Känner mig som besatt, orkar inte mer

[Hemlig21]

Det är ju precis de sidorna du beskriver i tråden.

Att han mindfuckar?

 

[Hemlig21]

Men han låter inte som en man utan en riktig liten fjolla.

Känner också det faktiskt, nog inte sett någon annan som faktiskt inte kan svara på messenger, reda ut ev problem eller ens skriva i så fall ”har mycket just nu, men hör av mig om ett par dagar”. För inte ens det kunde han lova mig

 

[tott]

Skulle kunna vara så. Just idag har han vart online på FB ganska mycket och har inte ens öppnat eller läst. Så tid hade han ju

Sluta kolla om han är online! Varför gör du ens det?
Man kan väl dölja chatten - gör det så slipper du se.

 

[Hemlig21]

Fast nej, det spelar inte alls någon roll. Han har varit dryg, elak och taskig. Om han hade brytt sig ett dugg om dig så hade han inte betet sig som han gjort mot dig. Sånt här höll man på med på högstadiet och har man inte vuxit ifrån det och mognat känslomässigt som vuxen så är det några bitar som fattas.

Så som du klänger dig fast så låter det som att hela din tillvaro hänger på huruvida du vet var du har honom eller inte, hur blev det så? Varför är det viktigt att prata med honom varje dag och hela tiden få svar? Det låter liksom mer som de här förälskelsekänslor man har i början av en relation, osäkerheten på var man har varandra och att vilja prata hela tiden. Det är allt annat än hälsosamt i den situation du befinner dig i nu.

Jag köper tyvärr inte att du behöver en vecka för att bryta, det är enbart en lögn du drar för dig själv för att dra ut på och ge honom ytterligare en chans att nästla sig in i ditt liv igen. Vad spelar det för roll om han hör av sig och säger att du sårat honom och att han varit ledsen? Han är en vuxen människa och om han inte kan hantera sina känslor istället för att projicera dem på andra så är han ändå ingen vettig vän.

Nä, släpp och gå vidare. Omedelbums. Såna där män är ingenting att ha.

Är inte förälskad och det jag eftersöker med veckan var att ge honom en chans att tänka-skriva som han sa senast. Eftersom det var det han skrev till mig att han kände. Har har så otroligt svårt att fatta varför han kan vara borta så länge, flera veckor och inte skriva något och vips svara såna ledsna svar som han gör. Med inlevelse att han behövt tänka, försöker få ihop bilden osv. Reder man som funtad människa inte ut det med den andra?

 

[Hemlig21]

Sluta kolla om han är online! Varför gör du ens det?
Man kan väl dölja chatten - gör det så slipper du se.

För att jag skrev med en vän, och då såg honom gå online. Nej man kan inte dölja, bara om man blockar. Ignorerar man konversationen pluppar hans bild dessvärre upp ändå när han går online

 

[Hemlig21]

Men han låter inte som en man utan en riktig liten fjolla.

Vet du, jag börjar också tycka det. Och som sagt jag tror han efter denna veckan kommer att vara borta och väntar på att jag skall skriva. Något annat som också är facinerande är att han kan vara borta länge men vips kommer ett svar direkt om jag skriver något. Så jag tror han sitter och läser på nåt sätt utan att jag kan se att han gör det

 

[EmmaBovary]

Är inte förälskad och det jag eftersöker med veckan var att ge honom en chans att tänka-skriva som han sa senast. Eftersom det var det han skrev till mig att han kände. Har har så otroligt svårt att fatta varför han kan vara borta så länge, flera veckor och inte skriva något och vips svara såna ledsna svar som han gör. Med inlevelse att han behövt tänka, försöker få ihop bilden osv. Reder man som funtad människa inte ut det med den andra?

Alltså, en normalt funtad människa hakar inte upp sig på det här i den utsträckningen som du gör heller. Sagt i all välmening, jag är också typen som har svårt att släppa saker innan de är utredda, och har svårt att acceptera att andra kan gå vidare bara sådär. Men det kan bli hemskt destruktivt.

 

[tanten]

Är inte förälskad och det jag eftersöker med veckan var att ge honom en chans att tänka-skriva som han sa senast. Eftersom det var det han skrev till mig att han kände. Har har så otroligt svårt att fatta varför han kan vara borta så länge, flera veckor och inte skriva något och vips svara såna ledsna svar som han gör. Med inlevelse att han behövt tänka, försöker få ihop bilden osv. Reder man som funtad människa inte ut det med den andra?

Men du.
Han är inget projekt du ska fixa.
Det är itne du som ska lära honom hur en vuxen person ska bete sig.

 

[micaelathegreat]

Vet du, jag börjar också tycka det. Och som sagt jag tror han efter denna veckan kommer att vara borta och väntar på att jag skall skriva. Något annat som också är facinerande är att han kan vara borta länge men vips kommer ett svar direkt om jag skriver något. Så jag tror han sitter och läser på nåt sätt utan att jag kan se att han gör det

Men spelar det någon roll? Det är så märkligt att lägga så här mycket energi på 1) en så pass ytlig bekantskap som 2) dessutom visar sig vara en skit.

Jag hade inte ens pallat såhär mycket drama från min sambo.

 

[Hemlig21]

Alltså, en normalt funtad människa hakar inte upp sig på det här i den utsträckningen som du gör heller. Sagt i all välmening, jag är också typen som har svårt att släppa saker innan de är utredda, och har svårt att acceptera att andra kan gå vidare bara sådär. Men det kan bli hemskt destruktivt.

Det finns en övergivenhetsproblematik hos mig, varit så sedan jag var bebis av anledningar jag inte kommer att skriva här. Därför släpper jag sällan folk nära, tyvärr lyckades denne nästla sig in och jobbade enormt hårt på det

 

[Hemlig21]

Men du.
Han är inget projekt du ska fixa.
Det är itne du som ska lära honom hur en vuxen person ska bete sig.

Mycket sant Tanten, det måste han själv. Tyvärr verkar det inte gå så bra. Dock hjälper det mycket att min omgivning/jobb är såpass upprörda av saker han gör. För det innebär ju att det är nåt som inte stämmer där. Medan jag som vän/kollega är ganska poppis. Det är en skillnad mellan honom och mig som är ganska tydlig.

 

[Hemlig21]

Men spelar det någon roll? Det är så märkligt att lägga så här mycket energi på 1) en så pass ytlig bekantskap som 2) dessutom visar sig vara en skit.

Jag hade inte ens pallat såhär mycket drama från min sambo.

Uppenbarligen spelar det stor roll för mig att inte få nåt avslut.

 

[EmmaBovary]

Det finns en övergivenhetsproblematik hos mig, varit så sedan jag var bebis av anledningar jag inte kommer att skriva här. Därför släpper jag sällan folk nära, tyvärr lyckades denne nästla sig in och jobbade enormt hårt på det

Det behöver du inte alls redogöra för, menade inte så men du tjänar nog på att lägga vikten på att du har den problematiken med dig, snarare än att försöka förstå varför han reagerar som han gör. Och du skjuter ju liksom ansvaret ifrån dig, när du skjuter upp eventuellt avsked osv.

 

[Ajda]

Börja med att läsa tråden? Det står där

Han tycker det är okej? Det är inte okej.

 

[Hemlig21]

Det behöver du inte alls redogöra för, menade inte så men du tjänar nog på att lägga vikten på att du har den problematiken med dig, snarare än att försöka förstå varför han reagerar som han gör. Och du skjuter ju liksom ansvaret ifrån dig, när du skjuter upp eventuellt avsked osv.

Det är just det, jag går liksom sönder. Kroppen slutar funka. Jag känner ju igen dessa känslor som jag inte träffat på på säkert 12 år. Så rent krasst stör det mig inte till ”vardags”. Men de finns uppenbarligen kvar.

 

[Hemlig21]

Han tycker det är okej? Det är inte okej.

Det får du aning snarare säga till honom då att du tycker det. Inte mig

 

[EmmaBovary]

Det är just det, jag går liksom sönder. Kroppen slutar funka. Jag känner ju igen dessa känslor som jag inte träffat på på säkert 12 år. Så rent krasst stör det mig inte till ”vardags”. Men de finns uppenbarligen kvar.

Är väl kanske inte så konstigt att det känns extra starkt nu, om du lyckats trycka undan känslor i den stilen såpass länge. Men det gör inte att du kan lägga över ansvaret på honom, även om han beter sig illa, och när jag säger ansvaret så menar jag ansvaret att backa när du mår uppenbart dåligt av det.

 

[MissFideli]

Du har ju uppenbarligen stor separationsångest. Det har jag med. Låt bli att kontakta honom. Din ångest kommer gå över med tiden även om den är jobbig.

 

[Hemlig21]

Är väl kanske inte så konstigt att det känns extra starkt nu, om du lyckats trycka undan känslor i den stilen såpass länge. Men det gör inte att du kan lägga över ansvaret på honom, även om han beter sig illa, och när jag säger ansvaret så menar jag ansvaret att backa när du mår uppenbart dåligt av det.

Nej jag vet, samtidigt hade jag förväntat mig bättre av honom precis som jag gjort med vilken människa som helst. Hur många människor sitter och medvetet gör illa sin omgivning? De finns absolut men ändock. Och varningssignalerna har ju funnits där. Men du vet, man vill inte gå på rykten utan bilda sig en egen uppfattning. Men mina varningssignaler gick igång redan när jag såg honom på bild och sedan träffade honom (var en kollega som visade honom på bild).

Och även när han skulle hjälpa mig då jag vet att min första tanke var ”åh nej, inte han.”
Jag försöker hjälpa mig själv genom att faktiskt tänka genom såna saker som visar på att han inte är snäll som människa. Och jag hör allt från att han gjort såhär innan med nån annan kollega och där han sedan fick byta schema för att han var så elak mot henne, att han raggar på väldigt många på jobbet, alltid lika intensivt enligt sina kollegor- dvs det upptar massa tid från hans arbete och Han försvinner till andra ställen än där han skall vara. Han styr och ställer och domderar och trycker till andra kollegor (mycket äldre och erfarna) så de blir ledsna, skapar konflikter och drama, en nära vän som jobbar på samma ställe säger ”jag kan inte sätta fingret på det, men jag får taskiga vibbar av honom, som om han har en usel kvinnosyn”... så varningssignalerna är många. Och om hälften nu är sant känns han som en riktig troublemaker.

Förutom detta upplever jag att han har ett stort behov att vara omtyckt av alla och vill göra sig till en mycket speciell person på jobbet vilket inte direkt är ett karriärsyrke, han är supernoga med att alla skall älska honom och är ganska inställsam. Men han verkar också vara en otroligt ensam människa. Med över 1700 vänner på FB. Misstänker därför att det är en ganska skum och trasig människa som faktiskt inte ”stämmer” riktigt. Ursäkta för monologen men genom att tänka så eller insatta fallet ta in att det nog är såhär så hjälper det mig att sluta göra honom till en så viktig person i min skalle.

 

[tott]

Det är just det, jag går liksom sönder. Kroppen slutar funka. Jag känner ju igen dessa känslor som jag inte träffat på på säkert 12 år. Så rent krasst stör det mig inte till ”vardags”. Men de finns uppenbarligen kvar.

Ett ypperligt tillfälle att träna på att inte reagera som du alltid gjort. Skador från barndomen som påverkar ens beteendemönster KAN faktiskt jobbas bort...eller åtminstone jobbas med så påverkan blir mindre. ...men då måste man medvetet göra tvärtom (eller ens lite ditåt) mot vad första instinkten är. Medvetenhet och fokus på rätt?