätta att det finns funktionsnedsättningar (kanske inte med de orden, men att en del har väldigt mycket myror i brallan eller vad det nu är), och att det också kan vara en förklaring till särbehandling. Det är ju det vi vuxna gör, vi vet att det finns saker som ADHD och panikångest, och att det förmodligen är en troligare förklaring än att läraren gynnar sin gullegris i det aktuella fallet (därför att vi också ser mer än barnet ser, och kan göra en bedömning om barnet i fråga är ett barn med diagnos, eller om läraren helt enkelt är en orättvis människa med gullegrisar).

 

[Miks]

@Miks
Jag uppfattar det inte som att barnen inte kan acceptera olikheter, de kan som sagt med lätthet förstå att någon som har lite svårare i ett ämne får mer stöd eller lättare uppgifter. Det som händer i det här fallet när det mer rör det sociala är ju att mitt barn gissar att skillnaderna i bemötandet hänger på vem personalen tycker mest om, och drar slutsatsen att hen själv är mindre omtyckt eftersom hen inte ges samma frihet.Det är svårt för mig att förklara på ett begripligt sätt om jag inte vill spekulera i en diagnos, men det kanske är det som är det enda rätta när skolan inte kommer med en begriplig motivering?

Sedan håller jag helt med @Mabuse, jag skulle aldrig hålla en lärare bakom ryggen som agerar på ett sätt som jag inte tror på. Däremot kan man ju hålla själva skolsystemet om ryggen, men det är en annan sak. Jag tycker också att det är fullt möjligt att stå bakom vissa delar, tex undervisningen, medan man är kritisk mot andra regler och normer som inte verkar fungera för gruppens och individernas bästa utan enbart för att göra det lätt för personalen.

Det är ju synd att ditt barn känner sig mindre omtyckt! Så ska det ju definitivt inte behöva vara. Men till skillnad mot @Mabuse skulle jag passa mej väldigt noga med att prata funktionsnedsättning. Oavsett hur man vinklar eller lindar in det. Jag tror att det bäddar för mobbing eller prat bakom ryggen på barnet med problem.

Istället hade jag nog försökt förklara att just det här barnet blir ibland jättearg och för att må bra har läraren tillsammans med barnets föräldrar försökt komma på ett bra sätt så att barnet ska störa sina kompisar minst och kunna lugna ner sig på bästa sätt. Anledningen till att barnet får "slippa" gympan är för att läraren tillsammans med barnets föräldrar har bestämt att det är bäst tillsammans. Det handlar inte ett dugg om att läraren tycker om någon mer eller mindre. Det handlar bara om att alla inte är lika utan vissa behöver göra saker annorlunda.

Svårt! Det är svårt att säga tillräckligt utan att säga för mycket!

Mvh Miks