Sv: Kedjan över eller under nosen?
*kl*
Säkerheten framför allt. Vi har i dagsläget 6 hingstar hemma på gården. Normalt sett så kan jag leda alla enbart i grimskaft. Men nu spec. på våren tar jag inte den risken! När stona börjar gå i brunst, då kan man hålla sig för skratt. Vår gamling på 16 år har aldrig varit något bekymmer. Han kan stå i box bredvid eller åka transport ihop med sto.
Men för att ta ett annat exempel så såg jag nu i em. hur vår ena ettåring + en tvååring for iväg som jehun över åkrarna. Kastar mig i bilen och möter en hel folksamling,(granne med släkt) med barnvagnar och fyrhjulingar (motorcyklar) de hade stimmat en del vid hagen och småkillarna hade fått spelet och helt enkelt haft kanonrace, hoppsan här kom staketet och de bromsar för sent och åker rätt in i det och stolpar knäcks och vips så tumlar de igenom och hela friheten ligger framför de goa busarna. Som sätter av i full kareta utan en tvekan mot stona som återfinns 800 meter bort på andra sidan kullen. DÅ är kedja ett väldigt bra hjälpmedel. Att kunna fånga in en tvåårig hingst som just upptäckt sina hormoner när han flörtar hejvilt är i sig inte roligt. Att få honom under kontroll är ännu mindre kul. Med ett stadigt tag om mule och öra så lyckas vi till slut få på gossen grimskaft med kedja över nosrygg och kan på så vis iallafall få med oss den stegrande och med frambenen sparkande och hormonstinna gosse till stostallet som ju var närmast och stallade in honom en timme ihop med lillkillen så de fick lugna ner sig.
Sedan var det till att laga staket -ja inte jag, men maken.
Efter att allt är fixat så ska jag leda tillbaka de två rymmarna. Givetvis med kedja på. Hade jag inte haft det så hade jag nog haft något svårare att kontrollera honom.Förmodligen ett och annat ömt blåmärke eller rent av tappat honom och fått jaga efter igen... Halvvägs från märrarna är han återigen sitt lugna jag som är lyhörd och direkt reagerar på mina signaler. Jag anser inte denna gosse det minsta ouppfostrad. Utan han blev varse om att kulorna sitter där de ska. Samt agerade därefter. Men jag kan däremot räkna med att han inte kommer vara lika lugn i sinnelaget som vår gamle hingst. Våra treåringar är smått hormonstinna emellanåt, men än har vi inga som helst problem med att ta både två och tre samtidigt och knata iväg med.
Nu är vi lyckligt lottade som har en lugn gammelhingst som uppfostrar småhingstar fulla med hormoner. Vi har inte låtit de två yngsta (rymmarna) få gå in i den flocken pga att åringen varit av lite för klent virke för att kunna fri sig mot treåringarnas ganska tuffa tag i hagen. Men nu blir det lite rokarder, för tvååringen behöver lite tuktan från den vise -så han lär sig veta hut
Kan tillägga att vi har en märr som är som ett lokomotiv. Stark som bara den. Henne tar jag alltid kedja på om jag ska iväg. För hur det än är så orkar jag inte hålla den 22 år gamla damen när hennes föl sätter iväg åt annat håll.
Gira
*kl*
Säkerheten framför allt. Vi har i dagsläget 6 hingstar hemma på gården. Normalt sett så kan jag leda alla enbart i grimskaft. Men nu spec. på våren tar jag inte den risken! När stona börjar gå i brunst, då kan man hålla sig för skratt. Vår gamling på 16 år har aldrig varit något bekymmer. Han kan stå i box bredvid eller åka transport ihop med sto.
Men för att ta ett annat exempel så såg jag nu i em. hur vår ena ettåring + en tvååring for iväg som jehun över åkrarna. Kastar mig i bilen och möter en hel folksamling,(granne med släkt) med barnvagnar och fyrhjulingar (motorcyklar) de hade stimmat en del vid hagen och småkillarna hade fått spelet och helt enkelt haft kanonrace, hoppsan här kom staketet och de bromsar för sent och åker rätt in i det och stolpar knäcks och vips så tumlar de igenom och hela friheten ligger framför de goa busarna. Som sätter av i full kareta utan en tvekan mot stona som återfinns 800 meter bort på andra sidan kullen. DÅ är kedja ett väldigt bra hjälpmedel. Att kunna fånga in en tvåårig hingst som just upptäckt sina hormoner när han flörtar hejvilt är i sig inte roligt. Att få honom under kontroll är ännu mindre kul. Med ett stadigt tag om mule och öra så lyckas vi till slut få på gossen grimskaft med kedja över nosrygg och kan på så vis iallafall få med oss den stegrande och med frambenen sparkande och hormonstinna gosse till stostallet som ju var närmast och stallade in honom en timme ihop med lillkillen så de fick lugna ner sig.
Sedan var det till att laga staket -ja inte jag, men maken.
Efter att allt är fixat så ska jag leda tillbaka de två rymmarna. Givetvis med kedja på. Hade jag inte haft det så hade jag nog haft något svårare att kontrollera honom.Förmodligen ett och annat ömt blåmärke eller rent av tappat honom och fått jaga efter igen... Halvvägs från märrarna är han återigen sitt lugna jag som är lyhörd och direkt reagerar på mina signaler. Jag anser inte denna gosse det minsta ouppfostrad. Utan han blev varse om att kulorna sitter där de ska. Samt agerade därefter. Men jag kan däremot räkna med att han inte kommer vara lika lugn i sinnelaget som vår gamle hingst. Våra treåringar är smått hormonstinna emellanåt, men än har vi inga som helst problem med att ta både två och tre samtidigt och knata iväg med.
Nu är vi lyckligt lottade som har en lugn gammelhingst som uppfostrar småhingstar fulla med hormoner. Vi har inte låtit de två yngsta (rymmarna) få gå in i den flocken pga att åringen varit av lite för klent virke för att kunna fri sig mot treåringarnas ganska tuffa tag i hagen. Men nu blir det lite rokarder, för tvååringen behöver lite tuktan från den vise -så han lär sig veta hut
Kan tillägga att vi har en märr som är som ett lokomotiv. Stark som bara den. Henne tar jag alltid kedja på om jag ska iväg. För hur det än är så orkar jag inte hålla den 22 år gamla damen när hennes föl sätter iväg åt annat håll.
Gira
