Jag tror att man redan från början måste vara intresserad av en viss aktivitet (typ drag i olika former) och SEDAN leta en hund som passar in i ens liv. Inte tvärtom. För, tyvärr, hör och ser jag många som drömmer om en viss typ av hund, och sen tänker att de ska träna lydnad, spår, agility, gå kurser, allt möjligt ... och sen efter nåt år känns denna "påtvingade" aktivitet (som aldrig var ett levande intresse från början) som en belastning och ett slit. Man orkar bara inte cykla 2 mil om dagen i fullt ös med sina hundar. Man orkar inte ge sig ut och spåra/träna dag ut och dag in i ur och skur, år efter år efter år.
Man ville ha hunden men insåg inte att man kanske inte lika gärna ville ha hundlivet, dvs den intensiva aktivitet som just det hundlivet innebar. Jag ser det även med folk/familjer som köpt rena sällskapshundar, där t.ex. barnen lovat att gå ut med hunden varje dag, men tröttnar inom 2 månader.
Det räcker inte med att man älskar hunden, man måste också älska livet med hund. Med allt vad det innebär.
Jag ser folk här med Huskys, som promenerar med dem intill barnvagnen, typ. Jag undrar alltid hur den hundens vardag ser ut i övrigt. Och hur deras liv fungerar. För somliga funkar det antagligen, för andra är det kaos.