Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[em-pirre]

Ja, viljans betydelse är klart överdriven i samband med de här käcka tillropen.

Givetvis spelar viljan roll så till vida att det verkar rubbat att få barn om man inte vill det, men att viljan skulle säga något alls om hur man sedan kommer att uppleva det att ha barn eller fungera som förälder - det är jag mycket skeptisk till. (Även män(niskor) som utnyttjar sina barn sexuellt, ville antagligen ha barn.)

Jag undrar ifall folk egentligen menar att man måste lösa problemen, hitta lösningar, då de säger att det löser sig bara man vill. Alltså det löser sig bara man jobbar hårt och löser problemet.

 

[Petruska]

Jag undrar ifall folk egentligen menar att man måste lösa problemen, hitta lösningar, då de säger att det löser sig bara man vill. Alltså det löser sig bara man jobbar hårt och löser problemet.

När det gäller föräldraskap - liksom många andra komplexa företeelser - är det ju heller inte helt klart vad "lösa problemen" betyder. Det finns ju många vuxna som inte tycker att deras föräldrar löste det särskilt bra. Frågar man de föräldrarna i sin tur, skulle jag gissa att många av dem svarar att de ville lösa problemen, i princip oavsett problemens natur och vem problemen går värst ut över. Och att de i förväg ville ha barnen.

 

[Milosari]

Det är ju jättevanligt? Du skrev ju själv så

Ja på något sätt blev "hjärtat i första hand" översatt till "enbart med hjärtat"?

 

[em-pirre]

Ja på något sätt blev "hjärtat i första hand" översatt till "enbart med hjärtat"?

Jaha? Jag trodde vi pratade om att folk skriver att saker löser sig. Bara man vill.

 

[Inte_Ung]

Men de klarade inte av att vara föräldrar. Trots att de älskade barnen.

I det läget anser jag att samhället inte gjorde sin plikt.

 

[Inte_Ung]

(Även män(niskor) som utnyttjar sina barn sexuellt, ville antagligen ha barn.)

Där så hamnar man ju under avdelningen direkt olämplig.
Vilket naturligtvis vissa människor är.
Men det är ju de grava problemen.
Problem som samhället inte kan kompensera för.

 

[Inte_Ung]

Frågar man de föräldrarna i sin tur, skulle jag gissa att många av dem svarar att de ville lösa problemen, i princip oavsett problemens natur och vem problemen går värst ut över. Och att de i förväg ville ha barnen.

Mina svarar att det inte fanns fri abort på den tiden.
Så jag anser att aborträtten är oerhört viktig.
Min mamma anser att abort skall förbjudas.

Så kan det bli.

 

[stjarnhimmel]

I det läget anser jag att samhället inte gjorde sin plikt.

Ja visst. Men vi pratade då om att vissa anser att allt ordnar sig bara man vill.
Och jag anser att allt ordnar sig inte bara.

Dessutom även om samhället går in kan det redan ha skapat stora sår hos barnen.
Så nej jag tror inte att allt ordnar sig bara viljan att skaffa barn är tillräckligt stor.

 

[Milosari]

Jaha? Jag trodde vi pratade om att folk skriver att saker löser sig. Bara man vill.

Vill man ha barn tillräckligt mycket så är det i princip möjligt. Och inte nödvändigtvis en dålig idé bara för att man inte klarar det utan hjälp från samhället. Det är liksom det välfärden är till för. Börjar vi hålla på och sätta upp kriterier på hur frisk och rik man ska vara för att få lov att skaffa barn (och därmed ha rätt till den hjälp samhället erbjuder alla föräldrar, som subventionerad sjukvård, dagis och skola) så är vi jäkligt farligt ute.

Jag förutsätter i mitt resonemang att TS inte är missbrukare, kallblodig psykopat, är våldsam eller annat som faktiskt kan göra att samhället i slutändan tar ifrån henne barnet för att hon är olämplig.

 

[Sedna]

Vill man ha barn tillräckligt mycket så är det i princip möjligt.

Vad som i teorin är möjligt är ju egentligen inte så intessant, inte heller hur stor viljan är. Många som vill lösa problemen tycks inte vara några vidare bra problemlösare, för då hade ju inte problemen funnits.

 

[Milosari]

Vad som i teorin är möjligt är ju egentligen inte så intessant, inte heller hur stor viljan är. Många som vill lösa problemen tycks inte vara några vidare bra problemlösare, för då hade ju inte problemen funnits.

Jag tror nog att problemen finns när man är funktionshindrad, oavsett hur bra problemlösare personen är. Funktionshindret är liksom sällan man kan göra något åt. Men den som är funktionshindrad och verkligen vill ha barn har nog bättre möjligheter att skapa en bra tillvaro för hela familjen, än den som får barn före den får ett funktionshinder. Om den första kategorin är olämpliga som föräldrar, ska man ta ifrån barnen från den andra kategorin då?

 

[mandalaki]

@Milosari Du kämpar verkligen för att få det till vilka som FÅR skaffa barn, alltså att samhället på något vis skulle försöka hindra det. Men diskussionen handlar ju inte om det, den handlar ju om huruvida det är bra att UPPMUNTRA andra som SJÄLVA tvekar i barnfrågan - med formuleringar som Visst går det, Allt löser sig osv. (Vilket jag f ö tycker är kraftigt skuldbeläggande. De som väljer att avstå ville inte tillräckligt, de brast).

En sak vore om folk i ödmjuk ton berättade att FÖR MIG fungerade det. Men nu är det istället Visst går det, jag/mina kompisar är exemplet.

 

[stjarnhimmel]

Vill man ha barn tillräckligt mycket så är det i princip möjligt. Och inte nödvändigtvis en dålig idé bara för att man inte klarar det utan hjälp från samhället. Det är liksom det välfärden är till för. Börjar vi hålla på och sätta upp kriterier på hur frisk och rik man ska vara för att få lov att skaffa barn (och därmed ha rätt till den hjälp samhället erbjuder alla föräldrar, som subventionerad sjukvård, dagis och skola) så är vi jäkligt farligt ute.

Jag förutsätter i mitt resonemang att TS inte är missbrukare, kallblodig psykopat, är våldsam eller annat som faktiskt kan göra att samhället i slutändan tar ifrån henne barnet för att hon är olämplig.

När du skriver att "vill man så är det i princip möjligt"
Jag vill be dig om att inte uttrycka dig så säkert eftersom du har ingen aning om hur det är för andra.
För mig är det nästan lite provocerande.
Du har ingen aning om tex min situation eller andra som tvekar pga sjukdomar vi har. Och att då säga att det bara går bara man vill... vad vet du om det?

Skriv istället om att ni i eran relation är det möjligt, men ha inte åsikter om andra.

 

[Mabuse]

Men det framställs ju ofta så? Folk frågar hur något ska lösas, och folk svarar "Kör, det löser sig!"

Jag tycker du har en bra poäng. Min erfarenhet är att när man säger "Kör, det löser sig!" (gäller ju inte bara barnfrågan), så är ju praktiken egentligen "Kör, du får lösa det sen!". Även om det händer så är det vanliga inte att saker som barnomsorg löser sig av sig själva, utan att föräldrarna eller någon annan, barnet i värsta fall, ser till att hitta en lösning. Och den är inte nödvändigtvis fantastisk, men å andra sidan överlever man ju rätt mycket. Det är klart att det t ex går att försörja fyra barn på soc, men det lär också sätta sina spår, och är kanske inte en optimal lösning. Men det går, ingen dör.

 

[stjarnhimmel]

@Milosari

Kan inte du eller någon annan berätta hur det är möjligt för mig att skaffa barn? För jag kan inte själv se någon enkel lösning.

Jag märker av min sjukdom hela tiden. Men riktigt dålig blir jag med kort varsel ibland bara på minuter. Då är jag så dålig att jag inte kommer ur sängen. Det händer att jag svimmar av smärta.
Det innebär att antingen får pappan till barnet alltid vara med mig och barnet med tanke på att jag kan bli dålig. Eller att han är bara en kort stund iväg. Och vilket liv har han då? Hur ska han kunna jobba när han när som helst kan behöva komma hem och vara hemma inom en kvart?
Vad händer om jag är själv hemma med ett litet barn och svimmar? Eller att barnet behöver hjälp och sjukdomen slår till och jag inte kan ge barnet det som den behöver?
problemet är att jag inte kan vara sjukpensionär. För den sjukdom jag har får man bara vara sjukskriven korta perioder. Jag vet bara ett fåtal som fått igenom sjukpension och det efter många år av kämpande.
Så det innebär att jag måste bli tillsammans med någon som alltid kommer vara med barnet och aldrig lämnar mig själv med barnet.
Samma sak med föräldraledighet- då kommer båda behöva vara hemma. Hur har man råd med det?
Dessutom har jag sjukdomar som man tror är ärftliga. Jag vet inte om jag vill ge mitt barn det liv jag själv har haft för det har varit riktigt kämpigt ibland...
Och då har jag inte ens tagit upp att jag inte får äta vissa mediciner vid graviditet. Det jag framförallt är orolig för är att jag ska bli deprimerad då svår smärta under längre tid orsaker depression. Det har jag varit med om tidigare. Och jag får inte äta anti-depp under graviditet.

Dessutom har jag inte nämt hur rolig man är som förälder när man har konstant ont.. Att jag aldrig kommer kunna umgås med mitt barn som jag tycker barn förtjänar..

Så jag vore jättetacksam om du löste min ekvation...
För jag VILL gärna skaffa barn.
och allt går ju bara man vill...

 

[Kilauea]

@stjarnhimmel - man kan visst äta anti-depp under graviditet. Men det finns inte forskning tillräckligt på en del sorter varför man kan behöva byta medicin om man är gravid.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel - man kan visst äta anti-depp under graviditet. Men det finns inte forskning tillräckligt på en del sorter varför man kan behöva byta medicin om man är gravid.

Jag kan inte byta sort av vissa anledningar. Jag tänker inte utveckla det vidare.
Det är bara en av alla anledningar.

 

[Sedna]

Jag tror nog att problemen finns när man är funktionshindrad, oavsett hur bra problemlösare personen är. Funktionshindret är liksom sällan man kan göra något åt.

Men du menade ju att det löser sig bara man vill. Hur ska du ha det?

Men den som är funktionshindrad och verkligen vill ha barn har nog bättre möjligheter att skapa en bra tillvaro för hela familjen, än den som får barn före den får ett funktionshinder. Om den första kategorin är olämpliga som föräldrar, ska man ta ifrån barnen från den andra kategorin då?

Till skillnad från dig säger jag inget om huruvida någon är lämplig som förälder eller inte.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker dra till med en klyscha och säga att
"Barnperspektivet behövs i denna tråden"

Tänk på hur det är för ett litet barn som har en mamma som inte orkar. Ett litet barn som kommer få se sin mamma vara dålig och knappt ta sig upp ut sängen. Få se sin mamma svimma av smärta.

Jag vet hur vänners barn har reagerat. Och då har jag inte ens varit så dålig men barnen har blivit jätteoroliga.

Så frågan är också vad man vill utsätta ett barn för?
Vad ska barn behöva se?

 

[Petruska]

Så jag vore jättetacksam om du löste min ekvation...
För jag VILL gärna skaffa barn.
och allt går ju bara man vill...

Du får helt enkelt stärka din vilja. Sen löser det sig!