Likabehandling och orättvisor

[Badger]

Jag skulle säga att barnet helt enkelt vet mindre, och därför inte hittar någon bra egen förklaring på varför "hen behöver det" - i TS fall så letar ju barnet förklaringar, men vet inte så mycket, utan landar i att det rimligaste är att hen behöver det lika mycket som vi andra, men läraren gillar hen mer, därför får hen fördelar. Ungefär som att landa i att onda ögat är en rimlig orsak till missfall, om man inte vet bättre. Där skulle jag nog bistå med lite mer information till barnet, för att ge bättre referensramar att leta förklaringar i. Alltså berätta att det finns funktionsnedsättningar (kanske inte med de orden, men att en del har väldigt mycket myror i brallan eller vad det nu är), och att det också kan vara en förklaring till särbehandling. Det är ju det vi vuxna gör, vi vet att det finns saker som ADHD och panikångest, och att det förmodligen är en troligare förklaring än att läraren gynnar sin gullegris i det aktuella fallet (därför att vi också ser mer än barnet ser, och kan göra en bedömning om barnet i fråga är ett barn med diagnos, eller om läraren helt enkelt är en orättvis människa med gullegrisar).

Jo jag gillade Monstermoms förklaring. Tycker den kan fungera utan att peka ut.

 

[Björk]

Problemet är att mitt barn också har ett rätt eldfängt humör och mår bra av att få gå ifrån och samla ihop sig (detta vet personalen om). Men på mitt barn ställs det krav att hen sitter kvar i klassrummet, hen får inte göra gå iväg. Vilket förstås gör saker extra svåra när jag ska försöka förklara varför det är på det sättet. Jag har pratat specifikt med läraren om detta men då fick jag också höra det jag skrev ovan om orättvisa.

Jag kan förstås spekulera med mitt barn om att klasskompisen är funktionsnedsatt, men jag vet ju inte säkert att det är så och det verkar dumt att mitt barn kanske säger det till andra i klassen. Jag tycker också att det rimliga är att det är skolan som ska skapa motivation i olika situationer, inte, som det verkar på den här läraren, bara tänka sig att det är upp till eleverna att lära sig att anpassa sig till skolans system utan att få förklarat vad som händer.

(Känner nu när jag skriver om det att jag saknar några pusselbitar i hur de resonerar egentligen, för det verkar så omodernt och ologiskt.)

Givetvis menar jag inte att du ska spekulera med ditt barn om att klasskompisen kanske är funktionsnedsatt. Det är väl snarare så att prata om olikheter allmänt, om barnet själv nämner kompisen försöka hålla sig någorlunda "neutral", men försöka sig på att förklara att lärarens behandling av den kompisen kan ha andra förklaringar än att läraren är "orättvis".

Utan att säga ordet funktionsnedsatt eller spekulera i vad du som vuxen tror. Prata om olikheter; om ert barn har syskon jämföra med att det ibland kan vara "orättvist" syskon emellan (att man t ex får lägga sig tidigare eller senare beroende på ålder, att man kan ha olika förväntningar i ansvarstagande för att man är olika gammal).

Men jag förstår om det blir konstigt för ditt barn om hen också skulle behöva få samma chanser att "lugna sig" - det blir ju förmodligen mer markant/påtagligt för ditt barn med den här särbehandlingen.

Sen håller jag med dig om att läraren använder fel ordalag. Det låter lite 40-tal: Because I say so! Den här läraren skulle givetvis behöva tackla det hela på något annat sätt; FÖRKLARA (men utan att bryta mot sin tystnadsplikt förstås)

 

[Björk]

kan man inte dela och bekräfta frustrationen och tillsammans med barnet diskutera lärarens agerande utan att sänka dennes auktoritet?

Instämmer, det måste ju gå!

Det har ju kommit fram i tråden att även ts barn har problem att samla sig men denne måste sitta kvar. Då måste det ju vara ännu viktigare att faktiskt försöka förklara på ett bra sätt för barnen, eller helt enkelt låta alla barnen få gå undan och lugna sig efter situationer som upprört dem så det är svårt att sitta och hålla minen. Jag förstår inte riktigt varför man inte skulle få det? Det brukar ju, i alla fall för egen del, göra ilskan mer kortvarig om man får komma på lite mer neutral mark någon minut.

Jaaa... men jag tänker också att det är så att vissa av oss kan lära oss/klarar av att hantera ilska utan att gå undan (åtminstone "normalilska" till en viss nivå), medan vissa inte klarar att ens lära sig det.

Eleven som får gå iväg kan ju vara sådan som (pga ev diagnos) helt enkelt börjar hiva runt väskor, stolar och andra saker i klassrummet, kastar sig över kompisarna och slår ner dem eller dylikt. Medan andra arga elever klarar av att bli arga utan att agera ut ilskan på ett sätt som ger sådana fysiska konsekvenser för resten av klassen. Om läget är sådant förstår man ju att läraren väljer att låta denna elev gå ut; för alla andra elevers skull.