Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[tanten]

Jag tror inte man behöver vara olämplig som förälder. Däremot tycker jag fortfarande att det är en konstig tanke att ha som grund att någon annan utöver barnets föräldrar kommer behöva ta hand om barnet ekonomiskt eller fysiskt.

Men VARFÖR?

Ytterst få föräldrar klarar sig utan någon som helst hjälp. Om bara de skulle få skaffa barn så skulle nativiteten sjunka drastiskt.

Dessutom är det inte den praktiska hjälpen som är den enda. De flesta barn behöver interagera med andra människor i olika åldrar för att utvecklas och växa. Alltså klarar man sig inte ensam som förälder. Varför räknar du inte det? Den delen förutsatte nämligen jag när jag planerade barn.

Ingen människa är en ö. Inte ens en förälder.

 

[mandalaki]

Kan inte någon starta en egen tråd om ämnet "Får man skaffa barn även om man är sjuk?".

Det är andra gången denna vecka som folk börjar diskutera detta ämne i en tråd med en verklig person som just i denna stund är gravid och sjuk. Jag kan tänka mig att det inte är så trevligt för ts.

Som jag tolkar @ASKAPLASKA så är hon inte ute efter att andra inte ska få skaffa barn. Jag läser att hon har samma perspektiv som TS - alltså Klarar JAG att skaffa barn. Och då tycker hon att det är märkligt att redan från start behöva hemtjänst eller liknande.

Det där med Ska bara friska få ha barn är andra som lägger i munnen på henne. Tycker jag att det ser ut som.

 

[dpmatte]

Ta reda på vad som finns för typ av hjälp som går att få innan du/ni bestämmer dig/er. Prata med läkare, försäkringskassa och kommun. Tankarna går till att du kanske kan få personlig assistent som hjälp under baby/småbarnstiden. Hålla barnet och mysa med det kan du säkert, men kanske inte gå runt och bära på det. Du säger att din sjukdom inte är ärftlig, så den biten behöver du inte fundera över. Barnet kommer att vara friskt. Finns det någon annan typ av behandling du skulle kunna få under graviditeten istället för medicin? Tänker att det finns smärtmottagningar där du kanske åtminstone delvis kan få hjälp på annat sätt. Många avstår på grund av olika orsaker från att amma, så det måste du ju inte. Tänk igenom och kolla ordentligt så det inte blir ett förhastat beslut, för hur det än är så är det bara du/ni som kan ta det rätta beslutet.

 

[em-pirre]

Som jag tolkar @ASKAPLASKA så är hon inte ute efter att andra inte ska få skaffa barn. Jag läser att hon har samma perspektiv som TS - alltså Klarar JAG att skaffa barn. Och då tycker hon att det är märkligt att redan från start behöva hemtjänst eller liknande.

Det där med Ska bara friska få ha barn är andra som lägger i munnen på henne. Tycker jag att det ser ut som.

Det kan hända. Jag upplever ändå att det kunde vara trevligare att diskutera i en skild tråd.

 

[tara]

Ok... fick just reda på att jag är oplanerat gravid. Och det är med blandade känslor jag tar emot det.
Känslomässigt tänker jag " vad roligt"
men sen kommer verkligheten krypande inpå.
Verkligheten är att jag har en sjukdom. Sjukdomen kommer inte påverka eller överföras till barnet. Men- jag undrar hur jag ska orka. Jag är så pass frisk idag så jag jobbar ca 75 % och jag fungerar i vardagen. Men- jag äter en del mediciner som jag inte kommer kunna fortsätta med under graviditet/amning. Det innebär att jag kommer ha ständigt ont.
Jag funderar också på hur man ska lösa situationen rent praktiskt. Dvs jag är fumlig. Jag kan tappa mkt saker i perioder och är klumpig och fumlig. Hur tar jag hand om barnet då dvs hade vi varit rika hade ju båda föräldrarna kunnat vara föräldralediga samtidigt men det kommer inte fungera. Vi har en ok ekonomi annars men en kommer behöva jobba.

Jag ska förstås prata med läkaren. Och jag förstår att ingen här kan säga vad jag ska göra. Men hur väljer man mellan känslor och förnuft?
Låter man hjärta eller hjärna styra?
Hur blir det om jag inte orkar? Kommer det bli hög belastning för pappan och tufft för barnet?

Pappan är vettig. Men lite förvirrad då vi inte hade tänkt skaffa barn pga mig. Men nu är det i ett annat läge.
Vi är båda runt 40 så detta känns som vår chans i såna fall.

Jag kan inte säga något egentligen. Min erfarenhet är att barn behöver mindre stress och aktiviteter än vad jag insåg.

 

[Sunshine]

Barnet kommer att vara friskt.

Fast nja. Det känns lite väl kategoriskt att uttrycka sig så. Det finns ju hur många åkommor som helst som barn kan födas med, även om just det som TS har inte är genetiskt betingat...

 

[mandalaki]

Det kan hända. Jag upplever ändå att det kunde vara trevligare att diskutera i en skild tråd.

Ja, det hade jag alltså inga synpunkter på, det var snarare stycket om hur TS kunde tänkas må som fick mig att skriva det jag reagerat på i tråden. Folk var väldigt snabba med att dyvla på Askaplaska sina egna tolkningar av vad hon faktiskt skrev.

 

[em-pirre]

Ja, det hade jag alltså inga synpunkter på, det var snarare stycket om hur TS kunde tänkas må som fick mig att skriva det jag reagerat på i tråden. Folk var väldigt snabba med att dyvla på Askaplaska sina egna tolkningar av vad hon faktiskt skrev.

Jag är nog lite färgad av egna erfarenheter.

 

[besq]

Tack för alla svar. Jag återkommer.

 

[Milosari]

Ok... fick just reda på att jag är oplanerat gravid. Och det är med blandade känslor jag tar emot det.
Känslomässigt tänker jag " vad roligt"
men sen kommer verkligheten krypande inpå.
Verkligheten är att jag har en sjukdom. Sjukdomen kommer inte påverka eller överföras till barnet. Men- jag undrar hur jag ska orka. Jag är så pass frisk idag så jag jobbar ca 75 % och jag fungerar i vardagen. Men- jag äter en del mediciner som jag inte kommer kunna fortsätta med under graviditet/amning. Det innebär att jag kommer ha ständigt ont.
Jag funderar också på hur man ska lösa situationen rent praktiskt. Dvs jag är fumlig. Jag kan tappa mkt saker i perioder och är klumpig och fumlig. Hur tar jag hand om barnet då dvs hade vi varit rika hade ju båda föräldrarna kunnat vara föräldralediga samtidigt men det kommer inte fungera. Vi har en ok ekonomi annars men en kommer behöva jobba.

Jag ska förstås prata med läkaren. Och jag förstår att ingen här kan säga vad jag ska göra. Men hur väljer man mellan känslor och förnuft?
Låter man hjärta eller hjärna styra?
Hur blir det om jag inte orkar? Kommer det bli hög belastning för pappan och tufft för barnet?

Pappan är vettig. Men lite förvirrad då vi inte hade tänkt skaffa barn pga mig. Men nu är det i ett annat läge.
Vi är båda runt 40 så detta känns som vår chans i såna fall.

Jag är i omvänd sits. Pappan till mitt barn är sjukpensionär och förväntas aldrig kunna återgå till arbete. Klart att jag har funderat en extra vända pga detta, och vägt fördelar mot nackdelar. Bl a räknar jag med att kan man inte arbeta heltid, så har man nog inte heller kapacitet att ta hand om ett barn på heltid. Så det blir sannolikt så att jag får dra ett tyngre lass i vissa avseenden. Men å andra sidan är det nog inte helt dumt med en förälder som är hemma mycket. Och han är väldigt barnkär, i ärlighetens namn tror jag att han kommer bli en bättre förälder än jag.

När det gäller den här typen av beslut så tycker jag att man väljer med hjärtat i första hand. Det andra löser sig, om du vill att det ska lösa sig. Men känns det inte rätt så ska du naturligtvis inte behålla. Det finns andra sätt att få barn på senare om du skulle ångra dig. Träffade en kvinna för ett tag sedan som vad född utan livmoder, så nu hade de anlitat en kvinna i Georgien som surrogatmamma till deras barn. Nu kan man ju diskutera det etiska i det, men de tyckte att det var den lämpligaste lösningen för dem. Vill man ha barn så finns det möjlighet till det, även om man inte själv kan föda fram dem.

 

[susanne]

Jag har en vän som har varit sjukskriven både under senare delen av graviditeten och under barnet första månader. När hon var sjukskriven så kunde hennes man vara föräldrarledig Hon kunde inte ta sina mediciner under graviditet och amning och klarade därför inte av att jobba då. Sen ska pappan vara hemma en ganska stor del av föräldrarledigheten. Så visst går det att lösa,

 

[Sedna]

Men det är ju lätt att kontrollera.
När jag som 40-åring skaffade mitt 3-dje barn så gjorde jag alla kontroller som var möjliga.
Aldrig att jag hade gått igenom en graviditet till utan att veta att jag bar på ett friskt barn.

Så enkelt är det inte. Fosterdiagnostik kan aldrig garantera ett friskt barn, det är bara sätt att upptäcka vissa avvikelser.

 

[Kilauea]

@besq
Jag har också sjukdomar som gör att jag inte orkar jobba heltid, jobbar 70% och det är (mer än, emellanåt) nog för att jag också ska fungera utanför jobbet. Har dock inte lyckats få FK att vilja ge mig sjukersättning än, men ska kämpa vidare för det.

Hur pass mycket vill du och din sambo ha barnet?
Jag är för tillfället gravid, rätt tidigt så vet inte hur det går än, men det är otroligt efterlängtat. Jag och sambon har pratat igenom det, både tillsammans och med läkare och det är ingen som säger att vi inte får eller ska skaffa barn. Däremot har graviditeten inneburit att jag fått ändra i mina medicineringar, vilket inte är jättepositivt för mitt mående.

Amning kanske jag inte kommer kunna genomföra, det beror helt på hur jag mår och om jag behöver medicineras. Där resonerar vi som så, att mitt välmående går före amningen. Det finns så pass bra ersättningar nuförtiden och då kan dessutom pappan vara involverad i matning redan från början.

Det jag tänker på med att du tappar saker är att det går att anpassa med att tex kanske rulla barnet i vagn eller bära i sele när du går från soffan till skötbordet, tex. Eller att du kan göra saker sittande i sängen kanske.

Jag hoppas ni tillsammans (och ev med läkare) kommer fram till nåt som känns rätt för er, oavsett vilket beslutet blir.

 

[Inte_Ung]

Så enkelt är det inte. Fosterdiagnostik kan aldrig garantera ett friskt barn, det är bara sätt att upptäcka vissa avvikelser.

Det är ju sant.
Men just de kromosomproblem som ökar med kvinnans ålder de kan man se.
Det är ju bara att räkna kromosomerna.

 

[Petruska]

När det gäller den här typen av beslut så tycker jag att man väljer med hjärtat i första hand. Det andra löser sig, om du vill att det ska lösa sig.

Jag tycker att det där är ett väldigt ansvarslöst sätt att prata om barn. Sådant säger folk när det gäller barn, men konstigt nog mer sällan om det är att köpa häst som diskuteras.

 

[a1agnlju]

Ok... fick just reda på att jag är oplanerat gravid. Och det är med blandade känslor jag tar emot det.
Känslomässigt tänker jag " vad roligt"
men sen kommer verkligheten krypande inpå.
Verkligheten är att jag har en sjukdom. Sjukdomen kommer inte påverka eller överföras till barnet. Men- jag undrar hur jag ska orka. Jag är så pass frisk idag så jag jobbar ca 75 % och jag fungerar i vardagen. Men- jag äter en del mediciner som jag inte kommer kunna fortsätta med under graviditet/amning. Det innebär att jag kommer ha ständigt ont.
Jag funderar också på hur man ska lösa situationen rent praktiskt. Dvs jag är fumlig. Jag kan tappa mkt saker i perioder och är klumpig och fumlig. Hur tar jag hand om barnet då dvs hade vi varit rika hade ju båda föräldrarna kunnat vara föräldralediga samtidigt men det kommer inte fungera. Vi har en ok ekonomi annars men en kommer behöva jobba.

Jag ska förstås prata med läkaren. Och jag förstår att ingen här kan säga vad jag ska göra. Men hur väljer man mellan känslor och förnuft?
Låter man hjärta eller hjärna styra?
Hur blir det om jag inte orkar? Kommer det bli hög belastning för pappan och tufft för barnet?

Pappan är vettig. Men lite förvirrad då vi inte hade tänkt skaffa barn pga mig. Men nu är det i ett annat läge.
Vi är båda runt 40 så detta känns som vår chans i såna fall.

Vill ni ha barnet? Det är väl egentligen den enda frågan jag skulle ställa mig i din/er situation. Vill ni ha en avbild av er själva och bilda en familj?
Ibland blir jag så störd på att allt ska vara så förbaskat perfekt för att man över huvud taget ska överväga att få barn.
Det finns så många som har avancerade rörelsehinder som har fått barn och sköter det alldeles utmärkt. Varför? Jo, för att de VILL HA BARN!

Vi fick barn (oplanerat) och bodde då i ett kyffe utan vatten och med utedass. Inte hade vi någon vidare lön heller för den delen. Vi ville dock ha barnet och såg möjligheterna istället för problemen. Det löste sig med det mesta (trots ytterligare två år utan indraget vatten boendes i ett kyffe), och det blev fina ungar av mina barn också. Det kan verka vara en petitess i sammanhanget, men om du tänker efter så skiljer min situation inte så mycket från din. Man bär inte ungarna konstant från födseln tills de är 18 år. Man löser bekymren längsmed vägen.

 

[Inte_Ung]

Sådant säger folk när det gäller barn, men konstigt nog mer sällan om det är att köpa häst som diskuteras.

Det beror på att barn är samhällets intresse och ansvar också.
Inte bara föräldrarnas.
Så i det samhälle som vi lever här har barn ett skyddsnät som tar hand om både dem och deras föräldrar.

Det gäller inte för hästar som BARA är sina ägares ansvar och ingen annans.

 

[Petruska]

Det beror på att barn är samhällets intresse och ansvar också.
Inte bara föräldrarnas.
Så i det samhälle som vi lever här har barn ett skyddsnät som tar hand om både dem och deras föräldrar.

Det gäller inte för hästar som BARA är sina ägares ansvar och ingen annans.

Jovisst, det finns sådana skillnader.

Men menar du verkligen att de sociala skyddsnät som finns motiverar lättsinniga uttalanden om att andra - inte man själv, andra! - gott kan skaffa barn bara de vill det?

Och du menar det med den kunskap vi har om hur det är och har varit för många att växa upp i fattiga hem (tex på socialbidrag), för att inte tala om en del fosterhem?

Jag tycker att det där är så ansvarslöst gentemot barnen att det är helt skrämmande.

 

[Inte_Ung]

Men menar du verkligen att de sociala skyddsnät som finns motiverar lättsinniga uttalanden om att andra - inte man själv, andra! - gott kan skaffa barn bara de vill det?

Ja det menar jag.
Men med vissa förbehåll.
Att det finns en rimlig möjlighet att åtminstone en av föräldrarna kan ha en rimlig inkomst under barnets uppväxt.
Och att föräldrarna är tillräckligt friska för att vara tillräkneliga.

Orsaken till att jag menar detta är att samhällets alla barn är bra för alla i samhället.
Vissa vill inte ha barn alls så låt dem som vill sköta den saken och ge dem möjligheterna att göra det bra.
Om det är gräsligt att växa upp på försörjningsstöd, öka det så att det blir rimligt.

Vi skall bekämpa fattigdomen och problemen med den, inte barnen.

 

[avslutat medlemskap]

Vissa vill inte ha barn alls så låt dem som vill sköta den saken och ge dem möjligheterna att göra det bra.

Exakt! Jag har ju aldrig haft som livsplan att ha varken barn eller familj, jag känner flera som är likadana och gemensamma nämnaren är att det helt enkelt inte är våran grej. Låt dom som vill skaffa barn göra det oavsett samhällsstatus.