Ja det menar jag.
Men med vissa förbehåll.
Att det finns en rimlig möjlighet att åtminstone en av föräldrarna kan ha en rimlig inkomst under barnets uppväxt.
Och att föräldrarna är tillräckligt friska för att vara tillräkneliga.
Orsaken till att jag menar detta är att samhällets alla barn är bra för alla i samhället.
Vissa vill inte ha barn alls så låt dem som vill sköta den saken och ge dem möjligheterna att göra det bra.
Om det är gräsligt att växa upp på försörjningsstöd, öka det så att det blir rimligt.
Vi skall bekämpa fattigdomen och problemen med den, inte barnen.
Men det handlar inte om att "bekämpa barn". (Hur nu barn kan bekämpas genom att man inte föder dem. Ingen tycker ju att vi ska föda ett barn om året hela vår fertila period ens om vi kan.)
Det handlar om att inte säga till personer som tvekar i frågan att "ja för fan, kör, man kan allt man vill och skiter det sig så finns ju samhället där!"
För mig är det där ett extremt förringande både av vad det innebär av ansträngningar att vara förälder, och ett väldigt hafsigt sätt att se på barns tillvaro.
Ok för att folk såklart skaffar barn i ungefär den andan. Det står dem fritt. Men att uppmuntra det är ändå att ta ett steg extra.