Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[Inte_Ung]

Och det är ingen här som har förespråkat att någon inte ska få skaffa barn om de vill.

Jo det är det.
Vilket jag motsätter mig med bestämdhet.

 

[Inte_Ung]

Speciellt framöver med en åldrande befolkning.

Men det är ju därför som alla barn behövs.
Om 20 år är dagens bebisar i arbetsför ålder.
Det är alldeles strax.

 

[Tora]

Ja jag önskar också det. Men i verkligheten ser det inte ut så. Jag har vänner sim har barn med svåra sjukdomar/ nedsättningar och de får inte alls den hjälp de skulle behöva.

Och säg att det tex blir regeringsskifte eller några andra förändringar. Vi vet ju inte hur framtiden ser ut. Tänk om assistans etc dras in ännu mer?
Speciellt framöver med en åldrande befolkning.

Fast skall man tänka så så kan man ju aldrig skaffa barn. Jag kan lika gärna råka ut för en trafikolycka och dö och då blir min man ensamstående med fyra barn. Eller tänk om både jag och min man dör hur skall det gå för våra fyra barn?

Att skaffa barn är alltid ett risktagande. Och som det ser ut nu så strävar man efter att samhället skall bli mer och mer tillgängligt för folk med funktionshinder.

Klart att det oftast är svårare för någon med funktionsnedsättning av något slag att skaffa barn än för någon utan, men det har nog ingen heller påstått. Snarare att det per automatik inte är en omöjlighet.

 

[Tora]

Ja, på en teoretisk nivå så är det så. I praktiken är det dock inte så enkelt att det vare sig är möjligt eller rimligt att alla ska kunna få exakt lika förutsättningar. Vissa saker kan inte samhället lösa. Jag har en vän med en sjukdom som blir värre av stress och dålig sömn t ex. Hon är nu i åldern att hon bör skaffa barn snart om det ska bli några. Hon vet också att några år med småbarn riskerar att göra hennes egen sjukdom värre. Det i sin tur innebär att hon kommer att behöva avstå från en del av hennes drömmar om hon skaffar barn, det finns helt enkelt inte ork för båda. Det är två kloka, fina människor och de har bra ekonomi, ett eventuellt barn kommer säkerligen att få en trygg uppväxt. Men inget jämlikt samhälle i världen kan lösa att hennes ork inte kommer att räcka för båda, det är liksom så hennes liv ser ut. Och hon har accepterat det och gör sina val utefter det, tillsammans med sin partner förstås. Kanske är hennes val andra än vad mina hade varit eftersom våra drömmar och vår barnlängtan ser olika ut.

Och det är ingen här som har förespråkat att någon inte ska få skaffa barn om de vill. Men det är bra att överväga alternativen, så att man inte står där med en överraskning i att allt inte löste sig som man hoppades på.

Men ingens liv ser ju likadant ut. Vissa får göra små förändringar eller inga alls andra får göra stora förändringar.

Vissa ger upp mycket av sitt liv innan barn andra inget alls.

För vissa är det mer jobb än andra.

Jag ser faktiskt inte det konstiga i det. Klart att någon med en sjukdom/funktionsnedsättning oftast får det svårare än någon utan när det kommer till barnfrågan.

 

[stjarnhimmel]

Fast skall man tänka så så kan man ju aldrig skaffa barn. Jag kan lika gärna råka ut för en trafikolycka och dö och då blir min man ensamstående med fyra barn. Eller tänk om både jag och min man dör hur skall det gå för våra fyra barn?

Att skaffa barn är alltid ett risktagande. Och som det ser ut nu så strävar man efter att samhället skall bli mer och mer tillgängligt för folk med funktionshinder.

Klart att det oftast är svårare för någon med funktionsnedsättning av något slag att skaffa barn än för någon utan, men det har nog ingen heller påstått. Snarare att det per automatik inte är en omöjlighet.

Ja vad som helst kan hända. Och just därför är det ju inte så konstigt att vi med sämre utgångspunkt redan från början vill fundera en extra gång.
Om man själv har en allvarlig sjukdom kommer tex ett dödsfall av partnern i många fall vara tyngre än för någon som är frisk.

 

[Petruska]

Kommentera på du, men jag tar mig faktiskt friheten att bemöta dina kommentarer.

Jag anser att alla barn är allas ansvar, d.v.s. samhället skall gå in och stötta dem som vill ha barn så att det fungerar för barnen.

Men det är en helt annan fråga. Jag tycker också att alla barn är allas barn.

 

[Tora]

Ja vad som helst kan hända. Och just därför är det ju inte så konstigt att vi med sämre utgångspunkt redan från början vill fundera en extra gång.
Om man själv har en allvarlig sjukdom kommer tex ett dödsfall av partnern i många fall vara tyngre än för någon som är frisk.

Ja men jag förstår inte riktigt jag har inte påstått något annat. Jag har som sagt inte ens kommenterat den saken från början.

Mitt inlägg var om att i ett jämlikt samhälle så borde alla ha samma möjligheter som en normalfungerande vare sig det gäller tillgänglighet i kollektivtrafiken eller möjligheterna att få barn.

Jag har dock aldrig påstått att någon med funktionshinder skulle få det lika "lätt" att bli förälder som någon utan.

 

[stjarnhimmel]

Ja men jag förstår inte riktigt jag har inte påstått något annat. Jag har som sagt inte ens kommenterat den saken från början.

Mitt inlägg var om att i ett jämlikt samhälle så borde alla ha samma möjligheter som en normalfungerande vare sig det gäller tillgänglighet i kollektivtrafiken eller möjligheterna att få barn.

Jag har dock aldrig påstått att någon med funktionshinder skulle få det lika "lätt" att bli förälder som någon utan.

Ja jag tycker också att i ett perfekt samhälle skulle alla få all hjälp de behover, men vi lever inte i ett perfekt samhälle.
Folk som behöver assistans får inte detta i den hjälp de behöver. Då tänker jag att man får ta beslut utifrån det. Dvs jag vill inte skaffa barn och sen förvänta mig att jag kommer få assistans av samhället, Jag kommer avstå barn om jag inte bedömer att jag kan ta hand om dessa själv. Även som
ensamstående. Jag skulle aldrig våga lita på att samhället kommer täcka upp för mina brister.

 

[Tora]

Ja jag tycker också att i ett perfekt samhälle skulle alla få all hjälp de behover, men vi lever inte i ett perfekt samhälle.
Folk som behöver assistans får inte detta i den hjälp de behöver. Då tänker jag att man får ta beslut utifrån det. Dvs jag vill inte skaffa barn och sen förvänta mig att jag kommer få assistans av samhället, Jag kommer avstå barn om jag inte bedömer att jag kan ta hand om dessa själv. Även som
ensamstående. Jag skulle aldrig våga lita på att samhället kommer täcka upp för mina brister.

Jag fattar fortfarande inte vad det är du diskuterar med mig. Jag har aldrig påstått att det skulle vara lätt att få barn om man har funktionsnedsättning.

Jag har aldrig skrivit att alla skall ha barn heller.

Jag har bara skrivit att i ett jämlikt samhälle skall alla få samma möjligheter oavsett situation.

Jag har aldrig ens kommenterat om Ts borde/borde inte skaffa barn.

Jag har bekanta där den ena partnern suttit i rullstol sedan 20-årsåldern och de har två barn. Eller en ensamstående med långt framskriden MS som har ett barn.

 

[em-pirre]

Visst ska alla ha lika rätt och så, men själva attityden "äsch, det fixar sig" är väl kanske inte optimal. Ja, ofta löser sig saker, men man kanske inte ska ha det som nån slags universallösning för jobbiga frågor. Speciellt inte då det gäller barn.

Så ja, ts eller personer med olika handikapp kan bli jättefina föräldrar och ge ett jättebra liv åt barnet. Det är liksom attityden folk oroar sig över. Har man ett problem kanske man kan fundera ut fungerande lösningar i förväg, och inte anta att det löser sig eler att någon annan löser problemet.

 

[Milosari]

Visst ska alla ha lika rätt och så, men själva attityden "äsch, det fixar sig" är väl kanske inte optimal. Ja, ofta löser sig saker, men man kanske inte ska ha det som nån slags universallösning för jobbiga frågor. Speciellt inte då det gäller barn.

Så ja, ts eller personer med olika handikapp kan bli jättefina föräldrar och ge ett jättebra liv åt barnet. Det är liksom attityden folk oroar sig över. Har man ett problem kanske man kan fundera ut fungerande lösningar i förväg, och inte anta att det löser sig eler att någon annan löser problemet.

Vem har det som universallösning?

 

[em-pirre]

Vem har det som universallösning?

Men det framställs ju ofta så? Folk frågar hur något ska lösas, och folk svarar "Kör, det löser sig!"

 

[Petruska]

Men det framställs ju ofta så? Folk frågar hur något ska lösas, och folk svarar "Kör, det löser sig!"

Och den lösningen ger man just när det gäller barn. Alltså, ansvaret för en annan människa som inte kan ta hand om sig själv. Det löser sig. Hur jobbigt det kan bli för mamman/föräldrarna viftas bort. Det löser sig.

Det förvånar mig hur många som inte ser det ansvarslösa i det rådet. Observera, rådet. Det handlar inte om att någon inte borde få barn, det handlar om att ingen borde säga till den som tvekar att Det löser sig.

 

[Milosari]

Men det framställs ju ofta så? Folk frågar hur något ska lösas, och folk svarar "Kör, det löser sig!"

Va? Det har jag missat. Jag är ändå en av dem som tydligen har sagt så, men det hävdar jag bestämt att det har jag inte alls gjort.

 

[Milosari]

Och den lösningen ger man just när det gäller barn. Alltså, ansvaret för en annan människa som inte kan ta hand om sig själv. Det löser sig. Hur jobbigt det kan bli för mamman/föräldrarna viftas bort. Det löser sig.

Det förvånar mig hur många som inte ser det ansvarslösa i det rådet. Observera, rådet. Det handlar inte om att någon inte borde få barn, det handlar om att ingen borde säga till den som tvekar att Det löser sig.

Hur jobbigt något är, är väl ändå en högst personlig uppfattning. Man kan inte få allt, hur man än vrider och vänder på det. Någonstans måste man ju prioritera. Men jag tycker att när man resonerar som TS gör, så förstår man att det kommer bli besvärligt med barn. Men det behöver inte bli omöjligt, och för den som verkligen vill ha barn så är det nog värt rätt stora uppoffringar. Kanske så pass att det inte ens känns som uppoffringar.

 

[Petruska]

Hur jobbigt något är, är väl ändå en högst personlig uppfattning. Man kan inte få allt, hur man än vrider och vänder på det. Någonstans måste man ju prioritera. Men jag tycker att när man resonerar som TS gör, så förstår man att det kommer bli besvärligt med barn. Men det behöver inte bli omöjligt, och för den som verkligen vill ha barn så är det nog värt rätt stora uppoffringar. Kanske så pass att det inte ens känns som uppoffringar.

Ja?

Och jag tycker att det är väldigt konstigt att säga till främlingar på ett forum att "kör på du, behåll graviditeten, det löser sig".

 

[Mixoman]

Men det framställs ju ofta så? Folk frågar hur något ska lösas, och folk svarar "Kör, det löser sig!"

Ja, det är väl ett ganska vanligt råd. Lätt att ge såna råd på avstånd. Som någon/några skrivit att det viktigaste är att man VILL ha barn, sen är resten underordnat tror jag inte ett dugg på, Motivet till att vilja kan vara väldigt olika och säger inte så mycket om förmågan att vara en okej förälder.

Ibland kommer den typen av råd när det handlar om relationer. "Följ ditt hjärta" och "Om bara känslorna är de rätta..." vilket då ska ursäkta och lösa problematiken att leva med en riktig skitstövel.
Apropå känslor och förnuft.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror inte heller att allt ordnar sig bara man VILL.
Pratade med en vän häromdagen som haft en tuff uppväxt. Samtidigt säger hen att föräldrarna gjorde sitt bästa, och att de verkligen älskade sina barn.
Men de klarade inte av att vara föräldrar. Trots att de älskade barnen.

Så när man säger att de går bara man vill..., jag får känslan av att man då utgår från en person som är på en viss nivå från början?
Dvs att prioriteringar handlar om en person som typ får skjuta upp sina universitetsstudier något år eller vänta ngt år med chefsjobbet.

Istället för att tänka på att det kan vara mkt djupare än så. Tex en sjuk person som är rädd för att inte kunna vara en tillräcklig förälder.

 

[em-pirre]

Va? Det har jag missat. Jag är ändå en av dem som tydligen har sagt så, men det hävdar jag bestämt att det har jag inte alls gjort.

Det är ju jättevanligt? Du skrev ju själv så

När det gäller den här typen av beslut så tycker jag att man väljer med hjärtat i första hand. Det andra löser sig, om du vill att det ska lösa sig.

 

[Petruska]

Ja, det är väl ett ganska vanligt råd. Lätt att ge såna råd på avstånd. Som någon/några skrivit att det viktigaste är att man VILL ha barn, sen är resten underordnat tror jag inte ett dugg på, Motivet till att vilja kan vara väldigt olika och säger inte så mycket om förmågan att vara en okej förälder.

Ibland kommer den typen av råd när det handlar om relationer. "Följ ditt hjärta" och "Om bara känslorna är de rätta..." vilket då ska ursäkta och lösa problematiken att leva med en riktig skitstövel.
Apropå känslor och förnuft.

Ja, viljans betydelse är klart överdriven i samband med de här käcka tillropen.

Givetvis spelar viljan roll så till vida att det verkar rubbat att få barn om man inte vill det, men att viljan skulle säga något alls om hur man sedan kommer att uppleva det att ha barn eller fungera som förälder - det är jag mycket skeptisk till. (Även män(niskor) som utnyttjar sina barn sexuellt, ville antagligen ha barn.)